Självdeklarationsstudier för att mäta verkligheten

En sådan här beskrivning av självdeklarationsstudier implicerar att metoden också innebär en materialistisk syn på brott och brottslighet. En materialist- isk verklighetssyn innebär att verklighetens centrala beståndsdelar är det materiella, materia som tar fysisk plats, som kan avgränsas, observeras och mätas (Benton & Craib, 2001 s. 4; Sohlberg & Sohlberg, 2008 s.43). Om detta ska förhållas till brottslighet så skulle det innebära att ett brott är den fysiska eller materiella händelse som sker. En stöld är en stöld för att en person olovligen tar ett objekt och en sådan handling beskrivs som ett brott i Brottsbalken. Stölden går att observera, den är inte beroende av att någon registrerar händelsen i sitt medvetande, att någon tolkar den som en stöld, eller att händelsen i en domstol konstateras vara brottslig. Oavsett om någon bevittnar händelsen, om personen som olovligen tar objektet uppfattar det som att hon eller han har stulit något, eller om den som blir av med objektet upptäcker det och/eller anmäler det, så är händelsen utifrån ett materialistiskt perspektiv en stöld då det hade gått att observera. Det går med andra ord att utifrån ett materialistiskt synsätt att tala om en faktisk brottslighet och ett mörkertal. Det finns en total summa brottsliga händelser ”där ute i verklig- heten”. En stor andel av dem är dolda - de leder till varken anmälan, åtal eller dom. De kanske inte överhuvudtaget upptäcks eller uppfattas av någon som ett brott, kanske inte ens att den som genomför handlingen uppfattar det som någonting brottsligt. Men deras existens är ändå giltig, händelserna är en del av den faktiska brottsligheten och mörkertalet. Jag menar således att självdeklarationsstudiers syften, att mäta den faktiska brottsligheten, innehål- ler grundantaganden i enlighet med en materialistisk verklighetssyn.

Samma traditionella och generella beskrivning av självdeklarationsstudier för också tankarna till en realistisk kunskapssyn (Benton & Craib, 2001 s. 4). Syftet med självdeklarationsstudier är att nå kunskap om denna materiella verklighet eller faktiska brottslighet. Att det är materiella ting med observer- bara egenskaper som utgör verkligheten gör att det, åtminstone teoretiskt, går att nå objektiv kunskap. Genom att observera den materiella världen är det möjligt att nå en oberoende sanning (Rosing, 2002 s. 16). Samma inställ- ning liknas ibland vid ett geografiskt förhållningsätt till kunskapsproduktion. Det finns en främmande verklighet där ute, och med rätt karta är den till- gänglig och färdig att upptäcka och avbilda (Andersson, 2004 s. 131f.). Sam- tidigt är det få inom den moderna samhällsvetenskapen som menar att forsk- ningen någonsin kan vara helt objektiv, i bemärkelsen oberoende av tolk- ningar och värderingar (Clark, 1998 s. 1243). Att hävda att exempelvis en självdeklarationsstudie ska kunna fungera som ett fullständigt neutralt in- strument, fritt från värderingar och tolkningar anses inte rimligt. På samma sätt har också de, inom samhällsvetenskapen, tidigare så dominerande strikt positivistiska reglerna och förhållningssätten – naturvetenskaplig metodik, observerbarhet, distans och yta (Durkheim, 1898 s. 1; Neurath 1929, s. 32-

34) – starkt ifrågasatts och övergetts. Oavsett övriga vetenskapsteoretiska ställningstaganden finns det en förhållandevis bred enighet om att det inte går att hålla en fullständig distans mellan sociala studieobjekt och forskare (Clark, 1998 s. 1243; Delanty & Strydom 2003 s. 13; se Liedman, 1998 för en översikt av den vetenskapsteoretiska utvecklingen). En materialistisk verklighetssyn och en realistisk kunskapssyn innebär istället ofta en strävan att på ett så korrekt sätt som möjligt ge kunskap om och avbilda verklighet- en. Kanske är det också utifrån ett sådant perspektiv som det enklast går att förstå självdeklarationsstudier som en generell metod. Utgångspunkten är att det existerar en faktisk brottslighet, men det är omöjligt att få fram ett exakt mått på denna faktiska brottslighet. Självdeklarationsstudier utvecklades som sagt för att komplettera i första hand kriminalstatistiken som metod att mäta brottslighet, och förväntas ge en mer korrekt bild än vad andra metoder gör. Det görs dock inga anspråk på att bilden är fullständigt korrekt. Instrumentet är standardiserat och frågorna formulerade på ett sätt så att utrymme för skilda tolkningar ska minimeras, men att det alltid finns utrymme kvar är ändå den rådande bilden (se exempelvis Ward, 1998 s. 10f.; Stockholmsen- käten 2008 s. 8f.; Brå 2010 b s. 9).

Utifrån en vetenskapsteoretisk begreppsram skulle en sådan här inriktning kunna betecknas som kritiskt realistisk. Den kritiska realismen ställer sig kritisk mot att de mänskliga verktygen skulle räcka till för att genom obser- vation ge en tillräcklig eller objektiv bild av verkligheten (Guba, 1990 s. 23). Någon absolut distans mellan forskaren som subjekt och studieobjektet är alltså inte möjlig (Bhaskar, 1989 s. 159). Det som vetenskapen istället kan göra är att ge en bättre eller sämre representation av denna verklighet (Guba, 1990 s. 23). En bra representation kräver då mer än endast en ytlig observat- ion eftersom en sådan kan vara missvisande. Forskaren måste också teoreti- sera, reflektera och tolka (Scott, 2010 s.4). En av den kritiska realismens förgrundsgestalter, Bhaskar (1989), delar upp verkligheten i olika lager, där de traditionella positivistiska metoderna endast kan ge kunskap om det yt- tersta direkt observerbara lagret, medan den kritiska realisten genom en för- djupad analys och tolkning också vill nå kunskap om verklighetens övriga lager med dess övergripande mekanismer och flöden. Det är när forskaren ser innanför den observerbara ytan som det går att nå förståelse kring vad det observerbara innebär (Bhaskar, 1989 s. 160; Patomäki & Wight 2000 s. 224; se även Harré, 2009 s. 134). Forskningen kommer heller aldrig nå fram till slutet på dessa tolkningsprocesser då nya lager och dimensioner ständigt uppenbarar sig och blir föremål för tolkning och analys (Patomäki & Wight 2000 s. 224).14

14

Här ser man också en koppling mellan den kritiskt realistiska kunskapssynen och en her- meneutisk forskningstradition. Hermeneutiken berörs inte närmare i den vetenskapsteoretiska analys som jag gör av självdeklarationsstudier i det här kapitlet, men innebär kortfattat att förståelse av det sociala samhället nås genom tolkningar och att dessa tolkningar bör göras

Det är dock tveksamt om självdeklarationsstudier blir den bästa metoden för att undersöka brottslighet utifrån ett kritiskt realistiskt förhållningssätt. Det bör åtminstone inte vara den enda metoden (Guba, 1990 s. 23; Phillips, 1990 s. 33ff). Den kritiskt realistiska forskarens ambition är att producera en bild så rättvis mot verkligheten som möjligt och i denna verklighet ingår strukturer och mekanismer som inte nås genom att undersöka erfarenheter av händelser och beteenden. Man skulle kunna hävda att självdeklarationsstu- dier med sitt standardiserade instrument endast kan fånga ett översta ytligt och synligt lager. Samtidigt så kan den ytliga kunskap som självdeklarat- ionsstudier producerar ligga till grund för fortsatta analyser och fungera som utgångspunkt i ett fortsatt kunskapsskapande.

Konsekvenser

Även om jag ovan presenterat två separata kunskapssyner – en traditionell realistisk med en ”naiv” syn på objektivitet och distans mellan forskare och studieobjekt, och en kritisk realistisk med ett snarast relativistiskt förhåll- ningssätt till kunskapsproduktion – har jag ännu inte lämnat den materialist- iska verklighetsuppfattningen och ståndpunkten att det existerar en obero- ende faktisk brottslighet. De skilda perspektiven på kunskap har naturligtvis avgörande betydelse för hur man kan se på självdeklarationsstudier som metod att mäta brottslighet. Den traditionella realismen innehåller krav på observerbarhet och skulle då sannolikt underkänna självdeklarationsstudier- nas upplägg eftersom dessa inte innebär någon direkt observation och en viss grad av tolkningar i olika led av processen (jag återkommer till direkt och indirekt mätning senare i kapitlet, 4.3 Mätning). Medan den kritiska real- ismen skulle innebära att en självdeklarationsstudie inte är en tillräcklig, men dock en givande metod för att få kunskap om brottslighet. Metoden måste dock ständigt utvecklas och förbättras för att kunna presentera en så adekvat bild av verkligheten som möjligt.

Samtidigt har även verklighetsuppfattningen en central betydelse för de problem som uppstår när självdeklarationsstudier ska genomföras och analy- seras, samt när dess resultat ska tolkas och tillämpas. Om det utifrån den legalistiska definitionen existerar en faktisk brottslighet – en brottslighet oberoende av våra tolkningar, där en händelse är ett brott oavsett om det uppfattas som det eller inte – så existerar det ett fast objekt som studierna ska fånga. Det innebär att elevers upplevelser och tolkningar av sina erfaren- heter kan korrespondera med verkligheten, liksom att de kan vara felaktiga. En sann bild är en bild som överensstämmer med den oberoende verklighet- en (Sohlberg & Sohlberg, 2008 s. 224). I självdeklarationsstudier har definit- ionsmakten och tolkningsföreträdet förskjutits i förhållande till de olika de- larna av kriminalstatistiken (se kap. 2 Olika mått på brott – utveckling, me-

utifrån helhet och sammanhang (Dilthey 1900; Weber 1904). Den kvalitativa analysen av elevintervjuer senare i avhandlingen görs i hög utsträckning enligt en hermeneutisk tradition.

tod och konstruktioner). Elever och forskare blir aktivare parter i konstrukt-

ionen av den bild av brottsligheten som självdeklarationsstudierna produce- rar. Deras tolkningar, definitioner och uppfattningar avgör vilka händelser som kommer med i föreställningen om brottsligheten. Men en materialistisk verklighetsbild innebär att det inte är forskarna och eleverna som skapar brottsligheten när de genomför respektive besvarar självdeklarationsstudier. Det som de gör är att finnas med i konstruktionen av bilden av den. Och den här bilden kan vara en mer eller mindre adekvat representation av den fak- tiska brottsligheten. Precis som kriminalstatistikens olika mått på brottslighet kan således självdeklarationsstudier kritiseras för att inte ge en heltäckande bild, det vill säga att det kvarstår ett mörkertal, att mörkertalet är skevt förde- lat över tid och mellan olika brottstyper, samt att definitioner av händelser som brottsliga påverkas av exempelvis relationen mellan offer och gärnings- person (Persson, 1977 s. 479; Persson, 1980 s. 20; Brå, 2006 a s. 71f. Kivivuori, 2011 s. 31). Kanske kan självdeklarationsstudier i vissa avseen- den även uppfattas som att ge ett sämre mått. Visserligen rapporteras fler händelser i självdeklarationsstudier än vad som finns registrerade i kriminal- statistiken och det så kallade mörkertalet är därmed mindre, men samtidigt är det svårare att veta vad de olika rapporterade händelserna innebär då de är beroende av de svarande elevernas egna tolkningar. Ett kryss i självdeklarat- ionsstudiens frågeformulär innehåller mindre information än en polisanmä- lan. Man kan också hävda att osäkerheten är större i självdeklarationsstudier huruvida händelserna verkligen har ägt rum samt om de är brottsliga utifrån en legalistisk definition, den legalistiska definition som utifrån en material- istisk verklighetssyn skulle definiera det objektiva kriteriet för brottslighet.