Specialpedagogiska implikationer

Genom undersökningen har jag reflekterat över flertalet olika specialpedagogiska implikationer.

7.3.1 Mina förslag på strategier i arbetet kring transitionsarbetet

Genom analysen i denna undersökning har jag tänkt och funderat kring olika strategier runt transitionsarbetet. Analysen av intervjumaterialet visade att transitionerna blev jobbiga och arbetsamma för alla eleverna. Garpelin (2003) skriver att alla individers olika bakgrunder och tidigare erfarenhet spelade in som viktiga förutsättningar för hur man klarade en transition. Mitt resultat visade att strukturerna kring omsorg, trygghet och ansvar såg olika ut på gymnasiet än eleverna var vana från skoldaghemmet.

Introducering av gymnasiet

Resultatet visade att eleverna upplevde klyftan mellan skoldaghemmet och gymnasiet som stor i olika avseenden. En strategi för att hjälpa eleven till en lättare transition skulle kunna vara att personalen på skoldaghemmet tränade eleven i förförståelsen inför ”hur det ser ut på gymnasiet”. Jag tänker på konkreta saker som hur arbetssättet är, elevernas egna ansvar kring ämnen och inhämtandet av kunskap, läxor, poängen i de olika kunskapsblocken osv. Personalen på skoldaghemmet skulle kunna ta fasta på hur det i verkligheten fungerar på gymnasieskolorna och introducera detta tidigare på skoldaghemmet. Genom detta tror jag att eleverna förbereds inför en verklighet som mer stämmer överrens med den som eleverna har att vänta. Med denna strategi finns möjligheten att eleven inte upplever transitionen så svår och klyftan mellan skoldaghemmet och gymnasiet så stor.

Återslussning- stärka självkänslan

En strategi skulle kunna vara att eleverna ska slussas ut till sina hemklasser i god tid innan denne slutar år 9, för att först acklimatisera sig i hemklassen och därifrån sedan övergå till gymnasiet. Mina tankar kring denna strategi har varit att stärka eleverna självkänsla genom att de får bekräftat att de klarat en transition, återslussen till hemklassen och därför stärks i motivationen till transitionen till gymnasiet. Sandén (2000) menar att för de flesta i dennes undersökning gick återslussningen till hemskolorna bra men att det kan finnas problem i

denna transition som gör att eleverna faller tillbaka till sitt gamla beteende då förutsättningarna är annorlunda än på skoldaghemmet.

Fadderverksamhet

Genom intervjuerna framgick det att någon elev kände att denne var i behov av att komma till gymnasiet mer än en gång för att lära känna skolan, lärarna och kanske någon av de elever som redan gick där. Jag menar att fadderverksamheter där elever från grundskolan har kontakt med elever från valda gymnasieprogram vore en bra början för samarbete mellan grundskolan och gymnasiet. Jag tror framförallt att före detta skoldaghemselever som har en fungerande gymnasiesituation skulle kunna vara goda förebilder för eleverna på skoldaghemmet. Före detta elever från skoldaghemmet skulle kunna bli faddrar, eller goda förebilder och komma till skoldaghemmet och beskriva sig själv och sin situation. Den före detta eleven skulle också beskriva de fallgropar som finns och de områden som är bra att träna på inför transitionen och vidare på gymnasiet. Berörda elever på skoldaghemmet skulle genom denna fadder kunna skapa sig en god förebild på gymnasiet och hälsa på denne någon gång. Genom detta ges skoldaghemseleven en möjlighet att bli välbekant med lokaler, lärare, skolans arbetssätt och genom detta skulle elevens trygghet inför transitionen stärkas.

Samarbete med företag

I resultatet visade det sig att några av eleverna i undersökningen föredrog de praktiska ämnena men att det också fanns situationer på dessa lektioner som eleverna upplevde som stressiga och jobbiga. Av olika anledningar valde några elever att följa med i andra elevers sämre beteendemönster. Resultatet visade också att eleverna kände en viss oro för framtiden med praktik och betyg. När det gäller de elever som valt praktiska utbildningar och där praktik utgör en stor del av utbildningen menar jag att en strategi i arbetet kring detta område skulle kunna vara att utveckla samarbetet med olika företag. Detta skulle kunna ses som en förlängning av en praoperiod där samarbetet mellan elev och personal på företaget fungerat tillfredsställande. Eleverna skulle kunna erbjudas en anpassad studiegång under några dagar per vecka redan under elevens skoldaghemsplacering. Detta skulle kunna leda till att de eleverna som uttryckt oro över att de inte visste hur framtiden såg ut eller hur praktiken skulle fungera skulle kunna skapa sig en möjlighet av att redan ha ett samarbete med en arbetsplats. I mina tankar kring denna strategi har eleverna kännedom om arbetsförhållanden och arbetskamrater och har lärt sig att knyta an till såväl personalen på företaget samt skaffat sig

Om jag tittar på grundkriterierna för ett skoldaghem som jag redovisat i kapitel tre, där eleverna fick möjligheter till fritidssysselsättningar som ansågs ha stort pedagogiskt värde och stora möjligheter till social träning för eleverna när skolan var slut, menar jag att ett samarbete med företag kan anses som en utveckling av dessa grundkriterier.

Förberedelse

Hur rustar vi bäst våra elever till att ta eget ansvar? I Fn:s barnkonvention står det att skolans undervisning ska förbereda barnet för livet och ett livslångt lärande. Jag tror mig veta att vi måste förebereda eleverna väl i alla situationer som de ställs inför. Även om detta förslag lägger en stor del av ansvaret på personalen, så tror jag i förlängningen att denna strategi kan automatiseras. Genom att personalen förbereder eleven inför olika situationer som lektioner eller andra aktiviteter kan eleven koppla bort alla de eventuella orosmoment som eleven möjligen kan ställas inför. Eleverna ska ges möjlighet att testa nya saker under trygga former. Ju fler olika saker en elev får testa och prova på, ju längre blir listan på erfarenhet och ju större blir eleverna självförtroende. Genom att eleverna har större valmöjligheter när det gäller att ta eget ansvar för den situation de ställs inför gör detta att eleven kan utvecklas och självkänslan stärkas. Detta gäller i det dagliga skolarbetet såväl på elevernas fritid. Ju fler olika ämnen eleven känner att den behärskar, ju lättare går skolarbetet och betygen blir bättre.

Övergångspersonal

Inledningsvis beskrev jag om den elev som inspirerat till denna undersökning. Eleven återkom till skoldaghemmet efter endast en kort period på gymnasiet och framförde kritik om sin nya situation. Eleven upplevde sig som otrygg på gymnasiet och hade även känslan av att gymnasiet ansågs för seriöst som denne beskrev det. Jag har tänkt igenom denne och andras elevers situationer. Jag har tidigare beskrivit att eleven måste ta ett större ansvar och att personalen på skoldaghemmet måste låta eleverna ta det ansvaret. Paradoxalt med detta resonemang tänker jag tanken att skoldaghemmet har en personal som är ansvarig för transitionerna. I mitt förslag till strategi har övergångspersonalen en period på runt sex till åtta veckor in på höstterminen där denne följer eleverna som precis börjat på gymnasiet. Givetvis ska detta ske på frivillig basis av eleverna, så att det inte upplevs som pinsamt. Övergångspersonalen kommer att fysiskt finnas på gymnasieskolorna där de före detta eleverna finns under speciella tillfällen, likt en reseledare som finns på förutbestämda hotell under förutbestämda tider. Men om någon elev känner att de är i behov av extra stöd under en period så lägger övergångspersonalen den mesta av tiden på denna elev. Mitt förslag innebär också att det inte är rimligt att ha fullsatt på skoldaghemmet under de första veckorna på

höstterminen, då personalstyrkan inte är fullsatt. Mitt förslag innebär också att det finns ekonomiska aspekter som måste godkännas. Vem betalar för denna tjänst? Ska grundskolan betala för detta, vars egentliga ansvar redan är slutfört eller ska gymnasieskolan betala det? Allt kostar pengar och elever i behov av särskilt stöd kostar ännu mer. Men min erfarenhet säger att vi måste tänka längre och vidare kring arbetet med dessa elever. Vad händer med eleverna som hoppar av gymnasiet och varken har självförtroende eller framtidskänsla? Vem betalar för vad det kostar när de elever som tappat fotfästet och agerar på fel sida lagen vårt samhälle? Jag menar att hur vi än vrider och vänder på olika förslag, så kommer ändå alla pengar ursprungligen från samma plånböcker.

7.3.2 Annan intressant implikation

Här redogör jag för en intressant implikation som jag gjort under arbetets gång.

Elever med eller i svårigheter

För att återknyta till den specialpedagogiska forskningen vill jag lägga fokus på Emanuelsson, Persson och Rosenqvist (2001) beskrivning av vikten att skolpersonal förstår och klargör för sig själv hur vi ser på människor och alla människors olikheter. I denna diskussion vill jag påvisa min grundsyn och lägga tyngdpunkten på det relationella perspektivet. Det relationella perspektivet innebär att man ser miljön och omgivningen kring eleven i svårigheter som den felande länken. Jag menar att elever som har svårt för att finna egna strategier i sitt handlande, är de som aldrig har aldrig fått träning i normalt angivna sociala regler och strukturer. För de elever som befinner sig i miljöer som inte är sunda och utvecklande för dem, kan detta innebära att elevens beteende bestäms av den miljö eller den omgivning som denne befinner sig i. Tyvärr säger min erfarenhet mig att skolans åtgärder riktar sig åt det kategoriska perspektivet där man letar fel på eleven och använder åtgärder för att minimera felet på eleven. Det är i denna människosyn man pratar om elever med svårigheter. Vernersson (1995) skriver att redan under 1970-talet kom ett ekologiskt synsätt att prägla specialpedagogiken och vikten lades på en god inlärningsmiljö och inte på elevens defekter. Detta säger mig att specialpedagogiken har strävat efter ett relationellt synsätt och arbetssätt sedan över 30 år tillbaka och jag menar att det är rimligt att ifrågasätta hur långt denna strävan egentligen kommit i verkligheten.