Samtal och stöd inför övergångar

Upplevelsen av delaktighet genom möten och samtal, besök på skolan eller träffar med nya mentorer visar sig i studien vara olika stor och påverkar därmed upplevelsen av delaktighet i olika riktning. Detsamma vad gäller att berätta om sig själv och de behov man har av extra anpassningar och/eller särskilt stöd – elevernas egen upplevelse av vad som behövs - skiljer sig åt. Att vara aktiva i möten och samtal påverkar upplevelsen av delaktighet positivt, medan det framkommer att endast fylla i ett dokument lämnar många frågor hos eleverna. Vikten av samtal, som bidrar till en upplevelse av delaktighet i övergångsprocessen, återkommer i studien, med innebörden att någon har pratat med eleverna och lyssnat på dem. I studien efterfrågas fler samtal, särskilt på högstadiet som ett led inför att man ska byta skola, då det

44 skulle innebära bättre förberedelse inför gymnasiet och förväntningar där på eleven. Att kontinuerligt få delta i samtal bygger upp en trygghet och kan i längden medföra att elever mer öppnar upp och berättar om de svårigheter de eventuellt befinner sig i. Här saknas upplevelsen av tillräckligt med samtal för att trygga elever inför övergången till gymnasiet, trots att forskning visar på att kontinuerliga samtal är av vikt för att både självutveckling och lärande (Tangen, 2019; Tangen & Theie, 2014). Konsekvenserna visar sig genom

uppgivenhet och ointresse hos eleverna. Samtal sägs i forskningen vidare skapa trygghet och möjlighet för elever att ta upp viktiga saker och viktigast är då samtal med dialogisk

återkoppling, det vill säga samtal där båda parter får komma till tals. I studien framkommer också att man delvis upplever känslan av att ingen lyssnat. Möjligt är att det är just det som avsaknaden av goda samtal ger, särskilt om samtalen är schematiska och repetitiva ur elevens perspektiv sett som Tangen (2019) skriver. Foyle et al. (2016) har även de i sin studie sett att individuella samtal gynnar elever vid övergångar, likaså Jindal-Snipe och Cantali (2019), särskilt då man som lärare i dessa samtal kan fånga upp viktig information om elevens upplevelse av svårigheter. Brist på delaktighet genom avsaknad av samtal menar Andersson (2013) kan göra att elever framstår som oengagerade och i längden bidra till ett sorts

utanförskap om det inte ges tillräckligt med tillfällen till samtal. Pietarinen et al. (2010) menar också de att avsaknad av tillräckligt med stöd vid övergången – samtal och deltagande i möten - riskerar att göra att eleven antar passiva strategier, som att inte be om hjälp. Även detta framkommer i studien med beskrivningen att ingen bryr sig ändå, så varför engagera sig? I studien framkommer också att kunskapen om övergångsprocessen och överlämningar också skiljer sig mellan elever och skolor.

Vad bidrar till olikheter i upplevelsen vad gäller delaktighet i samtal och stöd inför övergångar och vad beror det på att kunskap om övergångsprocessen och överlämningar varierar som den gör? Som Andersson (2017) och Möllås (2009) nämner kan organisationen ha viss betydelse, samt vilken rådande kultur det är på de olika skolorna. En flexibel

organisation gynnar elevers delaktighet mer och där skapas också rum för mer dialog inom skolan samt att man som organisation anpassar sig efter eleven och inte tvärtom. I en mindre flexibel organisation riskerar det kategoriska perspektivet på elever att framträda med risken att det också blir det rådande. Eleverna som intervjuades kommer alla från samma kommun,

45 vilket inte är en garanti för att man gör lika med alla rutiner rakt över. Varje skola kan ha sin egen kultur, sitt eget synsätt, samt sina egna traditioner och prioriteringar av vad som just hos dem är viktigt. Kanske kan hanteringen av information, själva överlämningen också skilja sig mellan olika skolor och i värsta fall inte ha kommit fram som den ska. Oenighet om vad som ska överlämnas kan vara en annan orsak. Skolverket (2014b) trycker på att det vid

överlämningar och övergångar är viktigt att olika professioner runt eleven tydliggör vilka elever man samverkar runt och varför man samverkar. Allt detta sammantaget kan avspegla sig i elevens uppfattning om vilka möjligheter till delaktighet som finns och hur pass insatta eleverna är i det som sker. Vissa elever blir drivna och vet sina rättigheter, deras delaktighet har främjats för att det är den rådande kulturen eller form av organisation på deras skola, andra får inte samma upplevelse då den skolan står för något annat.

Delaktighet kan också kopplas till föräldrars engagemang och till viss del egen erfarenhet av problematik. Det visar sig ha betydelse för hur mycket och vad som efterfrågas och förs fram kring eleverna. Kontakter som tas via föräldrar gentemot skolan och att eleven stöttas i hemmet att våga fråga kan vara avgörande ibland när det gäller att elevens röst blir hörd. Alla elever inte har detta stöd hemma och konsekvensen riskerar att bli att stöd uteblir om ingen lyssnar på eleven. Här framträder vikten av att elever själva görs delaktiga för att inget ska missas i övergångsprocessen. Dessutom visar forskning att elever som är i behov av stöd inte vågar berätta om sina problem för sin mentor i samma utsträckning som elever som inte är i behov av stöd (Foyle et al., 2016). Därmed finns ytterligare en risk att dessa elever hamnar mellan stolarna och viktig information försvinner. Skolverkets (2014b) råd kring övergångar och Skolinspektionens (2018) rekommendationer att se över rutiner kring övergångar är till för att förbättra särskilt för elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Man kan se i studien ur elevens perspektiv att skolor hanterar detta på olika sätt och att rekommendationer och råd inte alltid följs.