Hur såg de ledande personerna på sina och förbundets uppdrag?

Hur såg de inblandade på sina uppdrag och förbundets uppdrag? Vilka bevekelsegrunder hade dessa för att skapa en sådan organisation?

Som ovan nämnt så var en stor orsak till skapandet av landstormsförbundet just bristen på tränat manskap, utbildat befäl, underofficerare och även material och persedlar.

När Värmlands landstormsförbund startades, hade det beskrivits i stadgarna vad ledningen för förbundet ville att förbundet skulle ägna sig åt. De ville att tillsammans med den frivilliga skytterörelsen skapa ett intimt samarbete med både de och landstormen.

117 Värmlands Landstormsförbund, föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/F/1

118 Ibid.

119 Ibid.

120 Ibid.

121 Ibid.

122 Ibid.

123 Ibid.

21 Kapten Carl Kaijser, en av medlemmarna i förbundets styrelse hade detta att säga om det samarbetet: ”Hittills hade alltså representanter för skytterörelsen tagit hand om och sörjt för även landstormsmännens intressen. Nu började emellertid intresset hos många själva att stiga och ledde till frivilliga sammanslutningar av landstormsmän i avsikt att höja medlemmarnas militära utbildning. Dessa landstormsföreningar arbetade emellertid utan någon nämnvärd samverkan sins emellan. Även om en och annan haft tankarna riktade på en sammanslutning mellan föreningarna, ledde detta dock först år 1912 till resultat i det att den 5 juli nämnda år

”Sveriges landstormsföreningars centralförbund” bildades i ändamålet att dels åstadkomma flera landstormsföreningar, dels stödja och hjälpa dessa föreningar i deras verksamhet för hjälpandet av landstormens militära värde. Som en följd av denna sammanslutning bildades landstormsföreningar i det ena landstormsområdet efter det andra, en för varje område.

Denna frivilliga landstormsrörelse, som sålunda på de allra senaste åren upprunnit ur ett allmänt intresse för landstormens sak, är helt visst av stor betydelse och ledas blott

övningarna på ett förståndigt sätt så att intresset hålles vid liv, tager rörelsen utan tvivel ett stort omfång. Den utsträckning som den frivilliga skytterörelsen fått, torde den dock med säkerhet aldrig kunna vinna och detta dels på grund av sin organisation, emedan ju endast en landstormsförening skall finnas inom varje landstormsområde, dels på grund av sitt mål och sina övningar. Ty landstormsmännen måste ju hava även andra övningar än skjutning, medan däremot skyttarna, uteslutande hålla sig till skjutövningarna

Redan på denna grund är det tydligt, att båda dessa frivilliga sammanslutningar hava värde för varandra och bör samarbeta, ehuru detta samarbete endast kan komma till stånd i vissa riktningar av deras verksamhet.

I vilka avseenden kan detta komma till båda rörelsernas fördel?

Landstormen skulle kunna:

1. Att deras verksamhet blir känd bland skyttarna, att intresse sprids därför och att skyttar i landstormsåldern inträda som medlemmar av även de frivilliga

landstormsföreningarna.

2. Att landstormsföreningarna erhålla rättighet att för sina gevärs- och pistolskjutningar få begagna skytteföreningarnas skjutbanor, ammunition och målskjutningsmaterial med mera

3. Att landstormsföreningarnas medlemmar få, eventuellt på lindrigare villkor, deltaga i skytteföreningarna, kretsarnas och skytteförbundens tävlingar.

4. Att tillfälle beredes landstormsföreningarnas medlemmar att på lättare och bekvämare sätt få disponera gevär, ammunition med mera.

Skytteföreningarna å sin sida skulle vinna:

1. Att deras verksamhet blir understödd av landstormsmännen, som ingå i skytteföreningarna som aktiva medlemmar.

2. Att de därigenom vinna större medlemsantal, vilket gör att de erhålla större statsunderstöd i form av såväl ammunition som kontanta medel.

22 3. Att skytteföreningarna erhålla hjälp av landstormsområdesbefälhavarna vid

besiktningar och nyanläggning av skjutbanor med mera”.¹²⁴

Han efterlyser också i texten mer samverkan i skyttet: ” På den allra sista tiden har emellertid ytterligare en fråga uppstått, som fordrar ännu mera samverkan, och det är frågan om

införande av obligatoriska skjutövningar för äldre värnpliktiga, i första hand landstormsmän.

Det har nämligen visat sig, att huru välvillig den frivilliga skytterörelsen än ställt sig mot landstormsmännens deltagande däri, som man väntat sig, kommit till stånd. Alla

landstormsmän inträda nämligen ej i skytteföreningarna och endast ringa procent av landstormsmännen deltaga tills vidare i de frivilliga skytteföreningarnas skjutövningar”.¹²⁵ Dessa samarbeten föreningarna emellan var, enligt Kaijser, livsviktiga för att

landstormsmännen skulle kunna höja sitt militära värde.

Föreningens första år hade de inte så stor verksamhet gällande övningarna. I bokslutet för det första året skriver man: ”Att under detta år emotse någon större verksamhet i fråga om övningar med mera borde knappast varit att förvänta. Det huvudsakligaste arbetet har gått ut på att inom skilda delar av Värmland dels väcka uppmärksamheten på landstormens

betydelse för vårt lands försvar, dels åstadkomma fler landstormsföreningar inom Värmland, med andra ord upplysnings- och organisationsarbete.¹²⁶ Men de stöter hela tiden på problem och föreningens ordförande, överste Uggla, skriver i sin årsrapport: ”Deltagandet är ringa och föga utsikt finnes att på frivillighetens väg bättra förhållandet”.¹²⁷

De första två åren hade de också mycket svårt att locka fler medlemmar och detta var något som N. Boberg (ledamot i Värmlands landstormsförbund) tar upp i en skrivelse: Vi har problem med att fylla föreningarna med fler medlemmar och även få medlemmarna att komma på övningarna. När det gäller medlemmarnas antal så kan man ju undra, när vårt stora, härliga Värmland, med sina 250 000 invånare- att vi intet mäktar med mer än att bara hava 300 medlemmar i vårt förbund”.¹²⁸

Medlemsantalet kom att höjas allt eftersom åren gick men de första fem åren var de aldrig fler än 400–500 medlemmar. Det kom att skifta upp och ner i den kolumnen, men det kom aldrig att överstiga 500 aktiva medlemmar.¹²⁹

En annan stor orsak bakom bildandet av förbundet var just landstormens situation gällande allmänna utrustning såsom kläder, tält ock kokvagnar, men också även understödsvapen och ammunition.¹³⁰

En skrivelse från förbundets styrelse kom ut för att belysa problemet:

” Vad landstormen behöver är kläder och utrustning av alla slag och det behövs vapen. En del av detta skulle staten tillhandahålla, en del skulle landstormsvänner själva medföra. Och då var frågan, vad skulle de föra med sig? Skulle de hava råd att komma me3d fullgoda

124 Värmlands Landstormsförbund, Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/ B 1,1c utgående skrivelser

125 Ibid.

126 Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/A1,1, protokoll

127 Ibid

128 Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/ B 1,1, utgående skrivelser

129 Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/ A 1,1, protokoll

130 Ibid

23 persedlar, dem de själva skaffat sig? Var det icke fara för, att deras persedlar skulle vara undermåliga redan då de inställer sig till eventuell tjänstgöring? Insamlingar av kläder eller pengar till inköp av dylik utrustning är av stort intresse”.¹³¹

Insamlingar till kulsprutor kom också i gång och i en skrivelse från förbundet skriver man:

” Vad hava våra landstormsmän att försvara sig med? Gevär hava de visserligen och det goda sådana, men våra landstormsmän hava inga hjälpvapen. Artilleri kan man ju knappast tala om, det bleve en alltför vidlyftig affär, men med vapenteknikens utveckling kommo

kulsprutorna. Där fanns ett vapen, som var lättare att anskaffa och lättare att sköta och som i fråga om sina verkningar var fruktansvärt. Man hade läst om kulsprutorna i rysk-japanska kriget, man visste, att så gott som alla länder därefter med all kraft rustat sig med sådana och man frågade sig med rätta: varför få icke vi i Sverige kulsprutor, vi som kanske bättre än andra behövde just sådana vapen för att i någon mån utjämna vår styrka och vår försvarskraft mot en överlägsen motståndare. Men för att lyckas med detta behöva vi pengar och frivilligt folk som kan samla in dessa”. Uppropet hade följande lydelse: ”Kulsprutor till Värmlands landstorm”.¹³² Huruvida vilket år kulsprutorna kom till landstormen i Värmland står ej att finna i arkivet eftersom första världskriget kom emellan och gjorde att, även om de samlade in den behövda summan på 30 000 kronor till sex kulsprutor, så kunde de inte få dem till Sverige. Men sant är att i protokoll i skrivet så står det antecknat att landstormen hade övat med kulsprutor i början av 1915, men också att i 1919 års inventarier så äger Värmlands landstormsförbund sex kulsprutor med tillhörande material som var magasinerade på Värmlands regemente.¹³³

Kläder och persedlar var också angelägna för de inblandade i förbundet att samla in och här kom de så kallade ”Landstormskvinnorna” att spela en stor roll:

En skrivelse gjord av styrelsen lyder:

” Vad männen brutit, ville nu kvinnorna försona och över hela landet, från kungaborgen till landsbygdens kojor strömmade frivilliga bidrag i form av kläder, sjukvårdspersedlar, matvaror och penningar in till landstormens förråd. Även till de delar av densamme, som ej voro av inkallelsen berörda. Den iver och oförskräcklighet, varmed arbetet bedrevs, kommer ovillkorligen oss att tänka på hur allt skulle varit i detta hänseende, om en kvinna suttit med i försvarsberedningen”.¹³⁴

Även kokvagnar och annan utrustning kom att samlas in.¹³⁵

Hur de ledande personerna i förbundet och dess styrelse såg på sina och förbundets uppdrag stod för dem klart. Att det var ett mångfacetterat arbete som de hade tagit i sin hand. Det var inte bara att utbilda landstormsofficerare, underofficerare och landstormsmän skulle utbildas.

Det var också många stora frivilliga insamlingar som de var tvungna att ta sig an.

131 Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/ b1,1, utgående skrivelser

132 Ibid

133 SE/FAS/FA 6027–1/ A 1,1, protokoll, SE/FAS/FA 6027–1/ D 2,1 inventarier

134 Föreningsarkivet, SE/FAS/FA 6027–1/b 1,1, utgående skrivelser

135 Ibid

24