Steg 1: Kontakta HR-chef

Figur 12: Första steget i processen för hur chefen ska gå tillväga vid misstänkta fall av kränkande särbehandling enligt riktlinjen mot kränkande särbehandling.

90%

5% 5%

Om Ja: Påbörjades en utredning när du fick kännedom om fallet/fallen?

Ja, varje gång Ja, de flesta gånger Nej, sällan

Nej, aldrig 19 svar

Det första chefen ska göra vid kännedom om misstänkt fall av kränkande särbehandling är enligt riktlinjen att kontakta HR-chef, se figur 12. HR-chefen ska då besluta om vem som ska ha ansvar för och hålla ihop utredningen och de åtgärder som eventuellt behöver vidtas.

Processteget är identifierat från punkt ett under rubrik 4.3 i bilaga 1. Enligt resultatet av enkätundersökningen kontaktar 17,5%, motsvarade 7 personer, HR-chef för beslut av upplägg av utredningen, se kategori ”HR” i bilaga 6. Det finns även 40% som uttrycker att de

kontaktar HR för stöd, se kategori ”HR” i bilaga 6, men där de inte är specificerat vad de vill ha hjälp med. 2,5% uttrycker att de upprättar en handlingsplan för utredning med HR eller FHV, se kategori ”Handlingsplaner” i bilaga 6, vilket tyder på överrensstämmelse med processteget.

Enkätundersökningen visar att majoriteten av respondenterna upplever sig veta hur de ska gå tillväga vid kännedom om ett fall av kränkande särbehandling, se figur 13. Cirka 80% har svarat att de instämmer på det ställda påståendet, cirka 20% har däremot svarat att de inte vet hur de ska gå tillväga vid kännedom om ett misstänkt fall av kränkande särbehandling, där 13% angivit att de inte instämmer och 8% att de inte instämmer alls.

Figur 13: Diagram som visar hur cheferna ställer sig till påståendet ”Jag vet hur jag ska gå tillväga när jag får kännedom om ett misstänkta fall av kränkande särbehandling”.

4.2.2 Steg 2: Vidta tillfälliga åtgärder

Figur 14: Andra steget i processen för hur chefen ska gå tillväga vid misstänkta fall av kränkande särbehandling enligt riktlinjen mot kränkande särbehandling.

Nästa steg i processen är att chefen ska vidta tillfälliga åtgärder för att det oönskade beteendet omedelbart ska upphöra, se figur 14, vilket är identifierat från punkt två under rubrik 4.3 i bilaga 1. Det framgår av punkten att det kan vara nödvändigt att tillfälligt förändra någon av parternas arbetsuppgifter. Vilka övriga åtgärder som kan vara aktuella framgår inte.

23 (58%)

9 (23%)

5 (13 %)

3 (8%) 0

5 10 15 20 25

1. Instämmer helt 2. Instämmer 3. Instämmer inte 4. Instämmer inte alls

Jag vet hur jag ska gå tillväga när jag får kännedom om ett fall av kränkande särbehandling

40 svar

Vid fråga om cheferna anser att de har ansvar för att kränkning omedelbart upphör vid

händelse av kränkande särbehandling svarade 92% att de har det, 5% att de kanske har det och 3% att de inte har det, se figur 15. I en specifik fråga om hur många chefer som vidtar några tillfälliga åtgärder innan utredning framgick det att 52 %, brukar vidta tillfälliga åtgärder, se figur 16. Däremot var det endast 20 som lyfte att de gör det i samband med att de öppet fick beskriva sitt arbetssätt, se kategori ”Åtgärder” bilaga 6. Två tillfälliga åtgärder som lyfts i enkätundersökningen är att försöka lösa situationen med inblandade parter och att informera anmäld om att det oönskade beteendet inte är acceptabelt. Båda aktiviteterna är det 2,5% som har uttryckt. Se kategori ”Åtgärder” och ”Uppföljning” i bilaga 6

Figur 15: Diagram som visar huruvida chefer är medvetna om sitt ansvar om att en kränkning omedelbart ska upphöra vid händelse av kränkande särbehandling.

Figur 16: Diagram som visar andelen chefer som vidtar tillfälliga åtgärder innan utredning.

92%

3% 5%

Har du som chef ansvar att kränkning omedelbart upphör vid händelse av kränkande särbehandling?

Ja Nej Kanske 40 svar

52%

8% 5%

35%

Vidtar du några tillfälliga åtgärder innan utredning?

Ja Nej Vet ej

Har inte tagit emot ett fall av kränknade särbehndling 40 svar

4.2.3 Steg 3: Påbörja utredning

Figur 17: Tredje steget i processen för hur chefen ska gå tillväga vid misstänkta fall av kränkande särbehandling enligt riktlinjen mot kränkande särbehandling.

Processteg tre innebär enligt riktlinjen att en formell utredning ska inledas, se figur 17. I punkt tre under rubrik 4.3 i bilaga 1 framgår det att en utredning ska inledas med stöd av

HR-specialist eller FHV. Under nästkommande rubrik i riktlinjen, rubrik 4.4. som utgör en lathund för utredning, framgår det, under punkt fem, att chefen ska anlita HR-specialist eller FHV för utredningsarbetet. Att anlita dem för utredning har därmed identifierats som en aktivitet i processteget. Av de identifierade aktiviteterna i enkätundersökningen visar två aktiviteter på överenstämmelse med beskrivningen i riktlinjen. Det är 2,5% som uttryckt att de i samråd med HR och FHV startar utredning och 2,5% som uttryck att de utför utredning med HR:s assistans, se kategori ”Utredning” i bilaga 6.

En ytterligare aktivitet som har identifierats för processteget är att chefen ska följa den plan som chef och HR-chef upprättat tillsammans. Aktiviteten har identifierats från punkt ett under rubrik 4.4 i bilaga 1. Vad det är för plan eller vad den ska innehålla framgår däremot inte.

Enligt resultatet av undersökningen har 2,5% uttryckt att de följer det som överenskommits med HR, se kategori ”Utredning” i bilaga 6 Enkätundersökningen visar att majoriteten av respondenterna upplever sig veta hur de ska gå tillväga under utredning där cirka 60% svarat att de instämmer på det ställda påståendet. Cirka 40% upplever däremot inte att de vet hur de ska gå tillväga vid kännedom om ett misstänkt fall av kränkande särbehandling, där 33%

angivit att de inte instämmer och 8% att de inte instämmer alls.

Figur 18: Diagram som visar hur cheferna ställer sig till påståendet ”Jag vet hur jag som chef ska gå tillväga under utredning”.

I andra punkten under rubrik 4.2 i bilaga 1 framgår det att chefen, överordnad chef eller HR-chef har ansvar för att den uppkomna situationen utreds med hjälp av HR-specialister

och/eller FHV. För att ta reda på om cheferna är medvetna om sitt ansvar ställdes en fråga om de som chef har ansvar för att fall av kränkande särbehandling utreds, se figur 19. Resultatet visar att alla utom en person, det vill säga 97 %, är medvetna om att de som chef har ansvar för att misstänkta fall utreds.

Figur 19: Diagrammet visar hur många chefer som är medveten om sitt ansvar om att misstänkta fall av kränkande särbehandling utreds.

För att i sin tur ta reda på huruvida cheferna är medveten om vem som ska utföra utredningen ställdes först en fråga om de vet vem som ska göra det, se figur 20. Därefter ställdes en kontrollfråga där de som svarat ja på föregående fråga ombads att säga vem de påstår ska utföra utredningen, se tabell 3. I första frågan i figur 20 framgick det att 82%, motsvarande 33

12 (30%) 12 (30%) 13 (33%)

3 (8%) 0

2 4 6 8 10 12 14

1. Instämmer helt 2. Instämmer 3. Instämmer inte 4. Instämmer inte alls

Jag vet hur jag som chef ska gå tillväga under utredning

40 svar

97%

3% 0%

Har du som chef ansvar för att fall av kränkande särbehandling utreds?

Ja Nej Kanske 40 svar

personer, påstår sig veta vem det är som ska utreda fall av kränkande särbehandling.

Resterande 18% vet således inte vem det är som ska utreda.

Figur 20: Diagram som beskriver hur stor andel som anser sig veta vem som ska utreda misstänkta fall av kränkande särbehandling

Följdfrågan om vem som enligt cheferna är ansvariga utredare för misstänkta fall av kränkande särbehandling fick 34 svar vilket innebär att en person som svarat nej på föregående frågan trots det har svarat på följdfrågan. I tabell 3 redovisas de svar som respondenterna givit. Resultatet visar att det finns 21 olika varianter av vem eller vilka cheferna tror ska utreda ärenden. Respondenten som svarade nej på om hen vet vem som ska utreda var en av få som angivit ett svar i enlighet med riktlinjen. Hen svarade att det är HR-specialist som ska utreda, nummer 10 i tabell 3. Enligt riktlinjen är det HR-HR-specialist och/eller FHV som ska utreda varpå respondenten delvis angivit de korrekta utredarna.

Tabell 3:

Respondenternas syn på vem som ska utreda misstänkta fall av kränkande särbehandling Nr Synen på vem som ska utreda fall av

kränkande särbehandling Antal Procent

1 Chef 4 11,7%

2 HR eller chef 4 11,7%

3 Chef med stöd av HR 4 11,7%

4 Chef, vid behov med stöd av HR 3 8,8%

5 Chef, vid behov med stöd av HR och FHV 3 8,8%

6 HR eller FHV 1 2,9%

7 FHV eller HR med stöd av fackligt ombud 1 2,9%

8 HR tillsammans med enhetschef 1 2,9%

9 Enhetschef med stöd av HR och fackligt ombud eller FHV

1 2,9%

10 HR-specialist 1 2,9%

11 HR tillsammans med chef och skyddsombud 1 2,9%

12 Chef och HR eller FHV 1 2,9%

13 Chef och HR, vid behov med stöd av FHV 1 2,9%

82%

18%

Vet du vem som ska utföra utredningen vid fall av kränkande särbehandling?

Ja Nej 40 svar

14 Chef med stöd av intern eller extern resurs 1 2,9%

15 Chef tillsammans med skyddsombud, vid behov stöd av HR

1 2,9%

16 Chef, vid behov i samarbete med skyddsombud

21 Den som HR-chef utser i samråd med ansvarig chef

1 2,9%

Not: Tabellen visar vem/vilka respondenterna tror ska utföra utredningen vid misstänkta fall av kränkande särbehandling. Det finns totalt 21 olika konstellationer av personer som angivits, av dessa är de som stämmer överens med riktlinjen mot kränkande särbehandling nummer 6, 10, 20 och 21.

Resultatet visar att majoriteten av respondenterna som påstår sig veta vem som ska utreda misstänkta fall av kränkande särbehandlingen egentligen inte besitter kunskapen om det.

Kontrollfrågan visar att majoriteten angivit andra personer eller konstellationer än vad står angivet i riktlinjerna mot kränkande särbehandling. Av de 33 respondenterna som påstår sig veta vem som ska utreda är det endast tre som angivit ett svar i enlighet med riktlinjerna, se nummer 6, 20 och 21 i tabell 3. Det är således endast cirka 9% av de som påstod sig veta vem som ska utreda som har kunskap om vad riktlinjerna för kränkande särbehandling säger. I övrigt tror cirka 85% av de svarande att det är chefen själv eller tillsammans med andra som ska utreda fall av kränkande särbehandling.

Att det finns chefer som utreder visas genom att respondenter lyft aktiviteter i undersökningen som egentligen tillhör utredningsprocessen och ska utföras av utsedda utredare. 45% av respondenterna har lyft att de har samtal med inblandade parter och 20% har uttryckt att de har samtal med endast utsatt. Det är dessutom 12,5% som uttryckt att de gör någon form av faktainsamling och 5% som lyft att de gör en kartläggning. Se kategori ”Kartläggning” i bilaga 6. Det är även 5% som lyft att de genomför utredningen och 2,5% som lyft att de vid kännedom om misstänkt fall av kränkande särbehandling omgående startar en utredning. Se kategori ”Utredning” i bilaga 6.