Rekvisit för ansvar vid brott

132 Prop. 1995/96:215 s 32.

133 Id s 80.

För att ett brott skall anses vara fullbordat måste samtliga förutsättningar, eller rekvisit, som anges i straffstadgandets brottsbeskrivning vara uppfyllda. Ansvarsförutsättningarna kan vid brott såväl som vid civilrättslig reglering vara objektiva respektive subjektiva. De objektiva rekvisiten är bl a de krav på handling, och i vissa fall underlåtenhet att handla, som skall vara uppfyllda för att ett brott skall anses vara begånget. De objektiva rekvisiten i insiderstrafflagen är att informationen skall vara av

• icke offentliggjord natur,

• vara ägnad att påverka kursen väsentligt,

• handeln skall ha skett med finansiella instrument,

• på värdepappersmarknaden.

De subjektiva förutsättningarna är uppsåt eller oaktsamhet, vilket ibland beskrivs som ett allmänt krav på skuld. Strikt ansvar förekommer i vissa fall, exempelvis vid miljöbrott, och implementering av marknadsmissbruksdirektivet kommer troligen att medföra strikt ansvar genom att administrativa sanktioner införs vid vissa fall av brott mot insiderstrafflagen.¹³⁴ Grundregeln är dock att endast den som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlat så som anges i brottsbekrivningen i en lagregel har begått ett brott. Enligt huvudregeln skall samtliga objektiva förutsättningar vara subjektivt täckta.

Vidare skall den som genomfört handeln ingå i någon av de i lagen uppställda personkategorierna. En genomgång av de objektiva rekvisiten görs i avsnitt xx.

4.3.1.1 Det subjektiva rekvisitet 4.3.1.1.1 Uppsåt

I svensk lagstiftning är huvudregeln att brott kräver uppsåtligt handlande såvida annat inte anges särskilt. ¹³⁵ I 1 kap 2 § BrB anges sålunda att en gärning, om inte annat anges, skall anses som brott endast om den begås uppsåtligen. Däremot ges inte någon närmare definition av själva uppsåtsbegreppet. Av de enskilda straffbuden framgår huruvida ett strängare krav på uppsåt krävs, vanligen direkt uppsåt, dolus directus. Direkt uppsåt innebär syfte eller avsikt, och är således förknippat med en bestämd viljeinriktning hos gärningsmannen. Svindleristadgandet i 9 kap 9 § st 1 BrB anger exempelvis att ”…den som bland allmänheten sprider vilseledandeuppgiter för att påverka priset…” skall dömas för svindleri.

Uppställs i ett straffstadgande inget särskilt subjektivt krav utgår man sålunda från att brottet kräver uppsåt. När man undersöker uppsåtskravet i förhållande till den brottsliga effekten, skiljer man traditionellt mellan tre uppsåtsbegrepp; direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt.

Gärningsmannen har direkt uppsåt i förhållande till effekten, om denna för honom är syftet med eller målet för handlingen.¹³⁶ Det är oväsentligt för bedömningen huruvida effekten är det slutliga målet, eller om den är ett genomgångsled för något annat längre bort liggande mål. Kravet på direkt uppsåt innefattar ett krav på en viss viljeinriktning hos gärningsmannen.

134 Se avsnitt xx.

135 Leijonhufvud, M – Wennberg, S, Straffansvar, s 64.

136 Id s 62.

Härutöver behöver han inte ha någon särskild insikt eller vetskap om det han eftersträvar.¹³⁷ Vid eventuellt uppsåt inser gärningsmannen att konsekvensen av ett handlande är en möjlig följd av hans handlande, men han åsyftar inte primärt denna konsekvens av sin handling. Vid ansvarsbedömningen gör man ett s k hypotetiskt prov, där man undersöker huruvida man mot bakgrund av gärningsmannens personlighet kan utgå ifrån att han skulle handlat som han gjorde även om han insett konsekvenserna av sitt handlande. Indirekt uppsåt föreligger när gärningsmannen inser att effekten är en nödvändig följd av handlingen, men inte åsyftar den.

4.3.1.1.2 Oaktsamhet

Enligt 6 § insiderstrafflagen kan en person dömas för vårdslöst insiderförfarande i det fall han av grov oaktsamhet handlar i strid med förbuden i 2-3 §§.¹³⁸ Även enligt marknadsmissbruksdirektivet är oaktsamhet tillräckligt för att lagen skall bli tillämplig, dvs en person kan dömas till ansvar om han borde ha insett att han handlade i strid med regelverket.¹³⁹ Stadgar regeln att oaktsam handling är tillräcklig för att straff skall utdömas görs en culpa- eller oaktsamhetsbedömning av handlingen.

Med culpabedömningen åsyftas bedömningen av den grad av oaktsamhet som skall medföra skadeståndsansvar. Culpa, eller vållandebegreppet, används som en gemensam beteckning på vårdslöshet och oaktsamhet.

Utanför denna beteckning faller således skador orsakade av casus, våda, liksom strikt ansvar.

Det finns inte någon allmängiltig definition av vad som menas med oaktsamhet.¹⁴⁰ Oaktsamhet är en avvikelse från erforderlig aktsamhet. I detta ligger dels ett krav på att gärningen skall avvika från ett aktsamt beteende, dels att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig aktsamhet.¹⁴¹ Vid bedömning av gärningsmannes oaktsamhet anges i marknadsmissbruksdirektivet att

”Utnyttjandet av insiderinformation kan bestå i förvärv eller avyttring av finansiella instrument samtidigt som parten i fråga känner till eller borde ha känt till att den information som innehas är insiderinformation. I detta avseende bör den behöriga myndigheten ta hänsyn till vad en normal och förnuftig person skulle veta eller borde ha vetat under dessa omständigheter.”¹⁴²

Domstolarnas culpabedömning kan indelas i två led. Enligt det första ledet har domstolen att fastställa vilka anspråk på aktsamhet som kan uppställas för ifrågavarande område. En rad omständigheter har här betydelse. I första hand sker culpabedömningen med utgångspunkt i lagstadganden och andra föreskrifter, och med stöd av rättspraxis. Därefter tas hänsyn till sedvana,

137 Idem.

138 Stockholms tingsrätts dom 96-10-30 i Mål B 14-1829-96, Elekta, Kristianstads tingsrätts dom 2000-11-07 i Mål nr B 1059-00, Åhus Glass. Se även avsnitt xx.

139 Se avsnitt xx.

140 Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, s 1:19.

141 Leijonhufvud, M – Wennberg, S, Straffansvar, s 62.

142 Preambel 17.

dvs den aktsamhet som normalt sett kan förväntas. Kan ledning inte hämtas i någon av dessa källor har domstolen i sista hand möjlighet att göra en fri bedömning med stöd av 35 kap RB. Domstolen skall härvid nyttja den s k riskavvägningsmetoden, eller den fria culpabedömningen, vilken används i de fall regelverket inte är tillräckligt definierat för att kunna tillämpa en normrelaterad culpabedömning. Culpabedömningen görs då genom en avvägning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheten att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada eller förutse skadan.¹⁴³ Enligt det andra ledet i bedömningen har domstolen att motivera att det kunnat begäras just av den individuelle gärningsmannen att han i den aktuella situationen iakttog erforderlig aktsamhet, dvs en subjektiv bedömning av oaktsamheten.

4.3.1.1.2.1 Objektivisering av culpabedömningen

Vårdslöshet i juridisk mening har tidigare bedömts föreligga om skadegöraren inte uppträtt på ett sådant sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori eller yrkesutövning som skadegöraren kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation.¹⁴⁴ Vid avgörande av frågan om vilka krav som rimligen kunnat ställas på skadegöraren har sålunda gjorts en jämförelse med hur en ”god”

representant för skadegörarens yrkesgrupp skulle ha uppträtt.¹⁴⁵ Culpabedömningen blir emellertid allt mer objektiviserad, och hänvisningar till sedvana eller rådande värderingar i samhället är numera i stort sett övergivna. Culpabedömningen grundas ofta i stället på en undersökning av huruvida överträdelse av en rättslig norm är för handen.¹⁴⁶ Det centrala temat vid oaktsamhetsvärderingen blir vid en objektiviserad bedömning huruvida ansvarssubjektet handlat i strid med regelverket.

4.3.1.1.2.2 Det subjektiva inslaget i culpabedömningen

Ett problem med den normrelaterade culpabedömningen är att den kan vara alltför teknisk. Tar man endast hänsyn till huruvida normöverträdelse föreligger kan de enskilda omständigheterna in casu ej beaktas. I avsikt att lösa detta problem kan vid culpabedömningen, utöver fastställande av överträdelse, göras en bedömning av huruvida överträdelsen varit ursäktlig.

Gärningsmannen har exempelvis här att visa att han av olika skäl inte haft möjlighet att ha kännedom om att uppgiften var insiderinformation, eller att de kurspåverkande åtgärderna var oavsiktliga.¹⁴⁷ Till denna subjektiva sida av culpabedömningen hänförs förhållanden som rör skadevållarens person.

Härvid görs en bedömning av huruvida subjektiva omständigheter kan ge anledning att bedöma underlåtenheten att följa regelverket som ursäktlig.

Utgångspunkten är att bristande sakkunskap rörande förhållanden som personen i fråga bort känna till, eller avsaknad av andra personliga

143 Hellner, J, Skadeståndsrätt, s 131. Jfr den amerikanska ”Learned Hand formula” enligt vilken ett handlande är oaktsamt bl a om skadan av handlingen överstiger nyttan av densamma, id s 130.

144 Bonus pater familias, se Bengtsson, B, Skadeståndsrätt, s 15.

145 Rodhe, K, Om begreppet vårdslöshet. Några reflektioner med syftning särskilt på kontraktsförhållanden, SvJT 1952 s 696 ff.

146 Bengtsson, B, Skadeståndsrätt, s 39.

147 Jfr ansvarsbefrielse genom ”defences” i anglo-amerikansk rätt och även den tyska motsvarigheten, se avsnitt..x. Se även Karlgren, H, Skadeståndsrätt, s 61.

kvalifikationer inte minskar det ansvar som åvilar gäningsmannen. En omständighet som kan lindra ansvarsbedömningen är däremot bristande kännedom om förhållanden rörande informationen, s k villfarelse.¹⁴⁸