6.1 Vissa termer i plan- och bygglagen bör anpassas till
6.1.2 Termen industriområde ska ersätta termen
35 detaljplanekravet i sig. Utförandet av sådan bebyggelse eller anläggningar
som redovisats ovan förutsätter redan i dag detaljplaneläggning. Det följer av kravet att kommunen ska pröva ett mark- eller vattenområdes lämplig-het för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning dels för en ny sammanhållen bebyggelse med bygglovspliktiga byggnadsverk av viss omfattning (se 4 kap. 2 § första stycket 1 PBL), dels för vissa byggnadsverk, om byggnadsverket eller dess användning får betydande inverkan på omgivningen (punkt 3 a i samma stycke). Behovet av att förtydliga detaljplanekravet i detta avseende utvecklas ytterligare i avsnitt 6.2.2.
Behovet av att kunna särskilja ett sådant stadsbyggnadsprojekt som avses i MKB-direktivet från annan bebyggelse får framför allt betydelse vid bedömningen av i vilken utsträckning som kommunerna ska redovisa miljökonsekvenser i en detaljplan. Det handlar alltså i första hand om bedömningen av om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk på ett sådant sätt som avses i direktivet och att redovisningen av miljö-konsekvenser därför även ska uppfylla kraven i 6 kap. 35, 37 och 43 §§
miljöbalken och föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser (se 4 kap. 34 § andra stycket PBL). Mot bakgrund av för-slaget att redovisningen av miljökonsekvenser ska kopplas till att plan-området får tas i anspråk för ett köpcentrum, en parkeringsanläggning eller något annat stadsbyggnadsprojekt finns även anledning att framhålla att det kan vara fråga om ett stadsomvandlingsprojekt, även om platsen i sig redan utgör en tätort (se EU-domstolens dom kommissionen mot Spanien, mål C-332/04, EU:C:2006:180, punkt 80 och 81).
Författningsförslaget
Bestämmelserna finns i 4 kap. 2 och 34 §§ plan- och bygglagen.
6.1.2 Termen industriområde ska ersätta termen industriändamål
Regeringens förslag: Termen industriområde ska ersätta termen indu-striändamål för de fall då planbeskrivningens redovisning av miljö-konsekvenser även ska uppfylla vissa särskilda krav i miljöbalken på grund av att genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna yttrar sig inte sär-skilt över förslaget. De som tar upp förslaget är i huvudsak positiva eller har inget att invända, däribland Malmö kommun, Malung-Sälens kommun, Stockholms kommun (Exploateringskontoret) och WSP AB.
Några remissinstanser önskar förtydliganden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det inte alltid med säkerhet går att förutse vilken typ av industri som kommer att etableras inom ett mer allmänt planerat industri-område och att det inte framgår av promemorian om kommunen ska han-tera frågan som om alla typer av industrier kan etableras inom området.
Södertälje kommun undrar hur markanvändningen förhåller sig till s.k.
36
verksamhetsområden (Z-områden). Torsby kommun anser att det bör vara möjligt att differentiera mellan planområden som medger småindustri-ändamål samt traditionella industriområden.
Skälen för regeringens förslag Bakgrund och gällande rätt
Enligt gällande rätt ska den redovisning som ska finnas i planbeskrivningen uppfylla vissa krav i miljöbalken, om genomförandet av detaljplanen kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för bl.a. industriändamål (4 kap. 34 § andra stycket PBL). Termen industriändamål avses motsvara uttrycket anläggning av industriområden, som är det uttryck som används i MKB-direktivet (se punkt 10a i direktivets bilaga II, jfr även prop. 1992/93:60 s. 22 f. och 2004/05:59 s. 27 f.).
I promemorian framhålls att Översiktsplaneutredningen i betänkandet Detaljplanekravet anför att bytet av uttryck medför att kraven i svensk rätt omfattar fler fall än vad som följer av direktivet. För att komma närmare den innebörd som avses i direktivet har utredningen föreslagit att termen industriändamål ska ersättas med termen industriområde (SOU 2017:64 s. 198 f.).
Termen industriändamål infördes i plan- och bygglagen 1994 till följd av förslagen i regeringens proposition med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) m.m. (prop. 1992/93:60) som syftade till att genomföra avtalet om Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (EES-avtalet). Lagändringen var en del av genomförandet av MKB-direktivet i svensk rätt.
Översiktsplaneutredningen framhåller att det inte framgår helt tydligt av propositionen varför termen industriändamål valdes, men termen industri-anläggning, som användes i den departementspromemoria som låg till grund för lagstiftningsärendet (Ds 1992:43) ansågs inte vara lämplig (samma prop. s. 22 f.). I ett senare lagstiftningsärende har framhållits att termen industriändamål passar bättre i den svenska författningstexten än uttrycket anläggning av industriområden, som används i direktivet (se prop. 2004/05:59 s. 27 f.).
Kommissionen har efter att termen infördes i plan- och bygglagen kommit med ytterligare vägledning om vad som avses med anläggning av industriområden (se rapporten Interpretation of definitions of project cate-gories of annex I and II of the EIA Directive, s. 48 f., Kommissionen, 2015). Kommissionens uttalanden får förstås som att avsikten med punkten anläggning av industriområden är att fånga upp sådana industri-områden och företagsparker som oftast anläggs för att skapa förutsätt-ningar för flera olika företag när det gäller bl.a. småindustri, lager- och speditionsverksamhet, dvs. så som termen industriområde normalt tilläm-pas i svenskt språkbruk.
Punkten anläggning av industriområden bör läsas tillsammans med de övriga projekt som listas i direktivets bilaga II, som omfattar projekt för bl.a. utvinningsindustri, framställning och bearbetning av metaller, mineralindustri, kemisk industri, livsmedelsindustri samt textil-, läder-, trä- och pappersindustri. Dessa verksamheter och åtgärder omfattas i svensk rätt av krav på tillstånd enligt miljöbalken. Om dessa verksamheter och åtgärder kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, kommer de
37 alltså att miljöbedömas inom ramen för den prövning av miljöfarlig
verksamhet som sker enligt miljöbalken.
I den utsträckning dessa verksamheter och åtgärder dessutom utgör industriändamål – vilket borde vara flertalet av de projekt som anges i direktivets bilaga II – kommer de även att omfattas av kravet på miljö-bedömning enligt pl och bygglagen. Att termen industriändamål an-vänds i den lagen innebär alltså att det kommer att ske en viss dubbel-prövning.
Kravet på att redovisa fler miljökonsekvenser ska avse ett industriområde i stället för industriändamål
Från effektivitetssynpunkt är det inte ändamålsenligt att det svenska genom-förandet av MKB-direktivet innebär krav på att en och samma åtgärd ska miljöbedömas både enligt miljöbalken och plan- och bygglagen. Termen industriändamål bör därför ersättas med den snävare termen ett område. Att begränsa kravet till de fall där det är fråga om ett industri-område bör leda till att färre fall behöver konsekvensbeskrivas innan verk-samheten slutligt har bestämts.
Regeringen bedömer att det inte är ändamålsenligt att ersätta den miljö-bedömning av industriområden som sker vid detaljplaneläggningen med något annat förfarande. Det hänger samman med att den framtida bebygg-elseutvecklingen i sådana områden vanligtvis behöver regleras genom en detaljplan. Dessutom gäller för vissa verksamheter som normalt bedrivs i ett industriområde, t.ex. lager- och speditionsverksamhet, att de inte behöver miljöbedömas enligt någon annan kategori i direktivet.
Regeringen föreslår i avsnitt 6.2.2 att kravet på planläggning bör avse en åtgärd som kräver bygglov, om åtgärden kan antas medföra en betyd-ande miljöpåverkan på grund av att området är ianspråktaget eller kan tas i anspråk för ett industriområde. Med detta bör avses ett område som används eller kommer att kunna användas av en eller flera verksamheter för industri, tillverkning, lagerhållning eller liknande ändamål och som genom sin utformning och verksamhet utgör en funktionell enhet i förhållande till den omgivande bebyggelsen. Dessutom bör infrastrukturen i form av exempelvis vägar, vatten och avlopp vara gemensam för flera verksamheter, om huvudmannaskapet inte är kommunalt. Funktionellt handlar det alltså om ett s.k. verksamhetsområde, på det sätt som avses i 5 kap. 21 § i Boverkets föreskrifter om detaljplan (BFS 2020:5), jfr syn-punkten från Södertälje kommun. Enligt den bestämmelsen ska använd-ningen verksamheter tillämpas för områden för service, lager, tillverkning med tillhörande försäljning, partihandel och annan jämförlig verksamhet med begränsad omgivningspåverkan. Även komplement till verksamheten ingår i användningen. Däremot förutsätter användningen verksamhet inte att infrastrukturen ska vara kommunal eller gemensam för flera verksam-heter, på det sätt som avses i detta sammanhang. I kategorin ingår det som enligt äldre rekommendationer betecknades som småindustri (se Detalj-planeanvisningar, Statens planverk, 1976). Förslaget tillgodoser således synpunkterna från Torsby kommun.
Avgörande för om detaljplanekravet ska vara tillämpligt bör vara att det är fråga om åtgärder som inte kommer att miljöbedömas på något annat sätt. Ett område som tas i anspråk för industriell verksamhet bör således
38
inte anses utgöra ett industriområde på det sätt som nu avses om det enbart rör en enstaka industriverksamhet som även kommer att miljöbedömas enligt bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken. Det är alltså inte frågan om att alla typer av industriverksamheter ska kunna eta-bleras inom området, som Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar. Verk-samheter som kan vara störande för omgivningen förutsätter använd-ningen industri enligt Boverkets föreskrifter om detaljplan (se 5 kap. 9 §).
Som nämnts i avsnitt 6.1.1 har detaljplanekravet för de s.k. MKB-pro-jekten ett nära samband med kravet att redovisningen av miljökonse-kvenser i en planbeskrivning ska uppfylla vissa särskilda krav i miljö-balken, om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betyd-ande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk på visst sätt (se 4 kap. 34 § andra stycket PBL). Om detaljplanekravet utformas så att det omfattar industriområde, är det inte lämpligt att behålla termen industriändamål som rekvisit för de fall då redovisningen av miljökonse-kvenser ska uppfylla de angivna kraven i miljöbalken. Det innebär att även kravet på redovisningen av miljökonsekvenser bör kopplas till att plan-området får tas i anspråk för ett industriområde.
Författningsförslaget
Bestämmelserna finns i 4 kap. 2 och 34 §§ plan- och bygglagen.