Respondenternas syn på specifika lagkrav

Ett område som genererar många åsikter, tankar och iakttagelser är vad ett eventuellt lagkrav på sociala konsekvensanalyser (SKA) skulle kunna innebära för exempelvis Västlänken och

Olskroken planskildhet. I den svenska plan och bygglagen (SFS 2010:900, kap 1, 1 §) anses det att planläggning ska: “[...] med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer”. Även 2 kap, 3 § pt. 1-2 (SFS 2010:900) belyser att planläggningen enligt denna lag ska främja: “en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder” och “en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper”. Miljöbalkens hänsynsregler (SFS 1998:808, kap 2) anger även att hänsyn ska tas till alla konsekvenser rörande en ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt. Sociala konsekvensanalyser kan därmed ta stöd i de angivna lagkraven för social hållbarhet i Miljöbalken och Plan- och bygglagen, men inte i lika stor utsträckning som exempelvis miljökonsekvensbeskrivningar kan stödjas av riktlinjer och krav i Miljöbalkens 6 kapitel (1998:808). De flesta intervjupersonerna är positiva till införandet ett specifikt lagkrav på sociala konsekvensanalyser och både A-K. Joelsson (personlig kommunikation, 14 april) och E. Ebeling (personlig kommunikation, 22 april) uttrycker att det skulle tillföra en tyngd till processen. E. Ebeling menar att det skulle innebära en legitimitet samt ett starkare mandat att driva den sociala konsekvensanalysen som fråga. I dagsläget, utan ett lagkrav, finns det en risk för att frågor kopplade till sociala konsekvenser inte belyses tillräckligt och att “så länge det inte är lagkrav är det någonting man kan stuva undan lite och ta på slutet” (A-K. Joelsson, personlig kommunikation, 14 april 2016). Bland annat Boverket (2010, s. 13) har uppmärksammat att det finns en risk för att sociala aspekter som segregation och integration i dagsläget inte får skälig tyngd i avvägningar. Fainstein (2010, s. 105f) menar att planerare måste vara den sociala rättvisans förkämpe och betonar vikten av att sätta social rättvisa på agendan. Ett lagkrav på sociala konsekvensanalyser kan antingen ses som ett medel för att uppnå social rättvisa, eller som ett kvitto på att diskursen har skiftat något i enlighet med det som Fainstein (ibid) efterlyser och att beslutsfattare lägger större vikt vid social rättvisa. Även om Fainstein (2010, s. 105) menar att planerare med beslutsfattare i ryggen kan åstadkomma meningsfulla förändringar så är det nog inte endast lagkrav som hon har i åtanke när hon pratar om att skifta diskursen kring policyförfattande från effektivitet och konkurrensfördelar till rättvisa och sociala konsekvenser. Fainstein efterlyser snarare ett skifte i mentalitet och tankesätt och ett lagkrav

skulle möjligtvis kunna ses som ett viktigt verktyg för att uppnå en sådan förändring. En lagstiftning skulle också kunna skapa en enhetlighet i arbetet med sociala konsekvensanalyser:

[…] kanske lite mer likriktning då kring hur man gör för att nu är det väl ganska spretigt med metoder och sådär.Det skulle väl stärkahela branschen då, att man skulle mer känna igen sig i olika projekt och att man gör på liknande sätt (E. Ebeling, personlig kommunikation, 22 april 2016).

Den likriktning som intervjupersonen beskriver som en potentiell följd av ett lagkrav går även att finna i litteraturen: “Krav på SKB i infrastrukturplaneringen kan framförallt bidra till att systematisera arbetet med integrering av den sociala dimensionen av hållbar utveckling i infrastrukturplaneringen och med beskrivning av sociala konsekvenser av åtgärder/beslut” (Trivector, 2015, s. 35).

En tolkning av svaren från de intervjupersoner som är positiva till en lagstiftning är att ett lagkrav i första hand skulle innebära en högre kvalitet i sociala konsekvensanalyser. Det tycks samtidigt finnas kopplingar mellan lagkrav och i vilken utsträckning sociala konsekvenser utreds (Trivector, 2015, s. 32), vilket skulle kunna betyda att ett lagkrav kan innebära både fler och mer träffsäkra sociala konsekvensanalyser. J. Lindeberg (personlig kommunikation, 22 april 2016) är inte endast positiv till ett lagkrav utan illustrerar också potentiella synergieffekter och menar exempelvis att det kan skapa en marknad kring den sociala konsekvensanalysen som produkt:

Det skulle också sannolikt, ungefär som när Miljöbalken gav tydliga lagkrav för MKB-processen, öka intresset för forskning och utbildning i frågan. Hos våra teknikkonsulter skulle det skapa en marknad för en högre kompetens, vilket skulle kunna leda till att relevanta utbildningar kompletterades med kurser och möjligheter till vidareutbildning (J. Lindeberg, personlig kommunikation, 22 april 2016).

Med ovanstående i åtanke går det att argumentera för att ett lagkrav skulle kunna leda till att fler sociala konsekvensanalyser genomförs eller behöver genomföras, något som i sin tur kan betyda en ökad efterfrågan på forskning, utbildning och kompetens inom området. Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara att kvantitet och kvalitet hänger ihop och påverkar varandra. En kunskapshöjning på området kan sägas bli extra viktigt då det finns en uppfattning om att kompetensen är för låg i frågor som rör social hållbarhet och sociala konsekvenser, speciellt inom infrastrukturplanering (Trivector, 2015, s. 35).

En av intervjupersonerna menar dock att det måste finnas en tydligare definition och syfte kring vad sociala konsekvenser och en SKA kan medföra, innan ett specifikt lagkrav kan införas:

Om man ska göra lagkrav på en SKA så måste det ju grundas i en lagstiftning så att man vet vad den ska omfatta och på vilket sätt den ska vara ett beslutsunderlag. Innan man har stabiliserat det så tror jag att det är väldigt svårt att lagstifta om själva produkten (U. Bernström, personlig kommunikation, 28 april, 2016).

En annan intervjuperson menar att det möjligtvis inte behövs mer specifika lagkrav då alla typer av konsekvenser redan kan sägas omfattas av Miljöbalken (SFS 1998:808) även om det är en tolkningsfråga hur de sociala aspekterna i lagen kan tillämpas i praktiken (M. Andersson-Ovuka, personlig kommunikation, 29 april, 2016). Intervjupersonen problematiserar sedan frågan ytterligare och påpekar att om ett lagkrav väl införs så kommer det att behöva utses en kontrollmyndighet eller motpart som bestämmer minimumkravet och godkänner den sociala konsekvensanalysen. U. Bernström (personlig kommunikation, 28 april, 2016) poängterar att en social konsekvensanalys, precis som en miljökonsekvensbeskrivning (MKB), kan ske i olika faser och att frågor kan te sig väldigt annorlunda beroende på var och hur de ställs: “Om man är på en översiktsplanenivå är det ju helt andra frågor än på projektnivå, så det gäller att hitta ramarna som gör att det går att säga att nu lyfter vi fram de här frågorna […]” (U. Bernström, personlig kommunikation, 28 april, 2016). Det finns således en del invändningar, eller åtminstone frågetecken, kring vilken effekt en lagreglering kan ha. Inte minst blir det tydligt att det är ett komplext område som med dess potentiella påverkan på den sociala konsekvensanalysen kan vara intressant att studera vidare. E. Ebeling drar precis som U. Bernström paralleller till MKB och menar att en svårighet i arbetet med SKA är att:

Det är ju, tänker jag att, det är ju ganska nytt, så att allt det som människor som jobbar med MKB har fått ta sig igenom för att sälja in miljöaspekter, det får man ju göra nu igen när det gäller sociala aspekter. För att i projekten nu så märker jag en mycket större acceptans för att prata miljöfrågor. Så att där har man kommit en bit och nu har man samma resa och göra för SKA, upplever jag (E. Ebeling, personlig kommunikation, 22 april 2016).

Det framkommer dock av samtliga intervjupersoner att SKA som verktyg och process har ett stort värde i planeringssammanhang, där de mest framträdande aspekterna bidrar till en bättre medborgardialog, ökad kommunikation internt i processen samt en förbättrad planeringsprocess generellt. Mer ingående menar flera av intervjupersonerna att SKA skapar en transparens för

medborgaren att se vilken påverkan ett projekt kan medföra och ett förtroende mot samhället (A- K. Joelsson; E. Ebeling och J. Lindeberg, personlig kommunikation, 14 april; 22 april; 22 april 2016). Slutligen belyser E. Ebeling att det ur det sociala perspektivet också finns en skyldighet mot samhället att utforma det för alla. Ett lagkrav på sociala konsekvensanalyser kan därför innebära att det värde som Fainstein (2010, s. 23f; 2000, s. 268f) belyser finns i att planera för fler socioekonomiska grupper, beaktas i större utsträckning.