1. Inledning
1.3 Tidigare forskning
Den tidigare forskningen kring landstormen och de frivilliga landstormsförbunden är mycket begränsad, då det som finns i forskningen bara existerar i fotnoter, varken mer eller mindre.
Detta på grund av att forskningen inriktar sig mer på världskrigen och andra “större”
forskningsfrågor. Den militära forskningen som bedrivits har, under perioden som denna uppsats tar upp, fokuserats mer på händelser kring övergången till en värnpliktsarmé bland annat. Så således har ett bredare sökande i den tidigare forskningen gjorts, och även
inkluderat annat forskat material om svenskt försvar under 1800-tal och 1900-tal. Men en bok som tar upp en del av landstormen och den frivilliga landstormförbunden, och den heter: 100 år av försvar i väst skriven av Leif Högberg. Där tar han upp bland annat landstormens mobilisering 1914 och dess problem och brister. Han noterar också den stora bristen på persedlar, såsom skor, strumpor med mera. Bristen av utbildat befäl var också något han tog med i texten.
En forskning gjord av försvarshögskolan tillsammans med Försvarsmakten innehåller material om landstormen och de frivilliga landstormsförbunden. Det är en forskning som utkommer regelbundet som tar upp Sveriges förutsättningar för kriser och totalförsvar. Den
4 Ibid
5 Ibid
3 heter just Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige. I den tar de upp allt som har med totalförsvar att göra. Det förflutna, nutid och framtida är med i rapporten. Och i den rapporten tas även landstormen och de frivilliga landstormsorganisationerna upp.
I dess första kapitel tas det upp att det i början av 1900-talet blev allt viktigare med
”Totalförsvar”. Det började redan på 1800-talet med skapandet av landstormen och det fortsatte med värnpliktsarmén, som skapades 1901. Det innebar att det krävdes ett totalt försvar och innebar också att hela samhället engagerades i försvaret av landet. Totalförsvaret blev därmed en angelägenhet för hela den svenska befolkningen. Innebörden av det hela, skrivs det i texten, att varje medborgare har ett ansvar att utefter sin förmåga bidra till skyddet och försvaret av den svenska demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.6 I texten förklaras det: ”Totalförsvarets huvuduppgift är och har varit att genom god samverkan och samordning skapa maximal försvarseffekt och att på bästa sätt skydda landets
befolkning".7
Om de frivilliga försvarsverksamheterna skriver de om att: den frivilliga
försvarsverksamheten har uppstått spontant genom viljan hos människor att stötta försvaret och har sitt ursprung i mitten av 1800-talet. Där står också att omfattningen av den frivilliga försvarsverksamheten har historiskt sett varit en viktig del för försvarsviljan i Sverige. Och att det hela började i mitten av 1800-talet när: ”skarpskytterörelsen startade upp föreningar med uppgift att främja skjutskickligheten bland det svenska folket och för att väcka intresse och vilja att bidra till fosterlandets försvar”.8
Texten tar även upp ett stycke om en annan frivillig verksamhet, nämligen
pansarbåtsinsamlingen. Där står det i texten att den här insamlingen startades 1912 på grund av att den svenska regeringen valt att lägga ner byggandet av en pansarbåt. I protest så kom föreningen ”Svenska pansarbåtsinsamlingen” att bildas den 26 februari 1912. Föreningens uppgift var att väcka det svenska folkets försvarsvilja i syftet att få befolkningen att bidra till pansarbåtens påbörjande. Under kommande år skulle svenska folket bidra med runt 17 miljoner kronor till pansarbåtsföreningen. Kostnaden för båten uppgick till 11 miljoner kronor, så det beslutades att de resterande pengarna som blev över skulle läggas på ytterligare två pansarbåtar. Det stora bidraget från det svenska folket var så stort, att på mindre än ett år så lyckades de samla in en summa som motsvarade 10% av hela Försvarsmaktens budget.
Och enligt deras uträkning så motsvarade 17 miljoner 1914 hela 800 miljoner i 2017 års penningvärde.9
I boken Sveriges Historia 1830–1920(Bo Stråht, Norstedts förlag, 2012) har några sidor avsatts till skarpskytterörelsens favör. Där tar författaren upp den rörelse som skulle bli ett embryo till landstormsföreningarna och den fortsatta frivilliga skytterörelsen. Han skriver bland annat om skarpskyttarnas roll för att utveckla en nationell eufori under 1860-talet.10
6 Fhs.se/centrum-for-totalforsvar-och-samhallets-sakerhet/forskning/publikationer/forutsattningar-for-krisberedskap-och-totalforsvar-i-Sverige.html
7 Ibid
8 Ibid
9 Ibid
10 Sveriges Historia 1830–1920, Bo Stråth, Norstedts förlag, 2012, sid 625
4 Skarpskytterörelsen växte också fram som ett demokratiskt, klassutjämnande och stärkande av den nationella fosterlandskänslan.11 Han skriver vidare om det ämnet med: Frivilligheten var ett uttryck för kärlek till fosterlandet.12 Det var också, enligt Stråth, en rörelse som tog plats i debatten om en representationsreform under 1860-talets första hälft. Ett militärt beväpnat folkuppbåd kunde tvinga fram reformer var ett allvarligt hot mot de som ville bevara den bestående ordningen. Nya medelklasser som understödde rörelsen kunde komma med förtäckta militäriska hot. August Blanche lyfte fram rörelsen som: ”Ett bålverk mot både yttre och inre fiender”. Med detta menade Stråth, att Blanches förklaring, var att den yttre skulle då vara den stora fienden Ryssland och den inre skulle då vara motståndare mot representationsreformen.13
I boken tar Stråht också upp Sveriges ekonomiska situation som en hämsko och där man inte kom överens vilka som skulle betala för det svenska försvaret. Det gamla indelningsverket som försvaret hade som system finansierades av en grundskatt på jord, och bönderna ville nu att de andra klasserna skulle vara med och finansiera det allt dyrare försvaret.14
Också andra reformer behövdes när de inblandade insåg att det svenska försvaret var så mycket svagare än många andra europeiska staters militär. En rysk militärattaché rapporterade till Sankt Petersburg att: ”Sverige har ingen armé utan en vaktparad”.15
Stråht tar också upp att de svenska anslagen till militären också ingick upprustandet av fasta befästningar och byggandet av Bodens fästning som tog en stor del av anslagen, och också utrustandet av den svenska värnpliktsarmén tog mycket av de anslag som fanns kvar. Det lilla som fanns kvar räckte knappast till landstormen.16
En annan stor finanspost som politiker ville ha bort var 1911 de så kallade F-båtbygget, som var pansarbåtar som skulle byggas till flottan, och beslutet blev att de skulle skjuta upp bygget. Men pansarbåten, som kom att heta Sverige, blev byggd ändå tack vare frivilliga insamlingar.17
Han tar även upp som han kallar: ”Kvinnor för pansarbåtar”. Där kvinnor, flesta från högre klasser, bildade föreningar som samlade in pengar till just nämnda pansarbåt men också till andra utgifter i försvaret. De första kvinnoföreningarna kom att bildas redan 1880. En förening som bildades 1884 hette ”Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar”. En liten grupp på 142 kvinnor som växte till 4000 kvinnor vid årets slut. Man samlade ihop pengar till allt från markinköp, pansartorn, samt pengar till byggandet av Bodens fästning, för att därefter stödja det frivilliga skytteväsendet som var en fortsättning på
skarpskytterörelsen.18
Även fredsrörelsen och dess talesman S.A Hedlund, enligt Stråth, ansåg att
skarpskytterörelsen utgjorde ett viktigt instrument i fredsrörelsen, i form utav en garanti mot eventuella svenska militära äventyr. Detta beväpnade folkuppbåd skulle användas enkom till
11 Ibid, sid 625
12 Ibid, sid 629
13 Ibid, sid 630
14 Ibid, sid 166–171
15 Ibid, sid 166
16 Ibid, sid 166–171
17 Ibid, sid 192–193
18 Ibid, sid 636–637
5 självförsvar, men också vara en del av en genomtänkt fredsideologi som var tänkt att vara en motpol mot den professionella militärkadern, som de facto var präglad av trohet till kungen och därmed var då ett verktyg för Sveriges dynastiska intressen.19
Artur Dunér tar i sin bok, Sveriges Landstorm & de frivilliga organisationerna, upp redan i inledningen om varför det funnits intresse för en sådan frivillig verksamhet. Svaret han lämnar är att i och med 1904-års landstormsförordning skulle landstormen få en organisation och att denna skulle organiseras i stor utsträckning på frivillig basis. Även att i händelse av krigstjänstgöring skulle soldaterna själva hålla sig med kläder och också, tills staten skulle åtaga sig det, själva förse sig med mat. Statens ansvar sträckte sig bara till stort sett att skaffa fram mycket små förråd av vapen, ammunition och fälttecken.20
Och, skriver han, en stor orsak till landstormsförbundens uppstartande var: De
landstormsbefälen, frivilligt beordrade till de första frivilliga kurserna, skaffade sig egen erfarenhet att landstormens planerade organisation skulle hänga på individuella uppoffringar.
Dessa officerares erfarenheter blev ett av de motiven bakom bildandet av de första landstormsföreningarna. Och efter fler kurser startades upp i de olika landsändarna, kom också fler föreningar och förbund att bildas. Men det var först vid en provmobilisering 1912 och sedan mobiliseringen 1914 som det verkligen tog fart, skriver Dunér. Det var då
allmänheten såg hur situationen var för landstormen. Det var då de stora insamlingarna till förmån för landstormen startades upp, med klädesinsamlingar, kulsprutefonder, kokvagnar med mera. 21
Bristen på befäl är också något som Dunér tar upp. Han skriver att: ”underbefäl blir ingen brist på, men varifrån erhålla lämpliga personer att anföra större avdelningar, plutoner och kompanier, åt vilka mera självständiga uppgifter bliva anförtrodda?”22 Han antyder att på grund av den svenska arméns fåtaliga officerare, räckte den knappt att fylla fälthärens behov.23
Centralförbundets och de underlydande länsförbundens tidiga verksamheter de första åren utgjorde, enligt Dunér, följande:
1. Upplysningsarbete och propaganda.
2. Medelsanskaffning för möjliggörandet av det frivilliga landstormsarbetet.
3. Åtgärder för övningar och utbildning inom landstormen.
4. Belöning och uppmuntran av det frivilliga arbetet.24
Dunér tar också upp kvinnornas uppoffringar inom insamlandet av kläder och material och pengar med mera. Bidrag från olika frivilliga kvinnoföreningar kom landstormen till hjälp.
Den största föreningen var ”H.K.H. Kronprinsessans Centralråd för landstormens beklädnad och utrustning”. Rådet bildades redan veckor efter mobiliseringen 1914. Detta råd skulle organisera och även utveckla det frivilliga arbetet, genom att stödja de organisationer som arbetade för just den frivilliga saken åt landstormen.25 Dunér tar också upp att detta råd även
19 Ibid, sid 630–633
20 Sveriges Landstorm & de frivilliga organisationerna, Artur Dunér, 1927, sid 7, Aftonbladets tryckeri
21 Ibid, sid 8
22 Ibid, sid 16
23 Ibid, sid 16
24 Ibid, sid 131
25 Ibid, sid 421
6 startade upp en förening, ”H.K.H. Kronprinsessans förening för det frivilliga arbetet för landstormsmännens beklädnad, eller Kronprinsessans beklädnadsförening som den kort kom att kallas.26
I en forskning av Fia Sundevall: Money, Gender and Military Training: Women as Economic Agents in Military Affairs (Sweden 1924–1942), tar hon upp det stora frivilliga arbetet som kvinnorna gjorde för landstormen med insamlingar och annat. Detta gjorde det möjligt att utrusta just landstormen med kläder, materiel och kokvagnar med mera. Hon skriver också att kvinnornas betydelse för landstormen och de frivilliga landstormsförbunden blev alltmer viktigare under årens gång. Från slutet av 1800-rtalet och framåt och långt in på 1900-talet kom kvinnor att samla in betydande summor till många olika projekt inom Försvarsmakten.
Allt ifrån flygplan, kulsprutor till pansarbåtar, kläder med mera.27
Betydelsen och insatserna av kvinnorna i landstormsföreningarna var stora, de lade ner tusentals ideella timmar på att samla in pengar och annan utrustning, tillverka kläder, laga mat och serva männen med sjukvård bland annat. Hade inte kvinnorna funnits med i bilden så hade inte de frivilliga landstormsförbunden funnits. När Landstormskvinnoföreningarna startades 1924(en kvinnlig förening mot 139 manliga) kom det att samlas in hundratals kvinnor och vid landstormens nedläggning 1942 fanns det 457 kvinnliga föreningar mot 286 manliga. Antalet medlemmar var, enligt Fia Sundevalls arbete, 1928: 6965 kvinnliga och 18 047 manliga och 1942 var medlemsantalet: 37 860 manliga och 99 861 kvinnliga.28