Tidsnivån och hjärntrappan - En genomgång av kännedomen och användandet av hjärntrappan bland m

5. Diskussion

5.2 Tidsnivån och hjärntrappan

”Att agera i rättan tid”

Preventionskuben talar om tid i förhållande till när en skadeprevention behöver ske, före, under eller efter en olycka (Andersson et al., 2015, s. 34). När behöver kunskapen om en prevention finnas hos den som ska använda den?

Hjärntrappan är i sig en tertiärt preventiv åtgärd som riktar sig till den som redan skadat sig för att användas som ett rehabiliteringsprogram (Andersson et al., 2015; Tegner et al., 2007).

Från inlärning till användandet kan det finnas ett sorts tidsglapp där många användare riskerar att tappas längs väg. Sker det så fastnar hjärntrappan i tidsnivån.

Figurerna 5, 7, 14 beskriver hur kännedomen om hjärntrappan är lägst i de yngre åldersgrupperna.

Diagrammen i figurerna 19,20 och 21 visar att ambitionsnivån att lära sig om hjärntrappan bland dem som behöver det mest (de unga) är låg varför de troligtvis inte utan specifika implementeringsinsatser kommer ta till sig av hjärntrappan innan en olycka sker.

Tidsaspekten blir alltså extra viktig för de unga personerna så att de nås av hjärntrappan i nära anslutning till olyckan och tätt efter olyckan.

56 För att tidsbarriären ska kunna passeras, och givet att ingen vet när en olycka sker, behöver alltså informationen om hjärntrappan komma regelbundet, upprepat och direkt efter skada för att komma i rätt tid för varje individ. Som skrivet ovan så kan SvRF i sin organisatoriska nivå ha en möjlig tillgång i de ledare/tränare/lärare som finns knutna till organisationen. De skulle kunna bidra till att överbrygga delar av hindren i tidsnivån genom att vara de som ser till att impulsen hjärntrappan når ryttarna precis när de behöver det, det vill säga kort innan

skadetillfället och mer ordentligt direkt efter skadetillfället. Upprepade

informationskampanjer på till exempel hemsidan och i sociala medier skulle också kunna bidra till att informationen kom i rätt tid. Just kommunikation är en sådan viktig förutsättning som Durlak och Dupre tar upp som avgörande för om en prevention lyckas (Durlak et al., 2008). I kombination med preventionskubens tankar om tid (Andersson et al., 2015), det vill säga att hjärntrappan används tertiärt efter skada så tycks kommunikation på organisatorisk nivå få extra stor betydelse för att hjärntrappan ska ta sig genom tidsbarriären.

SvRF kan också påverka hålen i tidsnivån genom att i stort fortsätta att genomföra åtgärder som begränsar antalet hjärnskakningar och gör att hjärntrappan mer sällan behöver passera genom tidsnivån. Genom att använda sin väglednings- och påtryckningsförmåga kan de arbeta i den skadepreventiva delen av Preventionskuben som handlar om åtgärder före olyckan (primär skadeprevention (Andersson et al., 2015)) i ännu större utsträckning. Till exempel förmå fler av ryttarna att använda bättre hjälmar som har funktionen MIPS (en för Haddon passiv åtgärd (Haddon, 1980)). I tabell 2 redovisas att av 421 personer som skadade sig var det 122 som använde en ridhjälm med MIPS-funktion vid skadetillfället. 14 personer använde inte hjälm alls vid skadetillfället varav samtliga utförde hästhantering. SvRF skulle genom regler och rekommendationer troligen också kunna förmå fler att agera säkrare på individnivå, till exempel att använda hjälm vid all hästhantering. Detta skulle till exempel kunna göras genom att samarbeta med försäkringsbolaget Folksam som kan ställas krav på den försäkrade (en så kallad passiv åtgärd enligt Haddon (Haddon, 1980)).

Textstycket som tillhör tabell 2 tar upp att unga personer på något sätt nåtts av informationen att använda hjälm då ingen av de unga som anmält skada till Folksam vid skadetillfället saknade hjälm. Kanske finns det någon sorts lärdom att dra från det exemplet?

57 5.3 Nivån för hjärntrappan själv

”Att göra det enkelt”

Durlak och Dupre skriver om att egenskaper hos interventionen själv spelar roll för om den ska lyckas eller inte. Sådana egenskaper skulle kunna vara om den är kompatibel med olika sammanhang eller om den är lätt att förstå (Durlak et al., 2008). Hjärntrappan används som tidigare skrivet inom olika idrotter med olika förutsättningar. Den har anpassats efter de olika idrotterna så långt det varit möjligt utan att frångå grunden i den.

I figur 4 framgår det att 53 procent av ridsportförbundets medlemmar har kännedom om hjärntrappan och figur 6 visar att merparten av dem har låg grad av kännedom.

Hjärntrappan är en tertiärt skadepreventiv åtgärd och det är en aktiv åtgärd som kräver en insats av användaren (Andersson et al., 2015; Haddon, 1980). Möjligen kan den relativt låga graden av kunskap om hjärntrappan härledas till hjärntrappan själv, till exempel på grund av att den är en aktiv åtgärd som generellt sett är svårare att implementera än en passiv åtgärd (Haddon, 1980). Det är också en åtgärd med flera olika steg som ska hållas isär och följas (Tegner et al., 2007), och hjärntrappan ska användas efter en hjärnskakning när användarens mående kan vara nedsatt på olika sätt (Borg, 2008). För användaren är den sammantaget kanske inte så lätt och enkel att lära sig innan en skada och det är möjligen det vi ser i figur 6 när de svarande inte gör bedömningen att de kan använda den själv. Om det är så stärker det resonemanget om att det viktigaste för att öka användandet av hjärntrappan är det som sker efter olyckan. Det visar även att SvRF lyckats förhållandevis väl med implementeringen av hjärntrappan trots ovan beskrivna hinder i hjärntrappan själv, och de organisatoriska

utmaningarna specifika för SvRF beskrivna under den organisatoriska nivån.

Ett sätt för SvRF att ta hjärntrappan genom denna nivå är att använda den organisatoriska nivåns möjligheter till koordinering av resurser, kommunikation och ledarskap. Det kan göras genom att dela upp det skadepreventiva arbetet i två steg. Det första är att se till att organisera sig så att råd och stöd finns att få för de ryttare som skadat sig. Det andra är att mer eller mindre bara upplysa medlemmarna om att hjärntrappan finns, för att istället lägga mer krut på att det är känt för alla vad för stöd som finns att få efter en olycka och hur och gången för att få det ser ut. På så sätt förenklas användandet av hjärntrappan och färre impulser stannar på denna nivå.

58 5.4 Den individuella nivån och hjärntrappan

”Att lägga sin kraft på det som går att påverka”

Ridsporten är en gammal sport med många gamla anor. Det finns på sina håll inom ridsporten en tradition och kultur av att acceptera de förhållandevis höga riskerna att skadas vid

hästrelaterade aktiviteter (Thompson et al., 2015). En sådan tradition att acceptera risk eller att sitta upp direkt i sadeln efter en olycka kan förklaras genom den Psykometriska Modellens del som handlar om förankring. Det vill säga att människor bedömer en risk utifrån tidigare kunskap eller när personen först fick information om något, inte utifrån ny information.

Till exempel om en person i början av sin ridkarriär har lärt sig att sitta upp direkt efter en ridolycka så är det troligt att personen gör det igen senare i sin karriär. Kunskaper om hjärntrappan till trots (Olofsson et al., 2011, ss. 45-46).

SvRF jobbar för att öka säkerheten inom sporten och förändra traditionen att acceptera risk där den lever kvar, till exempel genom nya regler kring tävlingsstopp efter skada och genom visionen om att ridsporten ska vara fri från olyckor som leder till att människor och hästar kommer till skada (Hippson, 2018; Svenska ridsportförbundet, d, 2021). Men, det som SvRF, eller någon annan, svårligen kan påverka är människors inställning till risk och risktagande.

I studier av riskuppfattning utförda bland ryttare är en vanligt förekommande inställning att de anser att de själva har låg risk att skada sig tack vare till exempel sin erfarenhet, att de känner sin häst kan kontrollera olika situationer som kan uppstå (Thompson et al., 2015; Ikinger et al., 2016).

Att överskatta det positiva och underskatta det negativa i en risksituation kallas för optimistic bias. Det är inte heller ovanligt att personer har en känsla av att de skulle klara av en olycka och slå sig mindre än någon annan tack vare till exempel bättre fallteknik eller bättre fysik.

Detta kallas för perceived invulnerability, eller känsla av osårbarhet och påverkar hur hög motivationen att ta till sig information, till exempel om hjärntrappan, blir (Breakwell, 2014, s.

91).

Att ha varit utsatt för risk kan både öka och minska individens framtida riskbedömningar. Den som klarat av en risk kan komma tillbaka och tycka att det där var väl inte så farligt och därför bli mer risktagande.

59 Till exempel kan ryttare som genomgått flera skador blir mindre rädd för nya skador. Eller tvärt om, den som utsatts för skador kanske blir rädd och slutar rida, och lämnar de som är mer benägna att ta risker kvar i sporten (Enander et. al, 2018, ss. 34-35).

För den som varit med om många skador och ändå valt att fortsätta rida kan det ha skett en avtrubbning, eller en desensitation (Breakwell, 2014, s. 66). Avtrubbning kan också stärkas av det som den Psykometriska modellen kallar för representativitet: Människor tror att saker ska ske i ungefär samma utsträckning som tidigare, de generaliserar. Har det gått bra att inte använda hjärntrappan vid ett tidigare tillfälle tenderar vi att tro att det ska gå bra även vid nästa tillfälle (Olofsson et al., 2011, ss. 45-46).

Alltså, det är mycket hos individen, som är rotat i annat än logik och kunskap, som kommer spela roll för om den lär sig om eller använder hjärntrappan efter en olycka.

SvRF behöver hitta ett sätt att förhålla sig till detta för att tillse att hjärntrappan kan passera den individuella nivån och nå den skadade ryttaren.

Figurerna 5 och 14 ger en bild av de största hindren för impulsen hjärntrappan att ta sig igenom den individuella nivån är ålder. Figur 5 visar att andelen av dem som känner till hjärntrappan är lägst i de yngsta åldersgrupperna trots att skador i huvudet är vanligast bland yngre människor (Meredith et al., 2020).

Bland de yngre finns också ett lägre intresse att lära sig om hjärntrappan. Detta visas i figurerna 19,20 och 21 där de yngre åldersgrupperna genomgående är mindre intresserade av olika sorters utbildningsinsatser om hjärntrappan än de äldre är. Att åldern spelar roll för riskuppfattning och mottagligheten av hjärntrappan visar också tidigare forskning som pekar på att just ålder är en viktig faktor för hur en individ upplever risk i förhållande till en given fara (Breakwell, 2014, s. 76).

Omvänt så visar nämnda figurer och analyser att de som inte behöver någon extra skjuts framåt för att lära sig om hjärntrappan är personer i åldrarna över 40 år. De har högre

kännedom om hjärntrappan än de yngre och är mer benägna att ta till sig om information om hjärntrappan, trots att de skadar sig i lägre utsträckning. Det rimmar också väl med tidigare forskning som säger att kvinnor och äldre personer upplever större risk i förhållande till en fara än de yngre gör (Breakwell, 2014, s. 74).

60 Den individuella nivån är alltså inte lika svår att ta sig igenom med information om

hjärntrappan till de lite äldre personerna som den är för de yngre. Den teoretiska modellen kräver alltså individanpassning utöver de generella anpassningarna, till exempel genom riktade åtgärder.

Om upplevelsen av risk är det som motiverar de något äldre personerna att lära sig

hjärntrappan ska låtas vara osagt, men resultatet beskrivet ovan visar att de äldre personerna inte behöver någon riktad insats på den individuella nivån. Det får ses som en möjlighet genom att det lämnar mer resurser för SvRF att lägga på dem som behöver riktade åtgärder.

Tidigare studier visar att de som skadar sig i allra stört utsträckning är unga kvinnor som grupp varför de kan anses behöva riktade insatser (Meredith et al., 2020).

Även privata ryttare kan kräva mer resurser eftersom de är svårare att nå med information om hjärntrappan vilket figur 12 visar. Dessa är också svårare att nå med hjälp av den riktade insatsen att utbilda ledare/tränare som föreslagits ovan för dem som rider organiserat. För att nå de privata ryttarna kan möjligen olika digitala insatser genomföras av SvRF.

Ett fynd som bör tas upp på den individuella nivån är det att kännedomen om hjärntrappan är lägre i de yngre åldersgrupperna än i de äldre samtidigt som figur 14 visar att användandet av hjärntrappan bland dem som anmält huvudskada är ungefärligen jämt fördelat oavsett ålder.

Det visar att de unga inte tycks vara så intresserade av att lära sig om hjärntrappan innan en skada, men de är inte obenägna att använda hjärntrappan efter att en skada skett. Att det är så motiverar att genomföra åtgärder som riktar sig till de skadade efter att en olycka skett. Det vill säga det stärker resonemanget ovan om att den organisatoriska nivån och vad som sker där är viktigt för hur övriga nivåer ska släppa igenom hjärntrappan och bör satsas på i det skadeförebyggande arbetet.

5.5 Gruppnivån och hjärntrappan

”Om gruppens påverkan på gott och på ont”

Vilken kultur, jargong eller vanor som finns bland en grupp ryttare är viktigt för hur hjärntrappan ska kunna accepteras och passera igenom denna nivå i modellen.

I en grupp där säkerhetstänk är viktigt och prioriterat kommer hjärntrappan tas emot enklare och gruppen kan fungera som en katalysator för individen att ta till sig hjärntrappan.

61 Båda normativ- och informativ konformitet, beskrivet i teoridelen, kan tänkas finnas bland ryttare och kan bidra till att både försvåra och förenkla införandet av hjärntrappan genom att ryttaren låter bli att ta till sig hjärntrappan om gruppen inte gjort det, eller tar till sig

hjärntrappan därför att gruppen gjort det, alternativt söker sig till gruppen för stöd i frågor om hjärntrappan och avgör sitt agerande utifrån vad gruppen anser om hjärntrappan (Cialdini et al., 2004, ss. 606-612; Song et al., 2012).

I fenomenen groupthinking och risky shift hittas några av de mer negativa aspekterna som kan följa med gruppen och i dessa fall för stark tilltro till gruppen. Groupthink innebär att

individen litar mer till gruppens åsikter än sina egna och risky shift innebär att individen tar större risker i grupp än den skulle gjort individuellt.

Till exempel att en person vid en ridlektion på grund av kultur i gruppen skulle sitta upp och fortsätta rida efter ett fall från hästen medan samma person, om personen red själv, skulle välja att avbryta ridpasset efter ett fall (Breakwell, 2014, ss. 109, 195).

För många unga människor är kamraterna väldigt viktiga varför gruppnivån möjligen är viktigare för SvRF att komma igenom vad gäller de unga ryttarna än de äldre.

Som grupp är det som det redan konstaterats svårast för SvRF att nå unga, skadedrabbade ryttarna vilket figurerna 3, 5, 7, 14, 19,20 och 21 på olika sätt visar. SvRF behöver därför hitta ett sätt att nå de unga genom rätt typ av kanaler och vidga rätt hål i barriärerna. I figurerna 19,20 och 21 framkommer det att de digitala kanalerna som SvRF använts sig av för att sprida information var mest intressanta för de unga att få information om hjärntrappan igenom.

Gruppen och gruppnivån kan fungera både som hinder för SvRF att ta hjärntrappan igenom för att nå individen, till exempel genom att risky shift eller konformitet bromsar upp

hjärntrappan (Breakwell, 2014, ss. 109,195; Song et al., 2012). Men gruppen kan också ses som en tillgång i det skadepreventiva arbetet. I kombination med att det inom ridsporten finns en tradition att förutom praktiska ridlektioner även hålla teoretiska lektion på ridskolorna (Svenska ridsportförbundet, h., 2021) kan gruppen av elever påverkas att tillsammans lära sig om hjärntrappan. Den kan också bidra till att information om hjärntrappan sprids vidare till andra grupper av elever eller till privata ryttare utanför ridskolans sammanhang genom konformitet (Song et al., 2012). SvRF behöver generellt hitta sätt att höja motivationen för de unga att lära sig om hjärntrappan innan skada och se till att de får stöd för att använda

hjärntrappan efter skada, både individuellt och i grupp.

62 En grupp av ryttare som SvRF tidigare använt för att öka engagemanget kring säkerhetsfrågor är den grupp som består av Sveriges ryttarelit och mångas förbilder (Svenska

ridsportförbundet, h., 2021). Om det arbetssättet kan användas igen kan dessa förebilder vara med och sprida budskapet om hjärntrappan och möjligen nå både de unga ryttarna men även de som rider i privata sammanhang.

Efter den organisatoriska nivån kan det mycket väl vara så att gruppnivån är näst viktigast att hantera, dra nytta av och ta hjärntrappan igenom. Genom bland annat ovanstående åtgärder kan gruppnivån användas på ett positivt sätt som en tillgång för att ta hjärntrappan genom hela den teoretiska modellen.

5.6 Samhällsnivån och hjärntrappan

”Vem gör vad och varför”

Vem i samhället är det som ansvarar för att skadepreventiva åtgärder genomförs? I fallet hjärntrappan skulle det kunna vara det enskilda idrottsförbundet, till exempel SvRF som ansvarar för att deras medlemmar känner till den. Det skulle också gå att tänka sig att det är sjukvården som borde se till att hjärntrappan används. Det skulle också kunna vara Svensk idrottsmedicinsk förening som har ansvaret för förmedlingen av hjärntrappan i och med att de tog beslut om att hjärntrappan ska användas i Sverige. Eller Riksidrottsförbundet. Eller idrottsministern Amanda Lind. Det skulle även kunna vara individen som till syvende och sist är den som ansvarar för att använda sig av hjärntrappan efter hjärnskakning.

För den enskilde ryttaren kan denna uppdelning av ansvar för att arbeta skadepreventivt på samhällsnivån leda till förvirring. En person som inte upplever att den är i risk, eller en person som inte ser det personliga ansvaret för att skydda sig mot risk kommer troligtvis inte

genomföra några åtgärder för att skydda sig mot risk eller skada, speciellt inte sådana som kräver något större engagemang av individen. Till exempel om ryttare ser på sjukvården som ansvarig för att vårda personer efter hjärnskakning finns det risk att de inte ser behovet av att lära sig hjärntrappan själva innan en hjärnskakning faktiskt inträffat (Breakwell, 2014, s. 212).

På samhällsnivå finns också frågan om förtroende eller trust. Att regionerna är de som är ansvariga för sjukvårdande insatser är något som de flesta invånare i Sverige känner till (MSB, 2019).

63 Och kommer då en ryttare till sjukvården med en hjärnskakning och inte rekommenderas att följa hjärntrappan under sin rehabilitering finns det risk att ryttaren tappar tilltron till

hjärntrappan. Varför skulle personen välja att använda hjärntrappan om inte experterna på sjukvård använder den i sitt arbete? Om förtroende eller tilltro skriver Breakwell att det finns olika sorters tilltro. I detta fall handlar om det om institutional trust, det vill säga tilltron till att våra institutioner, så som sjukvården, gör det den ska. Det handlar också om specific trust.

Med det menas att ha tilltro till att i fallet hjärntrappan så vet sjukvården vad de gör och om de inte skulle rekommendera användandet av hjärntrappan så bör inte hjärntrappan användas (Breakwell, 2014, ss. 158-159). Impulsen för hjärntrappan att ta sig igenom den teoretiska modellen riskerar alltså att hindras i barriären som utgör samhällsnivån.

Kännedom om hjärntrappan bland personer i ledande position inom förbundet kan också spelar roll för om hjärntrappan fastnar på den samhälleliga nivån.

Givet att det tidigare i uppsatsen visats att det bland personer med ridning/hantering som huvudsakliga yrke eller delvisa yrke finns en något låg grad av kunskap om hjärntrappan finns det risk att elever har uppfattningen att ledare/förebilder kan och vet mer om hjärntrappan än vissa av dem faktiskt gör. Det kan leda till att eleven tror att de själva inte behöver lära sig hjärntrappan för om den behövs så säger ledaren/tränaren/läraren och så vidare till. Alternativt

In document En genomgång av kännedomen och användandet av hjärntrappan bland medlemmarna i Svenska Ridsportförbundet (Page 56-0)