Sammanfattande analys Lgr69

Utifrån Hellspongs komparativa modell och de två fokuspunkterna, innehållet och den sociala tonen, ser vi att texterna likt Lgr62 innehåller partier som går koppla till romernas historia i

111 Dannert, Leif., Lendin, Waldemar & Petrén, Arne. Historia 1H. 2. uppl., Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1971. s. 107.

112 Hildingson & Husén. Historia 1. 1970. s. 73; Dannert, Lendin & Petrén. Historia 1H. 1971. s. 107–110.

113 Hildingson & Husén. Historia 1. 1970. s. 76–77.

114 Hildingson & Husén. Historia 2. 1971. s. 125.

115 Dannert, Leif., Lendin, Waldemar & Petrén, Arne. Historia 2H. 2. uppl., Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1971. s. 123.

116 Hildingson, Lars., Husén, Lennart & Reinhold Haellquist, Karl. Historia 3. Stockholm: Natur & kultur, 1972. s. 173–196; Hildingson & Husén. Historia 1. 1970. s. 83–90.

31

snarlika teman – nationalismen, nazismens rasförföljelser samt efterkrigstidens arbetskraftsinvandring. Stycken om nationalism vidareförmedlar även denna gång enhetligheten i Sverige men innehåller samtidigt små ordval som erkänner att svenskarna inte är den enda folkgruppen i landet. Ord som nästan alla och att det inte finns några stora grupper väcker ju funderingar kring vilka dessa som utelämnas kan tänkas vara. Hänvisningar till andra europeiska länder ges betydligt större utrymme i texterna och presenteras objektivt, till och med när skandinavism och nordisk nationalism presenteras kort. Det andra världskriget och nazismen innehåller flera stycken där romer kunnat inkluderas men texterna nämner främst judarna. Nazismens politik och metoder kritiseras hårt i ljuset av rasförföljelser och aggression, dock samtidigt som vissa medgivanden görs om att inte bara judar drabbades av rasförföljelser. Det må vara kort – sju miljoner, varav sex miljoner judar – men det öppnar samtidigt upp för en djupare dialog kring vilka förövare och offer verkligen var. Förintelsen kontrasteras exempelvis i en bok mot de allierades bombräder i Tyskland vid krigsslutet. Efterkrigstidens arbetskraftsinvandring i Sverige redogörs kort för där invandrarnas bakgrund kokas samman till generella områden eller länder. Anpassning till nya levnadsförhållanden och personnära upplevelser av det nya samhället förekommer inte i böckerna, trots att välfärdssamhällets rättviseförhållanden till viss del ifrågasätts i texterna som främst är objektiva, kortfattade och konstaterande. Den enda svenska minoritetsgruppen som nämns är romerna – i ett kapitel som inte ens handlar om Sverige eller deras historia. De övriga får nöja sig med att hypotetiskt inkluderas i de nästan alla som en bok skriver om. Likt Lgr62 behandlas istället avkoloniseringsprocesser och minoritetspolitik utanför Sverige betydligt mer omfattande och kritiserande – en skarp kontrast till den tystnad som framträder inom landets historiografiska gräns.

Likt Lgr62 blandar texter och teman flera slags historiebruk. Det huvudsakliga historiebruket i förhållande till romernas historia kan återigen upplevas vara icke-bruket, men i de fall dessa kunnat behandlas blir det istället med ett nästan alla eller att det inte finns stora grupper inom Sveriges gränser då nationalismen i Europa ska förklaras. Omnämnanden på någon enstaka plats i någon enstaka lärobok räcker dock inte för att tolka dem som en inkluderande historieskrivning, men en inkludering av romernas eller minoriteternas historia var ju trots allt inte nödvändig inom ramarna för dåvarande styrdokument. Det är inte så att specifikt romer medvetet exkluderas och att andra minoritetsgrupper inkluderas. Alla minoriteter lider av exakt samma överseende till förmån för den större nationen varvid ett icke-bruk inte med gott samvete går att styrka. Texternas upplägg och formuleringar liknar till stora delar den föregående

32

läroplansperioden där den stora historien ges företräde på ett existentiellt sätt med beskrivningar om oss och våra gemensamma, långlivade vanor. Den svenska identiteten upplevs dock fortfarande som homogen i de studerade texterna. Likt Lgr62 presenteras informationen kring olika teman i läroböckerna likt ett vetenskapligt förhållningssätt då båda sidor av ett historiskt fenomen presenteras där kunskap ämnas bygga vidare på tidigare etablerade fakta. Måhända att det i vissa fall är mer eller mindre objektiva texter och att vissa stycken blir ställningstagande, men det är tydligt att författarna gjort vissa ansträngningar att presentera fakta ur olika perspektiv. Detta är dock inte detsamma som ett objektivt vetenskapligt historiebruk eftersom böckerna till stora delar fortfarande upplevs förmedla en demokratiskt vinklad historieskrivning. Exempelvis så kritiseras nazisternas rasförföljelser hårt och drar på samma gång politiskt-pedagogiska poäng i att kontrastera samtidens önskade demokrati mot det förflutnas avvisade diktatur parallellt som det ger eleverna möjlighet att diskutera krigets grymheter och huruvida dessa verkligen skiljer sig mellan krigets aktörer.

5.3 Lgr80

5.3.1 Vad säger styrdokumenten?

Läroplanen från år 1980 formuleras likt sina föregångare kring allmänna mål och demokratisk fostran samt vidareförmedlingen av dessa värderingar till kommande generationer.¹¹⁷ Men kunskaper och förmågor ska dessutom utvecklas då läroplanen uttryckligen föreskriver att skolan har ett särskilt ansvar för elever som tillhör olika minoritetsgrupper. Vilka minoriteter som åsyftas specificeras inte.¹¹⁸ Historia är inte längre en egen huvudrubrik under kapitlet som behandlar kursplaner utan sammanfogas med de övriga samhällsorienterade ämnena (samhällskunskap, geografi, religionskunskap). I det övergripande syftet står det att eleverna ska få förståelse för andra människors villkor ”som en grund för vilja till jämlikhet och solidaritet. De skall lära känna vad som format och formar människors liv”.¹¹⁹ I underavsnittet som behandlar Människans verksamhet – tidsperspektivet (historia) ges in- och utvandringen till Sverige som ett exempel på stoffurval.120 Tydligare exempel än så ges inte.

117 Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Allmän del: mål och riktlinjer, kursplaner, timplaner. Stockholm: Liber UtbildningsFörlaget, 1980. s. 16–19.

118 Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Allmän del: mål och riktlinjer, kursplaner, timplaner. 1980. s. 14; Johansson, Sven-Åke. Lgr 80 – Grundskolans tredje läroplan. I Vägval i skolans historia: tidskrift från

föreningen för svensk undervisningshistoria. Vol. 6, nr. 3–4, 2006: 11–12, 15. s. 12.

119 Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Allmän del: mål och riktlinjer, kursplaner, timplaner. 1980. s. 120.

33

5.3.2 Vad står det i läroböckerna?

De studerade läroböckerna från denna läroplan saknar likt Lgr62 direkta hänvisningar till romerna, men de innehåller intressanta formuleringar i avsnitt som går koppla till deras historia.

Nationalismen beskrivs återigen ur ett icke-svenskt perspektiv och fokuserar likt tidigare läroplansperioder på exempelvis Tyskland, Österrike eller avkoloniseringsprocessen i Afrika.¹²¹ I fråga om minoritetsgrupper i Sverige är samerna de enda inslagen – en bok inleder exempelvis ett kapitel om Norden 1730–1870 med en målning av samer som lämnar in pälsverk som skatt samt drickandes brännvin ur en tunna tillsammans med flera renar. Texten återger delar ur Carl von Linnés reseskildringar där samerna beskrivs i målande termer utan hänvisning till historia eller kultur. Förvisso är det Linnés originaltext som framträder, men med enda förklaring att han beskrev samerna på samma sätt som andra upptäcktsresanden gjorde i andra länder.122 En annan bok har en bild på en hungerstrejkande same där dessa beskrivs som ”[e]n förtryckt nation i det civiliserade Norden”.123 Boken berättar vad som utgör en nation (gemensamma vanor, kultur och språk) och att samerna är en av flera nationer inom Sverige. Det står även att ”[v]issa invandrargrupper bildar olika nationer i Sverige. Men den största nationen i Sverige utgörs av den svenska nationen”.124 Det förtydligas inte vilka de andra är. Nationalismens enande och förtryckande kraft förklaras vidare, men utan reflektion över den svenska nationalistiska politiken i förhållande till de egna minoriteterna – i synnerhet när en same faktiskt medverkar i bild och text. Det går dock bra att redogöra för och kritisera USA:s behandling av sin ursprungsbefolkning.¹²⁵ I en fördjupningsbok om Nordens historia beskrivs den ryska perioden i Finland med att makthavarna försökte ”att förryska alla minoritetsfolk inom kejsardömet. Nu skulle även Finland dras med och på allvar förenas med Ryssland”.126

Denna formulering blir otydlig då den skrivs ur ett finskt perspektiv och inte specificeras vidare – är det alla folkslag i hela det ryska kejsardömet, Finland eller finska minoriteter som ska förryskas?

Om den tyska nazismens raspolitik skriver en bok att kommunister, judar, slaver och negrer var underlägsna den germanska rasen – som en ”ohyra som måste rökas ut”. ¹²⁷ Ett kort stycke

121 Björnsson, Anders. Historia i världen. Solna: Esselte studium. 1981. s. 166–174.

122 Hildingson, Lars. Levande historia 1. Stockholm: Natur och kultur. 1980. s. 202–203.

123 Björnsson. Historia i världen. 1981. s. 167.

124 Ibid. 1981. s. 166.

125 Ibid. 1981. s. 166–167, 232 – 234.

126 Geijerstam, Jan. af, & Ericsson, Mirja-Liisa. Historia i Norden. Solna: Esselte studium. 1982. s. 8.

34

behandlar Tortyr och förföljelse där judarna tillägnas majoriteten av texten, men det konstateras mot slutet att ”[v]åld utövades inte bara mot judarna, utan mot alla som nazisterna ogillade”.128

Huruvida detta syftar till enbart slaver och negrer eller andra folkgrupper förtydligas inte. Förintelsen behandlas återigen kortfattat och när antalen offer räknas upp skrivs det att ”[m]an räknar med att bortåt 12 miljoner människor togs in i dessa läger. Ca 7 miljoner, därav 6 miljoner judar, miste sina liv där”.129 Likt Lgr69 förklaras inte den sista miljonen offer och ingen arbetsfråga behandlar dem heller. En annan bok beskriver nazismen som extremt nationalistisk och att tyskarna borde behärska världen där ”icke livsdugliga individer borde utrotas”.130 Judar och slaver tillhörde enligt nazisterna de mest undermåliga raserna, varvid de försökte utrota miljontals judar och kolonisera Östeuropa.¹³¹ Judarna är de enda som uppges vara offer i koncentrationslägren och ordet Förintelsen förekommer inte alls.¹³²