I detta avsnitt kommer studiens teoretiska utgångspunkt att presenteras. Vi har valt att utgå ifrån John Bowlby’s anknytningsteori, som handlar om barnets behov av en trygg anknytning. Vi kommer även utgå från Jonas Aspelins relationella pedagogik som handlar om kommunikation, relationer, möten mellan lärare och elev samt hur detta påverkar barns utveckling och lärande. Dessa teorier har vi valt då vi anser att dessa hänger nära samman och där anknytningsteorin belyser vikten av barns behov av en trygg anknytning.
Den relationell pedagogiken syftar till hur relationer skapas och verkar inom förskolans verksamhet. Detta är något som blir centralt i vår studie då vi undersöker begreppens betydelse.
3.1. Anknytningsteori
3.1.1. Bakgrund
John Bowlby (2010) med sitt intresse för barnpsykiatri blev inbjuden till Världshälsoorganisationen (WHO) för att medverka i en FN-undersökning som handlade om hemlösa barns behov. Han skrev en rapport med titeln Maternal Care and Mental Health som sedan publicerades år 1951. Rapporten handlar om de negativa effekterna på personlighetsutvecklingen av otillräcklig modersvård under de första levnadsåren. Den tidigare allmänna uppfattningen var att barnet skulle vara beroende av modern för att hon ger mat. Detta var Bowlby inte lika enig om då han menar på att barn föredrar en mjuk moder, trots ingen mat, framför en hård som ger mat. När uppfattningen om beroendet till modern slutligen avskrivits formulerade Bowlby en ersättare som blev, anknytningsbeteende. Anknytningsbeteende för Bowlby innebär att människor bibehåller närhet till en person som kan erbjuda tröst och omvårdnad. Detta beteende kommer finnas med under hela livscykeln men är tydligast i den tidiga barndomen där Bowlby menar att redan som spädbarn växlar barnet livliga sociala samspel tillsammans med modern.
Genom att de anpassar sig till varandra där moderns intuitiva förmåga att anpassa sina ingripande efter barnets rytm. Samtidigt som vi i barnets rytm kan se en beredskap att så småningom rätta sig efter takten i moderns åtgärder.
10
Anknytningsteorin har enligt Bowlby (2010) förtydligats och kompletterats utav flera personer och en av dem var Mary Ainsworth som var en metodologiskt utbildad akademisk psykolog. Bowlby och Ainsworth hade ett långt samarbete och deras olika intressen gjorde att de kompletterar varandra i arbetet. Ainsworth´s intresse för individuella skillnader och hennes kunskaper i personlighetspsykologi gav henne möjligheter att upptäcka att barn utvecklar olika typer av anknytningar till olika personer.
Hon gav även studierna det nödvändiga empiriska material och den stadga som behövdes för anknytningsteorin. I Bowlby´s sista bok om anknytning ville han uppmärksamma Ainsworth´s arbete och tacka för deras långa samarbete. Detta gjorde han genom att namnge sin bok En trygg bas, ett begrepp som myntades av Ainsworth.
3.1.2. Anknytningsbeteende och anknytningsmönster
Anknytningsteorin formulerades för att förklara vissa beteendemönster, inte bara hos spädbarn och barn utan även hos tonåringar och vuxna. Under barndomen sker anknytningen till föräldrarna, eller den person som har omvårdnaden om barnet, som förväntas ge skydd, tröst och stöd. Självfallet är föda något av det viktigaste för att överleva, men som Bowlby (2010) menar existerar relationen i sin egen rätt och har en egen viktig överlevnadsfunktion, nämligen skydd. Individen som är mindre erfaren eller uppfattas som svagare söker sig i regel till en person som är klokare eller starkare än individen själv. Här håller sig individen, vilket både kan vara ett barn eller en vuxen, inom räckhåll från omvårdnadsgivaren. Bowlby (2010) menar att föräldern eller omvårdnadsgivaren ska vara en trygg bas för barnet där hen kan återvända för att få fysisk och känslomässig närhet. Ju äldre barnet blir desto längre avstånd kan barnet ta sig från sin trygga bas och utforska. Men så fort barnet känner sig ängslig, orolig eller trött längtar hen efter närhet. Anknytningsbeteendet enligt Bowlby (2010) kan ses som ett organiserat system. Med hjälp av den kognitiva kapaciteten som utvecklas hos barnet under livets andra sexmånadersperiod, kan barnet hålla kvar modern i tankarna när hon inte är närvarande. Vilket innebär att när barnet befinner sig hos en person som den inte har någon anknytning till kommer barnet visa sig grinig och avvisande mot den främmande personen. Här visar sig den kognitiva kapaciteten genom att en klar bild av modern finns till hands för jämförelse under hennes frånvaro och igenkännande när hon återvänder.
11
Enligt Bowlby (2010) finns det en viktig aspekt vi bör ha i åtanke när det kommer till anknytningsbeteende. Oavsett den berörda individens ålder är det intensiteten i den känsla som åtföljer det. Vad för slags relation har vi till vår omvårdnadsgivare? Beroende på hur det står till med relationen mellan individen och omvårdnadsgivaren, väcks därefter olika känslor. Är relationen god råder glädje och en känsla av trygghet. Om den är hotad uppstår svartsjuka, ängslan och vrede. Bryts den kommer sorg och depression.
I sin bok En trygg bas nämner Bowlby (2010) tre olika anknytningsmönster som barnet utvecklar samt att dessa påverkas av omvårdnasgivarens sätt att behandla hen. Den första är trygg anknytning som innebär att barnet litar på att hens omvårdnadsgivare finns tillgänglig och är stöttande. Om barnet känner denna trygga anknytning kommer hen våga utforska sin omgivning. Den andra är otrygg ambivalent anknytning och innebär att barnet har svårt att tolka omvårdnadsgivarens signaler och är osäker på om hen kommer vara tillgänglig och hjälpsam vid behov. Vilket skapar en osäkerhet och en rädsla för att utforska både sin omgivning, men även hur hen känner sig själv och att sedan signalera detta. Här gäller det som omvårdnadsgivare att inte själv visa starka känslor utan vara passiv och leta efter barnets signaler. Det tredje beteendemönstret är otrygg undvikande anknytning som innebär att barnet känner en osäkerhet i att söka omvårdnad, hen väntar sig att bli bortstött och visar då inget behov av en trygg bas. Det gäller som omvårdnadsgivare vid detta beteende att acceptera barnets eventuella rädsla, för att sedan hjälpa barnet att komma vidare.
3.2. Relationell pedagogik
3.2.1. Bakgrund
Jonas Aspelin är professor i pedagogik och leder forskningsmiljön FoRP - forskning relationell pedagogik. I Aspelins (2015) forskning om undervisning används främst socialpsykologiska och pedagogiska perspektiv. Relationell pedagogik är det som genomsyrar hans arbete och handlar till stor del om kommunikation, relationer och möten mellan lärare och elev. Tillsammans med Sven Persson som också är professor i pedagogik skrev de boken Om relationell pedagogik (2011) som utgör slutrapporten av forskningsprojektet med titeln Relationell pedagogik och lärares yrkeskunnande.
12
Relationell pedagogik kan förklaras som ett sätt att se och tänka kring utbildning där det som sker mellan människor är det centrala. Aspelin och Persson (2011) menar att utbildningen kan ses utifrån två olika aspekter. Utifrån den första aspekten kan utbildningen förstås som att barn utvecklar kompetenser som krävs i samhället och att barn ska tillägna sig samt utveckla kunskaper och värden. Pedagogens ansvar ligger i att skapa de kompetenser som anses vara viktiga samt producera dessa viktiga kompetenser i olika planer för lärande. Utifrån den andra aspekten kan utbildningen även ses som en mellanmänsklig och existentiell aktivitet och här blir lärarens ansvar att möta barnet utifrån vem hen är och rikta sig emot en idé om vem hen kan bli. I Aspelin och Perssons (2011) forskning nämns det att de vill utveckla ett sätt att se på utbildning där båda aspekterna finns och detta benämns som relationell pedagogik. De skriver att större vikt läggs på den senare aspekten då de anser att detta är grundläggande men också för att de menar på att det ofta blir bortglömt.
Bokens syfte handlar enligt Aspelin och Persson (2011) om att introducera ett teoretiskt synsätt på utbildningen där relationer står i centrum. Den relationella pedagogiken grundar sig i en tanke om människans existens, att vi föds, utvecklas och förverkligas i relationer. Tankarna om den mänskliga existensen är betydande för konsekvenserna om hur man tar sig an och svarar på frågor om vad utbildning och undervisning är, vilka ansvar pedagogen har, vilken betydelse den pedagogiska relationen har och hur relationsproblem i förskolan och skola kan uppfattas. Fokuset för den relationella pedagogiken ligger enligt Aspelin och Persson (2011) på barns kunskapsutveckling och genom den relationella pedagogiken möts barn omsorgsfullt och fostras till att agera omsorgsfullt. De menar att med hjälp av den relationella pedagogiken kan nya riktningar runt tänkandet av utbildningen sökas och att det är ett synsätt på utbildningen som är under en pågående utveckling.
3.2.2. Kunskapseffektiva och socialt orienterade skolan
Aspelin och Persson (2011) skriver att den pedagogiska diskursen domineras idag utifrån vad de kallar den kunskapseffektiva skolan och den socialt orienterade skolan där antingen individers prestationer eller sociokulturella omständigheter är i centrum. De
13
menar på att de i stället kan se att det centrala för utbildning är mellanrummet mellan individer och grupp samt att de vill bidra till ett synsätt där utbildningsinstitutioner är en mötesplats mellan människor. Inom den kunskapseffektiva skolan är uppdraget att fokusera på barns kunskaper samt att hitta sätt att göra undervisningen effektiv så barnen når så bra resultat som möjligt. Pedagoger är medvetna om att det finns en problematik inom den kunskapseffektiva skolan, de vill att barnen ska vara framgångsrika samtidigt som de vet om att det finns barn som inte kan leva upp till kraven som ställs. Pedagogerna vill då finna ett alternativ och söker sig till en socialt orienterad skola där sociala relationer, grupprocesser och lärares kännedom om barnet är i centrum. Men här finns också ett problem, den socialt orienterade skolan prioriterar barns identitetsbildning och fokuserar på vem du är och inte vad du kan bli. Här menar Aspelin och Persson (2011) att den relationella pedagogiken kan vara gynnsam då det inte räcker till att se utbildningen utifrån den kunskapseffektiva skolan eller den socialt orienterade skolan utan de söker efter svar på skolans problematik med hjälp av den relationella pedagogiken.
3.2.3. Pedagogens uppdrag
Enligt Aspelin och Persson (2011) finns det olika nivåer av relationell pedagogik. En grundläggande nivå står för mötet mellan pedagog och barn där pedagogen möter barnet i en ömsesidig process. En annan nivå bygger på intuition om att relationer har stor betydelse i utbildningen och syftar till att pedagoger ska uppmuntra barns deltagande i relationella utvecklingar. Den relationella pedagogiken kan inte överföras på pedagoger som en teoretisk diskurs utan står för verkliga händelser och vardagliga pedagogiska praktiker samt utmanar perspektiven på vad som är viktigt och värdefullt i utbildningen.
Poängen med den relationella pedagogiken är att färdigheter, förmågor och lärande utvecklas inom relationer. Försöker pedagogen möta förskolans kunskapsuppdrag samtidigt som relationerna nonchaleras kommer hen inte lyckas med sitt uppdrag.
14