2.1 En historisk tillbakablick på gymnasieskolan och dess lärarutbildningar Båda Sveriges lärarutbildningar och skolväsende har vid ett flertal tillfällen reformerats de senaste decennierna, vilket ger en antydan om vilka förändringar samhället och skolväsendet genomgått. Sedan 1960-talet har samtliga lärarutbildningar genomgått stora förändringar i genomsnitt var tionde år (SOU, 2008:109, s. 56). Givet att partierna från Januariavtalet 2019 har som intention att genomföra förändringar inom lärarutbildningen (Åstrand, 2020, s. 103;
(Furuhagen, Holmén & Säntti, 2019, s. 798), lär den höga reformtakten även fortsätta i framtiden. En bakomliggande förklaring tycks vara att skolreformerna speglar samhällets utveckling. Allt eftersom utbildning i allmänhet – och gymnasieskolan i synnerhet – blivit mer tillgängliga har detta också inneburit förändringar lika mycket för skolan som för lärarna.
Tydligast märks denna förändring bland gymnasieskolorna, som efter 1970 års läroplan Lgy 70 successivt gått från att historiskt vara en institution endast tillgänglig för en begränsad del av befolkningen till en skola för majoriteten (Furuhagen, Holmén & Säntti, 2019, s.792ff). I dagens Sverige betraktas gymnasieutbildning idag i princip som en självklarhet för att hitta ett jobb, där problemet inte längre verkar vara att få fler elever att påbörja en gymnasieutbildning utan snarare att avsluta med godkända betyg (SCB, 2017).
I takt med gymnasieskolornas utbredning har dess lärarutbildning omstöpts. Med anor från medeltida Sverige till långt in på 1900-talet hade gymnasielärare, då under namnet som läroverkslärare, fokus på kunskap före pedagogik. Deras funktion var i högsta grad att förbereda elever ur det övre skiktet i samhället för universitetsstudier, där meriter i de akademiska ämnena vägde avsevärt tyngre än de pedagogiska (Råde, 2016, s. 9). Parallellt till läroverkslärare etablerades dock folkskollärare som en alternativ lärarutbildning, och som växte i utbredning i takt med det ökade behovet för undervisning. Folkskollärare, med rötter från folkskolan under 1800-talet, kom från en undervisning mer skolad i praktiska och yrkesförberedande ämnen. Trots att läroverkslärare och folkskollärare undervisade i samma åldrar, kunde därför den senares undervisning stå i skarp kontrast till läroverkslärarnas betoning på bildning och klassiska ämnen. Skillnaderna i undervisning utlöste många konflikter dem emellan under processen som ledde fram till sammanslagningen av båda utbildningarna i 1977 års högskolereform (Larsson & Westberg, 2011: s. 161–162; 170). I nutida Sverige görs ingen särskillnad på gymnasielärare som läroverkslärare och folkskollärare, men förhållandet mellan kunskap och pedagog är lika aktuell idag som den var då.
2.2 Sammanslagning och akademisering av lärarkåren
Det har gjorts tydliga försök till att akademisera Sveriges lärarutbildningar, vilket medfört både positiva och negativa konsekvenser för gymnasielärare. Vid tal om akademisering av läraryrket har diskussionen primärt handlat om vägar för att professionalisera övriga lärarutbildningar, det vill säga förskollärare, låg- och mellanstadielärare samt grundskollärare.1 Undantaget privatundervisningen för samhällets bemedlade, var samtliga av nämnda lärarutbildningar länge betraktade som undervisning för de breda folkmassorna där få kompetenskrav ställdes på lärarna (Råde, 2017, s. 10;12). Med utbildningens framväxt under 1900-talet, och framförallt med införandet av enhetsskolan 1962, var det parallella systemet med folkskola och läroverk avskaffat, vilket samlade alla lärarkategorier under samma utbildningsinstitution (Larsson &
Westberg, 2011, s. 363). I takt med att behovet ökades för utbildning i landet, kombinerat med allt fler krav från respektive lärarkårs fackförbund, påbörjades processen av att professionalisera lärarutbildningarna (Larsson & Westberg, 2011, s. 364). Under efterföljande decennier innebar professionaliseringen bland annat att för- och grundskollärares utbildning blev längre och att fler vetenskapliga grunder inkorporerades, samtidigt som praktiska och didaktiska inslag fick större utrymme på ämneslärarprogrammen (Larsson & Westberg, 2011, s. 170–171). Tidigare läroverkslärare tog således ett steg bakåt i status och folkskollärare ett framåt, där båda möttes på mitten som gymnasielärare. Onekligen har därmed en akademisering skett, men givet de före detta läroverkslärares anseende är det inte orimligt att mena att den främst gällt grund- och folkskollärare.
2.3 Lärarreformen 2011 och gymnasielärare: Nytt yrke eller förändrat samhälle?
Reformer inom lärarutbildningen har länge betraktats som anpassningar mot pågående samhällsförändringar eller reaktioner mot tidigare utbildningsidéer, och Lärarreformen 2011 är inget undantag. Till dags datum är lärarreformen 2011 den senaste genomgripande reformen av Sveriges skolor och lärarutbildningar, och sällar sig till en lång rad av förändringar som gjorts i svensk utbildningspolitik under de senaste decennierna (Furuhagen, Holmén & Säntti, 2019, s. 785). Den höga reformtakten har dels speglat Sveriges omfattande samhällsförändringar inom skolan, i synnerhet gymnasieskolans utbredning, men dels också
1 Sedan 1970-talet och framåt har även fritidspedagoger och studie- och yrkesvägledare blivit alltmer föremål för diskussion kring om yrket ska akademiseras (Larsson & Westberg, 2011, s. 169). Av omfångskäl kommer detta dock inte fördjupas i den här studien.
setts som en reaktion mot föregående former av lärarutbildningarna (Åstrand, 2020, s. 105).
Sådana ambitioner kan även tillskrivas till Lärarreformen 2011, men det råder tvivel om utfallet motsvarar intentionen bakom reformen. Å ena sidan är det ingen tvekan om att lärarkåren i sin helhet har akademiserats efter reformen. För det första, har lärarutbildningarna blivit längre och krav har införts på lärarlegitimation för att säkerställa lärarkompetensen (Åstrand, 2020, s.
118).2 För det andra, har lärares lönenivåer generellt ökat markant på senare år i jämfört med övriga yrken (Riksrevision, 2017, s. 6). För det tredje, har Lärarreformen 2011 inneburit en återgång till den akademiska aspekten i undervisningen, då mer betoning lagts på ämneskunskaperna istället för pedagogiken (SOU 2008:109, s. 17). Återgången till traditionell undervisning, också kallat ”katederundervisning”,3 kan också ses som en motreaktion på läroplanen från 1994 (lpo 94), där vikten lades på lärares pedagogik snarare än på kunskaperna (Åstrand, 2020, s. 114). Alla dessa faktorer gäller för samtliga lärarutbildningar, och fungerar därmed som starka argument för att det skett en akademisering av yrket.
Å andra sidan finns det skäl till att ifrågasätta om akademiseringen verkligen motsvarar lärares självuppfattning i allmänhet, och gymnasielärares i synnerhet. Lärarutbildningarna har blivit längre men kantas med avhopp i större uträckning än övriga utbildningar – framförallt på gymnasielärarprogrammen (UKÄ, 2017, s. 25). Lönenivåerna för lärare ökar förvisso stadigt men varierar kraftigt mellan kommuner, och är även skevt fördelade mellan förstelärare och övriga lärare (Riksrevisionen, 2017, s. 8).4 Slutligen har ämnesstudier onekligen betonats mer i lärarutbildningen, bland annat med syftet att ämneskunskaperna för gymnasielärare ska motsvara en kandidat i samma ämne (SOU 2008:109, s. 17). Med det sagt, verkar den
”verklighetschock” som Lärarreformen 2011 avsåg att förebygga (SOU 2008: 109, s. 140) fortfarande förekomma långt efter reformens implementering, där kritiken som tidigare är att utbildningens ideal inte förbereder lärarstudenter för skolans verklighet (Bejerot et al, 2018, s.
11). Även om det inte nämns i detalj vad verklighetschocken innebär i praktiken, och hur den
2 Det ska dock noteras att kravet på lärarlegitimation gäller främst nyutexaminerade lärare, då långt ifrån alla lärare är formellt behöriga för undervisning. Undantag nämns på Skolverket och gäller framförallt lärare anställda före den 1:e juli 2011 (Skolverket, 2020a).
3 Termen ”katederundervisning” fick framförallt spridning efter att Jan Björklund, dåvarande partiledare för Liberalerna (då: Folkpartiet liberalerna), publicerade debattartikeln ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” i Dagens Nyheter (Åstrand, 2020, s. 114).
4 Förstelärare var en arbetstitel som introducerades i samband med lärarreformen 2011, i ett försök till att lönemässigt premiera ledande lärare inom ett ämne. Introduktionen av förstelärare har dock varit ett kontroversiellt förslag, där den huvudsakliga kritiken riktats mot att positionen skapat klyftor mellan förstelärare och övriga lärare (Riksrevisionen, 2017, s. 7–8).
kan skilja sig mellan grundskollärare och gymnasielärare, är det rimligt att anta att chocken fortfarande existerar i högsta grad för samtliga. På goda grunder finns det med andra ord en diskrepans mellan lärarnas generella akademisering och lärarstudenters självuppfattning.