Respondenternas syn på processen

Vid intervjuerna har vi identifierat att det förekommer stort intresse för sociala konsekvensanalyser (SKA) både som verktyg och process. Det framkommer också att projektet Västlänken och dess sociala konsekvensanalys (SKA) har samordnats genom olika arbetsgrupper för de tre stationerna samt linjen. M. Andersson-Ovuka (personlig kommunikation, 29 april 2016) menar att uppdelningen grundar sig i att flera olika konsultföretag var inkluderade och i syfte att skapa en så bra SKA-process som möjligt med ambitionen att uppnå en verklig effekt på

projektet. Konsulterna anses även genom samordningen ha fått möjlighet att gå ner på projekteringsnivå med en nära kommunikation till andra medverkande i projektet.

En återkommande åsikt hos flera av intervjupersonerna är att införandet av en social konsekvensanalys bör ske tidigt i planprocessen för att kunna påverka i vilken utsträckning projektet beskriver och beaktar sociala aspekter. Det går att tyda ett klart samband mellan litteraturen och det som intervjupersonerna uppmärksammar. Både Boverket (2010, s. 13) och Trivector (2015, s. 4; s. 39) påvisar vikten av att synliggöra de sociala frågorna tidigt i planprocessen då de menar att det i dagens planering finns en strävan efter att tidigt hitta de intressemotsättningar och potentiella konsekvenser som ett projekt kan medföra. Områdesförnyelse bör via en helhetssyn ses som en del i en större helhet, som inte endast påverkar det specifika område som projektet berör utan även stadens andra delar. Vidare problematiserar Boverket (ibid) att det kan förekomma stora skillnader i det enskilda och allmänna intresset, vilket innebär att avvägningarna mellan de två försvåras. Fainstein (2010, s. 21) belyser att avvägningen mellan olika intressen och en medvetenhet kring förekommande ojämlikheter och makthierarkier är viktiga delar för att uppnå det som hon kallar en rättvis stad. En social konsekvensanalys kan därför argumenteras vara ett sätt att undvika att beslut tas som kan vara skadliga för den enskilda individen eller minoriteter, men en social konsekvensanalys medför inte per automatik att olika gruppers behov och intressen tillgodoses, utan är beroende av en tydlig process där medborgarna har möjlighet att framföra sina åsikter och påverka processens utfall.

Genom att tidigt i processen fastställa vilka sociala konsekvenser ett projekt kan medföra, kan de sociala aspekterna få en större tyngd, integreras genomgående i processen och bidra till ett beslut om huruvida en social konsekvensanalys behövs eller inte (Trivector, 2015, s. 4). Vidare belyser litteraturen att beslut om sociala konsekvenser kan grundas i huruvida projektet anses få betydande påverkan på social hållbarhet. Rimligtvis är det en kombination av ett tidigt fastställande av de sociala konsekvenserna och vilken inverkan som följer på social hållbarhet som utgör grunden för beslutsfattandet - om, när och hur en social konsekvensanalys bör införas. Majoriteten av intervjupersonerna belyser att det också i SKA-processens steg är den initierande fasen som är den mest betydande och avgörande delen. En av intervjupersonerna som lyfter detta är M. Andersson-Ovuka (personlig kommunikation, 29 april 2016) som menar att det är viktigt

för att kunna få fram vad som kan få en positiv respektive negativ konsekvens på det sociala livet. Vidare tycks den generella uppfattningen vara att det är av stor vikt att få med de identifierade aspekterna genom hela processen, från initieringsfas till färdigt projekt. M. Andersson-Ovuka argumenterar att det är: ”viktigast att man analyserar tidigt, för börjar man tänka på dem i ett byggskede […] då kan det vara svårt att lösa den situationen, ju tidigare man kan identifiera dem desto lättare blir det att få ett bra byggskede” (personlig kommunikation, 29 april 2016). E. Ebeling (personlig kommunikation, 22 april 2016) delar uppfattningen men problematiserar den nuvarande SKA-processen och menar att det behövs mer tid till den inledande fasen för att kunna skapa en stadig grund inför den fortsatta processen. Uppfattningen kan även bekräftas i litteraturen då det exempelvis belyses att en stor del i processen utgörs av att identifiera problem, beskriva åtgärder, engagera allmänheten och genomföra en samhällsanalys (IOCGP, 2003, s. 243).

Både i teorin och intervjuerna tycks det finnas ett samband mellan processens utfall och vilken kompetens som funnits i projektet. J. Lindeberg (personlig kommunikation, 22 april 2016) uttrycker exempelvis att fördelningen av arbetsgruppers kompetens är särskilt avgörande vid den inledande fasen i processen, då insamlandet av data och analysens underlag kan påverka resterande process avsevärt. Det viktigaste belyses vara att:

[…] träffa rätt i den här första biten framförallt, något mindre träffa rätt i slutsatser […] om man inte har rätt kompetens när man samlar in den här datan, eller om man tror att man kan hitta den på något annat sätt, genom att slå i böcker, statistik och sådant, så kanske man inte får tillräckligt bra underlag för att kunna göra den här analysen och se konsekvenserna av etableringen (J. Lindeberg, personlig kommunikation, 22 april 2016).

Det tyckts därmed finnas ett starkt samband mellan arbetsgruppens kompetens och hur projektens SKA-process har utformats. Vidare går det även att argumentera för att sambandet kan återses i arbetet med sociala konsekvensanalyser överlag. En anledning skulle kunna vara att SKA-området är relativt nytt och därför inte är beforskat i så stor utsträckning, något som kan försvåra det praktiska arbetet. U. Bernström belyser exempelvis att:

[…] det är ett sådant nytt fält, ambitionerna hos de professionella deltagarna är väldigt höga men […] man vet inte alltid vad man vill uppnå, vad syftet är med det man gör. Det tror jag är en orsak till varför man blir så trevande. Kunskapen om planeringsprocessen, rollfördelningen i samhällsbyggnaden, den faktiska

rollfördelningen, vilka frågor olika aktörer äger är för dålig […] upplever jag (U. Bernström, personlig kommunikation, 28 april 2016).

Sociala konsekvensanalyser ställer därför krav på en viss kompetens hos medverkande aktörer i SKA-processen. Kompetens inom social hållbarhet och sociala konsekvenser har stor betydelse för att utforma konsekvensanalysen på “rätt” sätt, exempelvis i förhållande till platsens specifika karaktärsdrag (Trivector, 2015, s. 6; s. 31). En social konsekvensanalys kan således få olika utfall beroende på kompetens och tidigare erfarenheter. Paralleller kan dras till MKB-processen och dess utövare då det enligt litteraturen kan finnas en risk att MKB-utövaren blir låst av rådande praxis samt att det förekommer en svag förbindelse mellan forskning och praktik i processen. J. Lindeberg (personlig kommunikation, 22 april 2016) belyser fortsättningsvis att den sociala konsekvensanalysens utformning och genomförande är beroende av medverkande konsulter och hur uppdragsledningen ser ut i projektet. A-K. Joelsson menar att “[…] en viktig grundkunskap är ju också forskning […] miljöpsykologi och beteendevetenskap, den typen av erfarenhet/kunskap som man behöver för att förstå hur ett rum kan fungera” (personlig kommunikation, 14 april 2016). Det kan ses som en svårighet att ta fram “rätt” kompetens som är väsentlig för utformningen. I intervjumaterialet framkommer det att kompetensen i projektet Västlänkens sociala konsekvensanalys har utformats genom att:

[…] konsulterna själva skulle ta fram den kompetens som de tyckte var bäst för att kunna genomföra detta och i många av fallen så var det ju antingen personer som var arkitekter eller så var det personer som hade gjort en del sociala konsekvensanalyser […] Men det var inte så att vi krävde en viss kompetens utan, vi ville ju att det här skulle göras på ett så bra sätt som möjligt och att konsulterna själva skulle ta fram vilken kompetens man skulle ha […] vi har försökt rikta de här arbetsgrupperna så att de ska jobba på samma sätt […] att alla jobbar likriktat med frågorna (M. Andersson-Ovuka, personlig kommunikation, 29 april 2016).

Den här typen av samordning får stöd i litteraturen där bland annat Sairinen (2004, s. 513) menar att olika typer av erfarenheter och perspektiv från olika typer av yrken, i samarbete över förvaltningar eller professioner, kan hjälpa till att definiera den sociala konsekvensanalysen och dess kategorier. A-K. Joelsson (personlig kommunikation, 14 april 2016) menar att de vid utformningen av arbetsgrupperna försökte samla personer med väldigt olika erfarenheter och att den sammansatta gruppen bestod av både pedagoger, landskapsarkitekter, arkitekter och även en sociolog. A-K. Joelsson belyser att ”[…] Så på det sättet så tror jag att vi försökte få in rätt så många olika parametrar […]”. Intervjupersonen fortsätter dock med att påpeka att:

[…] Men bara det här att jag är mer byggnadsorienterad gör ju kanske att jag är mer byggnadsorienterad i mina glasögon, alltså att jag kanske ser fler av de faktorerna. Men vi försökte att täcka över det genom att vara ett brett team (A-K. Joelsson, personlig kommunikation, 14 april 2016).

U. Bernström (personlig kommunikation, 28 april 2016) menar, i likhet med A-K. Joelsson, att arbetet blir en produkt av de erfarenheter som förekommer i arbetsgruppen, framförallt eftersom det inte finns några ”så här gör man”. Sairinen (2004, s. 513ff) menar att de sociala konsekvenser som uppmärksammas alltid kommer att vara bundet till vem som definierar dem men att olika erfarenheter också kan bidra till en bredare bild av planeringsprocessen.En väg för att skapa en djupare analys i SKA-processen kan vara genom att förankra arbetet i litteratur. Västlänkens sociala konsekvensanalys tycks inte ha grundats i någon internationell teori rörande exempelvis SKA, social hållbarhet eller social rättvisa, utan har istället utgått från tidigare gjorda utredningar, rapporter från Boverket, trygghetsundersökningar och polisutredningar. E. Ebeling (personlig kommunikation, 22 april 2016) menar att de i arbetet med Västlänkens SKA försökte använda begrepp som var vedertagna och även var noga med hur begreppen användes. Viss befintlig forskning rörande exempelvis begrepp som jämställdhet och resmönster användes för att därigenom beskriva möjliga konsekvenser. Användningen av befintliga teorier kan enligt A- K. Joelsson (personlig kommunikation, 14 april 2016) även ha påverkats av vilka erfarenheter som finns med från tidigare utbildning.

Ett annat perspektiv på kompetens och bakgrund hos de medverkande är att de i egenskap av rollen som expert och ägare av informationen kan avgöra vilket utrymme och vilken påverkan den sociala konsekvensanalysen kan ha på social rättvisa. Fainstein (2010, s. 105f) argumenterar för vikten av att planerare i rollen som expert inte endast presenterar förhållandet mellan kostnad och nytta, utan även visar vem som får nyttan och vem som bär kostnaden. Fainstein påpekar att exploatörer och politiker sällan eller aldrig prioriterar rättvisa vilket gör det ännu viktigare för planerare att fokusera på. Med ovanstående i åtanke går det möjligtvis att argumentera för vikten av en generell kompetenshöjning på området. Planerare behöver utrustas med begrepp och teorier som kan hjälpa dem att bättre förstå social rättvisa och hur sociala analyser bör genomföras. Flera intervjupersoner har uttryckt vikten av att kunna samla in och tolka information på ett korrekt sätt men det skulle också kunna hävdas att planerarens kompetensnivå kan bli avgörande när det gäller att legitimera den sociala konsekvensanalysen inför

beslutsfattare. Som den sociala konsekvensanalysens förkämpe måste planeraren kunna argumentera på ett trovärdigt och övertygande sätt varför vi framför att maximera ett kostnads- och nyttoförhållande även bör fokusera på utsatta grupper och deras situation för att inkludera dem i planeringsprocessen i större utsträckning.

För att uppnå ett demokratiskt och rättvist beslutsfattande argumenterar Fainstein (2000, s. 468) även för att planeraren bör ställa sig frågorna vem dominerar och vem gynnas av olika projekt. Även om det enligt Fainstein (2014, s. 7) går att implementera policyer som är effektiva och samtidigt hjälper utsatta grupper kan det inte vara alldeles enkelt att i ett samhälle format av kapitalismen argumentera för något annat än att minimera kostnader och maximera nyttan. För att uppnå social rättvisa behövs det kompetenta planerare utrustade med verktyg i form av teorier och begrepp. Detta kan även relateras till the capabilities approach, där individers icke-utbytbara behov, exempelvis förmågan att påverka sin närmiljö och hälsa, ska kunna tillgodoses och där beslutsfattanden baseras på huruvida demokratiska normer har införlivats samt om utfallet förbättrar möjligheterna för missgynnade grupper (Fainstein, 2010, s. 31f). Synsättet kan enligt Fainstein skydda invånare från att behöva offra sin livskvalitet till förmån för ekonomisk vinning (2014, s. 14).