Teoretiska utgångspunkter

De teoretiska perspektiven som vi har valt att utgå ifrån i detta arbete är ett sociokulturellt perspektiv på lärande och det utvecklingsekologiska perspektivet. Vår studie fokuserar på utomhusmiljön och dess potential för barns lärande, utveckling och integration. Ett

sociokulturellt perspektiv handlar om att människor lär sig bäst genom kommunikation och interaktion med varandra (Säljö, 2014). Av den anledning anser vi att det sociokulturella perspektivet är lämpligt att använda i vår studie då den handlar om olika lärmiljöer och sammanhang som barnen vistas i. I ett sociokulturellt perspektiv är verktyg och olika

artefakter betydelsefulla för lärande och utveckling. Viktiga begrepp inom det sociokulturella perspektivet som kommer att användas i studien är mediering och den proximala

utvecklingszonen. Mediering och den proximala utvecklingszonen blir aktuella då studiens tidigare forskning lyfter vikten av barnens interaktion, samspel och användningen av naturmaterial som finns i närmiljön.

Det andra perspektivet som vi har valt att utgå ifrån i detta arbete är det

utvecklingsekologiska perspektivet. Enligt Engdahl och Ärlemalm-Hagsér (2020) handlar perspektivet om att sätta barnen i fokus och att de ses som en del av sin närmiljö. Av denna anledning ser vi att detta perspektiv är tillämpligt att använda i studien. Några viktiga begrepp som är centrala inom det utvecklingsekologiska perspektivet och som kommer att lyftas upp, är mikro-, meso-, exo- och makrosystem.

2.2.1 Sociokulturellt perspektiv

Det sociokulturella perspektivet är studiens teoretiska utgångspunkt som enligt Säljö (2014) har sitt ursprung i Lev Vygotskijs syn på lärande och utveckling. Utifrån Vygotskijs tankar sker lärandet i ett socialt sammanhang (Elfström, Nilsson, Sterner & Wehner-Godée, 2014).

Säljö (2014) benämner att det sociokulturella perspektivet handlar om hur barns lärande sker. Författaren anser att det handlar om den intellektuella förmågan och de resurser som miljön bidrar med. Samtidigt handlar det om människornas hänsyn till vilka resurser som miljön erbjuder, vilka krav som ställs och omgivningens bidrag (Säljö, 2014).

Inom det sociokulturella perspektivet finns det två grundläggande begrepp. Ett utav de grundläggande begreppen enligt Lundgren, Säljö och Liberg (2017) är mediering. Med begreppet mediering menar författarna att vi människor använder oss av olika verktyg och redskap för att vi ska förstå vår omvärld och kunna agera i den. Säljö (2014) skriver att dessa verktyg eller redskap är nyckelbegrepp för att förstå mänskligt lärande. Med detta menas att dessa verktyg som används, kan ses som artefakter, som vi människor lär oss att använda när vi samspelar med andra runt omkring (ibid). Vygotskij nämner att det finns två olika sorters redskap: språkliga och materiella. Vi pedagoger behöver vara medvetna om vilka material vi använder oss av i vår omgivning för att skapa uppfattning om hur barn lär sig och utvecklas i olika miljöer. Barnen är sociala varelser som samspelar och utvecklar dessa artefakters betydelse tillsammans när dem leker (Säljö, 2014).

Ur ett sociokulturellt perspektiv ses språket som en betydande faktor. Språk och kroppsspråk ses som viktiga byggstenar under barns utveckling till socialt kommunicerande individer.

Språket praktiseras genom det samspel som sker och får därför en betydande roll i olika sociala sammanhang och lärsituationer. Språket som barn praktiserar bidrar till en förståelse för hur de uppmärksammar andra barn, hur de tar kontakt samt hur barnen är mot varandra.

Strandberg (2017) menar att dessa faktorer bidrar till det enskilda barnets utveckling. Enligt författaren blir därför förskolor en kraftfull och positiv plattform för barns lärande och utveckling. Vidare skriver Säljö (2000) att kommunikationen blir en kollektiv process där barns upplevelser äger rum mellan barn-barn och inom dem själva. Detta bidrar till nya sätt att tänka, handla och resonera. Utvecklingen hos barn ses i det sociokulturella perspektivet som en socialisation, där deras värld är full av handlingar, föreställningar och samspel (Säljö, 2000).

Det andra grundläggande begrepp inom det sociokulturella perspektivet som Lev Vygotskij redogör för är den proximala utvecklingszonen. Enligt Säljö (2014) handlar den proximala utvecklingszonen om människors lärande och utveckling som är i ständig förändring. Dessa förändringar erbjuder vid varje tillfälle möjligheter till nya lärdomar i samspelen som

inträffar med andra i omgivningen. Den proximala utvecklingszonen går ut på att människor kan överskrida sin kompetens utifrån problemlösning under ledning av vuxna eller i ett socialt samarbete med andra (ibid). Pedagogernas roll inom den proximala utvecklingszonen är betydande för barns lärande och utveckling eftersom dem är kompetenta och har

kunskaper som i sin tur kan vägleda barnen i deras lärande. Det är viktigt att pedagoger alltid utmanar barnen inom denna zon för att främja deras fortsatta utveckling (Engdahl &

Ärlemalm-Hagsér, 2020). Med detta menas att det är viktigt att pedagogerna skapar olika lärandemiljöer för att utmana barnen, eftersom barn är sociala varelser som lär sig genom att samspela med andra barn och vuxna.

2.2.2 Utvecklingsekologiska perspektivet

Det utvecklingsekologiska perspektivet handlar om att sätta barnen i fokus och se dem som en del av deras närmiljö, där familjen och förskolan är de två element som ligger närmast.

Förskolan och hemmet är två viktiga delar i barnens vardag och många barn idag, spenderar en stor del av dagen på förskolan när vårdnadshavarna förvärvsarbetar. Flera personer än den närmaste familjen blir således betydelsefulla och viktiga delar i barnens lärande och utveckling. Förskolan och familjen är två element som kan påverka barnet i sin närmiljö. Det kan vara vårdnadshavarnas arbetstider, familjens levnadsstandard samt samhällets lagar och samhällets ekonomi osv. Det system som ligger barnen närmast i närmiljön påverkarar dem mest i deras utveckling och här kan vi se familjen som den viktigaste biten. Då

vårdnadshavarna oftast förvärvsarbetar, har förskolan en viktig och betydande roll för barnens närmiljö. Förskolan ger barnen chansen till att samspela med andra och på så sätt uppstår nya relationer som kommer att betyda mycket för deras utveckling och lärande.

Barnens utveckling sker genom en ständig närvaro och anpassning mellan barnen själva och i den miljö barnen befinner sig i. Således är det viktigt att samtala om barnens hälsa och välbefinnande för att få en god bild av barnens trivsel. Inom det utvecklingsekologiska perspektivet är det viktigt att utgå från barnen och deras engagemang i förhållandet till deras omgivning i närmiljön. Samtidigt bör det utgås ifrån barnens förhållande i relation till närmiljön samt se till att kontakterna mellan alla system i närmiljön fungerar väl. Detta på grund av barnens vistelse i en värld där det uppstår många olika kontakter och relationer.

Andra saker som inverkar på barnets handlingar och samspel är förskolans organisation samt utformningen av miljön både utom- och inomhus där materialet även har en viktig funktion (Engdahl & Ärlemalm-Hagsér, 2020; Bronfenbrenner, 1979).

Fyra viktiga system inom utvecklingsekologiska perspektivet

Det förekommer följaktligen fyra system inom det utvecklingsekologiska perspektivet och dessa är mikrosystemet, mesosystemet, exosystemet och makrosystemet. När det handlar om mikrosystemet i det utvecklingsekologiska perspektivet utgår det ifrån olika roller och

relationer samt aktiviteter som barnet använder i närmiljön. Närmiljön för barnet är platser som är verkliga och aktuella, så som förskolan, hemmet och kamratrelationer. Dessa tre element bör samspela då de ligger tillgrund för barnets lärande och utveckling. Ska ett

lärande ske behöver barnen få tillgång till en närmiljö som skapar en mängd olika situationer där barnet får delta i olika aktiviteter, roller och relationer (Bronfenbrenner, 1979).

Mesosystemet handlar om att se förskolan, hemmet och kamratrelationer som en relation och helhet där barnens påverkan av de olika miljöerna blir en avgörande del i barnets agerande i förskolan. Exosystemet handlar om den närmiljö där barnen inte kan vara delaktiga, men de blir påverkade av dess sammansättning. Dessa miljöer är kommunens barnomsorgspolitik samt personaltäthet eller personalomsättning. Makrosystemet som är det sista av de fyra systemen handlar om barnets närvaro och vistelse i själva samhället, dit räknas barnets levnadsstandard, kulturella omständigheter osv (Hwang & Nilsson, 2019).