Styrdokumenten och bildläraren

Tre av de fem intervjuade lärarna uttrycker att de är nöjda med kursplanen – både gällande innehåll och gällande utformning. På frågan om vad hon skulle förändra om hon fick fria tyglar att själv utforma ämnet och kursplanen svarade Anna:

Jag är rätt nöjd med kursplanen faktisk, jag tycker det är väldigt bra också faktiskt att man har tryckt mer på dels det analytiska, dels arbetsprocessen, reflektera kring sitt arbete, för att ta bort fokus bara på resultatet… Och att man trycker på det här med digitala verktyg. Jobba med datorer och film och sånt… Så jag tycker det är på bra väg.

Ericas tankar kring kursplanen går i samma banor:

Nej, jag tycker den är bra. Så, det var helt inne på min linje tycker jag. Eftersom fokus så starkt nu pekar ditåt, mot det här med bildhantering, med

analys och bearbeta bilder. Sen tycker jag att man har minskat och tonat ner det här med tekniker.

Carolin är av en annan åsikt och hade velat göra vissa förändringar kursplanen:

Jag försöker nog jobba lite mer som man gör på en konstskola… Så vill jag jobba mer med mina elever. Dom tycker det är väldigt roligt också på grundskolan. Dom förknippar det med att… ’Åh, ni får jobba med staffli ibland!’ och dom får känna sig lite som konstnärer [...] Jag skulle vilja ha lite mer teckning med eleverna, för jag märker att när dom blir duktiga på det så kommer ibland måleriet och det blir lite förlösande faktor med just det tekniska och materialet.

David menar att bildämnet kräver en verklighetsanknytning för att kunna hävda sitt syfte:

Dels för att använda sig av bildämnet senare i livet. Att man kan kommunicera med visuella koder på olika sätt […] Det är ju väldigt få av dom som kommer att sitta och rita grejor. Men väldigt många kommer att kunna göra power points på deras företag. Liksom kommunicera visuellt.

David berättar vidare vad han personligen tycker är viktigast att eleverna lär sig i bildämnet. Han menar att man måste betrakta bildämnet mer som ett språk: ”En kommunikationsform, att man jämställer det med svenskan”. Anna är inne på samma linje när hon beskriver syftet med bildämnet: ”Just nu, på det här stadiet, om man tänker sig grundskolan, tycker jag nog att det kommunikativa är viktigast […] jag vill gärna jämföra det med ett språk. Det här hur man tolkar bilder, hur man läser och uppfattar bilder”. Erika beskriver att hon tycker bildanalys och kritisk granskning är en viktig del i bildämnets syfte:

Jag personligen tycker bildanalys, alltså informationen som bilder, som de möter varje dag. Att kunna handskas med den. Och att bearbeta den, på grund av att det är så mycket.

Både Carolin och Berit pekar på andra saker de tycker är viktigt att eleverna lär sig. De framhäver elevens egna skapande, där det personliga uttrycket får stå i fokus. Carolin uttrycker sig såhär: ”Det är nog att förmedla… Att nå fram… Att hitta ett personligt uttryck […] att resultatet, ja, det här är jag nöjd med”. Berit beskriver hur

hon anser att ett syfte är att eleven finner glädje i skapandeprocessen: ”Jag tror det befriar oss… Själen blir friare tror jag… Tanken växer i att kunna skapa”.

5.3.1 Analys: Styrdokumenten och bildläraren

I Lgr80 skiftades bildämnets fokus från ett fritt skapande till att utveckla en förmåga hos eleverna att självständigt skapa, tolka och kritiskt granska bilder (Pettersson, Åsén 1989). Med Lpo94 lades fokus vid att eleverna skulle lära sig hantera det ökande visuella informationsflödet (Lpo94), vilket också går att utläsa i Lgr11 (Lgr11). Anna beskriver sin bild av kursplanen och hur hon tycker det är bra att fokus läggs vid arbetsprocessen, det analytiska och reflektionen samt att man tar hänsyn till den digitala utvecklingen. Erica har liknande åsikter och nämner även att hon ser det som positivt att kursplanerna lägger mindre fokus vid tekniker. Både Annas och Ericas synpunkter kan relateras till en syn på bildämnet som har sin grund i 1960-talet. Som vi kan läsa om i den historiska genomgången började man på 1960-talet arbeta med att hitta vetenskaplig grund för bildämnet. Bland annat lyftes forskning kring bildanalys och kommunikationsteori fram. Detta gjordes för att stärka bildämnets ställning i förhållande till andra ämnen (Åsén 1992). I motsats till vad Anna och Erica säger sig lägga fokus vid pekade undersökningen NU-03, som vi nämner i inledningen, på att lärarna valde att bortse från flera av kursplanens mål och fokuserade sin bildundervisning på framförallt bildframställning (U08:192 2008). I likhet med bildlärarna i undersökningen NU-03 och i motsats till Ericas uttalande om minskat inflytande av tekniker i bildämnet uttrycker Carolin en önskan om mer tekniska moment i kursplanen.

David uttrycker att syftet med bildämnet måste grundas i en verklighetsanknytning. Detta resonemang kan man finna likheter i hos äldre syftesformuleringar: redan under andra hälften av 1800-talet användes ”teckningsundervisningen” som ett slags yrkeskvalificerande fostran (Pettersson, Åsén 1989). Men om 1800-talets undervisning fostrade eleverna till en god industriarbetare nämner David istället ”power point” och företagsvärlden som områden att behandla i undervisningen. David menar vidare att man måste betrakta bildämnet som ett språk. Både Anna och Erica är inne på samma linje och beskriver vikten av förmågan att hantera bildkommunikation. Resonemangen

kring bildämnet som ett språk behandlar både Lind och Åsén (1999) och Jönsson (2010). De beskriver ungdomars bildskapande som ett minoritetsspråk som står i förhållande till andra språk, där det skrivna och talade värderas högre. Detta trots att eleverna, precis som Erica beskriver, konstant omges av bilder i sin vardag vilket man också kan utläsa i Lgr11:s beskrivning av bildämnet (Lgr11). Både Carolin och Berit förhåller sig annorlunda till vad de anser är bildämnets syfte. De anser att elevens eget skapande, där det personliga uttrycket får stå i fokus, är viktigast. I vår historiska genomgång av bildämnets utveckling kan man läsa hur synen på det fria skapandet och skapandeprocessen som något gott i sig självt hade sitt genomslag på 1930-1960- talet (Åsén 1992). Man menade att det fria skapandet kunde stärka elevernas självbild och gynna spontaniteten vilket kan anses gå i linje med Berits uttalande om skapandeprocessen som något befriande.