Undertema strukturella organisatoriska hinder

Detta undertema innefattar faktorer som förvaltningslogikens påverkan och synen på risktagning i vardagen, vilket påverkar risktagning. Detta innebär att organisationens kapacitet, och förändringen från insatsförsvar till nationellt fokus, har medfört en försiktighetsaspekt som gjort officerare mer återhållsamma. Det har även medfört ett upplevt förankringskrav av beslut vilket påverkar risktagningen. Nedanstående kategorier belägger de strukturella organisatoriska hindren. Kategorier till detta undertema är: förvaltningslogik, syn på risktagning, krav på förankring, organisationens kapacitet och insatsförsvarets inverkan.

Förvaltningslogik

I denna kategori uttrycker respondenterna att regler och bestämmelser begränsar den kreativa och fria tanken när officerare tänker taktik. Detta påverkar riskbenägenhet vid truppföring. Det finns en gemensam uppfattning av samtliga respondenter att de i produktionsvardagen5 inte är beredda att ta risker. Ur ett juridiskt perspektiv innebär förvaltningslogik att möjlighet till risktagning är begränsad eftersom verksamheten styrs av lagar och regler.

5 _{”Produktionsvardagen” avser det dagliga arbetet på förbandet under fredstid, innefattar både samordning av}

Sida 31 av 60 Eftersom handlingsutrymmet är begränsat i förvaltningslogiken finns uppfattningen att officerare inte heller är beredda att ta risker i professionens kärna. Med det följer en aversion mot att ta risker och att de endast ser till de eventuella negativa konsekvenserna. Arbetsmetoder inom förvaltningslogiken och synen på risker medför att en viss passivitet infinner sig och skapar en försiktig inställning. Den hierarkiska strukturen ses också som en begränsning då den påverkar benägenheten till att ta risker, vilket i sin tur påverkar den fortsatta karriären negativt om konsekvensen av en risktagning uppfattas som allt för stor.

[…] låter helt konstigt för att i krigsvardagen så har det ju kanske en dödlig utgång och det har det ju sällan i produktionsperspektivet. Det säger ju emot den tanken men jag tror ändå att vi inte i den så kallade administrativa produktionsvärlden är beredda att ta särskilt stora risker. (Respondent 5)

En respondent utrycker att hen fått en försiktigare inställning till risktagning på grund av förvaltningslogiken då hen kommit högre upp i hierarkin. Detta återspeglas i övningar som genomförts då hen övats i sin krigsbefattning. ”[...] jag bygger min erfarenhet på till 90% prodbefattning6 och då blir man mindre och mindre benägen att ta risker då utfallet är alldeles för negativt” (Respondent 7).

Respondent 6 är kritisk till de bedömandemetoder som tillämpas i organisationen där mycket handlar om att hantera risker för att minimera ett negativt utfall. Hen menar att organisationen inte ser de positiva aspekterna av risktagning utan endast som något farligt och dåligt, vilket kan har format officerare yrkesmässigt.

Men om vi bara hela tiden fokuserar på att vi ska minska någon sannolikhet för något negativt, alltså att hela tiden se det ur det negativa perspektivet så tror jag vi bara blir passiva istället eller riskerar att bli passiv. Att vi sitter och skärskådar det alldeles för länge och så blir man passiv och vi kanske inte vågar göra vissa saker som hade gett oss oerhört stor positiv effekt. (Respondent 6)

Resonemanget stöds också av respondent 2.

Jag tror att de här administrativa, grundorganisationsuppgifterna och personalansvaret fredsmässigt, det kan göra att vi får en lite skev bild av synen på risktagning. Vi ser det bara som något negativt som vi ska försöka eliminera i så stor utsträckning som möjligt egentligen. (Respondent 2)

6 _{”Produktionsbefattning” avser en befattning i grundorganisationen under fredstid, i sammanhanget med}

Sida 32 av 60 Respondent 4 och 6 belyser aspekten med att organisationens hierarkiska struktur begränsar förmågan till risktagning ur ett strukturellt organisatoriskt perspektiv.

Ju högre upp vi kommer i hierarkin så blir det ett större och större fokus på saker som är behäftade med ganska stora konsekvenser om man tar risker, typexempel ekonomiskt ansvar, vilket gör att där finns det inte samma utrymme att ta risker, det vill säga i vår produktion. (Respondent 4)

Det finns en aspekt i den militära kontexten som kanske gör just risktagningsförmågan, både i övningar och i liksom någon slags produktionsvardag som minskar vår benägenhet att ta risker och det är vårat system att gå vidare, våran hierarkiska struktur. Den påverkar påtagligt, vågar jag hävda, vår benägenhet att ta risker till det negativa därför att vi lär oss inte och vi blir återhållsamma. Vi tar inte risker för att även om det är osannolikt att den negativa konsekvensen inträffar så kan det få ganska stor påverkan på min karriär. (Respondent 6)

Syn på risktagning

Under intervjuerna har i huvudsak tre faktorer framkommit som skiljer synen på risktagning i produktionsvardagen jämfört med i krig. Krig i detta fall inkluderar även simulering av krig genom övningar. Den första faktorn är att det i vardagen premieras att inte göra fel. Detta uppfattas som en urvalsfaktor för att exempelvis få en högre befattning i organisationen eller för att få genomföra nivåhöjande utbildningar. Den andra faktorn är att konsekvenserna av risktagning i produktionsvardagen upplevs få större konsekvenser om utfallet blir negativt jämfört med i en militär övning. Detta för att konsekvenserna av risktagning under en övningskontext är svåra att värdera. Den sista faktorn handlar om förhållningsättet till risktagning i en övningskontext jämfört med i produktionsvardagen. Risktagning skiljer sig åt och ses som mer begränsad i produktionsvardagen.

Respondent 1 beskriver att krigsbefattningar inte har lika högt anseende i jämförelse med en produktionsbefattning för tillfället. Hen menar att det som officerare bedöms utifrån när de ska genomföra nivåhöjande utbildning är huruvida de skött sig som produktionsofficer och inte i sin krigsbefattning. ”Just att produktionsrollen har en större del utifrån det du bedöms ifrån och är en urvalsfaktor jämför med det andra” (Respondent 1).

Respondent 7 har ett liknande resonemang som respondent 1 men reflekterar också kring att det som uppmuntras i fred kommer tas med ut i krig. ”Om jag blir belönad för att jag inte tar för stora risker i fredstid så finns risk att jag tar med mig det beteendet ut i krig” (Respondent 7). Det finns även en aspekt av att inte göra fel och att detta premieras högre.

Sida 33 av 60 En annan respondent menar till exempel att:

...det finns en dämpande faktor att inte göra bort sig också [...] Jag upplever att vi inte föder risktagande chefer för att det vi premierar är snarare att du inte gjort bort dig snarare än att man har gjort något riktigt bra. (Respondent 1)

Den andra faktorn i kategorin syn på risktagning, i vardagen jämfört med i krig, handlar om att konsekvenserna för att ta risker i vardagen får större negativt utfall jämfört med i en övningskontext. Här handlar det om att konsekvenserna i en övningskontext är fiktiva och individen påverkas inte av risktagandet på samma sätt som i vardagen där effekterna av risktagande är reella. Till exempel vittnar följande citat om detta fenomen:

En risktagning på en övning som i ett skarpt genomförande kunde ha inneburit ganska många människors liv, när då det faller ut som en negativ konsekvens av det risktagandet på en övning så är det ju de facto ingen människa som dör. Ergo så blir det också känslan av de konsekvenserna väldigt ringa [...] effekten av det kanske jag lär mig att den slags risktagningen inte är optimal men påverkan av konsekvenserna är ju mindre. (Respondent 6)

Den sista faktorn handlar om kopplingen mellan risktagning, vardagen och det taktiska, vilka inte kan ses isolerade från varandra.

Jag tror att försöka få till den där kopplingen mellan det vi gör i vardagen och det som är det taktiska och jag tror inte att man kan se risktagning isolerat [...] det måste nog genomsyra vår organisation på mer än att bara säga i fält, nu ska vi ta risk, nu ska vi ägna oss åt det här utan att det måste få genomsyra vår verksamhet [...] Det går inte att skilja på en vardag som säger nu ska kompanichefen ta en taktisk risk och nu är det produktion och då ska vi ha ett annat förhållningssätt. (Respondent 4)

En respondent resonerar kring hur hen vill att risktagning ska manifesteras i armén, där uppdragstaktik är en förutsättning för att kunna ta risker men att det skiljer sig mellan vardag och krig.

[...] Man frikopplar uppdragstaktik till vardagen och uppdragstaktik i insats och krig. Har man inte uppdragstaktik fullt ut och lever efter den devisen i vardagen så tror jag inte att den bara kommer infinna sig bara för att det blir krig och insats. Man måste leva i den organisationskulturandan hela tiden, där tycker jag vi har en bit kvar. (Respondent 3)

Sida 34 av 60 Krav på förankring

Krav på förankring innebär att individen stämmer av med högre chef innan beslut och handling istället för att äga beslutet och handlingen själv. Krav på förankring och kontrollbehov ses av respondenterna som hinder för risktagning.

Vi har skapat lite av en kultur av återkoppling till chefen och jag tror vi behöver återskapa lite självständiga chefer helt enkelt [...] chefen är alltid tillgänglig genom ett sms eller information och så vidare vilket gör att vi kanske blir mer benägna att ta kontakt med chefen oftare. (Respondent 4)

Denna förankring kan kopplas mot ett kontrollbehov, ”[…] att man inte tar risker, är att man har ett kontrollbehov som inte möjliggör ett risktagande för underställda exempelvis” (Respondent 1).

Respondenterna beskriver även att det inte har uppmuntrats att ta risker inom organisationen och att detta medför att de försöker förankra beslut som kan innebära risktagning för en högre chef. ”Jag tycker inte att det har genomsyrat min karriär att uppmana mig till att ta risker, det tycker jag inte riktigt” (Respondent 4). Respondent 7 menar även att ”[…] det finns en risk att man i kriget ställer för mycket frågor”. Anledning till att respondenterna beskriver just krav på förankring som ett hinder för risktagning kan vara att det inte råder en samsyn kring risktagning inom organisationen. ”Vi måste diskutera det mer, jag vill veta hur min högre chef ser på risktagning. Hur ser hens högre chef, hur ser arméchefen på risktagning?” (Respondent 7).

Organisationens kapacitet

Organisationens kapacitet innebär å ena sidan att materiella satsningar har gjorts med anledning av Försvarsmaktens övergång till ett insatsförsvar på 2010-talet. Hur sjukvårdsorganisationen i armén har förändrats till det bättre ur ett kompetensperspektiv sänder signaler om synen på risktagning ur ett organisatoriskt perspektiv.

[...] det här ”alla-ska-komma-hem-doktrinen” började sprida sig mer och bara som exempel på sjukvårdsorganisationen som vi sätter upp. Från att man går från en värnpliktplutonsjukvårdare med lite bårutrustning i sina vanliga fordon tills att vi nu har akutambulanser med anestesisjuksköterskor i som tar en patient och har extremt bra vård. Det visar hur synen på risktagning i vår verksamhet har förändrats tycker jag. Så ja, vi har blivit mindre riskbenägna tycker jag under 00-talet och tidigt 10-talet. (Respondent 3)

Sida 35 av 60 Å andra sidan har armén minskat i volym vilket gör att synen på risktagning för officerare, som även tjänstgjorde på 1990-talet, har förändrats. ”Jag tycket att vi på 90-talet tog mycket större risker i strid, på gott och ont naturligtvis. Men kalla kriget fanns i minnet, stort skadeutfall var normalt” (Respondent 3). Arméns minskade volym har också gjort att taktiska officerare ständigt måste värdera risktagning kontra uppgift. Respondent 3 beskriver att en medveten risktagning är något som ständigt är närvarande.

Kraftsamlar man i en riktning så tar man medveten risktagning i andra flanker eller vad det nu kan vara [...] Jag tror detta är extra centralt i vår minimalistiska armé just nu där man ständigt brottas med resursbrist och att man inte kan vara överallt och täcka alla hål som man vill. (Respondent 3)

Insatsförsvarets inverkan

Skifte av fokus till insatsförsvar innebär en förändrad förlustkänslighet och att riskbenägenheten därmed har minskat. Respondenterna menar samstämmigt att insatsförsvaret har påverkat synen på risktagning. Träning är det som har gjort att synen på risktagning har förändrats.

Om man har tränat för insats under större delen av sin tid som anställd så har det säkert fått större påverkan [...] Alltså den benägenheten att ta risker inom ramen för invasionsförsvaret och jag tror i allmänhet, men det är ju jag som tror, så har vi säkert omedvetet blivit mindre riskbenägna i och med att vi inte är så benägna att ta risker i utlandstjänsten som man kanske skulle vara om man bara varit uppvuxen i ett nationellt försvar. (Respondent 5)

[…] innan internationaliseringen eller innan internationell tjänst hade fått sitt stora genomslag då kunde du få en syn på att bataljonen hade löst sin taktiska uppgift om man stod med ett antal stridsvagnar i anfallsmålet [...] men genom internationell tjänst och har ett annat perspektiv på förlustkänslighet så tror jag att det har föranlett oss till att ta mindre risker. Vi har tränats på något sätt att liv är mer värt i internationell tjänst än vad det är i det nationella försvaret. Vilket har gjort att vi kan mycket väl vara präglade av det också, även när vi går åter mot ett nationellt försvar. (Respondent 4)