Jag har intervjuat fyra biträdande rektorer som ansvarar för respektive förskolor (tre kvinnliga och en manlig). Rektorernas ålder varierar, den yngste är 49 år, den äldste 64 år och två är lika gamla, 54 år. Deras arbetslivslängd som arbetsledare skiljer sig avsevärt mellan 13 och 29 år. Alla har en pedagogisk utbildning förutom en som har studerat psykologi och har börjat arbeta 1977 som föreståndare på en förskola.
På frågan om de skiljer på pojkar och flickor svarar den yngste och den äldste att de skiljer fast det sker på ett omedvetet plan:
Ja, jag tror det, alltså omedvetet så klart.
Inte medvetet, så att p.g.a. att det är en pojke och en flicka vill jag inte att de får olika förutsättningar.
De två övriga svarar att de skiljer på pojkar och flickor men de är medvetna om att dagens samhälle inte är jämställd och att vuxnas förhållningssätt skiljer sig beroende på barnets kön:
Jag vill säga nej, men det gör jag, naturligtvis gör jag det och så svarar jag eftersom jag är 54 år. För när jag var kanske 24, då var jag säker på att jag hade lyckats med det som inte min farmor eller mormor och ingen annan har lyckats med.
Jag är jätte medveten om hur omedveten jag är. Det är det man får vara. Det är inte det att många säger att jag gör likadant mot både pojkar och flickor, men det gör man inte, men det gör man inte, det är nyanser och det är en massa saker. Hur behandlar man pojkar och flickor i vardagen, vad man erbjuder, hur man tilltalar, det är så mycket annat.
Alla rektorer tycker att det är mycket viktigt, att egentligen är det en självklarhet att arbeta med genus- och jämställdhetsfrågor på förskolan, eftersom grunden läggs ju här på förskolan men tyvärr vi har inte fokuserat särskilt på det.
En annan tycker: det är knepigt ibland när vi har det här med ATP och en av punkterna heter
jämställdhet, då har man aldrig något att säga.
Rektorerna uppger att de inte har deltagit i någon kurs som skulle lyfta upp den här problematiken men att det händer att de diskuterar ämnet i ledningsgrupper. De upplyser också om att ingen obligatoriskt kurs eller föreläsning har anordnats för personalen för att höja pedagogers kunskap och medvetenhet om kvinnor och män olika villkor i dagens samhälle eller som skulle kunna informera pedagoger om praktiska metoder som använts för att motverka de traditionella könsrollerna och könsmönsterna. Pedagoger får erbjudande om olika kurser men: Det är ingen av dem som har valt en sådan kurs och arbetsledarna har inte motiverat pedagogerna att delta in en kurs som skulle kunna hjälpa pedagogerna att bedriva ett lyckat genus- och jämställdhetsarbete på förskolan.
Ingen av arbetsledarna inspirerar eller stödjer personalen i deras arbete för att öka jämställdhet och genusmedvetande inom förskolan. På frågan om hur personalen arbetar med de här
frågorna på respektive arbetsplatser svarar de:
Då är det diskussioner, när det är lite problem, när det är de här problemen så diskuterar
man det.
Nej, jag vet faktiskt inte, de har inte tagit upp någonting. De har sina arbetsplaner och sina planeringar, vad jag vet, nej.
Ingen aning.
Jag tror inte att de har det som stående punkt, men jag tror att det kommer upp, jag hör ju att man pratar om genusperspektivet också, så att som stående punkt nej, men däremot tror jag att den finns liksom någonstans.
När det gäller rektorernas egna förslag till förbättringsarbete tycker de att förändringsarbete måste startas i en diskussionsform inom arbetslaget. En av rektorerna tror inte att:
Det är ingen av dem heller som upplever detta som problem. Men diskussionen skulle vara att man medvetandegjorde det för dem och kanske någon, för det är det som är viktigt. Man måste vara medveten om först innan man kan det, ju.
En annan tycker: att en sådan grej att du kommer och intervjuar och vi får se resultaten kan
det blåsa liv lite grand, att det kommer upp i diskussion eftersom det är det, som det handlar om egentligen.
Den tredje anser att arbetsledaren måste vara observant och uppmärksamma vissa
beteendemönster hos personalen. Hon tror att sådana kommentarer kan vara anledningen till att pedagoger granskar sig själva och reflekterar över sitt förhållningssätt till barnen.
Den siste arbetsledaren har redan planerat att: lyfta upp det på något sätt, det är det som vi
försöker göra på nästa temadag, alltså synliggöra detta, förtydliga det, att göra personalen medveten.
Det är bara den manliga biträdande rektorn (han arbetar i ett mångkulturellt område) som berättar att han har haft olika diskussioner med föräldrar på grund av att de hade olika åsikter på hur deras barn skulle utvecklas och uppfostras på en svensk förskola. Han minns även en konflikt med en pappa som hade en annan etniskt bakgrund. Anledningen att pappan var missnöjd var att en manlig förskollärare som då var anställd på förskolan fick också byta blöjor på hans dotter. Pappan krävde att bara kvinnliga pedagoger fick vara närvarande vid blöjombyte.
Arbetsledarna hade inte heller några problem med att förklara vad begreppet ”jämställdhet” betyder för dem däremot var deras tolkningar av begreppet ”genus” mycket diffusa. Här följer svaren av 3 rektorer, den fjärde visste men har glömt det.
Jag vet knappt vad jag tänker på, då tänker jag på kön, tror jag, olika, kvinna - man, pojke - flicka.
Genus, kön så att säga, det är så jag uppfattar, genusperspektiv är det, är mellan könen så att säga och jämlikhet lite mer vidare.
Den manliga arbetsledaren associerade kring ”manligt” och ”kvinnligt”.
För mig är det någonstans lika, alltså manligt och kvinnligt, så jag kan tänka kring, så tänker jag.