Barn i förskola
Eriks mamma återkommer till sonens behov av stöd för kommunikationen när frågor om inkludering och delaktighet ställs.
“Kan han inte kommunicera, kan han inte bli förstådd, hur kan han då ha samma delaktighet? För det är ju så att en människa utgörs av vilka tankar man har kring saker och ting, att bli bekräftad i det man tänker och känner (...). Om han inte får den här responsen, hur ska han kunna utvecklas?” (Eriks mamma)
Den stora barngruppen och upplevd personalbrist utgör hinder för att Erik ska bli inkluderad i gruppen. Eriks mamma berättar att sonen har vänner och är omtyckt, men att han hamnar lite vid sidan av och utan vuxenstöd får svårt med samspel och lekar. Mias mamma berättar att pedagogerna hellre låter Mia leka med de yngre barnen än ger henne det stöd hon behöver för att samspela med jämnåriga. På så sätt medverkar personalen till att Mia exkluderas från den grupp hon formellt tillhör, och som hon till hösten ska gå tillsammans med i förskoleklass.
“(...) hon vill jättegärna leka med dom barnen som är i hennes ålder (...), men hon får inte hjälp av pedagogerna att komma in i den leken (...) för då tycker dom det är så behändigt att hon leker med dom yngre barnen (...)”. (Mias mamma)
Barn i grundskola
Även föräldrarna till barn i skolåldern ger uttryck för att barnen behöver stöd för att komma in i sociala sammanhang med jämnåriga, det vill säga få tillgång till det sociokommunikativa samspelet. Det gäller främst i de fria aktiviteterna. Fridas mamma säger att det finns en ovilja hos personalen att se vad som händer på raster, då dottern lätt hamnar i en iakttagande position.
“(...) det är väldigt lätt att som vuxen luta sig tillbaka på att den här eleven väljer att inte vara med, den här eleven väljer att titta på, hon är ju glad.” (Fridas mamma)
40
Samtidigt beskriver hon det som positivt att Frida inte har en resursperson, då det hade kunnat hindra samspelet med jämnåriga eftersom Frida då enligt mamman med stor säkerhet i många situationer skulle vänt sig till den vuxna personen istället för till kamraterna. Vuxenstödet måste ges med fingertoppskänsla för att det ska bidra till inkludering. För lite stöd kan göra att barnet tilldelas en passiv roll, för mycket att barnet särskiljs från gruppen.
“(...) på både gott och ont så tror jag ändå att inte ha en personlig resurs har hjälpt Frida till att vara en av eleverna. Alltså hon plockas inte ut utan är i gruppen.” (Fridas mamma)
Rakels mamma berättar att dottern vill vara som alla andra och att hon vill klara sig själv.
“(...) Rakel märkte ju att det är ingen annan som tecknar, det är ju bara jag, och då slutade hon eftersom hon vill vara en del av gruppen.” (Rakels mamma)
Barn i grundsärskola
Barn i grundsärskola är per definition exkluderade då de är undantagna från den ordinarie skolverksamheten. Det innebär inte att barnen inte kan vara inkluderade i andra sammanhang i samhället. Huruvida föräldrar som valt grundsärskola åt sina barn är lika måna om inkluderingstanken som föräldrar till barn med en intellektuell funktionsnedsättning vars barn går i grundskolan, går inte att säga något säkert om utifrån intervjuunderlaget. Om man lyfter blicken till ett samhällsperspektiv är det dock troligt att alla föräldrar vill att deras barn ska mötas av en välkomnande närmiljö och slippa diskriminering - två av Salamancadeklarationens uttalade målsättningar (Salamancadeklarationen och Salamanca +10, 2006).
“Inkludering betyder för mig att man inte behöver kämpa för sin plats i samhället, utan att man faktiskt inkluderas (...) utan att behöva slåss eller behöva ta sin plats egentligen, utan att man får sin plats, på sina villkor.” (Ellens mamma)
Daniels mamma berättar om sin upplevelse av att sonen under en tid gick på ett vanligt fritidshem. Det var en tid som präglades av frustration och motgångar, för både sonen och henne själv.
41
“Katastrof! Att alltid gå till jobbet o vara sämst. Att alltid gå till jobbet och va i vägen. För så va det för honom (...)” (Daniels mamma)
Hennes upplevelse var att sonen “offrades” för inkluderingsvisionen, och att det var hon som förälder som fick verka för sin sons bästa genom att kämpa för en segregerande lösning.
“Och det var bara för att det skulle se bra ut på papperet som den här rektorn ville att dom [sonen och en pojke till] skulle vara kvar där [på det stora fritidshemmet] och jag blev förbannad, det blev jag till slut.” (Daniels mamma)
När Daniel fick byta till grundsärskolans fritidsverksamhet förändrades situationen och han blev delaktig på ett helt annat sätt. Han fick kamrater och kunde självständigt initiera och delta i aktiviteter. Mamman beskriver det som att han kunde vara sig själv och att hon plötsligt kunde koppla av. Välbefinnandet för både mor och son påverkades alltså positivt av den högre graden av delaktighet och trivsel.
“Men tillsammans har dom [personer med intellektuell funktionsnedsättning] riktigt roligt. Riktigt roligt. Och det är det jag helst vill se för Daniel, än att han ska inkluderas bara för sakens skull. (Daniels mamma)
Daniels mammas erfarenhet av inkludering är att det främst handlar om fysisk placering och om en ouppnåelig vision.
“Normalbegåvade ungar dom är någorlunda lika men våra barn är jätteolika. (...) Det måste få vara så. Det bara är så. Dom har ändå ett funktionshinder och man måste se också, dom är inte funktionshindret, men dom har det, så nånstans måste man ha med det i beräkningarna. På barnets villkor, det är i alla fall min ståndpunkt. Det är det som är min starkaste känsla när det gäller skolan det är just det att inkludering är inte för alla, punkt slut, så är det.” (Daniels mamma)
Ellens mamma önskar att dottern hade bättre tillgänglighet till sociala sammanhang tillsammans med grundskolans elever på raster och under vissa lektioner. Skälet till att hon valt grundsärskolan är för att den bäst tillgodoser dotterns pedagogiska behov, och bristande inkludering är det pris som betalas.
42
”Ja då skulle jag önska att dom var mer en större del i skolan tror jag än… Dom är lite avskilda nu. På gott och ont, som jag sa förut.” (Ellens mamma)
När det gäller barnens delaktighet i undervisning och andra aktiviteter är både Ellens och Daniels mammor positiva och beskriver grundsärskolans lärmiljö som mycket främjande och utan begränsningar.
Delanalys
Inkludering är ett begrepp som alla de intervjuade föräldrarna känner till och har tankar om. Samtliga ger uttryck för att deras barn inte är fullt ut inkluderade i respektive verksamhet, men att de kan vara det i vissa moment eller situationer. Viktigt att poängtera är att om inkludering reduceras till att enbart handla om fysisk integrering, d.v.s. placering av elever i samma klassrum (Skolverket, 2015), är det upplagt för den typ av misslyckanden Daniels mamma beskriver. Sonens hälsa och välbefinnande går före vad hon upplever som tomma ord. Samtidigt är det viktigt att framhålla att alla föräldrar sannolikt vill att deras barn ska vara inkluderade i samhället, oavsett barnets skolform. Inkludering, i betydelsen att verksamheter anpassas så att allas behov tillgodoses (Sandström, Nilsson & Stier, 2015; Dolva, 2009) är en viktig vision för samhället att sträva mot, men den är långt ifrån förverkligad. Frågan är om den någonsin kan bli det fullt ut utan att individuella behov riskerar att åsidosättas. Utan att ge mig på att försöka besvara frågan kan jag konstatera att den kluvenhet som Ellens mamma uppvisar antagligen är ganska vanligt förekommande. Som förälder vill man att ens barn tillägnar sig akademiska kunskaper, trivs och utvecklas socialt. Om lärmiljön är inkluderad eller ej är inte ovidkommande, men av underordnad betydelse.
För alla barn/elever, inte minst för dem i grundsärskola, som per definition är en exkluderande verksamhet (Salamancadeklarationen och Salamanca +10, 2006), är delaktighet ett relevant begrepp att fundera kring då man analyserar deras situation och lärmiljö. Delaktighet kan ses som ett delmål på vägen, som man kan arbeta med i alla skolsammanhang. Social och pedagogisk delaktighet, t.ex. i form av tillgängliga lärmiljöer och meningssammanhang, är också förutsättningar för att inkludering ska kunna uppnås. De sex aspekterna av delaktighet; tillhörighet, tillgänglighet, erkännande, samhandling, engagemang och autonomi är relevanta att analysera när
43
man ser på det enskilda barnets/elevens situation (Szönyi & Söderqvist Dunkers, 2012; Specialpedagogiska skolmyndigheten 2015).
Som exempel använder jag här Rakel, som går i årskurs 3 på grundskolan: Rakel tillhör på ett självklart sätt gruppen, genom att hon har många kompisar i både den egna klassen och i andra klasser som hon umgås med även på fritiden. Rakels mamma berättar att dottern har hög social status, vilket kan ses som en form av erkännande. Samhandling och engagemang framträder under rastaktiviterna, som fungerar bra utan stöd. Detsamma gäller under vissa lektioner, t.ex. idrott, där Rakel kan delta tillsammans med kamraterna. En stor del av lärmiljön är tillgänglig för Rakel, exempelvis genom att hon har tillgång till anpassade läromedel, en förståelse av syftet med aktiviteterna och tillgång till det sociokommunikativa innehållet i samspelet med kamraterna. Rakels mamma beskriver att det är behovet av en resursperson i de teoretiska ämnena som gör att dottern inte är inkluderad under dessa lektioner, utan snarare integrerad (Sandström, Nilsson & Stier 2015), trots att hon läser enligt samma läroplan som kamraterna. Rakels autonomi och förutsättningar för inkludering påverkas alltså negativt av närvaron av en resursperson, men det är en förutsättning för hennes delaktighet i vissa moment, som utan stöd inte är tillgängliga för henne. Beroende på vilken aspekt av delaktighet man väljer att titta på så kan alltså en resursperson antingen ses som ett hinder eller en möjlighet i lärmiljön, vilket också Szönyi och Söderqvist Dunkers (2012) framhåller. Väljer man att analysera situationen för en annan elev blir bilden annorlunda. Det är alltså inte individens funktionsnedsättning, utan kontexten - i det här fallet de olika lärmiljöerna, som avgör graden av delaktighet, i en viss situation. Exemplet ovan visar att det faktiskt går att synliggöra och problematisera delaktighet enbart utifrån vad en förälder berättar – även om det naturligtvis blir en bättre och fylligare analys om fler datainsamlingsmetoder används, t.ex. observation och samtal med elev och lärare.