I detta avsnitt kommer det beskrivas om olika teorier och begrepp, dessa förklaras och beskrivs som verktyg för att analysera studiens resultat. Barndomssociologin används för att förstå innebörden med att inta ett barns perspektiv och ett barnperspektiv, vidare övergår det till förståelsen kring vad ett överkrav kan ha för betydelse i förskolan. I teoriavsnittets senare del framkommer omsorgsetiken och dess fyra huvudkomponenter.
3.1 Barndomssociologi
Barndomssociologin handlar enligt Halldén (2007) om ett nytt sätt att forska kring barn och själva barndomen, detta innebär att det går att studera barn på ett nyanserat sätt och att barn ska ses som en del av samhället. Genom att använda sig utav barndomssociologin kan man på ett nytt sätt studera barn, att istället gå från att bara forska om barn till att även forska för och med barn. Vilket i sin tur ger barnen egna rättigheter att få möjlighet att förändra sina villkor till något bättre. Med barndomssociologin och den nya synen på barn och barndom förklarar Corsaro (2015) att det oftast sker att vi vuxna tar ett barns perspektiv för givet och gör våra egna tankar till ett faktum. Han ger därför som förslag att för att vi vuxna ska kunna förstå ett barns perspektiv krävs det att vi använder oss utav etnografiska observationer och dokumenterar för att förstå barns kamratkulturer. Han menar att på detta sätt kan vi möta och förstå ett barns perspektiv.
Begreppet barnperspektiv kan enligt Halldén (2007) ses som både ideologiskt och metodologiskt. Hon menar att eftersom begreppet barnperspektiv inte är fullständigt definierat, är det ett starkt laddat ideologiskt begrepp. För att kunna använda sig utav ett barns perspektiv, krävs det att pedagoger hittar metoder för att ge barn möjligheter att få uttrycka sig själv (Halldén, 2007). För att hitta dessa metoder använder man sig av det metodologiska begreppet, vilket enligt Halldén (2007) innebär att låta barnens röster bli hörda och det är då man intar ett barns perspektiv. För att det ska kunna vara ett barnperspektiv krävs det alltså att det även finns med ett barns perspektiv och det är upp till pedagogerna att tolka. Det krävs att de vuxna hela tiden är närvarande i dessa situationer. Ett barnperspektiv handlar alltså om vuxnas tolkningar för att ge barnet de bästa förutsättningarna och att kunna utveckla barns villkor genom att tolka detta utifrån ett barns ögon. Det innebär att den vuxna har tolkat barnet, utan att barnet fått göra sin egen röst hörd.
Vilket är motsatsen till begreppet barns perspektiv, där Halldén (2007) menar att för att det ska vara ett barns perspektiv krävs det att det är barnen själva som kommer med informationen och att barnen har använt sina egna röster och blivit hörda. Detta kan även ses som en egen barnkultur. Corsaro (2015) nämner att när ett barn ska hitta sin identitet eller sin tillhörighet, görs detta genom ett deltagande i rutiner både tillsammans med sina kamrater och de vuxna. När ett barn gör tillträde in i de vuxnas värld kan detta göra så att barnet känner osäkerhet och förvirring i deras liv, från deras egna perspektiv. Detta är enligt Corsaro, en naturlig del i barns utveckling. Det beror på att de vuxna har större makt över barnen och barns kunskaps och emotionella omogenhet, detta kan i sin tur visa sig att barn är undergivna de vuxna och att all kulturell information de måste ta in från vuxenvärlden kan vara svårt att förstå och hantera.
3.2 Överkrav
I linje med Bustamante, H. Hindman, R. Champagne och A. Wasiks (2018) studie om de positiva aspekter som finns kring storsamlingar menar Edfelt (2019) att samlingar har en betydande roll under dagen för att skapa en social mötesplats som bygger på gemenskap i gruppen samt skapar tillfälle för barnen att träna på olika färdigheter och förmågor. Edfelt (2017) problematiserar en annan aspekt av samling. Denna aspekt är hur vissa situationer kan bli ett överkrav för barnet, då de förväntningar och krav som pedagogen ställer kan överskrida den kompetens som barnet besitter där och då. Detta skulle kunna ske under en samling då Edfelt (2019) anser att det kan finnas barn som under en samling inte klarar av situationen. Totalt listar Edfelt (2019) upp 15 förmågor som krävs för att ett barn ska klara av en samling. Exempelvis krävs det av ett barn att de ska ha ett utvecklat språk, kunna reglera sin aktivitet och sitta stilla, vara uppmärksam och reglera sina känslor samt kunna göra egna val och vara säker i dem. Om en av dessa förmågor är underutvecklat hos barnet kan det skapa problematiska beteenden hos barnen, och påverka deras välbefinnande och utveckling negativt. Detta menar Edfelt (2019) sätter en press på pedagoger att ha tänkt igenom den planerade aktiviteten för att bemöta varje barns behov.
3.3 Omsorgsetik
För att skapa en förståelse för vilken betydelse relationen mellan pedagog och barn kommer studien ta avstamp i Noddings teori om omsorgsetik. En del av teorin behandlar samspelet
mellan vuxen och barn, och i detta samspelet menar Noddings (2016) att det går att utläsa fyra komponenter som är avgörande för etiken i koherens till omsorg och utbildning. Dessa fyra komponenter beskriver Noddings (2016) utifrån följande:
1. Modelling: Att läraren i samspel med barnet levandegör hur man ger och tar emot omsorg.
Det förutsätter att läraren har sitt fokus på att skapa en relation som präglas av ömsesidig respekt.
2. Dialog: En viktig byggsten i en omsorgsetisk relation är att vuxen och barn kan ha en dialog med varandra. Genom dialogen kan läraren möta barnet där de befinner sig och genom det också ge omsorg.
3. Praktiska handlingar: Begreppet innebär att läraren kan utveckla en mentalitet utifrån målet att barnet ska utveckla en förmåga att vilja ta hand om andra. För att nå detta krävs att barnet får uppleva och öva på omsorgsgivande och omsorgstagande.
4. Bekräftelse: Ett sätt att lyfta barnen, bidra till deras självutveckling och stödja dem i att lära känna sig själva är genom bekräftelse. Läraren bekräftar barnet i vissa situationer när det är något som hen anser vara moraliskt rätt, och något som läraren vill att barnet ska utveckla.
3.4 En helhet
Noddings fyra komponenter kan tolkas utifrån ett barnperspektiv, eftersom läraren har en uppfattning om vad barnet ska utveckla och behöver erfara. Dock kräver det att läraren intar barnets perspektiv och har sin makt i åtanke i sin interaktion med barnet. När läraren intar barnets perspektiv ger detta möjlighet att skapa den ömsesidiga relation som behövs mellan lärare och barn, för att även barnet ska kunna ge omsorg.
Noddings teori kopplad till Edfelts begrepp om överkrav skapar en tanke om det är att ge omsorg när läraren skapar en situation som utmanar barnets förmågor i den utsträckning att de inte längre utvecklas av situationen. En tolkning är att om ett barn ställs inför ett överkrav, kan det då innebära att Noddings fyra komponenter förbisetts i stunden, eller kan det vara en av komponenterna som hamnat i skymundan. Utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv menar Corsaro att läraren ofta tar barnets perspektiv för givet, vilket innebär att lärarens egna
tankar och åsikter utgör grunden till det som kommer skapas mellan barn och lärare. På detta sätt blir det ett barnperspektiv, som kan kopplas till Noddings komponent praktiska handlingar, eftersom läraren i sin egen omsorgsetik tar beslut och gör antaganden om vad det enskilda barnet behöver utveckla och skapar därefter situationer som kan stödja barnet i det.
Men om inte barnets perspektiv utgör grunden för det, kan då läraren egentligen vara helt säker i dessa beslut, att det är detta som barnet behöver i stunden.