Sammanfattning av observationerna

6.4. Sammanfattning av observationerna

I dessa sju observationer sker bemötandet på flera olika sätt. I samma eller liknande situationer bemöts barnen på olika sätt av pedagogerna. Det gäller att man som pedagog enligt Bergin och Bergin (2009) prioriterar sitt bemötande och att det bör innehålla känslomässigt engagemang. Relationskompetens är även något som pedagogen bör besitta enligt Aspelin (2018) för att bland annat ha kunskap om hur man bemöter barn på ett värdigt sätt.

6.4.1. Observation utifrån anknytningsteori

I flera av observationerna försöker pedagogerna bemöta barnen genom att vara en trygg bas, att finnas som tröst och inom räckhåll. Där man visar barnet att man som pedagog är lättillgänglig och att barnen kan komma vid behov precis som Bowlby (2010) menar på att vi bör förhålla oss. Att visa det faktiska erbjudandet är något som värdesätts hos barnen. Yngre barn klarar inte några längre stunder utan anknytning och det blir här enligt Broberg, Risholm Mothander och Granqvist (2020) som pedagogerna på förskolan måste hjälpa barnen att hitta en trygghet och tillsammans skapa en stabil anknytning. Om barnet i observation 3, som gråtandes vandrade ut i hallen, ännu inte hunnit skaffa sig en trygg anknytning kommer hen att vara avvisande och ängsligt. Detta är något Bowlby (2010) styrker och menar kommer vara en del i processen mot att skapa en trygg anknytning. Det skulle även kunna röra sig om det Bowlby (2010) förklara som otrygg undvikande anknytning vilket innebär att barnet inte visar något behov av en trygg bas. Det som skedde i observation 3 var att pedagogen genom sitt engagemang, tålamod och lyhördhet

35

bemötte barnet med respekt och efter flera försök valde pedagogen att byta strategi.

Genom att agera på detta sätt som pedagogen gjorde, kan pedagogen bli en kompletterande anknytningsperson som Hagström (2010) nämner. Genom lyhördhet upptäckte pedagogen att barnet inte var i behov av fysisk närhet och valde i stället att hålla sig på avstånd. Pedagogen visade att hen fanns där om barnet skulle ändra sig och vilja ha fysisk närhet. Utifrån observation 7 ser vi att oavsett barnens ålder behöver de pedagogernas stöd. Barnen bad om att få hjälp och stöttning från pedagogen med att vässa pennorna, vilket pedagogen svarade på genom att visa att hen fanns som stöd. Detta ledde vidare till flera samtal där barnen pratade på och befann sig i en bekväm position där både lust och vilja fanns, att våga utforska. Detta var oberoende av barnens ålder, något som Broberg, Risholm Mothander och Granqvist (2020) menar på, att barn kommer behöva stöttning av trygga närvarande anknytningsperson oavsett ålder.

I observation 4, 5 och 6 blev barnen bemötta av två pedagoger under liknande situation, där den ena pedagogen i varje observation gav direktiv till barnet. Det som uppstod utifrån pedagogernas agerande var att situationen inte fick några direkta positiva effekter utan fick enbart ett snabbt avslut. Här skulle man kunna koppla till det som Bowlby (2010) menar, om barnet befinner sig med en pedagog där anknytningen inte har hunnit utvecklats kan barnet uppträda avvisande mot pedagogen. Detta kan även kopplas till observation 2 där barnet är ledsen och avvisande mot pedagogen som kallar. Barnet behöver en trygg bas och att finna en trygg anknytningsperson som Bowlby (2010) nämner. Utifrån att barnet fortsätter att gråta kan det kopplas till att hen inte funnit sin trygga anknytningsperson. Detta kan även kopplas till det Bowlby (2010) nämner om otrygg ambivalent anknytning som barnet i observation 2 skulle kunna ha till pedagogen.

Barnet kan ha svårt att tolka pedagogens signaler och har inte någon förståelse av vad ordet “kom” har för följder av situationen. Här krävs det pedagogen uppmärksamma barnets signaler och de känslor som hen har för att kunna ge tröst samt att ta reda på varför barnet är ledset och inte kommer när pedagogen kallar. I observation 3, 4, 5 och 7 kan vi se situationer där barnen får hjälp och stöttning där pedagogen stannar kvar för att kunna följa barnen i processen och finnas som stöttning om nya problem skulle uppstå. I dessa situationer blev det positiva effekter där pedagogen använde utmaningar till barnen för att utveckla deras tankar och idéer och barnen upplevdes här nöjda och lugna. Utifrån olika bemötande sker olika följder och det krävs enligt Brandtzæg, Torsteinson och

36

Øiestad (2016) att pedagoger på olika sätt anstränger sig för att nå ett resultat av goda följder.

6.4.2. Observation utifrån relationell pedagogik

Att skapa relationer med barn kan vara utmanande och det gäller att man som pedagog enligt Aspelin och Persson (2011) möter barn i en ömsesidig process. Det som skedde i observation 7 var att pedagogen engagerade sig för att förstå det problematiska som uppstod när pennorna var svåra att vässa. Pedagogen hade viljan att möta barnen men även låta barnen utmanas och själva utveckla situationen för att kunna ta sig vidare. Att finnas sidan om för stöttning men samtidigt agera medupptäckare för att finna lösningar.

I bemötande ska även pedagogen enligt Aspelin och Persson (2011) uppmuntra barns delaktighet på förskolan, något som sker i observation 5. I denna händelse möter pedagogen barnet på ett lekfullt sätt, pedagogen visade intresse för att skapa en relation till barnet och för det gosedjur som fanns i famnen. Djuret som barnet hade i famnen har troligtvis en betydande roll för barnet och där pedagogen med hjälp av gosedjurets deltagande även lyckades fånga barnets uppmärksamhet.

I observation 3 besväras pedagogen av situationen, eftersom barnet växlar mellan att vara i och ur famnen några gånger och inte verkar bli nöjd. Ändå har pedagogen tålamod och låter barnet få utforska sig själv och de känslor som kommer till barnet. Pedagogen verkar känna av att barnet behöver få utforska på egen hand för att förstå sina egna behov och känslor, då pedagogen tålmodigt följer barnet under hela förloppet. Bemötandet som sker i observation 3 krävs enligt Öhman (2019) för att bygga, upprätthålla och reparera relationer, något som hon även kopplar till den relationella pedagogiken. Detta kan liknas till det pedagog 2 i observation 4 gör då hen upptäcker barnet som lämnat golvet och sakerna som tappats. Här visar pedagogen att hen är en trygg bas som barnet kan få hjälp och stöttning av. Dessa situationer kopplas till det Aspelin och Persson (2011) menar på att pedagogens ansvar inom relationell pedagogik är, att möta barnen ömsesidigt och utvecklas tillsammans. I observation 4 blir även barnet bemött av en annan pedagog. I detta bemötande läggs mer fokus på fostran och vad barnet ska göra, snarare än att bemöta barnet med en ömsesidig kommunikation. Aspelin och Persson (2011) poängterar att

37

pedagogens bemötande och fostran kommer påverka hur barn i sin tur agerar, då barn gör som vi vuxna gör.

I observation 1 där barnet och pedagogen resonerade kring vad pedagogen tycker om att äta och dricka, uppmärksammades skapande av en relation där pedagogen tillsammans med barnet använde sig av diskussioner. Pedagogen engagerade sig i samtalet med barnet och de intresserade sig för varandra genom att ställa frågor som handlade om personliga åsikter. Utifrån denna observation kan vi se att pedagogen vågar öppna upp för djupare samtal och där hen utifrån sitt agerande kan skapar en djup och varaktig relation med barnet. Detta kopplas till det som nämnts tidigare av Bergin och Bergin (2009) där bemötandet kommer påverka om barnet känner en trygghet eller ej.