Temporalitet – utmanande och utvecklande

Frågeställningarna efterfrågade effekten av temporär användning på stadsutveckling, och hur det påverkat de inblandade aktörerna. När vi besvarade frågeställningarna fastnade vi stundtals i ett fokus på att hitta konkreta, gärna fysiska avtryck det temporära gjort på stadsutvecklingen för framtidens Nobelberg. Vi kunde konstatera att några aktörer från det temporära projektet följer med in i det framtida Nobelberget, vilket är en konkret följd av det temporära. Emellertid är det fler konkreta effekter det temporära haft på stadsutvecklingen och inblandade aktörer som kräver att tid passerar och effekterna implementeras. När vi skriver detta arbete kan vi endast bearbeta och analysera de tidigt eller direkt uppkomna effekterna av projektet.

Studien visar att temporär användning av Nobelberget medfört oväntade och utvecklande sammanhang där projektägare, kommun och platsens aktörer utmanats och utvecklats, vilket har genererat nya nätverk av aktörer inom stadsutveckling. Studien har även konstaterat att det temporära medför dilemman som fortsatta studier och forskning får gå vidare med för att försöka besvara. Liksom Madanipour (2017) menar anser vi att det temporära nödvändigtvis inte givit oss lösningarna, men det har synliggjort problem som kulturens plats i staden samt rigida regelverk.

6.1.1 Vikten av att våga ta risker

Flera röster från fallstudien efterfrågar högre grad av permanens för kulturaktörer, frågan är om något, eller vad som, går förlorat när kultur tillskrivs plats inom etablerade strukturer och ramar? Riskerar kulturens fria roll att inskränkas av högre grad av permanens? Kanske är det existensen utanför det etablerade som möjliggör ifrågasättande av det etablerade. Samtidigt är ovissheten som följd av tillvaron utanför det etablerade ett problem, något såväl respondenter från intervjustudien som Madanipour (2017) och Dovey (2016) lyfter. En fråga som då uppkommer är: är kulturens plats utanför det

etablerade ett nödvändigt ont?, eller finns det sätt att behålla kraften i det temporära i ett

“Sen måste vi ha med oss att vi måste hitta det långsiktiga för dessa typer av verksamheter på mer långsiktiga venues. Hur ska ett långsiktigt venue i Stockholm leva ut och få ta plats? [...] Hur kan man behålla dragningskraften som finns i ett tillfälligt projekt, som hela tiden är föränderligt, som känns spännande och inte upplevs inboxat? Ett projekt som inte bara bygger på en infrastruktur utan mer på skapande. Hur kan det också ta form långsiktigt? Alltså hur får man det långvariga att kännas tillfälligt?"

Jakob Grandin, House Of Gather, personlig kommunikation, 25 mars 2019.

Det Grandin talar om i citeringen är hur sårbarhet för grupper vars tillvaro i staden som karaktäriseras av temporalitet kan minimeras, samtidigt som deras förmåga bibehålls. Samtidigt menar vi att minimerande av risker in absurdum inskränker möjligheten för den potentiella utkomsten eller belysandet av problematik, något det riskfylldas natur ger upphov till. Vi vill göra en distinktion mellan sårbarhet och risk, och att begreppen risk och möjlighet ligger nära varandra. Att sårbarhet av mindre etablerade grupper reduceras ser vi som viktigt, risker menar vi är nödvändiga. Risktagande tillåter oss att göra misstag vilket skapar möjligheter för ett utforskande av nya metoder och förhållningssätt till staden och dess aktörer. När risker tas, likt det gjorde på Nobelberget där varken projektägare eller kulturaktörer visste vad projektet skulle resultera i, kan problematik som kulturaktörernas ovissa plats i staden synliggöras.

6.1.2 Behovet av alternativa användningar

I litteraturen och vår utbildning efterfrågas alternativa metoder och strategier i bemötandet av stadens föränderliga och utmanande natur. Vi anser efter vår studie av temporär användning att fler temporära projekt bör utforskas då de visat sig besitta potential att föra staden och aktörer i nya riktningar. Litteraturen och vår utbildning har ofta tillskrivit rådande planering epitet rigid, vi anser att det temporära är mer dynamiskt men även mindre beprövat. Om den rigida planeringen visats sig sakna metoder med vilka stadens föränderliga natur kan bemötas krävs att nya, mindre beprövade metoder används. Det medför risker, exempelvis kan aktörer, likt fallet Nobelberget, riskera att bli gentrifieringsagenter. Men det öppnar även för möjligheter. En möjlighet är att aktörer som vanligtvis inte direkt deltar i stadsutvecklingsprocesser blir mer delaktiga, kanske sitter dessa aktörer på alternativa metoder som kan gagna staden och dess utveckling. Om alternativa metoder och lösningar efterfrågas anser vi att alternativa metoder och därmed aktörer bör inkorporeras i stadsutvecklingen.

Studien av Nobelberget har vittnat om hur rådande svensk lagstiftning visat sig svårmanövrerad. Dels lyfts den snåriga processen för att få till stånd en temporär användning på Nobelberget av Allesson (personlig kommunikation, 30 april 2019), dels lyfts den i litteraturen av Madanipour (2017). Madanipour menar att processen blir svår att navigera i, framförallt för aktörer som inte är kunniga inom de rådande systemen som gäller för fysisk planering, då regelverk är anpassat för beständigare användningar av staden. Om inte kontrollerande och styrande samhälleliga organ arbetar för ett förenklande av alternativa sätt att ta sig an staden finns risk för att många initiativ aldrig realiseras och alternativa metoder gås miste.

6.1.3 Nobelberget sattes på kartan

Uppsatsen har vidrört hur det temporära projektet gav upphov till publicitet och medial uppståndelse, men det har inte varit något primärt fokus för analysen. Innan AL initierade det temporära projektet på platsen och delvis öppnade upp för allmänheten var platsen en okänd fläck på stockholmskartan, detta trots att det ligger i nära anslutning till innerstaden. Fyra år av temporär aktivitet senare är det en plats många i Stockholm har någon typ av relation till, eller åtminstone har hört talas om. Även vi som skriver detta arbete har på olika sätt interagerat med, och deltagit på Nobelberget. AL har gjort den tomma fläcken på kartan till en attraktiv och känd plats i staden.

Vi tror att den genererade publiciteten är en av de främsta effekterna av Nobelberget för AL. De är ett företag som tidigare visat sin förmåga att inkorporera kultur i stadsutvecklingsprojekt, exempelvis i Dieselverkstaden. I och med Nobelberget befästs AL:s nisch mot kultur, och position på marknaden ytterligare. Att AL vann den den åtråvärda upphandlingen och uppdraget att utveckla delar av Slakthusområdet, gammal industrimark på attraktivt läge i Stockholm, är förmodligen delvis en följd av att Nobelberget var så pass lyckat.

Att flera av aktörerna fick etablera sig i lokaler på Nobelberget för enbart driftkostnad, det vill säga långt under marknadshyra, visar på att projektet var en genuin satsning från AL för att främja och bereda plats för kulturen i staden. Att AL satsar på att ge kulturaktörer en plats i staden till en anmärkningsvärt låg kostnad medför en goodwill som är svår att mäta i direkt avkastning. En fråga är om kulturaktörerna borde kompenseras ytterligare om det visar sig att det värde de genererat för AL är långt större än en reducerad hyra?

Denna studie har inte undersökt det rent monetära värdet som det temporära projektet genererat för AL, en sådan rapport framarbetas under vårt skrivande internt hos dem enligt deras uppgifter. Vi kan emellertid inte vara naiva och tro att AL enbart gjort detta för ett välgörande ändamål utan att det även funnits ett lönsamhetsintresse. De är ett vinstdrivande bolag som enligt vår uppfattning fått upp ögonen för vad kulturellt kapital kan generera monetärt. Att kulturell och monetär vinst kan gå hand i hand behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, men vi kan utifrån studien förmoda att kulturen blivit en av kapitalismens handelsvaror.

Under arbetets gång har vi frågat oss om, eller på vilka sätt ett temporärt projekt i paritet med Nobelberget skiljt sig om det initierats av offentlig sektor istället för privat. Hade större fokus tillskrivits fördelning av avkastning från projektet till samtliga aktörer om projektägaren inte varit ett vinstorienterat privat bolag? Det är något vi enbart kan spekulera i då vi inte granskat större temporära projekt initierade av offentlig sektor. Utkomst och hantering av större temporära projekt kan även skilja sig beroende på i vilken kommun eller annan offentlig instans de genomförs. Oavsett om projektägaren är offentlig eller privat ställer vi oss positiva till att fler temporära projekt initieras.

6.1.4 En samordnande roll

Blom (personlig kommunikation, 25 mars 2019) efterfrågar i intervjustudien en samordnande roll på Nobelberget. Rollen efterfrågades då Blom önskade ökad dialog och konsensus mellan verksamheterna om vad för plats Nobelberget skulle bli. Vår tanke är att om en sådan samordnande roll hade funnits hade det varit av stor betydelse vem den individen var och vem som hade makten att tillsätta den rollen. Förhoppningsvis hade personen i fråga lyckats uppfylla Bloms önskningar, men det finns även fog att tro att den personen och rollen hade kunnat leda till andra resultat, även oönskade sådana. Den som hade besuttit den samordnande rollen hade förmodligen påverkat Nobelbergets aktivitetsrum och därmed platsen. Maktrelationer hade tett sig annorlunda, där individen i en sådan roll hade kunnat diktera sin egen agenda genom att forma ramverket för Nobelberget och rationalisera vad som hade ansetts möjligt för platsen och inte. Surowieckis (Albrechts, 2011) teori om att den kollektiva intelligensen överträffar den enskilda individens stöder vår tes om riskerna med de, utifrån Bloms perspektiv, eventuellt oönskade utfallen. Nobelberget med en tydligare samordnande roll hade utifrån Certeaus (1984) teori förmodligen blivit ett mer strategiskt än taktiskt projekt, då en

gemensam vision om platsen var det som efterfrågades av Blom, vilket hade gjort projektet mer strategiskt.

Institutionaliseringen av Nobelbergets transformativa metoder har till viss del redan skett i och med etableringen av Stadsinnovation samt Andreas Bloms nya roll. Albrechts (2011) skriver att det dock först i efterhand går att utröna vare sig en händelse eller projekt visat sig vara transformativ, då transformativ förändring sällan sker omedelbart:

“Transformative change rarely occurs in instant revolutions. It is change that actually evolves in many small ways to produce an emergent pattern that, retrospectively, comes together and becomes evident in what history may then describe as ‘a transformative moment’ (Chia 1999: 212; Healey 2005: 158; Healey 2006: 541).”

Louis Albrechts 2011, 19.

Det återstår alltså att se ifall Nobelberget kommer benämnas som ett transformativt projekt, beroende på hur avkastningar av projektet vidare ter sig. Hur institutionaliseringen av transformativa metoder (Albrechts 2011) verkligen sker får alltså framtiden utvisa, och i avsnitt Våra förslag till vidare forskning presenterar vi förslag på studier som kunnat studera institutionaliseringen.