4 Resultat
4.1 Sociala gruppaktiviteter
Av intervjuerna framkommer att Blåsorkestern har olika aktiviteter som fungerar som medel för att uppnå gemenskap och sammanhållning. I nedanstående text presenteras de sociala gruppaktiviteter som lyftes fram av informanterna.
4.1.1 Fikapausens gemenskapande betydelse
I intervjuerna framgår att ungdomarna tycker det är viktigt att orkestern gör mer än att ”bara” spela och att sådana aktiviteter kan vara viktiga för att skapa gemenskap och sammanhållning. Att fika är en sådan social aktivitet som alla deltagarna talade mycket om under intervjuerna och som framkom som en central del av Blåsorkesterns
verksamhet.
Blåsorkestern har länge haft som tradition att ha en kort fikapaus på ca 10 minuter mitt i varje repetition. Det bjuds då på fikabröd, ofta hembakat, och saft. På Blåsorkesterns hemsida uttrycks vilka av orkesterns medlemmar som är fikaansvariga varje vecka. Det som genomsyrade allas svar var att fikat anses vara viktigt och att det, åtminstone från ungdomarnas sida, ses som en möjlig orsak till skapandet av gemenskap. När grupp 2 fick frågan om specifika saker man kan göra för att få en bättre sammanhållning svarade några deltagare såhär:
-‐ Fikat.
-‐ Ja fikat är väldigt bra faktiskt. En paus när alla står och pratar. -‐ Ja precis.
-‐ Annars så var rasten på de andra orkestrarna att alla bara sprang iväg liksom. Nu är ju ändå alla samlade.
-‐ Ja alla är vid fikat.
På samma fråga svarar deltagare i grupp 1: -‐ Fika
-‐ Skratt. Ja. -‐ Mm.
-‐ Ja men en lång bra fikapaus, det är bra.
Deltagare ur grupp 1 beskriver fikat som en rutin, något som hör till det vanliga med att spela i Blåsorkestern:
-‐ Jag tycker det är ganska bra att vi har fika. -‐ Ja.
-‐ Ja.
-‐ Det är faktiskt bra. Ja men det är verkligen nån rutin. Ja med fika och så har vi på hemsidan att man läser vilka som har fikagrupp och så. -‐ Mm, precis.
Fikat är något som alla pratar om vid minst ett tillfälle under varje intervju. En deltagare i grupp 1 beskriver en vanlig repetition med orden: ”Vi spelar, vi fikar, vi spelar, vi går hem.” En deltagare ur grupp 2 svara på samma fråga: ”Vi spelar, fikar. Fikar, spelar.” Fika och spela framkommer i intervjuerna som de två mest centrala delarna av
Blåsorkesterns verksamhet. De intervjuade ungdomarna menar att fikat fungerar som en social ventil på de fokuserade repetitionerna, ett andningshål i det målstyrda arbetet. Det skapar en möjlighet att kanske börja prata med någon ny kamrat och i längden öka på den sociala gemenskapen i gruppen. Förutom detta, menar ungdomarna, är det ett trevligt inslag som bygger på trivsamheten och en möjlighet att höja energinivån hos orkesterns medlemmar mot slutet av en lång dag.
4.1.2 Läger och resor som gemenskapande aktivitet
Två andra saker som både ungdomarna och Ledaren nämnde under intervjuerna är att
åka på läger och resor. Två deltagare i grupp 1 svarade på frågan om vad som skulle
kunna göras för att förbättra sammanhållningen i en orkester: -‐ Ja men resor och sånt också, och läger och så. -‐ Ja resor och läger.
-‐ Så man inte bara umgås som i orkester, på repetitionerna liksom.
En deltagare ur grupp 3 svarade på samma fråga om aktiviteter för att bygga gemenskap och sammanhållning och dess betydelse.
Och att man gör andra saker än bara de vanliga repetitionerna. Typ ha läger eller en orkesterresa. Det tror jag gör jättemycket. Man märker
verkligen skillnad efter läger eller en orkesterresa, det är… ja bättre helt enkelt.
Blåsorkestern brukar inför varje nytt läsår ha ett fyra dagars upptaktsläger veckan innan skolstart. På lägret träffas Blåsorkestern och, som Ledaren beskriver, de ”umgås, spelar, tränar, badar, pratar, äter, spelar”. Ledaren menar att vissa år kommer
jättemånga och vissa år bara en tredjedel av orkestermedlemmarna, detta för att det krockar med andra aktiviteter. Då det alltid slutat och börjar några nya medlemmar i samband med ett nytt läsår finns det inför varje läsår en ny sammansättning av medlemmar i Blåsorkestern. Den nya Blåsorkestern ses vid ett enstaka tillfälle för ett kort första möte i slutet av vårterminen. På lägret i slutet av sommaren är det andra gången de möts. Ledaren menar att det är på lägret när de spelar och har roligt tillsammans som de bygger grunden för resten av årets verksamhet. Ledaren säger i intervjun att:
Det märks, de är ju kompisar på fritiden också och så har de inte setts på hela sommaren, så de första två dagarna då är det snackigt som sjutton så fort man slår av. Men det där mattas ner efter ungefär två dar, då har de avhandlat alltihop och i slutet av dag två ungefär då börjar man få arbetsro och liksom börja göra nånting.
Alla intervjuade ungdomar var positiva till lägret även om de inte har varit på det varje år. En deltagare i grupp 3 säger att lägren är bra för att lära känna folk om man är ny i orkestern. Både ungdomarna och Ledaren är överens om att lägret är bra och en orsak till den goda sammanhållningen i Blåsorkestern. För att få ännu bättre stämning
uttryckte deltagarna i grupp 3, de äldsta orkestermedlemmarna, att det kunde vara lite mera strukturerar vad det gäller andra aktiviteter. En deltagare i grupp 3 säger:
När jag var med på lägret för två eller tre år sen då var det rep sen bara släppte dom oss fria. Då gick ju gärna dom som redan kände varan med … liksom typ… Jag var ny första året och då var det liksom jaha… men lite så typ. Jag hade gärna sett lite arrangerade… som inte är rep utan… nåt annat på lägret.
Dock visar resultatet på att inte alla orkestermedlemmar är i behöv av aktiviteter för att hjälpa nya att komma in i gruppen. Grupp 2, de ungdomar som precis börjat gymnasiet,
Det gör de inte nu. En deltagare i grupp 2 menar: ”vi är ju lite större nu”. På en följdfråga om det är töntigt med namnlekar i gymnasiet blev svaret från en deltagare i grupp 2:
-‐ Inte töntigt men…
-‐ Vi är stora nog att ta reda på det själva.
Blåsorkestern har också en tradition av att åka på orkesterresa vartannat år. Det beror bland annat på att det tar två år att spela ihop pengar till en längre resa. Den kommande sommaren ska Blåsorkestern till Kanada för att delta i VM i blåsorkester. Denna
företeelse med orkesterresa talar både ungdomar och Ledaren om på samma sätt som om lägret. De menar att det är roligt och nyttigt att åka på läger och något som bygger upp gemenskapen i Blåsorkestern.
Att resorna och lägren hade betydelse även tidigare i Blåsorkesterns historia vittnar Ledaren om och berättar om Blåsorkesterns 100-‐årsjubileum för några år sedan. De hade då en stor fest och inbjöd alla som varit aktiva i Blåsorkestern genom åren. Cirka 300 musikanter från olika tider som samlades. Ledaren berättar:
Och man satte sig ju i sina egna grupperingar och många av oss hade ju inte sett varandra på kanske 20-‐25 år men när vi sätter oss ner och pratar så är det som om vi sågs igår. Så att så mycket betydde det här va. (…) Och vi sågs ju ändå kanske bara, i de flesta fall, två timmar i veckan medan klassen gick man med hela dagarna. Men dom finns liksom, dom är bortsuddad då va men orkestern... Men det är klart, resorna, lägren och under den långa tid som vi var tillsammans, från kanske 10 till 20 års ålder, det är klart det blir gemenskap.
Ledaren menade att han länge uppfattat, men genom festen fick ett bevis på, vad Blåsorkesterns verksamhet har betytt för många medlemmar genom åren och, enligt hans mening, fortfarande betyder.
4.1.3 Vikten av att ha roligt tillsammans
Att ha kul kommer under intervjuerna upp som en viktig funktion med orkestern; att det
är kul på orkestern och att det är viktigt att ha roligt med varandra. Av intervjuerna och sättet ungdomarna talar framgår ganska tydligt att ungdomarna har roligt när de är på orkestern och att de verkligen har roligt med varandra. Under alla tre intervjuer finns en uppsluppen stämning och många kommentarer under samtalen besvaras med glada
skratt av gruppens övriga deltagare. Det framkommer under intervjuerna att det i det löpande arbetet i Blåsorkestern finns mycket humor, skämt och bus mellan
Blåsorkesterns medlemmar. En deltagare i grupp 2 sade om repetitionerna: ”vi spelar och har kul, det är vad som händer.”
Av intervjuerna framkommer att Ledaren flikar in skämt och historier under
repetitioner. Dessa verkar vara mycket uppskattade och något som alla ungdomar talar varmt och mycket om. Under intervjuerna kommer ungdomarna igång när frågan om skämt och historier kommer upp och på en fråga om vad som kan hända på en vanlig repetition svarar grupp 2:
-‐ Ledaren babblar skit. (Resten av gruppen skrattar till detta påstående.) -‐ Nej nu ska vi spela. Nej nu ska vi dra den här historien först, jag kom bara att
tänka på den här helt utan anledning.
-‐ Jättelång och jättetråkig och så skrockar han på slutet. -‐ Va! Vadå tråkig!
-‐ Nej det är ju jättekul.
-‐ Ofta är det helt händelselöst och så skrattar han och slår bara in oss. -‐ Det är ju kul!
-‐ Ja visst. Mm.
Just Ledarens skämt och historier engagerar alla intervjuade grupper. Grupp 1 svarar på en följdfråga om historierna är bra eller dåliga:
-‐ De är bra. -‐ De är urusla.
-‐ Jag tycker de är roliga! -‐ Dom är fyndiga. -‐ De är jätteroliga.
-‐ Men alltså de är kul för att de är så dåliga. -‐ De är bra för att de är dåliga. De är torra. -‐ De är klassiska.
-‐ Sen har han ju många historier från när han var liten, när han själv var ung i Blåsorkestern.
-‐ De är ju bra. -‐ Det är mysigt.
Av intervjuerna framgår att Blåsorkesterns verksamhet, framförallt repetitionerna, har en bra blandning av humor och allvar. Det är en avslappnad stämning i orkestern och det uppfattas som viktigt att ha roligt och att trivas i orkestern, vilket alla intervjuade ungdomar också gör. En deltagare ur grupp 1 beskriver sitt deltagande i Blåsorkestern som ”något man blev inföst i av musiklärarna men fastnade för att det var kul”. De flesta intervjuade ungdomarna höll med om att de blivit ”infösta” i orkesterspelandet av sina lärare men sen blivit kvar för att de trivs och att det är roligt. Deltagare ur grupp 2 sammanfattar:
-‐ Ja men tycker man att det är kul att spela… det blir liksom… spelar man så blir det kul att spela.
-‐ Dom som inte tycker det är kul har ju liksom sållats bort med åren. -‐ Ja precis.
4.1.4 Kamratrelationer som sammanhållande faktor
Inom Blåsorkestern finns flera olika relationer; vissa är bästa vänner, andra är bekanta och relativt många går i skolan tillsammans. Av intervjuerna framgår att orkesterns medlemmar kan vara vänner på många olika sätt. Alla de deltagande
orkestermedlemmarna uttrycker att de har vänner i orkestern och alla betonar att de har någon som de kan vara med. De känner alla till varandra på något sätt. Alla kan inte allas namn, men de känner igen varandra och kan identifiera varje person som en medlem i orkestern. De allra flesta i orkestern känner även till varandra från
nybörjarorkestrarna de spelat i innan de får byta till Blåsorkestern. Några deltagare i grupp 2 säger:
-‐ Det är ju alltid samma som går upp hela tiden, samma årskull så man känner dom flesta från innan.
-‐ Och eftersom man är två år i varje orkester så känner man ju några
som är över och några som är under.
I orkestern som helhet är det endast på onsdagsrepetitioner, rephelger, spelningar, resor och läger som alla ses tillsammans. Av intervjuerna framgår att medlemmarna i orkestern i många fall även ses till vardags i mindre grupper. Vissa ungdomar uttrycker att orkestern gott och väl kan träffas utanför det spelrelaterade medan andra tycker att det är bra som det är vid tiden för studien.
En intressant aspekt av relationerna i orkestern som kommer fram i intervjuerna är orkestermedlemmarnas kunskap om namnen på sina medmusikanter. Hur många orkestermedlemmars namn varje medlem känner till kan jämföras med kamratskapen i orkestern, alla kan några namn. Vissa tycker att det är viktigt att kunna de andras namn, medan andra säger att de inte tycker att det är lika viktigt. Deltagarna i grupp 1 säger:
-‐ Nej jag tycker inte man har jättenytta av att kunna alla namn. Det känns mer som en artighetsgrej.
-‐ Man pratar ju med folk ändå.
-‐ Fast jag tycker ändå att det känns bra att kunna namnen, det kan ju bli pinsamt annars.
-‐ Ja men det funkar ju ändå.
-‐ Man kan säga andra trumpet och så.
-‐ Men jag tycker ändå att det är viktigast att läraren kan alla namn.
En deltagare från grupp 2 menar att det är viktigt att kunna namnen för att känna sig mer bekant med de andra medlemmarna och säger:
Att kunna varandras namn tycker jag är ganska viktigt så man inte behöver gå omkring och säga du till varandra. Hej, du. Det tycker jag är jätterespektlöst men jag kan ändå inte namnen så jag är inte något bra exempel.
Angående vems ansvar det är att Blåsorkesterns medlemmar lär känna varandra och kan varandras namn är alla överens om att det framför allt är var och ens eget ansvar. Deltagare i grupp 2 säger:
-‐ Alltså vill man veta vad någon heter kan man ju fråga.
-‐ Fast det är ju lite pinsamt om man har gått i samma orkester i typ 6 år.
Flera intervjuade ungdomar har angett att de gärna skulle veta vad fler heter och att det är lite pinsamt att inte veta vad alla andra heter. Trots att de flesta understryker vikten av att alla har ett eget ansvar att lära sig namnen, anser även några att orkesterns
ledning skulle kunna förse medlemmarna med tillfällen att lära sig namnen. En deltagare i grupp 2 håller inte med om detta och säger att ”det är väl Ledarens ansvar mer att vi spelar, inte att ordna lekar”.
I den perfekta orkestern understryker de intervjuade ungdomarna att alla ska trivas med varandra. De tycker inte att det är en bra idé om alla är bästisar med alla, det är en utopi. Att alla ska ha någon kamrat och att ingen ska behöva känna sig ensam är viktigt. Deltagare i grupp 3 pratar om att det i den perfekta orkestern är en avslappnad
stämning.
Av resultatet av intervjuerna framgår att namnkännedomen inom Blåsorkestern hänger ihop med relationerna inom orkestern, vissa medlemmar är goda vänner och kan
varandras namn, andra är bekanta och kan lite mindre namn, och några känner
ungdomarna till utseendemässigt och vet att de hör till men inte mer. Över lag betonar dock ungdomarna att det fungerar bra som det gör idag vad gäller namnkännedomen.