Forskningssamverkan beskrivs av de intervjuade forskarna som ett bra sätt att försäkra sig om att forskningen är relevant i relation till de utmaningar samhället står inför, såväl tekniska som sociala, och något de aktivt eftersträvar. Att via samverkan återföra resultatet av forskningen till samhället betonas som viktigt. De intervjuade personerna från externa partner framhåller en mängd positiva erfarenheter från samverkan med Malmö högskola. De framhåller att de forskare de har kontakt med sitter på viktig kunskap och ligger i framkant för utvecklingen i det aktuella fältet. De framhåller det gemensamma intresset i samverkansprojekten, och att Malmö högskola har mycket att vinna på en kontakt med världen utanför akademin och den expertis som samverkanspartners innehar i vissa frågor. Här ser vi således en öppenhet inför att även fungera som en mottagande part vilket är i linje med den förda forskningspolitiken i dess moderna tappning (se kap 2).
Det intervjuade personerna från ledningen för Malmö högskola betonar att det finns ett brett och diversifierat arbete med forskningssamverkan vid högskolan och vid de här analyserade verksamheterna. Det finns en enighet om att samverkan i huvudsak har positiva effekter.
Svaren från de intervjuade personerna visar att de ligger väl i linje med den samlade målsättningen för samverkan så som det framställdes i kapitel 2, där vi summerade uppdragsbeskrivningar så som de formulerats i forskningspolitiska propositioner och högskolelagen. Här betonades forskningssamverkans funktion för att formulera problem i interaktion mellan akademi, näringsliv och offentlig
sektor, samt funktionen i att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta i samhället. Vad som betonas i mindre grad i intervjuerna (men det nämns exempelvis av Beata på US) är samverkans funktion för ökad folkbildning och demokratiutveckling, vilket kanske är symptomatiskt för den debatt som förts kring samverkan de senaste åren.
Några av de intervjuade personerna inom ledningen framhåller också vikten av att samverkan inte bör betraktas som ett värde i sig själv, utan fokus ska ligga på att bedriva forskningssamverkan på ett sådant sätt att forskningen blir bättre. Detta förutsätter en tvåvägskommunikation och ömsesidig dialog med externa parter. Här kan ett strategiskt partnerskaps program, enligt tidigare presenterad modell, vara speciellt värdefullt (se kap 5).
I intervjuerna med externa samverkanspartners framkommer å andra sidan att det ger prestige för ett företag eller en kommun att visa upp att de har samverkan med högskola och universitet, alltså att själva samverkan har ett värde.
Personliga kontakter och relationer med samverkanspartner
Flera av de externa aktörerna lyfter fram de personliga kontakterna som avgörande för att samverkan ska komma till stånd och framhåller enskilda forskares egenskaper som centrala. Även de intervjuade forskarna menar att de personliga kontakterna som centrala för forskningssamverkan. Kontakterna utmärks av flexibilitet och långsiktighet, där samma kontakter återkommer i flera projekt. En framgångsfaktor som forskningsläget lyfter fram är att det är gynnsamt om forskare har tidigare samverkanserfarenhet. Parter som har en tidigare framgångsrik relation och samverkanserfarenhet har bättre förutsättningar för fortsatt framgångsrik samverkan kring nya projekt (Bengtson 2013:19 och Mora- Valentin m.fl. 2004:19)
Materialet pekar också på att oavsett det arbete som görs högre upp i organisationerna så kommer mycket av samverkan att handla om hur väl den enskilde forskaren kan samverka med enskilda anställda i en privat, offentlig eller idéburen organisation/företag.
Det framstår som svårt att förmedla de personliga kontakterna vidare och på så sätt bygga samverkan bredare inom organisationen. Oftast är kontakterna informella och kopplade till förtroende, varför de är svåra att dela. I intervjuerna med forskare framkommer att detta ändå är något som i viss mån sker i begränsade nätverk inom de undersökta verksamheterna. Det är dock något som sker restriktivt. Nätverkens personliga karaktär gör det också svårt att överblicka omfattningen.
Att hitta vägar för att möjliggöra för forskare att knyta personliga kontakter och relationer med möjliga samverkanspartner framstår som centralt, och är något som de intervjuade forskarna är positiva till och har förslag på hur det kan ske (mer om det senare). Arenor och mötesplatser som initieras ovanifrån betraktas dock med viss skepsis.
Vid studiebesöket i SLU Alnarp diskuterades deras modell för att inom ramen för Partnerskap Alnarp skapa olika ämnesgrupper med representanter för näringsliv, myndigheter och branschorganisationer. Inom ramen för ämnesgrupperna skapas gemensamma träffar två – tre gånger per år vilka utgör en naturlig arena för att knyta kontakter mellan olika aktörer och individer och för att diskutera aktuella ämnen och gemensamma projekt.
Vid Linköpings universitet bedrivs sedan ett antal år ett arbete inom det som idag heter East Sweden business region, tidigare GrowLink, ett samverkansarbete med många olika aktörer. Att utveckla liknande multipolära mötesplatser skulle kunna vara en möjlighet för Malmö högskola, som också skulle möta den positiva värdering som finns hos de externa samverkanspartners kring samarbeten som inkluderar flera olika aktörer.
Uppföljning och dokumentation
Att externa partners väljer att fortsätta samverkan ses som den viktigaste uppföljningen och indikationen på att det fungerar enligt de intervjuade forskarna, men de nämner också sampubliceringar och rapporter till bidragsgivare som mer formella former för uppföljning.
Uppföljningen av samverkan framstår som svagt utvecklad och inte särskilt prioriterad hos de externa parterna, utan istället lämnar de samarbetet om de är missnöjda. Vissa arbetar dock mer systematiskt med att sprida information som de uppfattar som intressant såväl inom organisationen som externt och flera är positiva till sampubliceringar.
Att mäta samverkan beskrivs som svårt av de intervjuade forskarna, och nyttan av att mäta ifrågasätts. Några av de intervjuade personerna inom ledningen lyfter fram behovet av lyhördhet för de skiftande förutsättningarna inom olika ämnen när frågor kring utvärdering och uppföljning ska diskuteras.
Vinnovas utvärdering av Malmö högskolas samverkansarbete pekade på uppföljningen som en svaghet, och det intrycket förstärks av intervjuerna. Samtidigt är det tydligt att varken forskare eller externa partners ser några stora poänger med ett omfattande uppföljningsarbete, utan i synnerhet externa
partners väljer att helt enkelt avsluta samarbetet om de inte ser konkret nytta med det. De modeller som konstrueras för uppföljning och dokumentation bör därför knyta nära till forskare och externa partners egenintresse av dokumentation för att inte bli ett hinder för samverkansarbetet. Detta är viktigt att ta i beaktande i händelse av att Malmö universitet väljer att implementera ett motsvarande IT – system för uppföljning som man använder sig av vid Lunds universitet.