Studentens individuella yrkesetik

Här redovisas yrkesetiken för varje enskild student, vilket synliggör hur utbildningen presenterar sig på olika sätt för studenterna. Presentationen görs utifrån studenternas olika inriktningar.

Inriktning mot förskola

Nina, Ida och Eva är deltagare från inriktningen mot förskola.

Nina

Ninas VFU-placering under T2 och T3 innebar att pedagogernas synsätt överlag inte stämde med hennes egna ideal om ett yrkesetiskt bemötande. En mycket invecklad regelstyrning som innebär att barnen har olika regler ställer till det för Nina. Hon känner sig oerhört styrd av pedagogernas förhållningssätt till barnen eftersom hon i rädsla för att göra fel inte alls vågar agera på eget initiativ. Hon reagerar starkt på att barnen tycks behandlas utifrån hur pedagogerna kommer överens med föräldrarna. Föräldrar som är mindre populära diskuteras i nedsättande ordalag när barnen är närvarande, något som Nina uppfattar som bristande respekt för barnen. Hon förstår att pedagoger ibland kan behöva prata om föräldrar som skapar irritation men menar att det är bättre att göra det i personalrummet.

Ideal som Nina uttrycker i T2 handlar om att skapa en positiv atmosfär bland barnen där de känner lust men framför allt en grundtrygghet.

Man visste inte riktigt var, var tryggheten var, det var som eh… de hade, jag tror inte de kände trygghet med att de kunde hämta en vuxen när de inte kunde hantera situationen själva utan då blev det, det blev bråk

Pedagogerna agerar när situationerna blivit akuta vilket leder till otrygghet och konflikter. Nina förespråkar ett mer långsiktigt arbetssätt kring olika problemområden där exempelvis empatin är en viktig del. Regler kan hjälpa till att skapa trygghet men de måste ständigt diskuteras och de regler som känns angelägna måste förklaras för barnen anser Nina.

Gruppsammanhållningen är också något som hon skulle vilja utveckla genom att barnen får samarbeta i olika uppgifter. Nina har alltså en del idéer om alternativa förhållningssätt men har ingen möjlighet att pröva sina tankegångar för hon är rädd att bli underkänd på sin VFU om hon tar upp diskussioner eller ifrågasätter gällande regler. Hon inser under denna termin att läroplanens uttryck kan tolkas ganska olika. Pedagogerna uttrycker att de visar barnen respekt men Nina uppfattar vid vissa tillfällen deras agerande som direkt kränkande. Hon menar dock att det inte är pedagogernas avsikt att vara det.

Det finns ingen anledning att prata om barnen när barnen är i närheten. Jag, eh.. jag är jättemycket emot det förhållningssättet. Jag kommer inte att vilja arbeta på det sättet och inte heller prata illa om föräldrar

Denna erfarenhet visar hur svårt det är att i handling stå för vissa värden, trots goda avsikter. Det framgår också av Ninas erfarenheter att olika tolkningar av värden i styrdokument kan upplevas som problematiskt i en lärandesituation.

Efter T2 drar hon slutsatser kring hur viktigt det är att vara öppen för förändringar och hela tiden utveckla sig själv samt att få arbeta med kollegor med viss samsyn.

I T3 utvecklar Nina den barnsyn som hon uttryckte redan i T2. Bemötandet av barnen ska vara professionellt vilket innebär att sätta sina egna känslor åt sidan och att inte blanda ihop sin roll med förälderns. I rollen som pedagog måste nog en viss distans till barnet finnas, tror Nina. Attityden att föräldrarna alltid vill sina barn väl är hennes utgångspunkt i en strävan att inte skuldbelägga föräldrar. Barnen vill hon bemöta genom att göra dem delaktiga och få dem att känna sig sedda. Bemötandet påverkar atmosfären i barngruppen på ett betydelsefullt sätt, menar hon. Nina framför med stor emfas hur mycket hon saknar moral och etik samt den känslomässiga biten i mötet med barnen i högskolans kurser. Hon önskar en möjlighet att i sin egen skolmiljö (HFU) få reflektera tillsammans med erfarna pedagoger, diskutera olika fältexempel, ställa ”förbjudna” frågor och lyfta sina känslor för att få

höra hur andra tänker och för att utveckla en större trygghet i sin lärarroll utan att för den skull få de ”rätta” svaren. Hon säger:

Jag tycker inte att vi haft något tillfälle när vi haft tid och plats att kunna göra det på, vilket jag tycker är jättesynd för det, jag känner ju att det uppstått jättemånga moraliska dilemman egentligen, just det här med hur man kan arbeta med barnen att man kanske ska fundera på vilken moral man vill ha som pedagog hur, det är nu vi kan forma oss själva lite innan vi kommer ut i verksamheten, eller vi kan i alla fall fundera öppet över hur vi vill vara och inte bara komma in i verksamheten med våra underbara tekniker som vi faktiskt får lära ut språk, matematik och kultur men att vi faktiskt också funderar på hur vi vill framstå som pedagoger. Att vara pedagog är ju inte bara att kunna ha en bra samling utan det är kanske hur man fångar barnen till samlingen, hur man får alla barn att känna sig delaktiga och får alla barn att bli sedda, jag tycker att sådana frågor är också viktiga att ta upp men hittills fattas det, det kanske kommer senare men…

Nina pekar ut hur lärarrollen handlar både om att kunna metoder men också om att framstå på ett visst sätt vilket jag tolkar som att ha en attityd och en vilja att skapa relationer, få barnen med sig. Hon uttrycker att relationsskapande är svårt och att hon hade behövt mer stöd från lärarutbildningen i det avseendet. Med korta VFU-perioder menar Nina att det är svårt att hinna sätta sig in i lärarrollen och dessutom är hon fortfarande i T3 rädd för att bli underkänd om hon ifrågasätter eller tar upp diskussioner. Även denna termin upplever Nina en skillnad mellan pedagogernas barnsyn såsom den uttrycks i ord och såsom den uttrycks i deras handlingar.

Ninas T4 blir annorlunda eftersom hon får en ny VFU-plats där pedagogernas synsätt på ett bättre sätt överensstämmer med Ninas egna ideal. Nu har hon möjlighet att diskutera barnsyn och moraliska frågor med pedagogerna. Hon får delta i en studiedag under sin VFU där man tar upp olika moraliska dilemman, något som hon uppskattar väldigt mycket. När Nina jämför med sin tidigare VFU-placering där barnen tycktes vara i vägen för personalen så blir hon nu stärkt i sin attityd att föräldrarna vill sina barns bästa och ser goda exempel på hur pedagogerna möter barnen på ett bra sätt genom att inte skuldbelägga dem när föräldrarna missar att ta med exempelvis regnkläder.

Hon saknar dock fortfarande diskussioner kring barnsyn i den högskoleförlagda delen av utbildningen. Att arbetslaget har stort inflytande på hur den egna barnsynens kan komma till uttryck har Nina talat om sedan T2 och nu är hon ännu säkrare på den saken. Stödet från andra kollegor, menar

hon, påverkar möjligheterna att kunna bemöta både barn och föräldrar på ett bra sätt, något som bidrar till om verksamheten som helhet får en positiv atmosfär. Hon säger:

… jag tänker väldigt mycket på hur viktigt det är med ett bra arbetslag att man lyfter fram svåra frågor att man någonstans inte jobbar var och en på sitt håll utan att man gemensamt försöker prata om vilken syn ska vi ha på barnen, hur ska vi arbeta tillsammans, hur bemöter vi föräldrarna, jag tänker mer och mer på hur viktigt det är med ett bra arbetslag helt enkelt…

Nina menar inte att pedagogerna måste tycka helt lika men att man överlag har en samsyn och en respekt för de olikheter som finns. Som pedagog behöver du hela tiden utvecklas och förändras och Nina menar att arbetslaget kan bidra till den personliga utvecklingen genom att man fortlöpande diskuterar olika lösningar och kanske också observerar varandra.

Ninas barnsyn är densamma som tidigare och hon framhäver även nu grundtryggheten, att skapa förtroende, hjälpa till vid konflikter och att sätta ramar för barnen. Hon inser att förtroendefulla relationer tar tid att bygga upp och har reagerat på att hon ganska snabbt har tvingats in i situationer där barnen kan känna sig sårbara som exempelvis vid blöjbyten.

Även om Nina fick vara två terminer på en plats där pedagogernas arbetssätt inte stämde med hennes egen barnsyn så menar hon att det är positivt att se olika praktikplatser eftersom man är olika och kan se olika saker på platserna.

Det som inte passade Nina kanske kan passa någon annan.

Sammanfattningsvis har Nina bevarat men också utvecklat sin barnsyn som främst innebär att skapa grundtrygghet för barnen genom att bygga förtroendefulla relationer till dem, ge dem ramar och att finnas till hands för att hjälpa dem lösa konflikter. Detta är yrkesetik för Nina och hon betonar barnens lika värde samt respekten för deras integritet. Hon tränar på att vara en auktoritet men inser att det kan finnas yttre hinder för den eftersom arbetslaget har betydelse för den egna auktoriteten. I utövandet av yrkesetiken menar hon att samarbetet inom arbetslaget måste fungera. Hon har fått erfarenheter av hur det är både när synsätt skiljer sig inom arbetslaget och när de stämmer överens och har stärkts i sin uppfattning om betydelsen av att få samarbeta med pedagoger som har en liknande grundsyn och som hon fortlöpande kan diskutera olikheter och problemsituationer med. Ett

fungerande arbetslag gynnar relationerna till både föräldrar och barn och påverkar på så sätt hela verksamhetens atmosfär. Genomgående saknar hon diskussioner kring barnsyn, moral och etik i den högskoleförlagda delen av utbildningen.

Ida

Ett problem som har följt med Ida genom samtliga terminer är svårigheten att få barnen att lyssna när hon säger till dem, alltså att bygga upp en auktoritet.

När hon vikarierade hade hon inte det problemet men i rollen som student är det svårare att balansera mellan att vara kompis och fröken. I T2 upplever hon det lättare att få auktoritet bland flickorna än bland pojkarna men i T4 tycker hon att även om det går lite bättre generellt så är det problem bland både flickor och pojkar. Barnen testar Idas gränser för att tänja dem men också för att de är osäkra på var gränserna går. I T3 funderar Ida på att auktoriteten är svårare för henne som student eftersom hon i den rollen deltar mer i leken än som vikarie. I leken blir kompisrollen synligare och försvårar hennes möjligheter att få respons när hon behöver säga till barnen. När hon diskuterade frågan i den högskoleförlagda delen av utbildningen menade seminarieledaren att det är handledarens uppgift att ge Ida auktoritet i gruppen. Detta tror Ida stämmer men inser att hon ändå själv också måste bygga upp den. Hon funderar även på om det kan hjälpa att föra en dialog med barnen om ledarrollen. I T4 fungerar det bättre med auktoriteten för då är det en annan pedagog som bryter in när Ida säger till några barn och stärker henne genom att påtala att de ska lyssna på henne, alltså ger henne del av auktoriteten. Ida berättar:

…och hon gick faktiskt in en gång och sa till också när det var riktigt högljutt och jag försökte säga till några stycken då men fick inget gensvar då fick hon gå in och höja rösten och då sa hon att ”nu får ni lyssna lika mycket på Ida också när hon är här” och bara det gjorde att jag kände mig väldigt…..ja, välkomnande, jag tror man behöver göra det.

När Ida diskuterar detta med handledaren får hon till svar att hon tycker att Ida ska passa på att vara en ”rolig” pedagog eftersom hon inte behöver vara den som säger till barnen. Ida förstår att handledaren säger detta av omtanke men känner att det inte fungerar att bara ha en kompisroll eftersom det ibland krävs tillsägelser. Studentrollen blir inte riktigt så som det blir sen när man arbetar i verksamheten. Ida hade velat få befogenhet från sin handledare.

Problemen med auktoriteten relaterar Ida till att hon från början intog ett

mjukare förhållningssätt och att hon visar viss osäkerhet när barnen frågar henne om tillåtelse att göra något.

I T4 har Ida vissa strategier för att skapa auktoritet bland barnen men får inte riktigt tillfälle att pröva dem. Idéerna har hon mestadels fått från andra pedagoger under sin VFU. En strategi som hon prövat är att avleda barnens uppmärksamhet. Hon strävar efter att vara professionell vilket innebär att hon försöker att inte ta åt sig vad barnen säger personligt.

Auktoriteten handlar även om gränssättningar för Ida. De andra pedagogerna är mer tillåtande än vad hon är van vid från sina vikariat. Hon tycker det är lärorikt att fundera över var gränserna går och kunna jämföra med andras synsätt. Det blir problematiskt för Ida att säga till när hon inte vet riktigt var gränserna går men hon menar att problemet ligger hos henne, för det är ingen som sagt att hon säger till för tidigt. Ida upplever ett yrkesetiskt dilemma när hon vill upprätthålla en god stämning men samtidigt känner sig tryggare om hon säger till lite tidigare eftersom hon är rädd för att barnen ska få övertaget annars. Ida tror att barnen känner att hon är osäkrare än exempelvis handledaren som är mer erfaren. En situation som Ida tog tag i var när två pojkar orsakade översvämning. Hon bad dem helt enkelt att torka upp efter sig och kände sig nöjd med hur hon agerat. Denna situation beskriver Ida i sin dagbok. I övrigt består dagboken mestadels av dialoger mellan pedagoger och barn. De få kommentarer Ida gör handlar om att barnen hjälper varandra och visar empati samt att hon känner att det är svårt att vara en auktoritet och få barnen att lyssna och att få gehör när hon säger till dem. I olika inlämningsuppgifter och didaktiska planeringar återkommer Ida till auktoriteten, empatin och vikten av att skapa goda relationer till barnen genom ett samspel med dem.

När barnen leker i smågrupper och något barn hamnar vid sidan är handledaren noga med att alla måste få vara med och leka. Ida tycker inte att frågan är så enkel eftersom barnen ibland också måste få välja vilka de vill leka med utan att bli styrda. Här finns en värdekonflikt mellan barnens möjligheter att få bestämma själva eller att ta ansvar för varandra. Precis som med gränssättningarna så tycker Ida att det är positivt när det blir skilda meningar för det ger henne anledning att fundera över sina ställningstaganden. Detta

tolkar jag som ett uttryck för att distans uppstår när man tycker olika, vilket sätter igång reflektionen.

Jag är med och observerar ett förberedande tillfälle i HFU som Ida får ta del av innan hon går ut på sin VFU i T2. Förberedelserna innehåller mestadels information om olika uppgifter och vad som krävs. Studenterna uppmärksammas på att de är förebilder för barnen, något som skulle kunna relateras till yrkesetikens innebörder men utförligare förklaringar ges inte. Här sker alltså en normativ markering i utbildningen men den problematiseras inte.

Ida ser redan från T2 sin handledare som en förebild och menar att hon är väldigt ”närvarande” i relationen till barnen vilket innebär att hon diskuterar mycket med dem, frågar dem och visar intresse för vad de säger. Det märks att hon vill barnens bästa, hon visar tålamod och är tillåtande. Hon markerar när barnen gör fel genom att förklara för dem så att de förstår och kan lära sig. På så sätt visar hon barnen respekt och betraktar dem som individer, menar Ida.

Alltså dels är det ju en dialog och en förklaring till, det känns som att….., ja, det …. Ja en form av respekt också, tycker jag, för barnen. De behandlar ju dem som … vad ska jag säga. Istället för att bara säga till, att de har en diskussion och förklarar, det tycker jag är ett bra sätt mot barnen också för det ger ju dem en möjlighet att förstå och de lär sig…

Att bli barnens vän på detta sätt kräver mycket tid i barngruppen.

I T3 förklarar Ida att hon har fått en annorlunda barnsyn genom utbildningen till skillnad mot tidigare när hon vikarierade. Utifrån intryck och reflektioner från VFU-perioder menar hon att det är viktigt att tilltala varje barn med namn för att de ska känna sig sedda och för att visa att man bryr sig om dem.

Ett sådant förhållningssätt gör barnen trygga och de känner sig respekterade.

Ida har utvecklat sin barnsyn genom att hon frågar mer efter deras känslor och hjälper dem att uttrycka dessa. Hon berättar hur utbildningen förändrat hennes förhållningssätt:

…just att vi ska se barnen och ta en annan eller ha en barnsyn och se barnen med känslor och se varje barn som ska få komma fram och så här och då vet jag att det var en flicka när jag var på vikariat, hon var två, tre år och hon märkte jag hade, hon var väldigt orolig och väldigt kontaktsökande och så vet jag då att hennes föräldrar låg i skilsmässa och det, då kan jag

känna, eller jag kan känna nu i efterhand att, hade jag haft den kunskapen jag har idag så hade jag bemött på ett annat sätt och det är ju lite synd eller tråkigt samtidigt som jag känner mig ju att det är lärorikt för jag har verkligen lärt mig mycket då när jag ser den förändringen.

Ida har fått syn på hur hon utvecklas och lär sig i utbildningen. Handledaren fungerar även i T3 som förebild och Ida förklarar mer om hur hon ger barnen tid och hur hon brukar fråga barnen om deras hemsituation på ett sätt som liknar ett samtal med kollegorna. När barnen får berätta om sina erfarenheter hemifrån så känner de sig viktiga och handledaren får en bättre helhetsbild av dem. Idas barnsyn förändras successivt genom utbildningen och när hon får tillfälle att förklara den för någon annan så stärker hon sitt lärande. Hennes barnsyn handlar mycket om ett ansvar för barnen att de ska lära sig vad som är rätt och fel på förskolan och hur man ska vara mot varandra. Barnen ska få vara delaktiga och ha inflytande över verksamheten. Ibland när det finns många åsikter och ett beslut måste fattas kan det bli svårt men Ida tror att det är möjligt att resonera med barnen. Regler behövs men de måste ständigt granskas och diskuteras med barnen. Regler som är nödvändiga måste förklaras för barnen.

Under T2 observerar jag när Ida vid ett tillfälle får ta ansvaret för måltiden i sin helhet och för barnet som ska duka. Ida följer barnet vid dukningen genom att samtala kring exempelvis vad som ska plockas fram och hur många.

Barnet får ta initiativ och bestämma i vilken ordning dukningen ska göras. Ida tränar ledarrollen och skapar en relation till ett enskilt barn samtidigt som samtalet om dukningen är ett lärande Även vid måltiden är relationerna i centrum men Ida lyckas inte vara en auktoritet utan barnen bryter mot olika regler. Det blir stökigt när den ordinarie personalen lämnar rummet. Barnen tar över situationen och Ida gör olika försök att säga till på ett vänligt men bestämt sätt. Problemen med auktoriteten i gruppen är något som Ida senare reflekterar mycket över utifrån att hon kanske valde att agera för sent och då tappade hon kontrollen över gruppen.

Efter detta tillfälle fick Ida handledning, som jag observerade. Mestadels fokuserade handledningen på att måltiden ska vara en lugn och trivsam stund där barnen får styra samtalen. Problemen som uppstod handlade enligt VFU-läraren om hur mycket Ida ska träda in och ge tillsägelser för att barnen ska

Efter detta tillfälle fick Ida handledning, som jag observerade. Mestadels fokuserade handledningen på att måltiden ska vara en lugn och trivsam stund där barnen får styra samtalen. Problemen som uppstod handlade enligt VFU-läraren om hur mycket Ida ska träda in och ge tillsägelser för att barnen ska