Samhällsekonomiska kalkyler

Att hushålla med samhällets begränsade resurser är av yttersta vikt för att utvecklingen i ett land skall bli den bästa. Det gäller att så långt som möj- ligt kunna tillgodose medborgarnas behov och önskemål utan att förbruka mer av samhällets knappa resurser än nödvändigt. Att hushålla med energi och genomföra energieffektiviseringar är viktigt, men det är också viktigt att hushålla med andra av samhällets resurser såsom arbete och kapital.

Samhällsekonomiska kalkyler kan användas för att kvantifiera och vär- dera utfallen och i praktiken används två ansatser, den samhällsekono- miska effektivitetsansatsen respektive den s.k. kostnadseffektivitetsansat- sen. Nedan presenteras de två ansatserna.

1.3.1 Samhällsekonomisk effektivitet

Med begreppet samhällsekonomisk effektivitet avses en situation där samhällets samtliga resurser är fördelade mellan olika användnings- områden på ett sådant sätt att högsta möjliga välfärd skapas.

Den samhällsekonomiska nytto- kostnadsanalysen är en metod för att, på ett systematiskt sätt, ta fram ett beslutsunderlag för att beskriva effekterna av åtgärder inom exempelvis energiområdet. Metoden baseras på mikroe- konomisk teori och ger underlag till beslut som leder till att samhällets resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

De samhällsekonomiska intäkterna beräknas, liksom de samhällsekono- miska kostnaderna. Ett projekt eller en åtgärd bör genomföras om de samhällsekonomiska intäkterna överstiger de samhällsekonomiska kost- naderna. Detta är således den beslutsregel som används och följs denna kommer utvecklingen i hela samhället att gynnas.

Vid bedömningen av de samhällsekonomiska intäkterna baseras dessa på konsumenternas och medborgarnas värdering, mätt som deras betalnings- vilja, av de nyttigheter som skapas. Betalningsviljan avspeglar vad med- borgarna maximalt att villiga att betala för att en åtgärd eller för att ett projekt skall komma till stånd. Betalningsviljan summeras över samtliga medborgare som berörs och därigenom får man ett mått på de samhällse- konomiska intäkterna. Metoden bygger således på att det är medborgarna som är de bästa bedömarna av sin egen välfärd. Via betalningsviljan av- slöjar medborgarna hur värdefullt de upplever åtgärden.

De samhällsekonomiska kostnaderna mäts som alternativkostnaden. Med alternativkostnad avses värdet av det man förlorar vid bästa alternativa användning av resurserna. Kan den arbetskraft som utnyttjas vid genom- förandet av en åtgärd användas till något annat är alternativkostnaden gäl- lande marknadslön, inklusive kostnader för sociala avgifter. Råder det ar- betslöshet blir alternativkostnaden lägre.

Analysen görs i ett antal steg; först definieras ett nollalternativ som van- ligtvis beskriver utvecklingen om ingenting görs. Sedan definieras åt- gärdsalternativ, vars effekter kvantifieras. I en samhällsekonomisk analys skall samtliga väsentliga effekter beaktas. Nästa steg blir att värdera ef- fekterna i kronor. Finns det marknader kan man vid värderingen utnyttja marknadspriserna. Mer problematiskt blir det att värdera effekter för vilka det inte existerar några marknader. Det saknas exempelvis en mark- nad för buller eller en marknad för olycksrisk. Det finns några alternativa metoder som då kan användas.

För att kunna jämföra kostnader och intäkter som infaller vid olika tid- punkter beräknar man dessa till ett s.k. nuvärde. Själva förfaringssättet benämns nuvärdesberäkning eller diskontering och det görs med hjälp av en kalkylränta. Slutligen ska det i en samhällsekonomisk analys alltid ingå en känslighetsanalys. Det är många parametrar som ingår i analysen och vissa är mer osäkra än andra. I känslighetsanalysen lyfts fram huruvida kalkylens slutresultat påverkas vid alternativa antaganden på de mest osäkra parametrarna.

Villkoret för när ett samhällsekonomiskt effektivt energisparande är upp- nådd är då kostnaden för ytterligare energisparande är lika med den sam- hällsekonomiska kostnaden för ytterligare produktion. Understiger kost- naden för ytterligare energisparande den samhällsekonomiska marginal- kostnaden för produktion bör energisparandet öka och vice versa. I en samhällsekonomisk analys är energieffektivisering inte ett självändamål, utan samhällsekonomisk effektivitet förutsätter hushållning med såväl energi som andra resurser och erhålls genom att väga intäkter mot kost- nader.

1.3.2 Samhällsekonomisk kostnadseffektivitet

Till skillnad från det samhällsekonomiska effektivitetsbegreppet, där så- väl intäktssidan som kostnadssidan beaktas, tar man intäktssidan för gi- ven när den samhällsekonomiska kostnadseffektiviteten studeras. Enkelt uttryckt innebär kostnadseffektivitet från ett samhällsekonomiskt per- spektiv att ett givet kvantitativt mål ska uppnås till lägsta möjliga sam- hällsekonomiska kostnad. Det givna målet kan vara enkelt att uppnå eller också kan det vara svåruppnåeligt. Oberoende av detta fokuseras ana- lysen på hur det givna målet kan uppfyllas med lägsta möjliga resursin- sats.

Riksdagen har fastställt ett mål för energianvändningen i bostäder och lo- kaler. Den totala energianvändningen per uppvärmd areaenhet bör år 2020 ha minskat med 20 procent i förhållande till användningen 1995 och med 50 procent till år 2050. Här har vi således två givna kvantitativa mål, ett för år 2020 och ett för år 2050. Frågeställningen blir hur dessa kan uppnås till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.105

Ett nödvändigt villkor för att uppnå samhällsekonomisk kostnads-

effektivitet är att den marginella kostnaden för ytterligare energibesparing är lika bland samtliga byggnader som omfattas. För att spara energi i en byggnad kan olika åtgärder vidtas såsom byte av varmvattenarmatur, för- bättrad värmestyrning, tilläggsisolering av ytterväggar, byte av fönster osv. Även andra mer svårkvantifierade kostnader såsom exempelvis för- lust av kulturvärden ska ingå. Rangordnas dessa åtgärder efter stigande kostnad erhålls en marginalkostnadskurva för energibesparing. Figuren nedan illustrerar detta.

105 _{Målet är uttryckt i relativa termer, inte absoluta. Att formulera mål i relativa tal (speci-}

fik energianvändning, kWh per kvadratmeter och år) innebär att målet kan uppnås trots att den totala energianvändningen mätt i TWh mycket väl kan öka.

Figur 2. En kostnadseffektiv fördelning av reduktionsbördan mellan två byggnader. P* MCA MCB 8 000 kWh i besparing (=20 procent) a b Öre/kWh Öre/kWh P*

I figuren har två byggnaders marginalkostnadskurvor för energisparande ritats in. Byggnad A:s energisparande räknas från vänster till höger och byggnadens marginalkostnad för energisparande, kurvan MCA, ökar när

energisparandet ökar. Byggnad B:s energisparande räknas från höger till vänster och dess marginalkostnadskurva representeras av MCB. För båda

byggnader gäller att ju mer energi som sparas, desto kostsammare blir det per sparad kWh.

Vi antar i utgångsläget att båda byggnader förbrukar lika mycket energi, 20 000 kWh per år. Om vi vidare antar att det givna målet för energi- besparing sammanlagt i de två byggnader sätts till 20 procent, d.v.s. en besparing med 8 000 kWh per år, kan detta uppnås på olika sätt. Varje byggnad kan exempelvis spara 20 procent eller 4 000 kWh, vilket resulte- rar i en total besparing på 8 000 kWh. En byggnad kan spara 2 000 kWh (10 procent) och den andra 6 000 kWh (30 procent), vilket också leder till en total reduktion av energiförbrukningen på 20 procent. Det är dock oklart huruvida någon av dessa fördelningar av energibesparingen mellan de två byggnaden är samhällsekonomiskt kostnadseffektiv.

Det ekonomiska villkoret för att det givna besparingsmålet ska uppnås till lägsta kostnad är att den marginella kostnaden för ytterligare energi- besparing är lika mellan de två byggnaderna. Detta villkor är uppfyllt där marginalkostnadskurvorna skär varandra. I figuren innebär det att bygg- nad A ska spara a kWh medan byggnad B ska spara b kWh. I punkten där marginalkostnadskurvorna skär varandra uppnås det förutbestämda re- duktionsmålet på 8 000 kWh eller 20 procent till lägsta samhällsekono- miska kostnad. Den totala kostnaden för att reduktionsmålet ska uppnås motsvaras av ytan under respektive marginalkostnadskurva upp till skär-

ningspunkten. Varje annan fördelning av ”reduktionsbördan” mellan de två byggnaderna leder till att den samhälleliga kostnaden ökar i förhål- lande till den lägsta kostnaden.