Det politiskt beslutade så kallade miljonprogrammet inleddes 1965 och pågick i tio år. Men bostadsbyggandet hade ökat kraftigt redan i slutet av 50-talet. Under perioden 1961–75 färdigställdes över 70 000 bostäder varje år och det är de åren som brukar avses när man talar om rekordåren i svenskt bostadsbyggande. Men vid en närmare granskning kan man se att det var en tydlig fasförskjutning mellan flerbostadshusens och småhusens rekordår. Redan 1959 byggdes över 50 000 lägenheter i flerbostadshus och så var det varje år fram till och med 1973, varefter byggandet av flerbo- stadshus minskade hastigt. Småhusbyggandet sköt fart i slutet av 60-talet och mellan 1969 och 1981 byggdes mer än 30 000 småhus om året.
När vi här talar om rekordårens storskaliga flerbostadshusområden tänker vi främst på perioden från ca 1960 till en bit in på 70-talet och de bebyggelsemiljöer från denna tid som upplevs som storskaliga – till sin utbredning eller på höjden, eller både och. Men storskalig är ett relativt begrepp. I nästan varje svensk tätort finns det något bostadsområde som upplevs som storskaligt i förhållande till ortens storlek. Det handlar alltså inte bara om storstädernas ytterstadsdelar.
Figur 7
Färdigställda bostäder i flerbostadshus resp. småhus 1955–99.
Källa: SCB
De bostäder som byggdes under rekordåren står alltjämt för en stor del av våra bostäder idag. Men flerbostadshuslägenheterna från den tiden har minskat i antal. Av de dryga 900 000 lägenheterna som inrapporterades som nybyggda 1961–75 återstår idag ca 843 000. Cirka 60 000 lägenheter har försvunnit genom rivning eller hopslagning eller genom att de över- gått till annan användning. Allmännyttan äger nästan hälften av bostä- derna och resten är ganska jämnt fördelade över privata hyresvärdar och bostadsrättsföreningar.
Figur 8
Lägenheter i flerbostadshus färdigställda 1961–75.
Källa: SCB. Upplåtelseformer avser SCB:s kalkylerade bostadsbestånd 2005. Lägenhets- storlekar baseras på FoB90
Planmässiga förutsättningar i rekordårens flerbostadshusområden
Även om vi idag uppfattar 60- och 70-talsområdena som väldigt olika 50- talsbebyggelsen, så bygger de på samma principer om grannskapsenheter – bilfria boendemiljöer i grönområden, med bostadshusen grupperade i förhållande till ett centralt torg eller, som det ofta kallas, centrum eller centrumanläggning. Men gradskillnaderna är ändå ganska avgörande för upplevelsen. Rekordårens bostadsområden ligger ofta betydligt längre ut från tätortens centrala delar och har mer konsekvent genomförd trafikse- parering än 50-talsområdena. De blir därigenom också ännu tydligare av- gränsade och åtskilda från staden eller tätorten i övrigt. Andra avgörande faktorer är att de är större och mindre varierade, och det gäller i ökande utsträckning ju senare under perioden som områdena tillkommit.
Återvändslägen
De storskaliga flerbostadshusområdena från rekordåren ligger som själv- ständiga öar utanför städernas eller industriorternas centrala delar. Till- farterna är lika storskaliga som områdena. Ofta är dessa bostadsområden skilda från den övriga staden eller tätorten genom storskaliga trafikrum. Detta förstärks av att den tillåtna hastigheten på angränsande vägar ofta är högre än 50 km/tim. Det bristande rumsliga sambandet förstärks alltså av det högre rörelsetempot. Typiskt sett finns en matarring för trafikför- sörjningen in till området och infarterna är utformade som trädstrukturer. Biltrafiken är vanligen helt skild från gång- och cykelstråken. Inte sällan ligger dessa områden dessutom som satelliter i återvändslägen. Vägen går bara dit – inte förbi.
Stora samlade parkeringsplatser fungerar som barriärer mellan gatan och husen. Tillfartsleden går ofta runt hela området. Grönytorna inne bland husen är därigenom skyddade från biltrafik men parkeringarna och matarringen blir en barriär mot den omgivande naturen.
Bussarna kör ofta i utkanten
Gatustrukturen gör att det ofta är svårt att ordna genomgående busslinjer som utan omvägar passerar nära förbi bostadshusen. Bussarna tvingas köra i omkretsande cirklar eller angöra med fram- och återväg i samma sträckning. I kombination med att områdena ligger långt ut från centrum blir restiden relativt lång.
Busshållplatsen ligger ofta ut- anför själva bostadsområdet. Foto: Ulrika Hägred
Separata cykelvägar
Det finns ofta gång- och cykelstråk utlagda enligt SCAFT-principen 36,
vilket gör att de inte följer gatustrukturen i övrigt utan går tvärs igenom parker, och korsar gator och trafikleder i skilda plan. Detta innebär att cykelvägarna ofta är blåsiga, eftersom de inte har skydd av bebyggel- sen. Dessutom kan de upplevas som mycket otrygga, eftersom bilister, bussresenärer och andra trafikanter inte rör sig längs samma stråk. Ofta ska dessutom något kontors- eller verksamhetsområde, som kvälls- och nattetid är helt öde, passeras på vägen till eller från stadens eller tätortens centrum.
Från torg till inåtvända centrumanläggningar
Precis som i folkhemmets bostadsområden är den lokala servicen samlad på en central plats i området, men rekordårsområdena är generellt sett större till ytan, vilket påverkar avståndet till områdescentrum. Och rekord- årens centrum är inte så ”torg-lika” som i folkhemsområdena. Många av dem vänder sig inåt med relativt slutna fasader utåt och ingen gatukontakt alls.
På 60-talet kom centrumhuset, som ibland har ett litet inomhustorg. Och ibland skapades former utan tydliga torgrum. De lokala torgen kallas i rekordårens storskaliga bostadsområden ofta för centrumanläggningar, vilket är betecknande för deras funktion. De tjänar inte huvudsakligen som representativa platser utan som köpcentrum. Ambitionen om det öppna offentliga rummet för samling har övergetts.37 38
Sämre förutsättningar för handel och företagsamhet
I en hel del av rekordårens storskaliga flerbostadshusmiljöer är de plan- mässiga förutsättningarna för lokal handel och företagsamhet bristfälliga.
I studien ”Bebyggelsens betydelse för företagsamheten i Rinkeby, Fittja, Alby och Husby” 39 diskuteras hur den fysiska strukturen ofta är ett
stort hinder, både för det lokala näringslivet och för folks dagliga liv, och att människor inte beter sig som planerarna tänkt sig. Mohammad, som bor i Husby, beskriver situationen så här: ”Se hur mammorna går längs
gatan, som saknar trottoar eftersom området är byggt på principen tra- fikseparering. De som bor här har andra krav på den byggda strukturen, genom sina behov, och de beter sig rationellt utifrån dessa och hamnar i konflikt med den fysiska miljön. Gatan är inte avsedd för gående. De är oskyddade i den miljön, de har trampat fram en stig och gjort egna trottoarer längs gatorna.”
36 SCAFT=Stadsbyggnad Chalmers Arbetsgruppen för Forskning om Trafiksäkerhet,
en arbetsgrupp som startades av Sune Lindström som var professor vid Chalmers 1956–1969.
37 Olsson, Ohlander, Sondén, (2004). 38 Klasander (2001).
Mohammad anser att sovstadens otillgänglighet, med bara enstaka in- och utfarter, får till följd att områdena lever sina egna liv, skilda från resten av samhället. Sovstäderna byggdes som isolerade öar och de saknar inte bara en organisk relation till resten av staden utan också inbyggda förut- sättningar för förändringar över tid. Det lokala näringslivet är beroende av tillgänglighet men området, som bara har två infarter, saknar genom- strömning och butikerna har därför hamnat i en neråtgående spiral.40
I studien ”Lokal ekonomi och urban form” påvisas sambandet mellan stadens struktur och etableringen av både lokala och globala företag. Ur ett ekonomiskt perspektiv råder det en fundamental skillnad mellan den traditionella stadens struktur och efterkrigstidens modernistiska förorts- struktur. Man visar i studien betydelsen av rumslig integrering mellan olika funktioner i staden men också att täthet och funktionsblandning i sig inte räcker som analysverktyg för att förstå stadens dynamik. Det handlar också om de planmässiga förutsättningarna, hur gator och gångstråk är organiserade i förhållande till presumtiva lägen och lokaler för handel och annan företagsamhet.41
Lamellhus, skivhus, loftgångshus och punkthus
Under miljonprogrammet byggdes flerbostadshusen som tre- till fyra- vånings lamellhus, skivhus, loftgångshus och punkthus. Skivhusområden präglas ofta av plansprängd mark och åtta till nio våningar höga skivhus, ett slags höga lamellhus med stomme av betong, placerade i rad efter kranbanorna. Loftgångshus är flerbostadshus i två eller flera våningar, där alla lägenhetsentréer vetter mot en loftgång som betjänas av ett enda trapphus. Mot loftgången vetter vanligen även kök och badrum.
40 Ehn (2004).
41 Elmlund och Marcus (2004).
Genom att bygga loftgångshus kunde ett trapphus och en eventuell hiss betjäna många fler lägenheter.
Rekordårens storskaliga boendemiljöer – hur de fungerar att leva i
Goda förutsättningar för en socialt och kulturellt sett hållbar utveckling handlar om hur området fungerar att bo i för olika grupper och under oli- ka skeden av livet – om sådant som gör att människor trivs och mår bra. Det som de flesta människor värderar högst i sitt boende är att det är helt, rent och snyggt i fastigheten och i området. Man vill känna stolthet och inte skämmas för var man bor. Det är också ytterst viktigt att kunna känna sig trygg och säker i området. Vidare vill man bli behandlad med respekt av förvaltningspersonalen. Den lokala servicen är också viktig. Lite bero- ende på vilket skede i livet man befinner sig spelar bra skolor och dagis för barnen en avgörande roll, liksom tillgång till kommersiell service, an- nan samhällelig service samt bra kommunikationer.42
Brister och kvaliteter i den gemensamma miljön
Till skillnad mot folkhemmets lovprisade boendemiljöer är nog rekord- årens storskaliga flerbostadshusområden den bebyggelsetyp genom tider- na som utsatts för den hårdaste kritiken när det gäller utemiljön. Redan tidigt kritiserades rekordårens bostadsområden för brister i den gemen- samma miljön. Sonja Vidén pekar på några drag som brukar lyftas fram som frånstötande: likformig upprepning av byggnadsmönster och bygg- delar, höga hus och långa perspektiv, ”avskalad” arkitektur med hårda, ”döda” material och ytor, kyliga gråskalor eller alltför bjärta färger. Det är också ofta asfalt där det kunde ha varit gräs och växtligheten behandlades åtminstone från början snarast som strikta formelement. Dessutom lider många av dessa bostadsområden av eftersatt skötsel, vilket ytterligare förstärker intrycket av torftighet och brist på mänsklig omtanke. Ett pro- blem, som Vidén pekar på, är att material och formspråk från denna tid bygger på fräschör och exakthet och att husen därför är särskilt känsliga för åldersskavanker.43
På pluskontot kan sättas att det finns gott om utrymme mellan husen för olika aktiviteter och att dessa boendemiljöer dessutom ofta ligger så att de boende har nära till natur. De erbjuder också en trafiksäker miljö för barnen. Från början avsattes gemensamhetslokaler och mindre uthyr- ningslokaler i husen, men det är osäkert hur många av dessa som står till förfogande för hyresgästerna idag.
Torftiga och enahanda gårdar har ändå betraktats som en stor brist i rekordårens bostadsområden. Av de lägenheter som moderniserades 1975–2002 har drygt 85 000 berörts av gårdssanering. Betydligt mer har förmodligen gjorts i samband med de miljöförbättringar som fick särskilt statligt stöd 1975–1986. Omkring hälften av beståndet har förmodligen berörts av förbättringar med sådant stöd; här kan dock de 85 000 lägen- heterna som moderniserats ingå. Viss förnyelse kan behövas även för de gårdar där större ingrepp redan har gjorts, men framför allt för de uppåt 400 000 där enbart underhåll har utförts. En grov skattning är att större åtgärder kan behövas i gårdsmiljöer till ca 500 000 lägenheter. Speciella svårigheter att få en grönare och mer varierad närmiljö finns i de många områden där gårdarna ligger ovanpå garagen och växtbetingelserna där- med är begränsade.44
42 Boverket (2002b).
43 Vidén i Hall (red) Boverket (1999). 44 BOOM-gruppen (2003).
Skalan förskräcker
På 1700-talet sa en engelsk parkanläggare: ”Hur tröttsamt är det inte
att behöva låta fötterna färdas dit, där ögat redan varit.” Citatet kan
användas på en hel del av rekordårens bebyggelse, som särskilt under 70- talet kom att präglas av monotoni. En av hemligheterna med god stads- byggnadskonst och arkitektur är att bebyggelsens detaljer successivt ska upptäckas efterhand som avståndet minskar – bebyggelsens förhållande till landskapet, de enskilda byggnaderna, fasadens indelning, fönstrens spröjsning, putsens kornighet, dörrhandtagets krumelur. För alltför stor del av rekordårens bebyggelse infaller allt detta på en gång och på stort avstånd – ögat letar förgäves efter något nytt att upptäcka. När vi rör oss i markplanet har bottenvåningens variation en alldeles särskilt stor bety- delse men rekordårens byggnader är ibland nästan helt utan variation.
45 Lilja (1999).
Bristande känsla av trygghet
Gång- och cykelvägar som inte följer husen utan går ute i parkmarken för med sig att en del av de förflyttningar som sker i området sprids ut i stället för att koncentreras till naturliga gemensamma stråk. Dessutom uppmuntras inga oplanerade förflyttningar inom området. ”En förklaring
till otryggheten kan vara att miljön skapar få möjligheter för rörelser och möten som leder till en levande stadsdel. Den likformiga fysiska omgiv- ningen uppmuntrar inte de boende att flanera eller strosa omkring. Få människor vistas i området, få möten sker, och utan ett socialt liv ökar otryggheten.” 45
Höga hus och stora öppna ytor kan ge ett torftigt och ödsligt intryck. Foto: Johan Willner/Bildhuset
I utvärderingen av storstadssatsningen konstaterar man att bristande trygghet är ett allvarligt problem och att områdenas struktur har stor betydelse. Schulz m.fl. hävdar att ”Tryggheten ligger i att det finns män-
niskor på gatorna, men man behöver inte veta vilka de är. Det kan finnas trygghet och anonymitet samtidigt. Ska man förbättra rörelsemönstren i bostadsområdena måste man koncentrera stråken och underlätta för
genomströmning så att ett slags rutnät skapas.” 46
Boendes oro och otrygghet i dessa bostadsområden har många gånger föranlett åtgärder i entréer, tvättstugor, källare och vindar, belysning, m.m.
Tillgången till kommersiell och offentlig service har minskat
Specialaffärer, post och andra inrättningar har nu i stor utsträckning för- svunnit från centrumanläggningarna. I vissa kommuner fanns det från början även biblioteksfilialer i dessa bostadsområden men flera av dem stängdes under 90-talet till följd av kommunala besparingar. Livsmed- elsbutiken har däremot ofta utvidgats efterhand som andra affärer lagt ner, men med det ökande antalet livsmedelshallar utanför städerna håller många av dessa butiker nu på att konkurreras ut.
46 Schulz m.fl. 2004
47 SABO och Svenska kommunförbundet (2004).
Tillgänglighet för rörelsehindrade i men inte till lägenheterna
Tillgängligheten för rörelsehindrade är ofta förhållandevis god i själva lä- genheterna. Badrummen är relativt stora och rummen är ofta även i övrigt rejält tilltagna. Treorna är t.ex. generellt sett betydligt större i rekordårens än i folkhemmets hyreshus. Det hindrar inte att det kan finnas små och otillgängliga ettor och tvåor även i rekordårshusen. Det kan behövas vissa förbättringar för att göra lägenheterna fullt tillgängliga för rörelsehind- rade personer men dessa blir vanligtvis inte alls så kostsamma som i 50- talsbebyggelsen.47
Livsmedelsbutiken har lagts ner och invånarna i området hänvisas till stadens centrum eller till köpcentrum utanför staden.
Närmare hälften av lägenheterna i dessa områden finns i hus med hiss. Det gör att förutsättningarna för äldre och funktionshindrade att bo kvar i områdena är betydligt bättre än i folkhemsbebyggelsen, förutsatt att det är viss omsättning på lägenheterna i hisshusen. Men en stor del av bebyg- gelsen är tre- eller fyravåningshus utan hiss. Hiss krävdes under denna tid bara om bottenplanet på den översta våningen låg mer än nio meter ovan mark. Det gör att en hel del av fyravåningshusen också ”klarade sig” från hisskravet.48
Sociala förutsättningar i rekordårens storskaliga boendemiljöer
Problemen i en del av de storskaliga bostadsområden som byggdes i stä- dernas utkanter inom ramen för miljonprogrammet är omvittnade. Segre- gation och sociala problem har föranlett omfattande åtgärder genom åren. På senare år är det den så kallade storstadssatsningen som uppmärksam- mats mest. Denna riktade sig till 24 bostadsområden i sju av storstads- kommunerna och har kommit att prägla debatt och forskning och den bild som vi har av miljonprogrammets bostadsområden.
Våra mesta ”problemområden”…
Redan innan miljonprogrammet var avslutat började problemen med tomma lägenheter i en del av dessa bostadsområden. Och 70-talets villa- boom, som öppnade möjligheter för barnfamiljer att skaffa sig egnahem, bidrog naturligtvis till detta. En annan bidragande orsak var – och är – den ensidiga lägenhetssammansättningen, med stark tonvikt på treor (se figur 4). Idag är 38 procent av hyreslägenheterna i 60- och 70-talshusen treor och det är uppskattningsvis inte mer än 16 procent som har fyra rum eller mer.49
En del av rekordårens bostadsområden fick redan från början rollen av reserv på bostadsmarknaden. Det är nästan alltid ett bostadsområde från 60- eller 70-talet som i varje kommun upplevs som det minst attraktiva – där det från tid till annan står många lägenheter tomma och man tampas med olika typer av sociala problem. Därmed inte sagt att alla bostadsom- råden från denna tid har fått en sådan roll.
… men ”hälsan tiger still”
Det är långt ifrån alla bostadsområden från rekordåren som är problema- tiska. Tvärtom konstaterar Sonja Vidén att dessa boendemiljöer är långt mer varierade och inte alls så stereotypa som schablonbilden av dem före- speglar. Utsagorna om sociala problem och eftersatt underhåll gäller inte alls överallt utan ”mycket av detta bostadsbestånd bebos och förvaltas,
åldras och vårdas i en anspråkslös vardaglighet långt från braskande tid-
ningsrubriker” 50 Det är framförallt de stora bostadsområdena från denna
tid som har utsatts för kritik.
Svårt att veta hur vanliga problemen är
I en studie som folkpartiet nyligen lät göra av utanförskap i tre dimensio- ner – dåliga skolresultat, låg sysselsättning och lågt valdeltagande – på-
48 Vidén i Hall (red) (1999) 49 Specialbearbetning från SCB. 50 Vidén i Hall (red) Boverket (1999).
visas en kraftig ökning mellan 1990 och 2000 av antalet bostadsområden som kan sägas präglas av utanförskap.51 Integrationsverket har gjort en
liknande uppföljning, fast bara på sysselsättningsvariabeln och för en se- nare tidsperiod, och får ett annat resultat. Man konstaterar att sedan 1997 har utvecklingen varit positiv. Antalet områden med låg sysselsättnings- grad har minskat kraftigt. År 1997 bodde var femte utrikes född person i områden med en sysselsättningsgrad som understeg 50 procent. År 2002 var det bara var tionde.52 Men ingen av dessa studier säger något om vil-
ken typ av bostadsområden det handlar om eller vad som i övrigt karakte- riserar dessa bostadsområden.
Integrationsverket konstaterar att den etniska segregationen inte längre kan betraktas som ett storstadsfenomen. Det finns en tilltagande etnisk se gregation i flera av de medelstora kommunerna53. Detta bekräftas av Åsa
Bråmås studier i mellanstora svenska städer, även om hon också konsta- terar att det bara är i storstäderna som man finner riktigt höga grader av geografisk koncentration.54
Enligt Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät till kommunerna är förhållandena i socialt utsatta bostadsområden en särskilt aktuell fråga i ungefär var femte kommun just nu. Och i minst lika många kommuner – ofta samma kommuner – står frågan om segregation/integration av olika grupper i boendet högt på agendan för närvarande. Men mer än 70 procent av kommunerna anger inte något av de här alternativen som ak- tuella frågor just nu. Det behöver inte innebära att de är förskonade från problem med utsatta bostadsområden utan kan bero på att detta kommer i skymundan för andra frågor, som för närvarande känns mer aktuella. Det är t.ex. betydligt fler som arbetar med att få fram bostäder i attraktiva lägen eller med att öka inflyttningen.
Mer än hälften av kommunerna har ändå någon form av insatser på gång för att förbättra förhållandena i utsatta bostadsområden. Var fjärde kommun anger att det är aktuellt med fysisk upprustning eller förbätt- ringar av bostäderna och ännu fler att man är på gång med en upprustning av utemiljön. Ännu vanligare är det med trygghetsskapande eller brotts- förebyggande åtgärder i utsatta bostadsområden.55
Rivningar för att åstadkomma en förnyelse