Stora krav på transportsystemet i storstadsregionerna Storstadsregionernas tillväxt ställer stora krav på transportsystemets Storstadsregionernas tillväxt ställer stora krav på transportsystemets

användning och utveckling. Andelen resor som görs med kollektivtrafik, till fots och med cykel behöver öka kraftigt. För det krävs både bebyggelseplanering, styrmedel och utveckling av transportsystemet.

Stora komplicerade infrastrukturinvesteringar i tättbebyggda områden är ofta mycket kostsamma, eftersom de måste anpassas efter bebyggelsestrukturen och miljöaspekter. De har generellt lång planerings- och genomförandetid.

Kapacitetshöjande trimningsåtgärder i befintlig sträckning är ofta samhällsekonomiskt effektiva.

Utöver åtgärder inom samhällsplanering och styrmedel är bedömningen att man på lång sikt behöver investera 200–300 miljarder kronor i

transportinfrastrukturen i storstadsregionerna.

• Utveckla formerna för aktörssamverkan i storstadsregionerna. Samspel behövs i samhällsplaneringen och i planeringen av transportsystemet och av bebyggelse och markanvändning. Det behövs även samverkan för att påverka den dagliga användningen av transportsystemet, till exempel åtgärder inom mobility management och ITS.

• Vidareutveckla metoder för effektivare användning av transportinfrastrukturen till exempel när det gäller trafikering, trimning, prioriteringar för en effektiv

användning av gatuutrymmet och ITS.

• Ta till vara potentialen för resor till fots och med cykel.

• Effektivisera storstadsregionernas varuförsörjning, till exempel genom

lokalisering av omlastningsnoder samt styrning av transporterna i tid och rum.

• Satsningar på ökad spårtrafik behövs, men även andra effektiva

kollektivtrafiklösningar bör övervägas, till exempel snabb busstrafik med stor kapacitet, så kallad Bus Rapid Transit (BRT).

Mer än hälften av jordens människor bor numera i urbana regioner, och andelen väntas vara bortåt 70 procent år 2050. Även i Sverige tenderar storstäder och stadsregioner med mer än 100 000 invånare att växa. Storstadsregionerna är motorer för Sveriges tillväxt. Den ekonomiska utvecklingen följer

befolkningstillväxten och förstärks därtill ytterligare genom de mekanismer som driver på storstädernas ekonomi. Storstädernas positiva utveckling beror främst på hög täthet och på god tillgänglighet till arbetskraft och kunder och till

marknaden i stort. Avgörande för näringslivets tillväxt är tillgången på kvalificerad arbetskraft och bostadsmarknadens och arbetsplatsernas anpassningsförmåga.

För att tillväxten i storstäderna inte ska leda till stora trängselproblem krävs både styrmedel och infrastrukturåtgärder. I storstadsområdena är det särskilt viktigt att utveckla samspelet mellan planering av transportsystemets utveckling och samhällsplanering, bebyggelseplanering och markanvändning. En väl fungerande samordning mellan de berörda aktörerna är en förutsättning för att transportsystemet ska kunna utvecklas på såväl kort som lång sikt.

I storstadsområdena är det redan trångt i delar av transportsystemet, i

181

storstadsregionerna, i första hand i väg- och järnvägsnäten där

kollektivtrafikkörfält ingår. Bristerna i transportsystemet leder i dag till

förseningar som beräknas kosta samhället 8,5 miljarder kronor årligen. De leder också till miljökostnader på cirka 3 miljarder kronor. Transportbehovet kommer att öka med ökad befolkning i storstadsregionerna. Med tanke på kapacitet och hållbarhet bör kollektivtrafiken ta hand om huvuddelen av de ökade

persontransporterna. För att det ska vara möjligt krävs såväl utökad kapacitet som styrmedel för att stimulera resenärerna att åka kollektivt, cykla eller gå. En smart kombination av sådana åtgärder bör ge betydande bidrag till att lösa kapacitetsproblem och bidra till att nå klimat- och miljömålen.

I storstadsområdena är det särskilt viktigt att utveckla metoder för ett effektivt kapacitetsutnyttjande, till exempel trafikstyrning på sträckor med trängsel, reversibla körfält på väg och ITS-lösningar. Trafikverket bör samverka med de regionala kollektivtrafikmyndigheterna för att stimulera ett effektivt

kapacitetsutnyttjande. Utveckling av den offentliga upphandlingen av infrastrukturtjänster och kollektivtrafik kan också bidra till att kapaciteten används bättre.

Generellt är spårtrafik mest effektiv vid stora resandeströmmar och längre avstånd, medan buss med fördel kan användas för anslutande trafik med mindre flöden. Utvecklade bussförbindelser kan också vara samhällsekonomiskt

effektiva i vissa relationer, bland annat lösningar med snabb och kapacitetsstark busstrafik, så kallad Bus Rapid Transit (BRT). Det kan även vara ett första steg till en spårburen kollektivtrafiklösning. Även kollektivtrafik med båt kan utvecklas till ett attraktivt alternativ i vissa relationer.

Att skapa förutsättningar för människor att ersätta korta bilresor med att gå eller cykla kan ge betydande vinster för samhället och medborgarna. Störst potential för att gå respektive för ökad och säker cykling finns inom och nära de större tätorterna. För att ta till vara en sådan potential krävs förbättrade

förutsättningar, till exempel ett sammanhängande och säkert cykelvägnät. Drift- och underhållsåtgärder är en viktig förutsättning för cykling. Cykling behöver prioriteras i planeringen av infrastrukturen och mer kunskap behövs om cyklingen. Cykeln som fordon är inne i en intressant utvecklingsfas där elcyklar blir allt vanligare, vilket också ställer särskilda krav på infrastrukturen.

För att storstadsområdena ska fungera krävs också fungerande och utvecklad varuförsörjning och citylogistik. I takt med ökad urbanisering och kraftig trafiktillväxt kommer också behovet av att effektivisera varuförsörjningen att öka. Dagens citykärnor är ofta dåligt anpassade till rationell godsdistribution, och fyllnadsgraden i fordonen är relativt låg. För att citydistributionen i staden ska kunna vara så effektiv som möjligt är det avgörande var terminalen är placerad. En dåligt placerad terminal kan medföra onödig belastning i något som redan är en flaskhals och generera ytterligare transporter. Åtgärder som förbättrar citylogistiken kan vara att få bort flaskhalsar i väg- och gatunätet, att styra trafiken i tid och rum och att placera terminaler effektivt.

I storstadsområdena kan det vara nödvändigt att fördela trycket av resor in till citykärnan. Det kan ske genom att man skapar effektiva noder och bytespunkter som ger tillgång till flera målpunkter i innerstaden. Ett byte mellan trafikslag innebär dock alltid en uppoffring i tid och komfort, och därför måste kapacitet

182

finnas i den del i transportsystemet som leder in till citykärnan (företrädesvis spårsystem) och bytespunkten ska vara attraktiv för resenärerna.

I det långsiktiga perspektivet bedömer vi att det behövs omfattande satsningar på transportinfrastruktur i storstadsområdena:

• Stockholm och Mälardalsområdet (inkl. Linköping och Norrköping): cirka 200–250 miljarder kronor i väg- och järnvägssystemen samt regional och lokal kollektivtrafik (framför allt tunnelbana)

• Göteborgsområdet: cirka 40–50 miljarder kronor i väg- och järnvägssystemen

• Malmöområdet: cirka 20–30 miljarder kronor i väg- och järnvägssystemen.

Investeringar i transportinfrastruktur i storstadsområdena är ofta komplicerade. Den samhällsekonomiska lönsamheten är ofta relativt låg eftersom kostnaderna är höga. Det beror främst på kraven på anpassning till befintlig

bebyggelsestruktur och miljöaspekter. Sådana investeringar tar generellt lång tid att planera och genomföra. Kapacitetshöjande trimningsåtgärder i befintlig sträckning är ofta mer samhällsekonomiskt effektiva.

Långsiktiga strategier behövs för den framtida transportförsörjningen i

storstadsregionerna. Sådana strategier bör tas fram i samverkan mellan berörda aktörer. Satsningar i storstadsområdena berör både de statliga och kommunala ansvarområdena och berör många olika intressenter.

183

13.6 Långväga persontransporter för att hålla samman Sverige