Att själv skapa sig utrymme ”Att bryta mot gränser”.

Ett sätt att få inflytande kan vara att bara göra det som faller en in även om det kanske inte är tillåtet. Enligt Westlund (2010) så är de barnen som tar flest initiativ ofta de som har mest inflytande, både på förskolan hon studerar och som synliga deltagare i hennes eget insamlade forskningsmaterial. Jag fann också att just initiativtagande kan ge barnen inflytande.

”Yonas 5 år har tagit ner en leksak från en ”vuxenhylla” inne på toaletten och kommer in med den i det stora lekrummet:

SANNA: Var har du fått tag på den? Yonas: Inne på toaletten.

SANNA: Var inne på toaletten? Yonas: Därinne vid de andra sakerna.

SANNA: Den får man inte ta. Vad ska man göra först? Yonas: Man måste fråga. Jag kan lämna tillbaka den.

SANNA: Men nu har du den ju redan.” (Fältanteckning, 2012-11-06).

Yonas visar här att han vet att regeln är att barnen måste fråga innan de får leksaker som ligger på den här hyllan men han verkar också veta att det går bra att ta en leksak utan att fråga. Yonas får också behålla leksaken. Genom att han bryter mot en regel, förändrar han sin egen situation och ger sig själv inflytande och tillåtelse att använda en leksak utan att fråga.

När Yonas senare visar mig runt på avdelningen tar han foto på ett skåp med ett hänglås. Det är flera av barnen som fotar det låsta skåpet. De säger inte så mycket om det förutom att de konstaterar att det är låst. Jag tolkar det som att de tycker att det måste vara viktigt för att det är låst, eller att de inte tycker om att det är låst. Det är bara

Yonas som lyckas få lov att öppna skåpet och visa mig vad som finns där inuti. När han berättar om skåpet står pedagogen SANNA bredvid.

”Anteckning från när Yonas 5 år visar mig runt: Yonas: Vi har aldrig öppnat det. (Betonar aldrig). SANNA: Har vi aldrig öppnat det?

Yonas: Nä.

ELSA: Vad finns inne i skåpet då? (Frågan ställs till Yonas).

SANNA: Jag tror nyckeln finns inne i det här skåpet. *SANNA hämtar nyckeln i ett annat skåp och ger den till Yonas*.

(…)

Yonas låser upp skåpet.

Yonas: Här finns såna här. *visar förstoringsglas*.

Yonas: Fotbollar. Till exempel en magnet, och metallen. *Yonas tar ut magneter ur skåpet*.

ELSA: När använder ni de här sakerna? Yonas: Det var till exempel länge sen.

SANNA: När brukar vi använda de här sakerna? Anna: Vet inte.

SANNA: Yonas när brukar vi använda de här sakerna? Yonas: Vet inte. Det var för länge sedan.

SANNA: Vad gjorde vi med den du har? (syftar på Yonas som håller i en tom äggkartong).

Yonas: Vi lekte med dem. SANNA: Lekte vi med dem?”

(Anteckning från när Yonas visar mig runt, 20121106, Yonas fotografi).

Igenom hela samtalet har Yonas en retsam eller provocerande ton när han säger att de

”Aldrig” har öppnat skåpet och han ”vet inte” när de använder sakerna och pedagogen

SANNAs ton är ifrågasättande och tvivlande. Hon ifrågasätter sanningen i hans uttalande om att de aldrig öppnar skåpet. Jag tolkar denna situation som att Yonas bryter mot en osynlig gräns. Han provocerar SANNA genom att säga att de aldrig får öppna skåpet varpå hon tar fram nyckeln och låter honom öppna skåpet. Det som tillåter situationen är att jag är där och att min undersökning fokuserar på delaktighet. Både

Yonas och SANNA är väl medvetna om mig i denna situation, ändå är det väldigt intressant hur tydligt Yonas ger sig själv inflytande och makt över den gräns som ett låst skåp utgör. I Waller och Bitous (2011) undersökning finns liknande tolkningar av hur barn provocerar vuxna för att ge sig själva handlingsutrymme i deras fall för att undvika vuxnas agenda genom att prata om ”kiss och bajs5

” och då bli lämnade i fred. Denna typ av inflytande tror jag inte är något som alla barnen utövar. Jag uppfattar att de äldre barnen på avdelningen är väl medvetna vilka gränser som finns och att de i vissa fall väljer att medvetet bryta dessa. Anna 5 år berättar om hur hon har brutit mot reglerna.

”Anna: Mm fast inte att kasta, man får göra vad man vill med bollen men inte kasta upp i taket asså

ELSA: Nej

Anna: Men jag gjorde med meningen upp i taket

ELSA: Mhm, var det meningen upp i taket? Eller det var inte meningen? Anna: Det VA meningen”.

(Stimulated recall, Intervju med Anna 5 år 2012-11-06).

Jag menar att det är intressant att tolka gränsbrytandet som en del av att skapa sin egen personlighet och öka sitt handlingsutrymme. Mot bakgrund av postkolonial feminism menar Lenz Taguchi (2006) att vi måste dekonstruera bilden/normen av oss själva för att möjliggöra fler sätt att positionera oss och skapa oss själva på ett nytt sätt. Enligt Lenz Taguchi handlar det om både oss själva som kvinnor och pedagoger men också om barnen. Hon menar att bilden av barnet och bilden av kvinnan är tätt sammanvävda med varandra. Detta kan kopplas till Tullgrens (2004) studie där hon sett hur barn styrs mot en norm om hur barn ska vara och bilden av den goda barndomen. Anna visar i mitt exempel att hon är väl medveten om vad som är tillåtet och hon väljer att överskrida den gränsen. Hon bryter mot normen om vad det äldsta barnet och flickan får göra och rör sig utanför det som är norm för henne i den miljön. Yonas bryter inte mot normen att vara pojke men han skapar sig fler möjligheter att positionera sig som barn och ökar därmed sitt subjektskap. Både Anna och Yonas bryter mot normer och när de gör det så ökar de sina egna möjligheter att positionera sig. Biesta (2004) tar upp ”the hidden

curriculum” genom vilken han menar att det som barn mest effektivt lär sig i skolan är

att överleva själva skolkulturen. Även det är något som dessa situationer kan illustrera, hur framförallt de äldre barnen är så väl medvetna om oskrivna regler och kulturen på

5

förskolan att de kan dekonstruera, förändra, skapa nya regler. Jag tolkar medvetenheten om regler och på vilket sätt regler kan brytas som anledningen till att det enbart var de äldre barnen som utövade denna form av inflytande.