Variationer över tid

Tillgreppsbrottens dominans i frågeformulären är alltså relativt konstant över tid. Det finns emellertid andra frågeområden som varierar i större utsträck- ning och där tidpunkten för konstruktionen av formuläret kan antas ha en avgörande betydelse. Ett tydligt exempel på detta är våld.

Våld

Som framgått ovan finns frågor om våld inte närvarande i någon av de fem första studierna utan inkluderas först i Olofsson (1973 b) och Dunér och Haglund (1974). Efter 1974 finns frågor om våld representerade i samtliga frågeformulär. En rimlig tolkning är att våld inte upplevdes som ett socialt problem vid tiderna för de första svenska självdeklarationsstudierna och att det därmed inte fanns något intresse av att mäta den typen av gärningar (se Christie & Bruun, 1985; Lindgren, 1993; Estrada, 1999; Pollack, 2001). von Hofer (2006) beskriver i artikeln Ökat våld och/eller vidgade definitioner hur samhällets tolerans för våld har minskat historiskt och hur allt fler bete- enden klassas som oacceptabelt våld. Den historiska utveckling som von Hofer beskriver stämmer väl överens med tolkningen av våldsfrågornas när- varo respektive frånvaro i frågeformulären. I introduktionen till antologin

Våldets mening skriver också Lindstedt Cronberg och Österberg (2004 s. 8)

att våld är en föränderlig kategori. Det är en social och kontextuell kon- struktion som får olika innebörder i olika kulturella och historiska samman- hang. En liknande slutsats dras av Ward (1998). Som framgått ovan är Wards studie en replikation av Dunér & Haglund (1974) och han konstruerar sitt frågeformulär för att resultaten ska vara jämförbara med studien från 1974. Trots att frågor om våld inkluderats i den studie Ward replikerar me- nar han att om syftet inte varit att jämföra resultaten hade andra frågor inklu- derats i formuläret, bland annat hade frågorna om delaktighet i våld formule- rats på ett annat sätt för att möta samhällsutvecklingen (Ward, 1998 s. 12). Dunér & Haglunds operationalisering av misshandel liknar likafullt de oper- ationaliseringar som görs i flera av de senare studierna. Den skillnad över tid som observerats avseende frågor om misshandel verkar således mer handla

När det gäller övriga våldsbrott finns dock vissa andra skillnader över tid. Stattin (1995) och Elofsson (1995) är de första studier där man har med frå- gor som berör vapen. I båda dessa studier motiverar man undersökningarnas genomförande utifrån aktuella händelser och uppmärksamhet i media och att man genom forskningen vill bidra till en mer rättvisande bild av omfattning- en av ungdomars våldsbrottslighet än vad som tidigare varigt möjligt. Här blir det tydligt hur självdeklarationsstudierna är en del av definitionsproces- sen av våldsbrottslighet som ett samhällsproblem.

Narkotika

Narkotikabrott och datorrelaterade brott är andra exempel där skillnader mellan de olika studierna går att förstå utifrån en historisk kontext. Frågor om användning såväl som överlåtelse av narkotika dök upp för första gången i Olofsson (1971). Bruk av narkotika var vid tillfället inte kriminaliserat och frågorna om användande av narkotika ställs här, likt i de flesta senare stu- dier, inte i direkt anslutning till de övriga brottsfrågorna. Frågan avseende överlåtelse av narkotika räknas dock som en del av det totala brottsindexet. Olofsson konstaterar i sin presentation av frågeinstrumentet att narkoti- kabrott är ovanligt, men att man ändå valt att ta med frågor avseende narko- tika då det är problem som förväntas öka (1971 s. 72). När det gäller andra brottstyper motiverar Olofsson sitt urval av frågor utifrån att de vanligaste brottstyperna ska vara med, men här överges den urvalsprincipen till förmån för att uppmärksamma ett antågande samhällsproblem (se Olsson, 1994; Christie & Bruun, 1985). Likt frågan angående våld ovan blir självdeklarat- ionsstudierna en del av konstruktionen av narkotikaproblemet. När det kommer till datorrelaterad brottslighet är situationen annorlunda. Här hand- lar det istället om beteenden som är kriminaliserade, och enligt den tillgäng- liga forskningen vanliga (Brå, 2000 a; Brå, 2007 c), men som finns represen- terade i frågeformulären i väldigt begränsad utsträckning. Några möjliga förklaringar till frånvaron av datorrelaterade frågor har berörts ovan. Vissa av de möjliga brotten kan ses som kontroversiella och därmed inte lämpliga frågor i en självdeklarationsstudie (Junger-Tas & Marshall, 1999). Exempel- vis har frågan om fildelning varit föremål för samhällelig och medial debatt bland annat i anslutning till den så kallade Ipred-lagen 1 april 2009 och rät- tegången mot The Pirate Bay 2009/2010. Delar av lagstiftningen är också otydlig och svårtolkad vilket gör det problematiskt att formulera fungerande frågor som mäter den här typen av brottslighet. Båda dessa förklaringar hänger samman med forskarens strävan efter observerade värden med mätfel av begränsad storlek. På samma sätt som i diskussionen om tillgreppsbrott- tens dominans blir det här en motsättning mellan bra och tydliga frågor och en tillfredställande grad av innehållsvaliditet.

Bagatellbrott

Som också framkommit ovan är även bagatellbrott ett område där tendenser av en förändring över tid går att se i de analyserade studierna. Bagatellbrot- ten återfinns främst inom tillgrepp (knyckt frukt, undanhållit pengar när man gått ett ärende åt någon, snatteri från kafé) och inom bedrägeri (tjuvåkning, springnota, rest på barnbiljett vid överskriden ålder) och även om förseelser som kan uppfattas som lindriga i viss mån är inkluderade i några av de se- nare formulären är de vanligare i de tidigaste studierna. En viktig skillnad är också att man i de senare studierna, till skillnad från de tidigare, inte räknar de bagatellartade förseelserna i den sammanfattande brottsskalan. Den kritik (Hindelang m.fl., 1981; Hizinga & Elliot, 1986; Junger-Tas, 1994) som rik- tats mot självdeklarationsstudier om bristande innehållsvaliditet då man i hög grad inkluderar triviala gärningar gäller alltså inte i samma utsträckning i de senare studierna utifrån min genomgång. Antagandet är istället att meto- den har utvecklats och att forskare har lyssnat på den kritik som riktats mot tidigare självdeklarationsstudier. Samt att det finns olika drivkrafter och viljor bakom det man vill visa med de olika studierna. Jag återkommer kort- fattat till drivkrafter bakom studierna nedan.

Mobbning och utsatthet

Mobbning och utsatthet för brott är två andra frågeområden som visserligen inte rör delaktighet i brott, men som är fungerande exempel på hur frågefor- mulären förändrats över tid. Mobbning blir en fråga i svenska självdeklarat- ionsstudier 1991 då Dolmén och Lindström är de första som inkluderar fråga i sitt formulär. Utsatthet för brott tas upp redan i den allra första studien (Nyqvist & Strahl, 1960), men det handlar då endast om en fråga avseende utsatthet för stöld. I Werners studie från 1972 dyker utsattheten upp igen och berörs då av två frågor, rån och stöld. Nästa gång är 1991 i och med Dolmén och Lindström och efter det blir frågor om utsatthet för brott regelbundet återkommande i svenska självdeklarationsstudier. Självdeklarationsstudierna kan här ses som före sin tid då brottsoffer som begrepp finns dokumenterat i officiella dokument först 1971 och blir vanligt först under mitten av 90-talet (Tham, 1998). Den riktiga etableringen av begreppet brottsoffer i officiella dokument sker alltså ungefär samtidigt som frågor om utsatthet för brott etableras ordentligt i de svenska självdeklarationsstudierna och även här kan man alltså se hur studierna är en del av den process som definierar och kon- struerar ett problem i samhället. På samma sätt som studierna definierar och konstruerar vad ungdomsbrottslighet är, fungerar de som aktörer i konstrukt- ionsprocessen av utsatthet för brott som ett socialt problem. Statistiska centralbyrån har dock genomfört mätningar av utsatthet för brott i sin sur- veyundersökning om levnadsförhållanden (ULF) sedan 1978 (Statistiska centralbyrån, 2004). På vilket sätt frågorna om utsatthet och delaktighet för-

håller sig till varandra utvecklas vidare i närstudien av Skolundersökningen (kap. 6-13).

Drivkrafter

Jag har inte gjort någon politisk analys av självdeklarationsstudiernas publi- kationer, inte heller av hur de används i olika sammanhang av beslutsfattare och vad de får för konkret betydelse. Det finns ändå vissa antydningar i tex- ten ovan, både i det här kapitlet och i tidigare delar av avhandlingen, om att det kan finnas medvetna eller omedvetna drivkrafter och uppfattningar som påverkar studiernas utformning. Dessa antydningar bygger på min uppfatt- ning att genomgången av frågeformulärens innehåll och studiernas redovis- ningar av resultat öppnar för en diskussion om hur forskare delvis kan ”an- vända” sina instrument för att konstruera brottsligheten på ett visst sätt. Och även för hur samhällets olika bilder av brottslighet avgör vilka beteenden som ska efterfrågas i studierna och hur svaren ska hanteras i resultatredovis- ningarna. Jag har tidigare använt begreppen paradigm och makt (se 4.4 Vali-

ditet) för att förstå vad det finns för olika möjligheter att genom självdekla-

rationsstudier konstruera bilder av brottsligheten. Olika bilder anses valida i olika sammanhang, beroende på vad det finns för paradigm och hur makten att definiera sanningen är fördelad (Enerstvedt, 1989 s. 158). Jag menar inte att forskare förvränger sina resultat, men att de delvis kan påverkas av sin bild av exempelvis brottslighetens fördelning i val av frågor och presentation av resultat. Forskarna vill skapa ett, utifrån sina perspektiv, fungerande och adekvat kunskapsunderlag för fortsatt forskning och politiska beslut.

En möjlig analys är att de tidiga studierna har med fler lindriga förseelser då de genom studierna vill visa att det är vanligt att begå den här typen av brott. Brottslingar är inte en speciell grupp olik alla andra. Istället handlar det om att en stor andel av befolkningen begår olika förseelser, vissa betyd- ligt fler och grövre än andra, och att några upptäcks och blir registrerade av polisen. I en publikation utifrån sin första självdeklarationsstudie, i samband med en litteraturgenomgång av internationella självdeklarationsstudier skri- ver exempelvis Olofsson (1971 s. 70) så här:

Dessa undersökningar gör det helt klart att brottslighet inte kan betraktas som ett attribut, dikotomiserat till brottslig-ickebrottslig. Det är inte försvarligt att tro att de som inte uppdagats av polis och kommit inför rätta skulle vara helt oskyldiga.

Att göra självdeklarationsstudier blev ett sätt att visa att detta även gällde i en svensk kontext. Om det visade sig att en stor andel av de ”vanliga med- borgarna” också begick brott var det inte legitimt att fortsätta med hårda straff mot de som råkar upptäckas. Nyquist och Strahl (1960 s. 117) avslutar sin artikel med slutsatsen att även hyggliga personer begår brott, och Fors- man och Gentz (1962 s. 324) avslutar sin med att citera Nyquist och Strahl.

/…/ inom en grupp av ungdomar, som med all rätt anses hyggliga och sköt- samma, brottsliga handlingar har begåtts både under och efter folkskole- och realskoletiden i stor utsträckning och i mycket större utsträckning än som kommit till polisens kännedom.

Att brottsligheten är så utbredd även bland de universitetsstudenter Nyquist och Strahl (1960) liksom Forsman och Gentz (1962) har i sina urval uppfatt- tas som det mest centrala att lyfta fram och det som de vill att läsaren ska ha med sig som sista ord.

Under den andra vågen, från 90-talet och framåt, ligger inte fokus på att lyfta problematiken med en dikotomisering av brottslig och icke-brottslig. Möjligtvis vill forskare istället framhålla att ungdomsbrottsligheten inte är ett akut problem med alarmerande nivåer. De allra lindrigaste handlingarna blir då inte relevanta och man har inte med dem i sina frågor eller så exklu- derar man dem i vissa index i redovisningarna. I flera studier skriver man explicit att resultaten ska fungera som ett underlag för beslutsfattare och i det brottsförebyggande arbetet (Brå, 2010 a; Stockholms stad 2008; Jonsson, 2008). Att framställa ungdomsbrottsligheten som ett problem att ta på allvar men att inte få panik över blir ett sätt att sakligt kunna utvärdera åtgärder och satsa resurser på rätt ställen. Även de senare studierna visar att en stor andel ungdomar rapporterar att de har begått någon av de efterfrågade ”brottsliga” handlingarna (se bilaga 2), men det är inte så många som fortsätter sitt bete- ende i vuxen ålder. Ett sådant resonemang kan exempelvis fungera som ett argument för att det inte är meningsfullt att ha en nolltolerans mot brottslig- het, och inte heller att hantera alla förseelser inom ramen för rättsväsendet.

Man påvisar också att det inte sker någon ökning över tid (snarare en minskning). För att inte bryta de värdefulla tidsserier som finns genom ex- empelvis Stockholmsenkäten och Skolundersökningen anstränger sig ansva- riga för att behålla samma frågor vid olika mättillfällen. Möjligtvis hade en inkludering av fler nya handlingar för att följa samhällsförändringar, exem- pelvis kopplade till Internet, visat på en annan utveckling.