Självdeklarationsstudier som konstruktörer av brottslighet

Eftersom det som oftast beskrivs som självdeklarationsstudiers generella syfte främst implicerar en materialistisk verklighetssyn blir det värdefullt att se vad ett annat perspektiv skulle innebära. Vad händer med självdeklarat- ionsstudiernas utgångspunkter och problem om synen på brottslighet som en oberoende kategori förändras? Huruvida man med en självdeklarationsstudie strävar efter att undersöka en objektiv oberoende verklighet eller inte får konsekvenser för hur hanteringen av standardisering, reliabilitet, validitet och mätfel går till, liksom hur man tolkar och använder resultaten. Och frå- gan om den faktiska brottslighetens existens blir därmed oundvikligt en pri- mär fråga, både vetenskapsteoretiskt och praktiskt i en studie av självdekla- rationsstudier som metod att mäta brottslighet.

Jag menar alltså att begreppen mörkertal och den faktiska brottsligheten bör problematiseras. Är det rimligt att hävda ett brotts existens om det inte har fastställts i domstol, eller registrerats i någons (offrets, gärningsperso- nens, ett vittnes, en representant för rättsväsendets) medvetande? (se Ditton, 1979 s. 20). En motsats till den materialistiska verklighetsbilden skulle vara

en idealistisk, där det istället för fysiska, observerbara ting eller skeenden, är individers idéer och uppfattningar som är det centrala. Den grundläggande utgångspunkten är således att ingenting är verkligt om det inte uppfattas av någon (Benton & Craib , 2001 s. 4; Sohlberg & Sohlberg, 2008 s. 50). En oberoende verklighet, utanför människans uppfattning om den, kommer ald- rig gå att förstå och det blir därmed idéer, uppfattningar och upplevelser av verkligheten som är det enda möjliga för vetenskapen att fokusera (Quinney, 1970 s. 4; Delanty & Strydom, 2003 s. 6). Utifrån det här perspektivet blir det svårare att prata om någon faktisk objektiv brottslighet och därmed också om något mörkertal. Det finns inte något totalt antal brott ”där ute” obero- ende av våra idéer och tolkningar (se Ditton, 1979, s.20; Coleman & Moyni- han, 1996 s. 20; Andersson, 2004 s. 131f.). Ett brott är inte en fysisk hän- delse som går att observera utan är beroende av våra uppfattningar. Den fysiska händelsen att en person slår en annan går att observera, men det är inte den observerbara fysiska händelsen som avgör om det är ett brott. För att en händelse ska kunna nå domstol, eller någon annan rättslig instans, där händelsen juridiskt blir ett brott, måste den först uppfattas som ett brott av någon inblandad, offer, gärningsman eller direkt eller indirekt vittne. Ett slag kan i vissa fall uppfattas som ett brott och i andra fall inte, det är inte det materiella som definierar situationen utan idén om den.

En sådan här syn på verkligheten och således även på brottslighet medför också ett annat perspektiv på kunskap och kunskapsproduktion än vad som tidigare presenterats och ger därmed också självdeklarationsstudier en annan innebörd. Om konceptet brottslighet utgörs av människors idéer, tolkningar och upplevelser är det också dessa idéer, tolkningar och upplevelser som bör undersökas för att få kunskap om brottslighet. Att mäta fysiska skeenden eller händelser blir inte meningsfullt om vi inte vet hur de uppfattats och tolkats, vad dess sociala mening är (Maguire, 1997 s. 141). Det är inte de materiella aspekterna av ett slagsmål som blir intressant, det som går att observera och tar fysisk plats i rummet. Dessa fysiska aspekter säger inte någonting om vad det är som händer. Slagsmålet kan av de inblandade indi- viderna uppfattas som en lek eller en tävling, men skulle också kunna upple- vas som misshandel. Vad det är för någonting avgörs av de som direkt eller indirekt erfar eller bevittnar situationen. Om vårt intresse är att undersöka brottslighet är det dessa tolkningar som blir intressanta att undersöka och som ska mätas genom självdeklarationsstudier. En konsekvens av detta blir också att brottslighet är någonting subjektivt, och då i bemärkelsen att brotts- ligheten inte är en fast kategori utan någonting rörligt och dynamiskt. Vad som är brottsligt varierar mellan olika kontexter, och händelser kan tolkas och definieras på olika sätt. Likadana fysiska skeenden kan ha en betydelse i boxningsringen och en annan på torget, en betydelse om de inblandade per- sonerna är syskon och en annan om de är främlingar, eller en betydelse om det är lek och en annan om det är slagsmål. Att det är tolkningar och upp- fattningar som utgör brottsligheten innebär dock inte att den är oberoende av

den legalistiska definitionen. Tvärtom utgår individernas tolkningar av olika situationer från samhällets normer och värderingar och därmed också just från den legalistiska definitionen. Tolkningarna är inte heller oberoende av materiella händelser (eller icke-händelser) då det ju är händelser, erfarenhet- er och situationer som tolkas och definieras. Den faktiska händelsen blir då en central del av den kontext som skapar en upplevelse och definierar någon- ting som brottsligt (Best 1995, s. 347ff.; Estrada, 1999 s. 28f.; Lindgren, 2005 s. 6).

De tolkningar som självdeklarationsstudier mäter står således i relation till de händelser, vilket jag menar är vad självdeklarationsstudierna traditionellt avser att mäta. Kontextens betydelse medför då också att subjektiviteten i tolkningarna, och därmed även subjektiviteten i brottsligheten, inte innebär att tolkningarna är individuella. De subjektiva tolkningarna kan i hög grad istället vara kollektiva. Jag menar följaktligen att i besvarandet av en enkät i en självdeklarationsstudie förhåller sig ungdomar till sina erfarenheter av materiella händelser, och tolkar dessa, liksom de tolkar enkätfrågorna, uti- från sin bild av vad som är accepterade beteenden och vad som är brottsligt. Dessa tolkningar, av både erfarenheter, enkätfrågor och lagstiftning kan dessutom antas bygga på en till stor del gemensam förståelse. Två ungdomar som klottrat på skolans toalett kan tolka situationen på olika sätt. Kanske uppfattar den ena händelsen som allvarlig och att hon eller han begår ett brott, medan den andra ser det som en förhållandevis oskyldig företeelse och aldrig skulle kategorisera händelsen som brottslig. Sannolikheten är dock stor att olika personer uppfattar samma händelse på ungefär samma sätt, att tolkningarna är intersubjektiva (se diskussionen om objektivitet, subjektivitet och intersubjektivitet nedan 4.2).

Att brottslighet inte ses som en objektiv kategori, eller någonting materi- ellt existerande utanför människors medvetande, innebär att brottsligheten är en social konstruktion. De definitioner och kategoriseringar som görs av händelser är inte oundvikliga och hade i andra sammanhang kunnat kon- strueras på andra sätt (Kitsuse & Cicourel, 1963; Coleman & Moynihan, 1996 s. 14; Hacking, 1999 s. 20). I den officiella kriminalstatistiken sker konstruktionsprocessen bland annat genom att anmälningsbenägenhet och myndigheters prioriteringar varierar över brottstyp, tid och rum, och hur statistiken hanteras med definitioner och kategoriseringar (Persson, 1977 s. 479; Lindgren, 2005 s. 10; Brå, 2006 a s. 71f). I självdeklarationsstudier konstrueras brottsligheten bland annat genom vilka exempel på handlingar som väljs ut för att i frågeformulären operationellt definiera brottslighet, hur dessa handlingar formuleras i frågor, hur ungdomar tolkar och besvarar frå- gorna och hur svaren sedan kategoriseras och presenteras (Coleman & Moynihan, 1996 s. 14). Resonemanget kan jämföras med Thomasteoremet som innebär att om människor definierar en situation som verklig så blir den verklig, då den blir verklig i sina konsekvenser (Lindgren, 2005 s. 8). Om människor definierar en situation som ett brott så blir det ett brott. Om en

respondent i en självdeklarationsstudie definierar en erfarenhet som brottslig och rapporterar det i enkäten registreras den i enkäten som ett brott. Och om en forskare definierar tjuvåkning på tunnelbanan som ett bedrägeri, frågar om det i en enkät och i studiens resultat kategoriserar de jakande svaren på frågan som begångna bedrägerier, så blir tjuvåkning bedrägeri.

Jag menar således att ett idealistiskt perspektiv på verkligheten och på brottslighet innebär att självdeklarationsstudier inte endast konstruerar en bild av brottsligheten, som kan stämma bättre eller sämre överens med den faktiska brottsligheten, utan att självdeklarationsstudier konstruerar just en brottslighet och att den är lika faktisk som något annat mått eller någon an- nan bild. Det är bara det att den är annorlunda och konstruerad på ett annat sätt. Någon faktisk oberoende brottslighet existerar inte (Ditton, 1979 s. 20).