Samhällsskydd, vård samt femininitet och - Män, maskulinitetskonstruktioner och vårdrelation

Kapitel 6 Metod

8.1 Män, maskulinitetskonstruktioner och vårdrelation

8.1.2. Samhällsskydd, vård samt femininitet och

Ett återkommande huvudfynd är att normer och värderingar om kön påver- kar hur vårdarna investerar sig själva i vårdrelationen. Det ska kopplas till resultaten (III, IV) om hur värderingar av kön kan länkas till rättfärdigandet av kategoriseringar av patienter som farliga. Att de dubbla målen skapar moraliska dilemman och hinder för patientnära arbete är sedan tidigare upp- märksammat (Dickens, Piccirillo & Alderman, 2013; Gustafsson & Lind- wall, 2017; Olsson & Schön, 2016; Schafer & Peternelj-Taylor, 2003). Det som förbisetts är att de dubbla målen kan förstås som sammanflätade med vårdarnas värderingar om kön. När Enarsson (2012) Olsson (2013) och Pe- plau (1997) markerar vårdrelationens betydelse för patientnära arbete visar resultaten (studie III, IV) att vårdarnas uppfattningar om vårdrelationen inte

Reflektionerna kan också initiera insikter om vårdrelationen som maktordning som kan skapa hinder för det som betonas av Dahlberg och Segesten (2010) om att förstå patientens livssituation.

Det som förbisetts av tidigare forskning om våld i RPV (Cooper & Inett, 2017; Olsson, Audulv, Strand & Kristiansen, 2015; Olsson & Schön, 2016; Verstegen et al., 2017) är att vårdarnas uppfattningar om våld innehåller värderingar om manlighet (studie II). Exempelvis visar resultaten (studie IV) att vårdarnas maskulinitetskonstruktioner underbyggs av värderingar om den fysiska kroppen. Resultaten i studie III och IV synliggör hur kroppen görs viktig i förhållande till vårdarens kön. Användandet av Connell (1995) syn- liggör hur vårdarnas uppfattningar om säkerhet understödjer en hegemonisk form genom att kroppen ses som lösning på situationer av våld. Det leder också till ett skapande av ett vi om vårdarna och ett dem om patienter. Med skapandet av ett vi normaliseras och upprätthålls värderingar om kroppens status (studie I & IV). Genom att positionera patienterna som dem bidras till ett kategoriserande och skillnader som förstärker dikotomiseringen av män. Det kan tolkas som att män som vårdare behöver patienterna som ett dem för att kunna upprätthålla ställningstagandet för normer av manlighet, vilket underbyggs av synen på kroppen. Från ett vårdperspektiv kan det jämföras med resultaten från studie I och IV som visar att upprätthållandet av dikotomiseringen kan få negativa effekter för mäns relationer. I förlängningen kan det innebära att patientperspektivet kommer i skymundan när målet om sam- hällsskydd upprätthåller den hegemoniska maskulinitetsformen. Resultaten visar att det finns behov av att diskutera hur målet om samhällsskydd, bidrar till ett särskilt tänkande om maskuliniteter. Diskussionerna kan medvetande- göra hur försummelsen av att inte se genus skapar hinder för det Peplau (1988) skriver, vårdarnas engagemang och nyfikenhet i patienternas situation.

8.1.2. Samhällsskydd, vård samt femininitet- och

maskulinitetskonstruktioner

ska separeras från hur RPV som institution utövar ett inflytande på deras tal om patienterna (studie II). Det visar också att samspelet mellan kontext och tal får konsekvenser för kvalitén på vårdrelationen och patientnära arbete. Utifrån Cheek (2000) och Potters (1996) beskrivningar om kontext och tal som sammanflätade i varandra kan vårdarnas uppfattningar om vårdrelation- en även länkas till Deaux och Major (1987) om situationens betydelse för görandet av genus. Av det faktum att RPV omges av lagstiftning, samhälls- skydd och ordningsregler framträder att de dubbla målen innehåller olika situationer med inflytande på vårdarnas femininitet- och maskulinitetskonstruktioner. Erikssons (2002) och Svedbergs (2002) studier illustrerar hur RPV från ett historiskt perspektiv strukturerats utifrån kön. I förhållande till tidigare resonemang om samspelet mellan kontext och tal markerar Connell (2002) att vi är fria att skapa vårt eget genus, men beroende på kontexten är vi inte fria att skapa det hur vi vill. Det ska relateras till Peplaus (1997) beskrivningar om vikten av att skapa en god relation. Utifrån det kan görandet av genus få konsekvenser för vårdarnas engagemang i patientens situation. Detta kan bidra till ojämställda vilkor för vårdarna och leda till att män di- stanserar sig från vårdrelationen (studie IV).

Som tidigare diskuterats finns det behov av att problematisera hur målet om samhällsskydd kan länkas till män, maskulinitetskonstruktioner och hälsa. Det som framträder i studierna IIII och IV är ett ömsesigt samspel mellan upprätthållandet av den hegemoniska maskulinitetsformen och vår- darnas tal om säkerhet och samhällsskydd. En möjlig orsak är det som Con- nell (1995) pekar på, hur den fysiska kroppen använts som viktig byggsten för mäns maskulinitetskonstruktioner. Konsekvenserna av hur kroppen görs viktigt i RPV är att kvinnor som vårdare och feminitetskonstruktioner värde- ras gentemot den hegemoniska formen (Holmes, 2007; West & Zimmerman, 1987). Det skulle kunna utgöra en bakgrund till historiska beskrivningar av RPV och värderingar om kvinnor som särskilt lämpade för vårdandet. Paet- cher (2018) ifrågasätter den hegemoniska maskulinitetsformen och menar att det inte finns bara en form eller ett hegemoniskt ideal, utan det skulle också kunna framträda en hegemonisk form av femininitet, vilket i den här kontexten skulle kunna kopplas till uppfattningar om vårdrelationen. Paetcher (2018) ger ytterligare exempel och pekar på hur upprätthållandet av män som dominerande grupp kan bidra till ett osynliggörande av hur kvinnor själva aktivt väljer att positionera sig i en given kontext och tid. Såsom resultaten (studie II & IV) visar sker kvinnors femininitetkonstruktioner ofta i förhållande till målet om samhällsskydd och mäns hegemoniska position. Om maskulinitetskonstruktioner kan förstås i plural visar studie III och IV hur kvinnors femininitetskonstruktioner är reglerade av villkor för målet om vård med beskrivningar som kan associeras till ansvar för hem och familj (studie III & IV). Utifrån strukturer som ramar in RPV framställer kvinnor som vårdare en femininitetskonstruktion som kopplar värderingar om kvinn-

lighet till att prata om sig själva som mödrar till patienten. Det förstärktes av hur kvinnor som vårdare förväntades ansvara för relationer, ombesörja för en hemtrevlig miljö eller ansvara för förberedelser inför storhelger som jul och påsk (studie III & IV). Dessa arbetsuppgifter som ofta tas för givet kan ha en stor betydelse för patientens upplevelser av välbefinnande. Hur RPV som institution upprätthåller vårdarnas femininitets- och maskulinitetskonstruktioner ska ställas i relation till Peplaus (1997) beskrivningar av identifikationsfasen. Det handlar om möjligheterna att möta upp patientens behov och visa hur vårdtiden kommer dem till nytta. Om RPV:s dubbla mål av både samhällsskydd och vård stödjer en genusordning är det svårt att se hur patienten och vårdrelationen inte ska bli påverkad av detta. I förhållandet till identifikationsfasen kan dessa värderingar innebära att vårdarna försummar att möta upp det som Dahlberg och Segesten (2010) beskriver som att se patientens unika behov och utvecklandet av hälsa. Ett annat exempel som har betydelse för identifikationsfasen ges av Höglund och Holmström (2008) och Svedberg (1997, 2002) vilka visar hur upprätthållandet av genus skapar ”normativa” föreställningar om kvinnor med särskilda egenskaper som lämpliga för vård av patienter.

Huvudfynden visar en ny dimension av hur vårdrelationen inom RPV kan förstås som asymmetrisk och ojämlik. Genom att de dubbla målen upprätt- håller osynliggörandet av genus kan det leda till ett rättfärdigande av uppfattningar om vårdarnas olika engagemang i patienternas situation. Det som framträder i resultaten (studie IV) är att några kvinnor ifrågasätter det ojäm- ställda ansvaret för vårdrelationen. Kritiken kan tolkas av hur RPV som institution skapar och upprätthåller förväntningar på dem som kvinnor och vårdare. De gav också utryck för att de hade svårt att identifiera sig med dessa förväntningar. En möjlig tolkning till varför ifrågasättande inte fick lika mycket utrymme som exempelvis talet om mammor kan vara att målet om vård blir självreglerande på förväntningar på kvinnlighet. Vilket inte ”tillåter” en ”manhaftig/bråkig/tjatig” femininitetskonstruktion som skulle kunna utmana och eventuellt ersätta den hegemoniska maskulinitetsformen (Faulkner, 2009a, 2009b; Mattson, 2010).

Resultaten synliggör att RPV:s fokus på dubbla mål skapar hinder och motsägelsefulla uppfattningar om det patientnära arbete. Det motsägelsefulla kan tolkas som att när samhällsskyddet är överordnat målet om vård är detta underbyggt av värderingar om genus. Studierna (II, III, IV) synliggör följder dels för mäns relationer samt deras förväntningar på kvinnor, dels för kvinnors relationer och deras förväntningar på män som vårdare i RPV. Studier- na ska även relateras till Peplau (1997) och till Dahlberg och Segesten (2010) om vårdrelationens betydelse för patientens upplevelser av hälsa. Hörberg, Sjögren och Dahlberg (2012) diskuterar inte genus, men skriver att det motsägelsefulla i RPV kan begränsa vårdandet av patienterna. Resultaten visar att osynliggörandet av genus upprätthåller en maktordning mellan

kvinnor och män. Om inte det uppmärksammas kan detta som ovan beskri- vits riskera att begränsa vårdandet så till vida att vårdarna förbiser patientens individuella behov av hälsofrämjande aktiviteter och stöd för att uppnå hälsa och livskvalité.

In document Vårdarnas patientnära arbete inom rättspsykiatrisk vård : det komplexa samspelet mellan samhällsskydd och vårdande utifrån genusperspektiv (Page 79-82)