Att uttrycka identitet Det här är jag.

På Månen får barnen ta med sig egna leksaker som de får leka med på förskolan. Barnens egna saker och lek med de egna sakerna framstod som viktigt och var ett ämne som förhandlades ständigt mellan barnen.

”Ahmed 4 år hämtar en lång rosa slimesnodd från hallen, en sådan som man får i automat på konsum.

När jag kommer ut i lekrummet så ser jag också att Anna 5 år leker med en motorcykel med en actionfigur på. Jonathan 4 år är också där han har ett kort i handen med en bild av en häst på.

ELSA: Får ni alltid ta med er egna saker till förskolan? Ahmed: Ja det får man om man kan låna ut till varandra.

Jonathan: Man måste låna ut annars får man lägga den på hyllan. Anna: eller i skåpet.

Jonathan: eller i skåpet”. (Fältanteckning, 2012-11-07)

Enligt Waller och Bitou (2011) består barns kamratrelationer i kunskap om rutiner, viktiga artefakter, värden som de delar med varandra genom interaktion men som också förhandlas barnen emellan. På Månen är leksakerna viktiga värdesaker för barnen vilka de kan förhandla med. Den enda officiella regeln de behöver förhålla sig till är att de måste låna ut sin sak. Det blir en form av ekonomi genom att det går att använda sin egen sak att byta med så att du kan få tillgång till andras leksaker. En väldigt fin eller ovanlig leksak kan också ge ett barn högre status i leken genom att många vill låna det barnets sak, på så sätt kan det öka barnets makt eller plats i hierarkin. På det sättet så bidrar leksakerna till en avancerad förhandling mellan barnen och värdering av olika leksaker.

I Johanssons (2009) studie representerade även andra saker än leksaker ett personligt ägande till exempel barnets hylla eller plats i samlingen eller vid matbordet. Det stämmer väl in på vad barnen visade mig, flera av barnen fotograferade sin hylla i hallen eller i badrummet när de visade mig runt. På så vis förstod jag att även en personlig sak på förskolan som den egna hyllan blev viktig i ett identitetsskapande och den är inte något som går att förhandla med. Jag tolkar också barnens leksaker som en del av att skapa sig en identitet. Genom att ta med en sak hemifrån visar barnen för varandra vem de är utanför förskolan. Jag gör den tolkningen för att flera av barnen visade att det är den personliga aspekten på en sak som är viktig och inte det allmänna värdet, de använde inte sina saker i byteshandel. Till exempel Tekla 3 år som hade en knapp med en prinsessa på:

”Tekla: Jag vill ta kort på min hylla.

Tekla: Min hylla. *Tekla fotograferar hyllan*.

Tekla: *tar fram ett litet hjärta med en prinsessbild ur overallfickan och visar för mig*.

ELSA: Vad är det? Tekla: Min prinsessa. ELSA: Är den viktig? Tekla: Ja.”

(Anteckning från när Tekla 3 år visar mig runt på förskolan, Teklas fotografi, 2012-11-06).

Johansson (2009) menar att det ur barnens perspektiv inte finns några svårigheter att förstå vem som har rätten till ett privat föremål, trots detta är pedagoger ofta oeniga om huruvida barn ska få ha personliga saker på förskolan eller inte. Enligt Johanssons studie vet även små barn skillnaden i ägande mellan de egna sakerna och de gemensamma sakerna som finns på förskolan. Det stämmer väl med min erfarenhet från Månen. Även om barnen hade konflikter om de saker de tagit med hemifrån så var de aldrig oense om vem en sak tillhör. Det personliga ägandet ses som absolut. Även de yngsta barnen hade med sig egna saker. De yngre barnen lånade inte ut eller bytte saker med andra så som de äldsta gjorde. Istället verkade de egna sakerna spela en annan roll för de små barnen. Här är det ännu viktigare och tydligare vems en sak är.

”Ylva 2 år kommer in på avdelningen. Hon håller en bok i händerna, hon läser och går samtidigt. Ylva sätter sig på en stol och fortsätter läsa boken. Jag går fram och sätter mig hos henne.

ELSA: Är det din bok?

Ylva: Ja. Det är en pangare. *pekar på en sida med verktyg*. ELSA: Är det en hammare?

Ylva: Den panga.

ELSA: Ja, den låter pang.

Ylva: Dä pangare? *pekar på en tång*. ELSA: Det är en tång.

Ylva: Det är tångare.

Vi fortsätter läsa och titta på bilderna. Elin 2 år sätter sig hos oss, Ylva drar till sig boken så att inte Elin ska se.

När Ylva kom med boken läste hon redan i den och avskedet från mamman gick snabbt och omärkt förbi. Bokens roll i denna situation tolkar jag som en förlängning av hemmet, den blir Ylvas trygghet när hon blir lämnad på förskolan. Ylva är liksom Tekla inte intresserad av att låna ut eller byta till sig en annan leksak. Ylva vill inte heller visa sin fina bok för någon annan. För henne är det viktiga att den är hennes. De små barnen verkar inte heller omfattas av regeln att man måste låna ut, under mina observationer blev Ylva aldrig uppmanad att låna ut sin bok som hon höll hårt i vilket de äldre barnen blev om de hade egna saker med sig till förskolan. I Westlunds (2011) studie var det enbart de yngre barnen som hade tillåtelse att ha privata ägodelar på förskolan. Det stämmer med min uppfattning om att de yngre barnen i vissa fall har en större autonomi genom att de inte omfattas av lika många regler som de äldre barnen vilket jag kommer att återkomma till senare.

Alla barnen tog inte med sig leksaker men barnen visade andra möjligheter att uttrycka sin personlighet genom saker, till exempel genom kläder, fina klämmor i håret eller nagellack. Signe 5 år och Erik 5 år berättade såhär:

”ELSA: Har ni med er några leksaker hemifrån? Signe & Erik: Nej.

Erik: Nej för Anna vill bara ta hem dem.

Signe: En gång tog jag med mig ett halsband och då tappade jag bort den. ELSA: och då vill du inte ta med dig något?

Signe: Nej.

Erik: Titta jag har nagellack. ELSA: Vad fint. Glitter.

Signe: Jag med. Jag har på tårna också.” (Fältanteckning 2012-11-07)

Även personliga detaljer som kläder, hårsnoddar och nagellack verkade spela en viktig roll för barnen. Det blir ett sätt att uttrycka sin egen identitet. För mig är det tydligt att de personliga sakerna betyder mycket för barnen, samtidigt kan de också innebära ett maktmedel och förstärka skillnader mellan barnen då alla kanske inte har samma möjligheter att ta med saker till förskolan. Enligt Johansson (2009) är det viktigt att som pedagog fråga sig vilka värden som är viktiga för barnen och vad de betyder, många gånger finns det inga enkla svar utan olika värden står i kontrast till varandra.