I detta kapitel kommer att diskuteras konsekvenserna av det faktum att handelsflottan och örlogsflottan vid beredskap och krig i stort sett använde sig av samma personal.
Personella konsekvenser av mobiliseringen 1914
Vid krigsutbrottet 1914 avstannade, som tidigare nämnts, så gott som all sjöfart helt. Detta p g a de osäkra förhållandena vad avser försäkringar, tillgång på kol, riskerna vid ett modernt sjökrig osv som uppkom. En annan betydande faktor som kom in 142
i bilden var att i takt med att handelsflottan ankom till hamnar na, mönstrade sjöbefäl och sjöfolk av för att hörsamma inkallel sen till krigstjänstgöring vid örlogsflottan och landstormen. På grund av att sjöfarten avstannade i stort sett samtidigt med mobiliseringen inställde sig folket på de olika mobiliseringsplat serna snabbare och i större antal än väntat.51 Mobiliseringen av flottan förflöt alltså tillfredsställande trots viss brist på bl a kasernutrymmen och transportmedel. När alla fartyg och sta tioner fått sin personal kunde ca 2 000 man direkt hemför lovas. 52 CMS skrev att "övertaliga, förutom 100/o i reserv, skall
hemförlovas. I första hand skall sådana värnpliktiga hemförlovas vilkas bortovaro medför men för det allmänna". 53 I detta fallet handelssjöfart och fiske.
En uppskattning av den omsättning av sjöfolk som skedde i, hamnarna under augusti månad 1914 famgår av följande stati stik från sjömanshusen:54
På- och avmönstrade sjömän augusti 1914
Tid Vecka 1-2 Vecka 3 -4 Avmönstrade 5 206 st 1 443 st Påmönstrade 49 3 st 2 540 st
Det var alltså en markant avmönstringsvåg under de två första veckorna men även en ganska markant påmönstringsvåg mot slutet av augusti.
Av de avmönstrade var 431 befälhavare
1 044 styrmän och maskinister 2 266 däcksfolk
1120 eldare 3 45 kökspersonal 5 206
Med hänsyn till antalet avmönstrade befälhavare borde ca 400 fartyg ur den svenska handelsflottan ha tagits ur trafik i början av augusti 1914.
augusti var antalet arbetslösa sjömän i respektive sjömanshus följande:55 Helsingborg Stockholm Härnösand Kalmar Malmö Sundsvall Visby Gävle Trelleborg 200 100 80 60 60 50 50 20 5 635 st
Mobiliseringen tog alltså ganska många, men långt ifrån alla sjömän. När det gäller handelsflottans befäl förhöll det sig emel lertid annorlunda. Det visade sig att befälsbrist snabbt uppstod i handelsflottan. Den del av befälet som var under 30 år mobilise rades till den sjögående flottan medan befälet i åldern 30-43 år mobiliserades till flottans landstorm. Redarföreningen skrev i en artikel i Svensk Sjöfarts Tidning att det dugligaste befälet i en krigssituation ombord i ett handelsfartyg var mellan 30-42 år. De tillhörde då åldersmässigt kategorin landstorm. Denna grupp användes ej för flottans behov utan tilldelades armens land storm där de vanligen var föga användbara. De var till mycket större nytta för landet ombord på sina handelsfartyg. Samma synes förhållandet vara med övriga till flottans landstorm höran de sjömän.56
Även CMS yttrade sig till CSD i detta ärende.57 Han skrev att det inkommit ett stort antal ansökningar om frikallelse från krigstjänstgöring från värnpliktiga både tillhörande handelsflot tan och fiskeflottan. Vad avser handelsflottan rörde det sig mest om befäl som inte hade kunnat ersättas med annan personal. Detta hade ibland inneburit att fartygen fått läggas upp. CMS ansåg att om allt handelsflottans befäl inkallades till krigstjänst göring så skulle landets sjöfart lamslås. Han sade vidare att befälet behövdes i flottan men att landstormen kunde låta bli att kalla in handelsflottans befäl såväl som sillfiskare i Bohuslän under vinterfiske. Vad avser fiskarbefolkningen ansåg CMS att även
här behövdes deras sjömanskunskaper i flottan. CMS skilde på mob för neutralitetsskydd och mobilisering inför krig. Han ansåg att i krig kunde vi inte upprätthålla varken sjöförbindelserna med utlandet eller utsjöfisket medan det tvärtom under neutra litet var mycket viktigt att detta skedde. Det beslutades senare i landförsvarsdepartementet, efter hörande av generalstabsche fen, att vid sjömanshus inskrivna landstormsmän skulle frikallas från krigstjänstgöring i landstormen. Ansökan skulle ske i varje enskilt fall och beslut fattas av Kungl. Maj:t.58
Inkallelserna i augusti 1914 slog hårt även mot fiskeflottan. I en artikel i Svensk Sjöfarts Tidning kunde man läsa att i Falken bergsområdet hade mobiliseringen tagit 2-3 man ur varje båt lag.59 Dessa fiskade för tillfället sill med drivgarn. På grund av att denna sill till stor del var en exportartikel som under nuvarande förhållanden ej kunde skickas iväg, förlorade åtminstone dessa fiskare ingenting ekonomiskt av det uteblivna fisket. Fisket drabbades alltså i dubbel bemärkelse. Dels av mobilisering, dels av inställd export.
Under andra hälften av augusti kom sjöfarten igång igen trots befälsbristen. En orsak till att man fick ihop tillräckligt med befäl kan ha varit de hemförlovningar som flottan gjorde efter genomförd mobilisering. Dessa skulle ju enligt CMS prioritera det allmännas bästa. Det kan också ha berott på att handelsfar tygen vid denna tid var personalstarkt bemannade och kunde gå även med vissa reduceringar i besättningslistorna samt p g a uppmönstringar av befäl. En hel del av befälhavarna torde för övrigt ha varit för gamla att inkallas till krigstjänst.
Faktum kvarstod att sedan sjöfarten väl kommit igång och det visat sig att kriget medförde goda vinstchanser för sjöfarten, gick
verksamheten för högtryck i de svenska hamnarna. 60 Detta be
kräftades också av en artikel i Nautisk Tidskrift i november 1914. Man skrev att frånsett minfaran har sjöfarten i stort sett hittills fortgått obehindrat på våra mest anlitade trafikleder.61
Inkallelser bland sjöbefälet
Från mitten av oktober 1914 minskades, som tidigare omtalats, flottans rustningsgrad. Äldre och långsammare fartyg demobili serades och motsvarande personal hemförlovades. Denna åtgärd
borde ha förbättrat personalläget för såväl handels- som fiske flottan.
Under resterande del av kriget hölls örlogsflottan med personal genom62
1. Inkallelse av normal årsklass till tjänstgöring 2. Förlängning av kontrakt för stammanskap
3. Inkallelse av andra årsklasser till krigstjänstgöring
Man kom alltså även i fortsättningen att kalla in handelsflottans befäl dock i betydligt mindre omfattning än under den första mobiliseringen.
I sjöfartskretsar förekom under hela kriget en diskussion om befälsbristen i handelsflottan och vad denna berodde på. Ma rinstaben följde en ganska mjuk linje och ville underlätta för sjöfarten med flera undantag vid inkallelse av personal. CMS skrev i maj 1915 i ett yttrande till CSD angående inkallelser av sjökaptener att han ansåg att dessa inkallelser kunde medföra svårigheter för sjöfarten.63 Tillgången av för sjöfart icke in mönstrade befäl torde vara mycket obetydlig.
Nautisk Tidskrift skrev ungefär samtidigt att den "skenbara brist" som gjort sig gällande under vintern och som skyllts på navigationsskolorna hade kriget som sin egentliga orsak. 64 Dels fanns det befäl som inte ville gå till sjöss under nuvarande förhållanden och dels tog mobiliseringen en avsevärd del av befälet från handelsflottan.
I början av 1917 infordrade kommerskollegium ett utlåtande angående befälsbristen i handelsflottan från resp sjömanshusdi rektion.65 I Göteborg hade man t ex ej kunnat få fram 65 styrmän och 13 maskinister under 1916. Som orsak angav man
Mobilisering vid flottan
Riskfyllda resor (den som inte måste gå ut gjorde det inte). Svenska Fartygsbefälsföreningen skrev i ett brev till Konungen och Kommerskollegium att
- Ingen verklig befälsbrist föreligger Orsakerna till befälsbristen nu är . Inkallelserna och deras längd . Riskerna till sjöss
Vissa tecken tydde också på att befälhavarna utnyttjade befäls bristen till att skaffa sig ett intyg från sjömanshusen att något behörigt befäl ej stod att få. Han fick då, enligt fartygsinspektio nens regler, segla ändå. Man slapp hyran för en styrman eller maskinist och kunde ytterligare öka förtjänsten.
Att goda tider rådde inom sjöfarten för den som var villig att ta risker kunde man även fr o m 1915 märka genom att rekryte ringen av reservofficerare stadigt minskade. 66 Reservofficerarna till flottan rekryterades då uteslutande bland handelsflottans befäl. CMS ville uppmuntra reservofficerarna och framtog ett förslag om att den som blev reservofficer skulle, efter utbildning en, ha företrädesrätt till vissa befälsbefattningar inom handels flottan. Förslaget renderade i ett utredningsuppdrag från Kungl Maj:t till CMS och Kommerskollegium att utreda om reservoffi cerare i flottan och kustartilleriet kunde beredas företräde i rederier som beviljats statliga rederilån.67 Förslaget kritiserades hårt från handelssjöfartens sida och betecknades som ännu ett utslag av toppridning från örlogsflottans sida.
Under första delen av kriget såldes en hel del svenskt tonnage - så mycket att regeringen fann sig föranlåten att gå in och förbjuda all vidare försäljning av sådant.68 Denna utförsäljning borde emellertid ha förbättrat befälsläget i handelsflottan.
Det kan konstateras att om de omfattande inkallelser, som gällde under början av augusti 1914, fortsatt en längre tid hade detta säkerligen lamslagit en stor del av svensk sjöfart främst beroende på befälsbrist. Med de lättnader som kom genom den första styrda hemförlovningen, genom deldemobiliseringen i ok tober, genom beslut om frikallelse efter ansökan för landstorms män, samt genom en i övrigt ganska generös frikallelse och anstångspolitik gentemot handelsflottans befäl, kunde sjöfarten fortgå i stort sett obehindrad. Detta trots att en del ej inkallat befäl fann riskerna i handelsflottan för stora för att mönstra på. Det faktum att sjöfarten från 1917 minskade alltmer medförde även att disponibelt sjöbefäl räckte till.
Inkallelser bland sjöfolket
Under de studier som ligger till grund för denna utredning har inte påträffats någon notering om att sjöfolket (matroser, eldare, kökspersonal) skulle ha varit någon bristvara under kriget.
Varje sjömanshus var ansvarigt för rullföring av värnpliktigt sjöfolk. Det var via sjömanshusen som inkallelser skedde. CMS ville ändra något på denna organisation och föreslog 1915 att man borde gå över till en mera centraliserad administration av värnpliktigt sjöfolk. Han ville att endast ett fåtal sjömanshus skulle handha värnpliktsärenden och i dessa sjömanshus skulle all handläggning av värnpliktiga ske i speciella värnpliktsde taljer. 69
I samband med att den värnpliktige sjömannen inkallades till krigstjänstgöring var det sjömanshusets skyldi_ghet att se till att han inte samtidigt mönstrade på något fartyg i handelsflottan och på så vis undandrog sig inkallelsen. I praktiken innebar detta att sjömannen kunde få gå utan arbete under ganska lång tid från det inkallelseordern kom till sjömanshuset och sjömannen därmed avstängdes från påmönstring fram till att inkallelsen verkställdes. Sjöfolket klagade över detta partiella yrkesförbud via Sjömansunionen till Kommerskollegium och CSD. CMS skrev i sitt yttrande att sjömän borde få mönstra på för kortare resor som ej hindrade inkallelse.7° Kommerskollegium uttalade i sitt svar att sjömanshuset inte i onödan skulle hindra sjömännen i sin yrkesutövning.71
Man kan alltså säga att inkallelserna förorsakade sjöfolket en del onödigt inkomstbortfall på grund av brist på flexibilitet i inkallelsesystemet.
I övrigt fick sjöfolket tillhörande landstormen i likhet med befälet anstånd eller frikallelse efter ansökan.
Vad gällde frikallelser i övrigt tillämpade man en betydligt mer restriktiv politik gentemot sjöfolket än mot befälet. Detta förfarande mötte inget motstånd i sjöfartskretsar.
Inkallelser bland fiskarbefolkningen
Den första mobiliseringen drabbade, som ovan nämnts, även fisket. Efter genomförd hemförlovning och partiell demobilise ring kom fisket igång igen. Fisket kunde sedan hållas igång tämligen obehindrat trots inkallelserna. För fisket blev minorna en större fara än personalbristen. Under senhösten 1914 inkom till CSD från fiskerimyndigheter på västkusten farhågor om att det på grund av personalbrist ej skulle gå att genomföra vinter- 148
sillfisket. CMS krävde då in uppgifter på hur många bohuslänska sillfiskare som berördes av de inkallelser som skulle ske i novem ber 1914.72 Marinstaben var beredd att tillstyrka uppskov för dessa i ett år. Det visade sig dock att endast ett litet fåtal fiskare berördes och dessa beviljades ej uppskov.73 De flesta andra an sökningar från enskilda fiskare om anstånd eller frikallelse av styrktes också. CMS åsikt om att flottan behövde fiskarnas sjömanskunskaper kom här till uttryck.57 Att fisket klarade sig så relativt obehindrat förbi alla inkallelser kan ha berott på att när någon i båtlaget blev inkallad kunde man antingen klara sig utan denne eller ta in någon annan. Det torde med hänsyn till det föregående inte ha varit allt för stort manfall i fiskelagen från början av november 1914 och framåt.
Sammanfattning
Flottans mobilisering och det mer eller mindre panikartade sjö fartsstoppet sammanföll i tiden. Flottan fick därför all personal man behövde och kunde dessutom hemförlova 2 000 man. Dessa hemförlovningar skulle prioriteras till samhällets bästa.
I samband med mobilisering var det främst befälsbristen som gjorde sig gällande i handelsflottan. Det man retade sig på i sjöfartskretsar var att handelsflottans mest dugliga befäl inkalla des till hären via flottans landstorm. Denna fråga fick emellertid så småningom en lösning.
Även fisket drabbades av mobiliseringen och många båtlag fick inställa sin verksamhet. Sjöfarten återupptogs efter ca 2 veckor trots mobiliseringen. Den kom snabbt upp i nästan full effekt. Detta berodde bl a dels på flottans hemförlovningar, dels på de stora vinstchanserna och de uppluckrade bemanningsbe stämmelserna som gav utrymme för improvisationer, mindre besättningar, färre befäl och äldre befälhavare.
Handelsflottans befälsbrist diskuterades under hela kriget. Trots befälsbrist kunde sjöfarten fortgå ganska obehindrat. Ma rinen hjälpte till, direkt eller indirekt, att genom olika åtgärder minska befälsbristen. Dessa åtgärder var:
- Hemförlovning av överflödig personal - Efter ansökan, frikallelse för landstormsmän
Partiell demobilisering
Andra orsaker till att befälsbristen ej blev den gränssättande faktor den kunde blivit var:
- Utförsäljning av svenskt tonnage
- Ökande externa svårigheter för sjöfarten
Sjöfolket var under kriget ingen trång sektor för handelsflottan. Sjöfarten var lönsam och många ville säkert pröva på. Ett tung rott inkallelsesystem som tvingade sjöfolket att vara iland långa tider i väntan på inkallelse, orsakade inkomstbortfall och viss irritation. Problemet uppmärksammades dock och rättades till i görligaste mån.
Efter den partiella demobiliseringen i oktober 1914 drabbades fisket ganska marginellt av inkallelserna till flottan. Detta trots att marinen förde en relativt kärv frikallelse- och anståndspolitik gentemot fiskarna. Detta kan ha berott på en god flexibilitet i båtlagen och tillgång till annan arbetskraft. Minorna blev för fisket ett mycket större hot än personalbristen.