vet inte om det→
2. Ssk 4: Om det kommer någonting>> 3. Usk 1: Nej↓
4. Ssk 4: >> eller om det är stopp
5. Usk 1: m man skulle kanske spola eller nåt 6. Läk 4: Ja↑
7. Ssk 4: m↑
8. Läk 4: Nej men då så spolar vi det
Usk 1 inleder med att konstatera att det är (rad 1) ”lite tjockt i slangen” men hinner inte avsluta sin mening ”vet inte om det →” innan Ssk 4 fyller i (rad 2) ”om det kommer någonting>>. Ssk 4 visar på så sätt att hon har förstått vad Usk 1 vill säga utan att hon uttalat det. I turerna som följer ser vi hur Usk 1 föreslår att (rad 5) ”man skulle kanske spola eller nåt” vilket bekräftas av Läk 4 genom att han upprepar frasen (rad 8) ”men då så spolar vi det”. På detta sätt bekräftar deltagarna kontinuerligt varandra och en gemensam förståelse för problemet, att det kan vara stopp i slangen, som leder till beslutet att spola det. Sättet att upprepa varandras uttalanden eller resonemang blir en sorts bekräftelse på att man uppfattat innehållet i det som sägs även om innehållet inte ens uttalats eller mening avslutats. Hur det outtalade förstås av deltagarna kan man se i Excerpt 14 nedan där patientens svullnad diskuteras.
"Vi"
IVA-avdelningen+
Ssk1 och Läk
1
"Ni"
IVA-avdelningen
+Ssk1
"Ni"
IVA-avdelningen
+ K
"Vi"
Lokal
gemenskap
Läk 1 + Ssk 1
(inte IVA-avdelningen)
Excerpt 14
[Id: Rondsamtal 4, r. 244-251]
1. Läk 1: men jag tänker att (.) en halv liter (.) nu har jag inte klämt och känt så mycket på henne
2. Usk 2: ▫Hon är rätt svullen▫ 3. Ssk 5: ja hon är ganska svullen
4. Läk 1: Ja det är väl bra [ då tar vi en halv till en liter 5. Usk 2: [hon är svullen på ryggen och svanken 6. Ssk 5: [jaa jaa
7. Läk 1: Då har vi samma mål till imorgon en halv till en liter? 8. Ssk 5: ja
Läk 1 inleder med att prata om (rad 1) ”en halv liter” följt av att han ”inte klämt och känt”. Usk 2 påstår då att (rad 2) ”Hon är rätt svullen▫”. Ssk 5 svarar då med att upprepa Usk 2:s påstående (rad 3) ”ja hon är ganska svullen”. Vi kan notera att redan Läk 1 i sitt uttalande (rad 1) ”en halv liter (.) nu har jag inte klämt och känt” outtalat säger någonting som Usk 2 uppfattar och sätter ord på. Usk 2 visar att hon förstår innebörden i Läk 1:s utsaga samtidigt som hon bekräftar att Läk 1 sagt någonting utan att egentligen uttalat det. Usk 2 förstår alltså det outtalade, icke bokstavliga. Läk 1 bekräftar också att de andra deltagarna uppfattat hans uttalande rätt genom att säga (rad 4) ”Ja det är väl bra”. I slutet av konversationen bekräftar Läk 1 ytterligare (rad 7) ”Då har vi samma mål” vilket bekräftar att Usk 2 och Ssk 5 har uppfattat hans initiala uttalande (rad 1) så som det var avsett. Det är alltså Usk 2 och Ssk 5 som håller med Läk 1 och inte tvärt om. De bekräftar och accepterar det innehåll Läk 1 introducerat. På detta sätt har de skapat en gemensam syn på det outtalade och kommit fram till ett gemensamt (rad 7) ”mål”. Intressant är också hur Läk 1 förändrar sin inledande formulering på (rad 1) ”jag”-form för att i den
avslutande replikerna tala i (rad 4 och 7) ”vi”-form vilket ytterligare bekräftar det gemenskapsprojekt som utvecklats.
Sammanfattningsvis framträder i samtalen hur deltagarna med hjälp av olika strategier utvecklar en gemenskap, samförstånd eller konsensus i det som sägs om patienten samtidigt som de går till beslut eller skapar mål med vården. Inslagen som beskrivs kan sägas vara kännetecknande för den kunskapsbildning om patienten som sker under rondsamtal. I resultatet ses detta som ett sätt för deltagarna att hantera det innehåll som framträder i samtalen och med hjälp av de olika strategierna skapa en gemensam förståelse för innehållet. Men samtalen karakteriseras inte enbart av detta gemenskapsprojekt. Det förekommer också motstånd och ifrågasättande i samtalen vilket vi ska titta närmare på i nästa avsnitt.
Att ifrågasätta
Det är inte alltid lätt för deltagarna att skapa en gemensam förståelse för innehållet på rondsamtalen. Situationer uppstår där meningsskiljaktigheter framträder mellan deltagarna. Ifrågasättande och motstånd växer fram som en del av samtalen som vi kommer att se i det följande. I Excerpt 15 kan vi se hur deltagarna på Rondsamtal 3 diskuterar kategorin nutrition. Innehållet som avhandlas är vilken typ av mat de ska välja utifrån det nyfödda barnets vikt. Vi
kan se hur deltagarnas initiala gemenskapsprojekt förändras till att bli mer av ifrågasättande karaktär.
Excerpt 15
[Id: Rondsamtal 3, r. 705-720]
1. Usk 1: Pepticaten är sextiosex och Nutran är sextioåtta. Han är ju lite liten han är ju född i vecka trettiofem
2. Ssk 4: men han är liten för åldern liksom
3. Usk 1: För då känner jag Nutramigen bara för att det känns godare 4. Ssk 4: m
5. Usk 1: men det behövs inte
6. Ssk 4: m vad heter det → vad heter det när man >> 7. Usk 1: liten
8. Ssk 4: >>är liten men full born liksom
9. Usk 1: fast hade han varit i vecka fyrtio hade han nog vart lite större
10. Ssk 4: Ja 11. Usk 1: m
12. Läk 3: SGA small for gestation age 13. Usk 1: fast är han det?
14. Ssk 4: Vad heter det?
15. Usk 1: + Det är han väll inte ändå+ 16. Läk 3: inte i vikt
Usk 1 berättar i början av samtalet om kaloriinnehållet i maten (rad 1) ”Pepticaten är sextiosex och Nutran är sextioåtta” följt av ett konstaterande att ”Han är ju lite liten”. Usk 1 vill med utsagan betona att vikten på barnet har betydelse för vilken typ av mat som bör väljas. Ssk 4 bekräftar Usk 1:s utsaga genom att upprepa hennes uttalande (rad 2) ”han är liten för åldern”. Usk 1 accepterar Ssk 4:s bekräftande och säger (rad 3) ”För då känner jag Nutramigen”. Men samtalsvändorna som följer avslöjar att Usk 1 egentligen inte tycker lika som Ssk 4. Det börjar redan när Ssk 4 söker efter ett speciellt ord eller uttryck för vad det heter när ett nyfött barn är liten för åldern (rad 6) ”vad heter det” och sedan (rad 8) ”full born liksom”. Usk 1 försöker till en början hjälpa till genom att fylla i att bebisen är (rad 7) ”liten”. Deltagarna ger här
fortfarande uttryck för att försöka skapa en gemensam förståelse för barnets vikt och vilken betydelse det har för tillmatningen. Detta sker ungefär på samma sätt som vi såg i Excerpt 14 i förra avsnittet. Men istället för att fortsätta med gemenskapsprojektet framträder tydligt olika ståndpunkter i frågan. Usk 1 ifrågasätter Ssk 4 och Läk 3 vilket vi kan se i samtalsvändorna på rad 8-9. Två alternativa sätt att se på barnets vikt framträder. Det ena grundar sig på Ssk 4:s uttalande (rad 8) ”>>är liten men full born” som betyder att bebisen är liten men fullgången. Det andra synsättet, som Usk 1 står för, framträder i uttalandet (rad 9) ”hade han varit i vecka fyrtio hade han nog vart lite större”. Usk 1:s uttalande bekräftar inte Ssk 4. Snarare ser man att Usk 1 ifrågasätter Ssk 4:s uttalande. Usk 1anser att barnet inte är fullgånget och om det vore det hade det nog varit större. Skillnaderna i Usk 1:s och Ssk 4:s resonemang intensifieras ytterligare när Läk 3 kommer in i samtalet och säger (rad 12) ”SGA small for gestation age”. Usk 1 tolkar detta uttalande som att även Läk 4 anser att bebisen är liten för åldern och ifrågasätter detta (rad 13) ”fast är han det?”. Läk 3 svarar nog egentligen på Ssk 4:s fråga (rad 6) ”vad heter det → ” men tolkas av Usk 1 som att även Läk 3 anser att bebisen är liten för åldern. Missförståndet medför att Usk 1 intensifierar sitt ifrågasättande genom att, med höjd röst, betona (rad 15) ”+Det är han väll inte ändå?+”. Det som händer nu är intressant. Läk 3 bekräftar, delvis, Usk 1:s uttalande (rad 16) ”inte i vikt” vilket kan tolkas som att Läk 3 gärna vill ha ett gemenskapsprojekt
Usk 1:s utsaga. Det råder alltså fortfarande oklarheter kring barnets storlek i förhållande till ålder. Läk 3:s uttalande (rad 16) får samtalet att återigen ändra karaktär från ifrågasättande till att bli mer fokuserat på att hitta ett gemensamt synsätt.
Excerpt 16.
Forts. [Id: Rondsamtal 3, r. 721-731]
1. Usk 1: Om han är född i vecka trettiofyra är han ju inte liten(.) trettiofem plus ett fick vi ju rapport eller var det tretti [fyra ja↑
2. Läk 3: [trettifyra plus ett 3. Ssk 4: [trettifyra plus ett
4. Usk 1: Ja för då är han ju inte liten för sin [ålder han känns ju ganska normal
5. Ssk 4: [trettifyra plus sex har jag skrivit
6. Läk 3: Nej det blir han inte 7. Usk 1: Han känns ganska normal 8. Läk 3: Jo det är sant det är sant
9. Ssk 4: Han är normal för sin lite tidiga födsel
10. Usk 1: Ja ja precis det var bara det att han är ju liten liksom 11. Ssk 4: Ja
Deltagarna börjar nu diskutera vilken vecka barnet är född. Genom att upprepa varandras påståenden (rad 1-3) ”trettifyra plus ett” visar de en gemensam syn på vilken vecka barnet är fött. De verkar tillslut bli eniga om att barnet är fött i vecka (rad 5) ”trettifyra plus sex”. Usk 1 gör dessutom ett första försök att sammanfatta hela gruppens åsikt i frågan (rad 4) ”Ja för då är han ju inte liten för sin [ålder”. Gruppen verkar däremot inte mogen för gemensam syn i frågan. Läk 3 invänder mot Usk 1:s uttalandet (rad 6) ”Nej det blir han inte”. Men Usk 1 håller fast vid utsagan och upprepar (rad 7) ”Han känns ganska normal”. Då ändrar Läk 3 sig (rad 8) ”Jo det är sant” följt av ett instämmande från Ssk 4 (rad 9) ”Han är normal”. I avslutningen på samtalet ser vi hur deltagarna enas om, det Usk 1 initialt menade, att barnet är (rad 9) ”normal för sin lite tidiga födsel” och att han (rad 10) ”bara” är ”liten”. Samtalet genomgick på så sätt några olika faser där mellanfasen av ifrågasättande till slut vände till en gemensam syn. Figur 1 illustrerar hur deltagarna rörde sig mellan de olika projekten.
Figur 2. De olika faser Rondsamtal 3 genomgår