Sammanfattande analys Lgr11

Utifrån Hellspongs komparativa modell och de två fokuspunkterna, innehållet och den sociala tonen, ser vi att romernas historia i den senaste läroplansperioden berör etablerade teman till viss del, men att de blandas med angränsande teman i sådan utsträckning att en ny indelning anses vara nödvändig – utsatthetens historik som här inkluderar rasbiologin och nazismens rasförföljelser. Det som främst skiljer denna läroplansperiod från de tidigare är mängden text som disponeras i förhållande till de svenska minoritetsgrupperna, vilket gör att ytterligare ett stort tema växt fram – nämligen minoriteternas historia. Rasbiologin beskriver romerna främst som offer för både svenska och internationella projekt varav registreringsåtgärder, uppehållsförbud, bostadspolitik och tvångssteriliseringar är utmärkande i de undersökta läroböckerna. Texterna skrivs objektivt och utförligt från flera perspektiv, dock blir någon enstaka bok lite väl översiktlig gentemot romernas allmänna historia. Rasbiologins ursprung och idéer kopplas inte helt oväntat till Carl von Linnés raskategoriseringar, darwinismen och

187 Ibid. 2014. s. 487.

188 Ibid. 2014. s. 487.

189 Ibid. 2014. s. 487.

190 Ibid. 2014. s. 487.

48

nazistisk ideologi – men det hela fördjupas med aspekter som går att koppla till nutidens främlingsfientlighet och rasism. Den svenska raspolitiken upplevs vara utförligare än dess internationella motsvarighet då många detaljer, lagar och konsekvenser förmedlas. Alla böcker tar avstånd från sådana tankegångar och handlingar, men förhåller sig sakligt och pedagogiskt i sina redogörelser. Det upplevs dock inte vara en medveten tystnad ur ett internationellt perspektiv – de undersökta böckerna gör snarare en ansats att effektivare koppla elevernas nutid till det förflutna genom geografiskt och kulturellt närliggande exempel. Nazismens rasförföljelser kritiseras hårdare än förr, men ges på samma gång mer utrymme i böckerna där Förintelsen ofta tillägnas egna kapitel – läroboken Prio historia drar till och med kopplingen till Indiens tidiga historia och beskriver detta släktband till romerna som ett problem för den nazistiska självbilden. Generellt sett så presenteras bakgrund, förlopp och konsekvenser i varierande omfattning där romernas offerroll vid olika tillfällen sammanfogas med judarnas – dock utan att påstå att folkgruppernas upplevelser var desamma. Utmärkande för denna läroplansperiod är att vissa böcker undersöker svenska och internationella reaktioner på nazistisk raspolitik och hur samtida svenska åtgärder som inreseförbud kunde påverka romerna negativt. Beskrivningarna av minoriteternas historia varierar mellan böckerna. Vissa förhåller sig kortfattat och konstaterar bara att vi har fem minoritetsgrupper i landet, andra beskriver romerna kortfattat till förmån för urfolket samerna samtidigt som en bok ger romerna en omfattande genomgång utifrån svenskt och internationellt perspektiv. Utsattheten hos romerna delas av alla läroböcker, men endast en ger en utförlig beskrivning av hela deras historia – exempelvis ursprung, politiska åtgärder, kultur och framträdande personligheter. Texterna förhåller sig objektiva rakt igenom, men är tydliga med att romerna blivit illa bemötta genom historien – något som möjligtvis motiveras av ett behov att både erkänna och försonas när romerna slutligen erkänts som en officiell nationell minoritetsgrupp.

Historiebruket kring romernas historia följer delvis de tidigare etablerade formerna, men med tillägget att det moraliska historiebruket ges stort utrymme i vissa av läroböckerna. Textmängden och utförlighetens variation över periodens böcker lämnar mycket att önska för att en ska kunna dra definitiva slutsatser kring huruvida utelämnandet av detaljer verkligen går att likställa med ett icke-bruk av historien. Böckerna uppfyller trots allt styrdokumentens krav på att förmedla minoriteternas historia, om än i varierande grad. Det är inte omfattande diskussioner och moraliska ställningstaganden i alla texter men historien finns där. Romernas historia är för första gången presenterad i alla läroböcker och inte bara genom omnämnanden eller som underförstådda sidnoter i berättelser om andras lidanden. Faktum är att romernas plats

49

i de undersökta böckerna upplevs vara mer omfattande än tornedalingarnas och sverigefinnarnas. De får inte samma utrymme som samer sett ur svensk synvinkel eller som judarna ur ett internationellt perspektiv – men de inkluderas vilket innebär att icke-bruket fallerar. Det vetenskapliga historiebruket är inte heller tillräckligt objektivt för att fastslås även under denna läroplansperiod, men det är mer närvarande än förr då de flesta teman och stycken som behandlar romerna är objektiva, diskuterande, kritiserande, presenterar fakta ur flera perspektiv samt drar paralleller till vår nutid – vilket leder till att texterna även berör historiebruket som i denna uppsats tolkats vara politiskt-pedagogiskt. När exempelvis utsatthet och förföljelse beskrivs dras kopplingar mellan nutida och dåtida fenomen eller åsikter om andra folkgrupper samtidigt som dessa kontrasteras i efterföljande diskussioner där bland annat rasbiologiska övertygelser motsäges med vetenskapliga fynd. En omformulering av vår svenska identitet som mer heterogen drar existentiella poänger i den kritik som infinner sig gentemot icke-demokratiska värderingar och styrelseskick. Detta genom att förmedla en bild av Sverige som inkluderande och demokratisk samtidigt som alternativ kritiseras, men inte utan att även den svenska historien själv granskas. Detalj- och perspektivrikedomen, redogörelserna samt arbetsfrågorna till böckerna ger helhetsintrycket av en inkluderande historieskrivning under Lgr11. Den är inte allomfattande men inte heller skriven utifrån sådana aspirationer. Kritik mot förflutna orättvisor är bra, men jämförelserna mot nutida förhållanden är mindre framträdande i vissa böcker och arbetsfrågor. Ett medvetet politiskt-pedagogiskt bruk hade gynnats av en djupare diskussion i fler läroböcker snarare än enbart konstateranden kring att rasism lever kvar än idag eller att nazism var något negativt. Detta är möjligtvis sådant som utvecklas i gymnasieskolans historieundervisning, men att ge perspektiv kring varför något är betingat på ett visst sätt är aldrig fel.

50

6. Avslutning

Kapitlet inleds med en avslutande diskussion där studiens resultat redogörs utifrån syfte och frågeställningar – understött av, och jämfört med, den tidigare forskningen. Dispositionen blir tematisk och frågorna presenteras i delavsnitt. Kapitlet avslutas med en sammanfattning av hela uppsatsen.

6.1 Diskussion

Hur och i vilka sammanhang beskrivs romerna mellan åren 1964–2014?

Romernas historia i förhållande till högstadiets historielitteratur är minst sagt ojämn över tid. Under de tre första läroplansperioderna förekommer de knappt alls och om de nämns är det som fotnoter eller bihang till en större diskurs. De partier som inkluderar romerna under Lpo94 och Lgr11 är dock inga revolutionerande nymodigheter utan följer exakt samma teman som de tidigare läroplanerna behandlat – med tillägget att romerna eller zigenarna ges några få rader. Det är först under den senaste läroplansperioden som styrdokumentens formuleringar upplevs resonera genom läroböckerna, även om dessa lämnar mersmak efter sig. Formuleringar och tematisk disposition som repeteras genom läroplansperioderna är dessutom vanligare än man först kunnat tro och tar ofta formen av rena kopior. De större teman som inkluderar romernas historia är i denna studie den nationalismen, utsatthetens historik – som innefattas av nazismens rasförföljelser och rasbiologi – samt efterkrigstidens arbetskraftsinvandring och minoriteternas historia.

När nationalism och befolkning porträtteras är det exempelvis stor skillnad mellan moderna och äldre läroböcker där de sistnämnda verkar sky alla hänvisningar till Sverige som ett heterogent land likt pesten. Alla minoriteter förbises ur ett svenskt perspektiv, till och med samerna som trots allt erhåller status som urfolk. Det dröjer till på 1990-talet innan exempelvis romernas utsatthet beskrivs och då enbart ur ett internationellt perspektiv. Det är del av deras historia ja, men definitivt inte enda historia de har. Vi får lov att vänta till Lgr11 och år 2014 innan en lärobok presenterar en relativt utförlig och objektiv presentation kring våra svenska minoritetsgrupper – rent subjektivt upplevs de dessförinnan vara iklädda en offerkofta. Ett plagg som delvis äger sin historiska rätt, men som sitter illa utan kompletterande perspektiv. Ju närmare nutiden vi kommer desto mer plats ges de under det svenska nationsbygget och i det demokratiska folkhemmet. Utsattheten och förföljelsen är den stora röda tråden som löper genom grundskolans historieförmedling i relation till romerna. I de äldre läroböckerna

51

ignoreras de exempelvis fullständigt under Förintelsen till att senare bli en del av en anonym miljon offer som slutligen inkluderas med antal, bilder och språkliga referenser i de modernaste läroböckerna. Det är kanske inget konstigt med att judarna tillägnas den största textmängden i ett sådant sammanhang när dödssiffrorna talar sitt tydliga språk. Det sker dock förändringar även inom mindre områden, nämligen att nedvärderande benämningar som zigenare fasas ut under 1990-talet till att under Lgr11 inte förekomma alls. Faktum är att de modernaste läroböckerna alltid är tydliga med att romerna som etnisk grupp blivit utsatta för förtryck, förföljelse och repressiva politiska åtgärder både inom och utanför Sveriges gränser. De får till viss del upprättelse när minoriteternas historia förmedlas, om än väldigt översiktligt i vissa texter. Här inkluderas sådant som ankomsten till Sverige, befolkningsutveckling under 500 år, migrationer och näringsliv. Arbetskraftinvandringen till Sverige och dess ekonomiska och politiska effekter från 1960-talet och framöver underskattas inte av läroböckerna, men de anstränger sig desto mindre i att faktiskt specificera vilka dessa människor var. Läsaren får ofta nöja sig med en generell färdriktning eller nationstillhörighet när sådant ska beskrivas. De ges epitetet arbetskraftsinvandrare istället för romer, finnar eller albaner vilket leder till att alla dessa människors historia riskerar att förminskas och förringas. Assimilering upplevs i de äldre böckerna vara målet snarare än inkludering i ett heterogent samhälle.

Läroböckerna uppvisar generellt en stor spridning när det kommer till innehåll, formuleringar och omfattning när de presenterar sin egen och romernas historia. Att vissa böcker förhåller sig mer kritiska mot svensk minoritetspolitik där andra lägger tonvikten vid internationella förhållanden har möjligtvis mindre att göra med pålagor från styrdokument och mer att göra med författarnas egna subjektiva uppfattningar. Mia Löwengart fann redan i sin forskning att vissa fördomar kring judar levde vidare utan kritik och att objektivistiska strävanden lämnade mycket att önska. Så är även fallet här. Snarlika stycken, teman och formuleringar lever kvar under lång tid, vilket stämmer väl överens med tidigare forskning om ett trögförändrat innehåll. En annan aspekt är avsaknaden av överensstämmelse mellan det stoff som olika författare och böcker presenterar vilket kan vara en faktor kring upplevda skillnader i minoritetsundervisning. De skolor som har råd att köpa in en tjockare bok upplevs enligt denna författare ha större möjligheter att också kunna förmedla minoritetshistorien mer nyanserat. En lärobok ska innehålla och förmedla mycket enligt styrdokumenten vilket gör att brister inom detta område upplevs vara logiska ifall sidantalet är lågt – men om inte det existerar någon statlig reglering och kontroll är det ju faktiskt fritt fram för förlagen att disponera historien hur de vill.

52

Läroplanernas inkludering och ramkonventionens effekter på läroböckerna?

De formuleringar som existerar under studiens första tre läroplansperioder, Lgr62, 69 och 80, i förhållande till folk och etnicitet ger stor frihet till skolledningar och lärare eftersom det aldrig står skrivet att exempelvis romer eller andra minoriteter behöver inkluderas i undervisningen – med undantag för styrdokumentens som ville använda minoriteter som exempel för att uppröra rättskänslan. Avsaknaden av tydliga riktlinjer återspeglas sedermera i läroböckerna och kan såklart kontrasteras utifrån dagens syn på minoriteter och befolkning, men det vore ett anakronistiskt misstag för mig att påstå att läroboksförfattarna gjort något medvetet fel utifrån denna aspekt. Ur ett demokratiskt perspektiv och om formuleringarna om mellanfolkliga relationer och jämställdhet tolkas frikostigt är det dock möjligt att till viss del kritisera bristen av innehåll. Det faktum att äldre läroböcker erkänner att vi har fler folkgrupper i landet utöver den etniske svensken, utan att förklara detta vidare upplevs rent subjektivt som något märkligt. Måhända att dessa formuleringar görs i ett tema om större nationalistiska rörelser ute i Europa, men visst vore det ett ypperligt tillfälle för författare att fördjupa sina texter med inhemska och lokala perspektiv för att locka fler elever att blicka runt i skolan efter dessa representationer av en större värld. Det är ju inte omöjligt att de har suttit i bänken bredvid. Men när styrdokumenten pålägger ett internationellt perspektiv för en allt mer sammanflätad värld är det kanske inte konstigt att det lokala inte upplevs vara lika relevant.

De svenska nationella minoritetsgruppernas genombrott i Lpo94 och Lgr11 innebar tyvärr inte så stora förändringar i läroböckerna som en kunnat hoppas jämfört med tidigare läroplansperioder. Välvilja och uppmaningar i styrdokumenten upplevs under Lpo94 snarare som något katten släpat in. I vissa böcker behandlas romernas utsatthet och svenska historia kortfattat, i vissa förbises de mer eller mindre totalt och i någon enstaka ges läsaren en grovt översiktlig genomgång av tusentals års historia på enbart några meningar. Det är främst genom ratificeringen av europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den efterföljande läroplansrevideringen år 2000 som romernas historia börjar ges en mer sammanhängande historia istället för att utgöras av lösryckta tillägg. Definieringen av vilka de nationella minoriteterna är under Lgr11 avspeglas tydligt i de flesta av periodens läroböcker även om vissa är mer omfattande. Studiens mastodontverk utgörs av den modernaste boken från år 2014 och har hela avsnitt som rör våra etniska minoriteter. Samerna och romerna ges nästan lika stor plats men inte utan att kontrastera detta mot bland annat geografiska och språkliga fördelar som sverigefinnar och tornedalingar åtnjuter i vissa delar av landet. Judarnas svenska historia ges såklart även sin plats – risken är dock i de flesta läroplansperioder att detta förbises

53

till förmån för offerrollen vid berättelsen om Förintelsen. Romernas historia redogörs objektivt och till vissa delar utförligt vilket ligger i linje med styrdokumentens mål – men det är i varierande omfattning som de modernaste alstren beskriver dem. Studien måste fastslå att den forskning som utförts av bland annat Harald Runblom, Jörgen Mattlar och Aleksandra Indzic Dujso fortfarande äger sin giltighet. När romerna och andra minoriteter beskrivs är det i de allra flesta fall kortfattat och översiktligt, och i vissa fall tyvärr sämre än så. Lgr11 är vid skrivande stund den modernaste läroplanen och förvånar knappast någon med att redogöra för romernas historia på ett i sammanhanget relativt utförligt sätt. Den heltäckande historia som studien hoppades finna existerar tyvärr bara i en enda bok från just denna läroplansperiod. Studien bekräftar i detta avseende den tidigare forskningen och efterlyser en mer omfattande och objektiv minoritetshistoria till kommande läroplansperioder – eller måhända en återgång till en svunnen tid av organiserad läromedelgranskning.

Vilka former av historiebruk går att urskilja i läroböckerna?

Uppsatsens sista fråga och teoretiska grundpelare handlade om historiebruket och huruvida detta framträdde vid berättelsen om romerna. Viss forskning på området fokuserade på större identitetsprocesser, andra på specifika historiska epoker eller till och med andra minoritetsgrupper. Mina egna fynd bekräftar till viss del slutsatser som bland annat Ingmarie Danielsson Malmros, Niklas Ammert och Lina Spjut drog i förhållande till läroböckernas ofta förfrämligande beskrivningar av romerna, men även det historiebruk som använts och utvecklades över tid. I undersökningen framkommer delar av följande typologier i varierande omfattning – vetenskapligt, existentiellt, icke-bruk, politiskt-pedagogiskt och moraliskt. Det är återigen på sin plats att förtydliga att dessa typologier ofta går in i varandra och att de inte utgör strängt avskilda kategorier – vilket blev uppenbart vid en djupdykning in i läroböckernas skiftande teman. Tom Gullbergs fynd rörande historiebrukets föränderliga skepnad beroende av plats och historisk kontext gick även det att skönja i lärobokstexterna – särskilt när nationella och folkliga beskrivningar under 1960-talet transformerades över tid till att bli mer inkluderande och kritiserande i förhållande till statsmakternas ofta repressiva åtgärder mot nationella minoriteter.

Det vetenskapliga bruket upplevdes inledningsvis vara på sin plats med tanke på det material som undersöktes. Läroböckernas funktion är dock inte objektiva, kompletta och vetenskapligt grundade eller sakliga förmedlare av historiska fakta som borde karaktärisera ett vetenskapligt historiebruk. Vanja Lozics, Mia Löwengarts och Jörgen Mattlars forskning fastslår att

54

läroboksförfattare inte heller är objektiva och att de i vissa fall söker motivera ett skevt stoffurval baserat på bland annat lärares specifika önskemål. De håller sig inte heller uppdaterade med nya forskningsrön eller styrdokument i tillräcklig omfattning. Detta är kanske inte lika märkligt eftersom Staffan Selanders forskning visar att läroböckernas funktion varierar över tid eller Tomas Englunds studier av styrdokumentens uttalade mål som medborgarfostrande genom demokratindoktrinering. Ett upplevt objektivt vetenskapligt historiebruk transformeras därmed till att bli allt mer subjektivt vilket får en att begrunda urvalet och informationen som i slutändan förmedlas. Det är förvisso, i de allra flesta fall, en objektiv bild från flera perspektiv som presenteras och en begrundar såklart styrdokumentens påverkan i de färdiga läroböckerna – men de inslag av subjektivitet och ställningstaganden som varvas med nedärvda fakta och formuleringar skapar ytterligare en dimension av osäkerhet kring materialets reliabilitet och validitet.

Existentiellt historiebruk är framträdande i alla läroplansperioder och kanske tydligast i de äldsta som formulerades i en samtid som till viss del präglades av resterna från en nationalistisk och folklig historieskrivning. Det tydligaste exemplet är nog när den svenska befolkningen mer eller mindre beskrivs som homogen. Över tid luckras dessa formuleringar upp till att även inkludera andra nationer och slutligen definierade minoritetsgrupper – en successiv omdefiniering av det svenska folkets identitet. Samtidigt upplevs det existentiella behovet nästan få en ideologisk prägel genom framhävandet av vår egen demokratiska utveckling och förträfflighet – vilket upplevs öka över tid genom dikotomin mellan inkluderande demokrati och icke-demokratiska värderingar eller styrelseskick. Studien instämmer på denna punkt med Nils Anderssons tankar kring att perspektiven och innehållet som förmedlas trots allt riktas mot majoritetsbefolkningen – vilket gör att ställningstaganden för Sverige som ett internationellt föredöme mer eller mindre upplevs vara oundvikligt. Ett historiebruk som varierar är icke-bruket i förhållande till romernas historia. Som diskuterats kort i resultatkapitlet är ett medvetet och aktivt icke-bruk i förhållande till romerna inte aktuellt under just denna studie, men det är mer komplicerat än så. Tom Gullbergs studie rörande den tyska minoriteten i Danmark rörde vid fenomenet att icke-bruket var partiellt och användes enbart i vissa fall – då i förhållande till tyskt agerande under det andra världskriget och tysk-dansk identitetsformation. Liknande tendenser är skönjbara under alla undersökta läroplansperioder och stämmer delvis in med Nolgårds och Nygrens forskningsresultat där det upplevs som att det är enklare att kritisera andra länders historia än vår egen. Under Lgr62, 69, 80 och Lpo94 förekommer exempelvis tydliga redogörelser för icke-svensk kolonialpolitik och repressiva åtgärder mot bland annat

55

amerikansk och afrikansk ursprungsbefolkning samtidigt som våra egna minoritetsgrupper knappt ägnas något utrymme i läroböckerna. Romerna är ett annat exempel som tydliga offer för rasbiologiska åtgärder i modernare läroplaner samtidigt som sverigefinnars och tornedalingars historia förbises. När romernas historia väl berättas är det dessutom partiellt, vilket såklart är beroende av var gränsen ska dras för att kalla något för heltäckande – men vid jämförelser mellan äldre styrdokument och Lgr11 kan studien med enkelhet fastslå att den senares historia är betydligt mer utförlig. Med det sagt står de modernaste böckerna inte heller enade på toppen av en prispall. De inkluderar alla romernas historia, men i varierande omfattning.

Det politiskt-pedagogiska bruket är även det partiellt i förhållande till romerna och är vanligt tillsammans med det moraliska bruk som präglar Lgr11. I de flesta fall är det arbetsuppgifter som agerar språngbräda till det förflutna när eleverna ska jämföra sin samtid med förflutna oförrätter – men även formuleringar kring rasbiologiska tankar och dåtidens förhållanden