Sökande efter talang

Det har blivit allt vanligare att företag i alla möjliga branscher jobbar med data och statistik. Inte minst i musikbranschen där meta-data och algoritmer spelar en så omfattande roll om man ser till aktörer som Spotify och marknadens aggregatorer. Samtidigt har andra aspekter gjort sig tydliga i form av att det

numera är enkelt att göra musik hemma från sovrummet, sprida sin musik via olika kanaler så som sociala media och möjligheten att som artist slå igenom utan att använda skivbolag. Med hänsyn till alla förändringar som skett de senaste åren skulle man därför kunna tro att den talangsökande processen också förändrats. Dock visar det sig att fallet inte helt och hållet är så. Mångt och mycket ser processen likadan ut som den alltid har gjort.

”Jag tror inte att den talangsökande processen har ändrats så jättemycket. Det bygger främst på kontakter, kontakters kontakter och rekommendationer –

som det alltid har gjort. Jag tror de flesta indiebolag är eniga om att man försöker hålla nere antalet artister för att fokusera på de man har. Jag har egentligen lite för många artister och gör därför allt jag kan för att inte hitta

nya. Jag behöver inte aktivt leta, musiken hittar mig” (Bjerkert, 2020).

Samtliga representerar är eniga om att det man eftersöker är långsiktighet i de satsningar man gör gällande artisterna man väljer att arbeta med. Samtidigt är man begränsade när det gäller antalet artister man har kapacitet för. En stor skillnad på indiebolagen jämfört med majorbolagen är vilka strategier man använder i arbetet med artister och signeringar. Majorbolagen lägger numera mycket fokus på att släppa hits. Att släppa hits är en kostsam process som kräver väldigt mycket resurser. Samtidigt blir det allt vanligare att majorbolag signerar ”influencers” som nått ett högt följarantal på olika sociala media och uppnått en form av hype. Man väljer då att signera låtar och lägger stora resurser på att få dessa att slå genom som hits och sen behöver det inte bli mycket mer än så. Indiebolagen jag låtit fördjupa mig i jobbar med andra strategier och det är som tidigare nämnt – långsiktighet. Man tar gärna in en oetablerad artist för att forma denna från grunden i syfte att nå avkastning övertid. Det tar tid att lansera, etablera och utveckla en artist. Därmed innebär denna strategi att satsningens avkastning inte kommer förrän långt senare. Till följd av detta innebär alltså signeringar, och arbetet med de signerade artister

man redan har, risker. Eftersom kapaciteten för hur många artister man aktivt kan arbeta med är begränsad blir det extra viktigt att kunna göra rätt prioriteringar. Givet den ovisshet som råder när man gör dessa satsningar faller det sig därför motiverat att ha ett uttänkt förhållningssätt som kan underlätta dessa beslut. Som respons på detta menar samtliga representanter på att deras erfarenhet, kompetens och magkänsla är viktiga resurser som gynnar dem i just detta. Medan majorbolagen är okej med att lägga stora resurser på något som ger kortsiktig avkastning jobbar indiebolagen i störst utsträckning med långsiktighet. Därför blir det extra viktigt att som indiebolag förlita sig på sin individuella kompetens och känsla för vad som kommer funka och inte. Att indiebolagen fokuserar på långsiktighet och att bygga artister från grunden tolkar jag som en styrka mot majorbolagen. Som jag ser det innebär detta att det många gånger är mer gynnsamt för en artist att gå till ett indiebolag då de får högre prioritet där än om de skulle gå till ett större bolag.

”Det är klart att jag gillar artister som redan har många följare, självklart är det positivt. Men jag kan också signa något som är helt nytt och det är inte alla skivbolag som vill göra det. Vissa vill bara ha artister som redan byggt upp en fan-base eller locka över någon influencer att göra musik då de redan

har fansen” (Gidlöf, 2020).

Drev man ett skivbolag med en bra distribution för 15 år sedan var man en gate-keeper. Det är man inte idag då alla numera kan släppa musik utan skivbolagens hjälp. Till följd av detta behöver dagens indiebolag besitta andra kvalitéer som ger dem värde för att på så sätt positionera sig som intressanta och nödvändiga utifrån artisternas perspektiv. Med detta i åtanke blir det återigen viktigt med att ha resurser som nätverk, kunskap och en inställning

att man verkligen dedicerar sig till artisterna man signerar och visar att man som skivbolag fyller en funktion som faktiskt gynnar artisten. Despotz jobbar internationellt och ur deras synvinkel är det ett strategiskt beslut eftersom detta många gånger innebär större möjligheter att för artister lyckas utomlands. Bara för att majorbolag har stora resurser och nätverk internationellt betyder inte det att artisten blir en tillräckligt hög prioritet för att det ska vara motiverat för utländska redaktörer att engagera sig i de satsningar som krävs för att lansera artisten i just det landet. En strategi indiebolagen använder i det långsiktiga arbetet med oetablerade artister är att först bygga en story, få ut releaser, få till recensioner, försöka få till spelningar och hitta en bokare. När teamet väl är på plats och man publicerat en del content har man lagt grunden för att därefter börjar öka investeringarna successivt. Vidare använder man sig av ett A-B-C-system för att symbolisera vilken prioritet som artisterna har.

Hur indiebolagen förhåller sig till arbetet med sina artister går att härleda till teorin strategi som unika resurser. Detta perspektiv utgår från föreställningen att organisationens kompetens är det viktigaste strategiska övertaget. Eftersom indiebolagen jobbar med att utveckla artister innebär detta att organisationen delar sin kompetens. Som jag ser det råder det därför ett tydligt och ständigt pågående samspel mellan artistens framgång och skivbolagets kompetens. Vidare bygger skivbolagets framgång mångt och mycket på sina artisters framgång. Med det sagt är min tolkning att kompetensen och organisationens erfarenhet är en oerhört viktig resurs och även i sig, ett konkurrensverktyg gentemot andra aktörer.

Bengtsson nämner att det för skivbolag numera är en utmaning i att unga artister känner att man kan göra allting själv. I linje med Bengtssons uttalande menar Bjerkert på att nyckeln numera ligger i att kunna erbjuda mer och visa att man vill jobba långsiktigt. Större skivbolag har historiskt sett inte varit bra på detta utan istället haft en mentalitet som innebär att man kastar flugor på

väggen för att se vad som fastnar. I en värld där det numera är enkelt för artister att släppa musik och lyckas utan någon hjälp av skivbolag blir det extra viktigt att för indiebolagen visa att man tror på artisten, att man är redo att gå in helhjärtat och jobba med långsiktighet. Samtliga representanter uppvisar detta mindset samtidigt som var och en på olika sätt implementerat strategier för att göra sig extra nödvändiga och intressanta för dagens artister. Swingkids har gått ifrån det traditionella skivbolagstänket och även börjat jobba med management. Despotz jobbar med både oetablerade och etablerade artister och är största indiebolaget inom sin nisch samtidigt som dem erbjuder goda möjligheter för artister att lyckas internationellt. Adrian Recordings har valt att inte nischa sig och erbjuder hundra procent fokus och tillit åt de artister han åtar sig samtidigt som han besitter många års branscherfarenhet med stort nätverk och bred kompetens. Även om det finns skillnader i fallens strategier är de alla lika i den bemärkelse att de brinner för musik och primärt sett alltid låter musiken vara i fokus.