Syftet med den här studien har varit undersöka diskrepanser mellan intentionerna bakom Lärarreformen 2011 och ämneslärarstudenters självuppfattning. Detta har gjorts i tre avseenden: (1) huruvida arbetsrollen uppfattas som akademisk eller pedagogisk samt varför;
(2) hur och om verklighetschocker även förekommer bland ämneslärare; (3) riktningen för professionens framtid. Att påstå att definitiva svar har nåtts skulle vara en överdrift, men däremot pekar resultaten på att diskrepanser i högsta grad förekommer, och att svaret på om de slutar ligger i framtiden. Med avslutande ord kommer därför tre frågor analyseras och ställningstagande från respondenterna diskuteras där det finnes lämpligt.
7.1 Pedagoger i ett flertal skolor, akademiker i ett fåtal?
Analysen visade överväldigande att ämneslärarstudenter uppfattar sig själva mer som pedagoger, vilket förvisso är i kontrast till Lärarreformen 2011 men möjligtvis också en fråga om vilka erfarenheter ämneslärarstudenten haft i karriären. Kritik framgick tydligt bland vissa respondenter mot lärarutbildningens bristande förmåga att förbereda lärarstudenterna för arbetsplatsen, medan andra upplevde sig vara redo att undervisa. Respondenternas svar är således tudelade, precis som lösningarna på problemet. Å ena sidan är resonemanget i Lärarreformen 2011 inte felaktigt i att de varierande reaktionerna faller inom ramen för de
”naturliga” verklighetchocker som alltid uppstår i praktiskt orienterade yrken, och att problemen inte ligger i utbildningen utan i lärarstudenters förmåga att hantera dem. Omvänt finns det å andra sidan ett skäligt argument i att mena att ämneslärarutbildningen prioriterar fel konceptionella orienteringar. I motsats till vad Lärarreformen 2011 stipulerat är det inte den akademiska eller den utbildningsvetenskapliga (samt den högskoleförberedande) som behövs, utan snarare en högre emfas på självutvecklande, progressiv eller – i viss mån – lärlingsbaserad orientering.
Konflikten mellan idealen i Lärarreformen 2011 och ämneslärarstudenters verklighet bör emellertid ses med hänsyn till utomstående faktorer som inte tagits upp i den här studien. Det är först och främst inte omöjligt att lärarprogrammen lockar ”fel” studenter, särskilt med tanke på den uppseendeväckande höga osäkerheten bland respondenter om fler (eller rättare sagt:
färre) kommer att genomföra ämneslärarutbildningen. Respondenters svar kan inte anses
tillräckliga för ett ställningstagande i frågan, vilket dessutom inte heller varit ambitionen med den här studien, men likväl går det inte att utesluta att det skett ett skifte i ansökande till lärarprogrammen till det negativa. Vidare har ett principiellt argument framkommit i intervjuerna om att gymnasiet är i strikt mening frivilligt, men där frågor däremot kan väckas om till vilken utsträckning. Oavsett vad verkligheten kräver verkar det åtminstone finnas ett teoretiskt argument bland respondenterna om att gymnasieelever är i skolan på frivillig basis, vilket således är ett steg i linje mot högskolans upplägg och slutligen en akademisk självuppfattning. I uppföljande studier är därför graden av frivilligt deltagande i gymnasiet en högst relevant fråga, speciellt i samband med en förändrad lagstiftning.
En annan bidragande faktor kan vara att det är gymnasieskolornas skiftande arbetsmiljöer som avgör, och inte eventuella brister varken på lärarutbildningen eller bland lärarstudenter. Precis som det rimligtvis finns ett relativt fåtal skolor som anses vara högpresterande, är det troligt att lärare som hamnat på dessa skolor uppfattar sig mer som akademiker än övriga gymnasielärare.
Diskussionen bör därför eventuellt förskjutas till mindre fokus på skillnader mellan gymnasieskolan och grundskolan (eller högskolan), och mer på kontrasterna mellan gymnasieskolor. Om exempelvis den här studiens resultat skulle visa sig vara representativt för ämneslärarstudenters allmänna uppfattning, kan det på goda grunder argumenteras för att lärarutbildningen är främst avsedd för den marginella delen av gymnasielärare som arbetar på högpresterande skolor, istället för majoritetens behov som baserat på respondenternas svar ligger rimligtvis mer inom värden närmare pedagog som idealtyp. En närliggande aspekt är vilka elevresurser en skola har i fråga om specialpedagoger och elevvårdspersonal, vilket verkar ha varit en förutsättning i Lärarreformen 2011. En tänkbar fråga är därför om det är lärarutbildningen (eller lärarstudenterna) som behöver förändras, eller om det är båda som behöver anpassa sig till rådande förändringarna i samhället. Skolsegregationen inom svenskt skolväsende är dock ett ämne så komplex att det inte kan behandlas kortfattat i den här studien, än mindre kan några definitiva uttalanden om dess påverkan göras.
7.2 Förbereder lärarutbildningar för ”det oväntade”?
Verklighetschocken är onekligen en del av ämneslärares yrkesroll men bör varken underskattas eller överskattas. Respondenterna gav ett entydigt svar i att ordningsfrågor är ett problem på gymnasiet, om än i varierande grad. Ett genomsyrande problem har varit mobilernas vara eller icke-vara på lektionerna, men ifall detta uppfattas som förhindrande eller endast principiellt störande är föremål för diskussion. Det är exempelvis en intressant jämförelse en respondent gör i att diskussionen har förskjutits från huruvida mössor ska tillåtas i klassrummet till mobiler
som störningsmoment, där den senare mycket väl kan likställas med en preferens om hur ett klassrum borde vara istället för ett reellt problem i undervisningen. De mer seriösa fallen av ordningsproblem, såsom konfrontationer eller total ignorering av läraren, är graverande till naturen men verkar samtidigt inte en del av vardagen. Kritik kan därmed riktas mot lärarutbildningen utifrån respondenternas svar för att det inte har uppmärksammats att dessa enskilda incidenter faktiskt förekommer, eller för den delen hur sådant ska bemötas. Således är det inte orimligt att mena att ämneslärarutbildningen som utformats utifrån intentionerna bakom Lärarreformen 2011 är i behov av förändring för att bättra rusta studenterna för (”den faktiska”) yrkesrollen.
Det finns även starka argument för att lärarutbildningen inte bör fokusera på de värsta aspekterna av yrket. Pragmatiskt kan det göra mer skada än nytta, då den tidigare nämnda negativa mediebilden av läraryrket förvärras vilket kan föranleda att ännu färre söker till programmen. Rent sakligt går det inte att förneka att åtgärder redan vidtagits; bland annat har Lärarreformen 2011 inneburit ett större fokus på specialpedagogik, men huruvida specialpedagogiken innefattar konflikter eller respondenters extremfall av incidenter är en öppen fråga. Praktiskt är det slutligen värt att ställa frågan: Kan verkligen en lärarutbildning förbereda en lärare för ”det oväntade”, eller är inte just oväntade händelser en del av yrkets natur? Måhända finns svaret någonstans mittemellan, där ämneslärarstudenter bör till någon grad vara mer medvetna om hur gymnasieskolor, klasser och elever skiljer sig från varandra.
Detta är något som möjligtvis hade kunnat tas mer i beaktning i Lärarreformen 2011, såväl som i framtida forskning.
7.3 Är riktningen för gymnasielärarrollen fastlagd eller felaktig?
Slutsatser och ställningstaganden i den här studien bör ställas i kontrast till hur långt gången effekterna av Lärarreformen 2011 har framskridit, och vilken väg som ligger utstakad för framtiden. Denna frågeställning har varit svårast att besvara i studien, något som möjligen även speglar gymnasielärares oklara framtid. Riktningen sedan implementering av Lärarreformen 2011 har varit mot en akademisk och utbildningsvetenskaplig konceptionell orientering, men åtskilligt i respondenternas svar tyder på att ämneslärarutbildningen gått åt fel håll. Ingen av respondenterna trodde att mer fokus kommer att läggas på ämneskunskaperna, och en klar majoritet anser att undervisning i ämneskunskaperna kommer att minskas i förmån för pedagogiken. Framförallt verkar digital undervisning, konflikthantering och specialpedagogik, få ett större inslag på ämneslärarutbildningen. Vad exakt den här pedagogiken skulle utmynna i på lärarutbildningar går i dagsläget inte att svara på, men ett troligt scenario är att den kommer
ligger mer i linje med vad som förekommer på (de flesta) skolorna, och därför troligtvis ett steg mot en mer lärlingsbaserad, progressiv eller självutvecklande konceptionell orientering.
Genomgående är oavsett att det inte verkar vara vad som lärs ut på utbildningen som är avgörande; det är arbetsplatsen, i form av vilken skola, som kan vara utslagsgivande för ämneslärares utbildningsbehov.
Respondenternas åsikter är i diametral motsats till de försök i Lärarreformen 2011 som gjorts till att renodla professionen, vilket väcker tvivel om reformens hållbarhet. Förvånansvärt få respondenter var positivt inställda till intagningsprov på lärarutbildningen, och diskussioner om obehöriga lärare samt nödvändigheten med en lärarlegitimation lös med sin frånvaro under intervjuerna. Givet att båda förslagen syftar till att stänga ute obehöriga – och olämpliga – från yrket för att öka professionaliseringen, är det anmärkningsvärt att respondenterna var så avogt eller ljummet inställda i sakfrågorna. Det här kan förvisso tillskrivas som en brist i studiens metodik, såtillvida att åsikter aldrig dök upp om lärarbehörigheten eftersom respondenternas inte var medvetna om att den efterfrågades. Undantaget intagningsprov, är det inte heller omöjligt att lärarstudenter som kategori är fel respondenter att tillfråga om behörighet och lärarlegitimation, då detta kan vara något som mer upptar tankarna av ämneslärare ute i arbetslivet. På andra sätt belyser dock respondenternas (avsaknad av) åsikter att samtliga tre förslag – införandet av intagningsprov, öka lärarbehörigheten och (genom SOU 2008:52) höja statusen via en lärarlegitimation – var lösningar som uppmuntrades i Lärarreformen 2011. De är samtliga ett steg mot den renodlade profession som Brante nämner för att höja ett yrkes status, men oavsett en uppfattning som inte delas av respondenterna. Alltför stora slutsatser ska visserligen inte dras; det är alldeles för tidigt att säga något om genomslaget av Lärarreformen 2011 då det eventuellt inte till fullo har inträffar förrän ytterligare decennier har passerats. I ljuset dock av respondenternas avvikande självuppfattning och aversion mot tidigare nämnda förslag, kombinerat med kommande aviseringar om eventuella förändringar i lärarutbildningen, bör frågan väckas om Lärarreformen 2011 är så pass hållbar som titeln till förarbetet angivit. Precis som att läroverkslärare hör till en annan tid och är idag ett minne blott, bör frågan ställas om inte detsamma gäller i mångt och mycket för den idé av en ämneslärare som presenterades i Lärarreformen 2011.