I följande kapitel redogörs för tidigare forskning inom det fältet som är relevant för denna studie. Majoriteten av forskningen som framställs är av internationellt ursprung (ex. England, Australien och USA) då nationell forskning om ämnet framstår som otillräcklig. Forskningen tyder bland annat på att ålder har ett starkt inflytande i arbetsrelationer (Patel et al. 2018;
Meinich & Sang 2017; Brooke & Taylor 2005; Chonody & Teater 2016) och att språket påverkar sättet som ålder skapas (Gendron et al. 2018; Fealy & McNamara 2012; Phelan 2018).
Forskning gentemot samhälleliga föreställningar om yngre personer har varit svår att hitta. Det har dock varit lättare att finna tidigare forskning om hur ålder inverkar på arbetsplatser, som representerat både en yngre och äldre population (Duncan & Loretto 2004; Patel et al. 2018;
MacDonald & Levy 2016; Meinich & Sang 2017; Brooke & Taylor 2005, Kleissner & Jahn 2019).
2.1 Föreställningar om ålder
Tidigare forskning från Nordirland undersökte barns föreställningar av gamla personer och deras syn på att själv bli gammal. Forskningen visar på hur gränsdragningen kring att vara gammal kan ses väldigt skiftande, där associationer hos barn kopplas primärt till att få rynkor eller att behöva hjälp i vardagen (Lloyd et al. 2018). Det påvisar även ett visst stöd till att negativa föreställningar om äldre kan orsaka ett liknande synsätt på det egna åldrandet. Samma forskning visar även en koppling till hur barn som inte uppgav sig ha ett bra allmäntillstånd hade en mer negativ bild om gamla personer samt om att själv bli gammal. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv anser författarna att den presenterade forskningen är viktig då människors förväntningar om deras framtid hänger ihop med hur det senare utspelas i verkligheten. Det uppges kunna ses som en självuppfyllande profetia där människor till en början gör skillnad på människor enbart utifrån åldersskillnader som de sedan själva internaliserar i det egna åldrandet. Forskningen visar även att segregering av olika åldersgrupper i sig självt kan skapa en fortgående cykel, där ålderistiska attityder kontinuerligt reproduceras då det riskerar att internalisera samhälleliga stereotypföreställningar i vad som tillskrivs specifika åldrar (ibid.). I kontrast mot detta presenterar Newman et al. (1997) forskning som visar hur interaktion mellan barn och äldre bidrar till mindre negativa föreställningar mot äldre och sitt eget åldrande. En liknande studie redovisad av Davidovic et al. (2007) presenterar ett resultat som tyder på att människor i unga åldrar besitter mindre ålderistiska föreställningar än vuxna gentemot gamla. Utifrån detta drar Davidovic et al. en slutsats om att ålderism är något som människan adapterar i senare ålder.
Tidigare forskning visar att äldre personer ofta associeras till de upplevda konsekvenserna av att bli äldre, exempelvis det fysiska och mentala förfallet (Gendron et al. 2018; Davidovic et.
al 2007; Newman et. al 1997; Fealy & McNamara 2012) samt att äldre blir mindre mottagliga för förändringar och oflexibla i sinnet (Meinich & Sang 2017; Patel et al. 2018). Annan forskning visar även att känslan av att vara gammal och rädsla för döden kan vara relaterad till önskan av att undvika åldrandets konsekvenser (Chonody & Teater 2016). Denna forskning indikerar att ju mer människor fruktar åldrandet och dess förfall, desto mer fruktar de även att bli äldre. En ökande ålder och ett förändrat fysiskt utseende beskrivs vara en påminnelse om
5 livets förgänglighet och förstärks genom den samhälleliga normen om att tecken på åldrande är negativt. Det är därför enligt forskarna nödvändigt att frigöra gränserna mellan de sociala identiteterna kopplat till ålder. Detta kan uppnås genom att utmana samhällsbilder som förstärker behovet av att undvika åldringsprocessen, och istället försöka normalisera åldringsprocessen som något att omfamna istället för att undvika (ibid.).
En diskursiv studie från USA belyser tecken på åldersdiskriminering genom en negativ inställning mot äldre vuxna och åldrande (Gendron et. al 2018). Enligt resultatet uttrycker forskarna att "gammal" ansågs som en negativ karaktärsegenskap samt "ung" som en positiv karaktärsegenskap. Åldersdiskriminering på en strukturell nivå presenteras i studien genom breda generaliseringar om äldre vuxna och den åldrande befolkningen. Till exempel användes sårbarhet som en beskrivande faktor för den äldre befolkningen snarare än en individuell eller personlig karaktärsegenskap. Studien påvisar även kommentarer som använder ordet
"gammalt" för att illustrera ett oönskat tillstånd. I samma kommentarer framkommer det att orden “unga” eller “ungdomar” representerar det föredragna. Att agera eller se yngre ut föredrogs framför att vara, agera eller se äldre ut (ibid.). Denna uppfattning är något som vidare skildrats i liknande forskning (Fealy & McNamara 2012; Phelan 2018).
Annan forskning visar på hur en upplevd åldersdiskriminering i bland annat Sverige var mest förekommande hos yngre personer och att den upplevda åldersdiskrimineringen avtog stadigt i takt med en ökande ålder (Bratt et. al 2018). Samma forskning visar även på att diskriminering gentemot yngre människor kan uppfattas som mindre allvarlig då “ungdom” kan ses som en passerande fas till skillnad från motsatsen.
I en studie publicerad i Irland besvaras frågan om språkliga diskurser relaterade till ålderism har en praktisk närvaro i samhället. Forskaren Phelan (2018) menar att svaret är ja. I studien redovisas att termer och substantiv som används i vardagen upprätthåller en bild och definierar äldre vuxna (eng. older adults) som en separat grupp som frånskiljs från andra grupper i samhället. Detta återfinns i en annan studie där äldre människor (eng. older people) identifierades som en distinkt demografisk social grupp som stod utanför det vanliga samhället (Fealy & McNamara 2012). Granskade texter och källor som presenterades i studierna beskriver huvudsakligen åldersgruppen som sårbar, hjälplös och svag (Fealy & McNamara 2012; Phelan 2018). I sin studie skriver Phelan (2018) att även om det i materialet noteras att det finns positiva attityder gentemot åldrande, är den dominerande diskursen i linje med de stereotypiska och negativa konstruktionerna av ålderism. Ålder framstår vara en produkt skapat genom språket, som i sin tur är ett verktyg i att konstruera verkligheten. Språket beskrivs kunna både implicit och explicit etablera samt reproducera värderingar, stereotyper och sätt att se världen (ibid.).
2.2 Ålder på arbetsplatser
Forskning en studie gjord i England framkommer det att yngre anställda upplevde sig obekväma gentemot sina äldre kollegor på grund av generationsgapet (Patel et al. 2018). Den upplevda konflikten mellan generationerna troddes primärt bero på olika arbetsetiker, som beskrevs
6 förvärras när individer bildade grupper baserat på ålder. I en annan studie från Australien framgår det att yngre arbetare i ledarpositioner (eng. supervisory positions) över äldre kollegor ledde till konflikt på grund av deras ålder (Brooke & Taylor 2005). Vissa unga chefer associerades till att de saknade färdigheter och erfarenhet som krävdes för deras yrkespositioner och att detta begränsade teams effektivitet. Unga anställda i ledarposition associerades till att
“bara vara små barn” enligt vissa äldre kollegor. Forskning utförd bland arbetsgrupper inom den norska teknikindustrin visar på hur det framgick existera en tydlig gruppering mellan yngre och äldre generationerna (Meinich & Sang 2017). Forskarna redovisar hur tydliga stereotypifieringar uttrycktes gentemot generationer som anställda inte identifierade sig inom.
Dessa föreställningar om de olika gruppernas styrkor och svagheter jämfördes primärt i relation till den andra gruppen. Äldre ansågs exempelvis vara mer “oflexibla” (eng: fixed) och
“cementerade” (eng: set) samt negativa inför förändringar jämfört med de yngre anställda (ibid.), vilket liknar de resultat som tidigare kvantitativa studier har konstaterat (Brooke &
Taylor 2005; Patel et al. 2018). Studier visar även på hur äldre ses som mer pålitliga jämfört med yngre (Meinich & Sang 2017; Patel et al. 2018). Meinich & Sang (2017) redovisar hur yngre anses besitta mer uppdaterad kunskap jämfört med de äldre, men att de samtidigt anses besitta mindre erfarenhet och begränsad kunskap. Detta resulterade i att vara “för ung” kunde leda till exkludering från inflytande och makt på arbetsplatsen (ibid.). Forskning från Tyskland redovisar liknande stereotypiska åldersföreställningar inom hälso- och sjukvård, där äldre sjuksköterskor sågs som mer kompetenta, pålitliga och empatiska, men också som mindre anpassningsbara och presterande (Kleissner & Jahn 2019). I samma studie sågs yngre sjuksköterskor som anpassningsbara och presterande, men även som mindre kompetenta, pålitliga och empatiska, alltså omvänt jämfört med de äldre. Ett sätt för de yngre arbetarna att undvika ett ifrågasättande av deras kompetens och ålder var att manipulera deras egna utseende till att framstå som äldre än sin kronologiska ålder (Meinich & Sang 2017).
Annan forskning fann situationer där yngre kollegor haft positiva attityder gentemot äldre kollegor, genom att respondenterna uppgav att de uppskattade de erfarenheter som äldre kollegor anses inneha (Patel et al. 2018). Dessutom visar samma studie att äldre kollegor uppfattas som mer välkomnande och tros utöva arbete av högre kvalitet än yngre kollegor.
Yngre anställda i åldrarna 20–30 år uppges uppleva ett stort generationsgap till äldre medarbetare och därför mindre grupptillhörighet, medan yngre arbetare över 30 år kände sig mer positiva gentemot sina äldre kollegor. Samtidigt uttrycks det att en högre ålder på arbetsplatser är associerad med positiva uppfattningar om utökad kunskap och erfarenhet, tillförlitlighet och bättre sociala färdigheter (ibid.).
Trots att forskning framfört att segregering på arbetsplatser är närvarande, så visar även Patel et al. (2018) på hur yngre anställda påtalat vikten av att ha varierande åldrar på arbetsplatsen, eftersom de äldre kollegorna anses bidra med kunskap och erfarenhet som utvecklar arbetsplatsen. Att en arbetsplats gynnas av varierande åldersgrupper överensstämmer med tidigare forskning som menar att arbetsgrupper föredrar att arbeta med kollegor av varierande åldrar (Loretto et al. 2000).
Annan forskning presenterad av Macdonald och Levy (2016) påvisar att förväntningarna av ålder påverkas av hur arbetsplatsen är organiserad och fördelad. Det har också visats i annan
7 forskning i enlighet med detta att ålder har ett starkt inflytande på både personalfördelning och tilldelning av intern utbildning (Brooke & Taylor 2005). Trots detta tenderade de undersökta organisationerna att sakna åldersmedvetenhet eller strategier för att integrera arbetare i olika åldrar (ibid.). Macdonald och Levy (2016) beskriver vidare att känslan av arbetsmotivation och förverkligande är präglad av huruvida en anställd upplever sig inkluderad i en grupptillhörighet på sin arbetsplats utifrån exempelvis ålder.
En studie av Duncan och Loretto (2004) visar att anställda över 45 år och anställda under 25 år var mest benägna att diskrimineras på arbetsplatser utifrån ålder. Resultatet gav forskarna stöd till uppfattningen om att en "primålder" antyds existera på arbetsplatser. “Primåldern” beskrivs vara en åldersintervall som varken är för gammalt eller för ungt och antyds därefter vara minst utsatt för åldersdiskriminering. Nyare forskning från Macdonald och Levys (2016) förmedlar ett liknande resultat i att yngre och äldre kollegor är likvärdigt utsatta av åldersdiskriminering.
Detta kan sättas i kontrast mot hur Bratt et al. (2018) redovisar att unga rapporteras vara den mest utsatta åldersgruppen för åldersdiskriminering i samhället. Detta medför en tvetydighet i den tidigare forskningen då varierande resultat redovisas angående vilken eller vilka åldersgrupper som anses vara den mest utsatta på olika nivåer i samhället.
När det gäller tidigare forskning riktat specifikt mot det sociala arbetet presenterar Chonody och Wang (2014) en studie baserad i USA om i vilken utsträckning attityder kopplat till ålderism är närvarande inom det sociala arbetets fält och hur utbildningsfaktorer eventuellt kan bidra till ålderism. I forskningen framgår det att studenter och yrkesverksamma inom socialt arbete generellt sett är mer positivt inställda än andra yrkeskategorier till arbete med äldre människor (ibid). Däremot antyds det i annan forskning att socialarbetare med en kandidatexamen (eng. bachelor) har en negativ föreställning inför att arbeta med en åldrande målgrupp, där endast 4% av respondenter i en studie är villiga att arbeta med kunder som klassificerats som “den äldsta åldersgruppen” (Allen et al. 2009). Chonody och Wang (2014) poängterar en risk att personal i arbete med äldre i behov av socialt stöd löper risken att förstärka eller utveckla ålderistiska fördomar genom att överexponeras för en specifik typ av klientel.
Detta menar forskarna i sin tur kan prägla personalens föreställningar gentemot den åldersgruppen av människor. Forskning presenterad av Allen et al. (2009) berättar om liknande resultat där forskarna funnit ålderistiska fördomar och beteenden hos socialarbetare, oberoende av utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.
8