Uppdraget i en samhällskontext

Den inom skolan alltmera ökade social problematiken berörs av bl. a. Persson (1997) och Tideman m. fl., 2004). I brist på mera rikta- de och alternativa insatser blir det specialpedagogiken som här får träda in, oftast då i form av en traditionsbunden och beprövad modell som specialundervisning. Detta diskuteras också av Emanu- elsson (2000a) som menar att skolan då den stressas tar till just

beprövade sätt att söka lösa social problematik trots att det istället borde vara genom en bred och noggrann analys av svårigheterna som den specialpedagogiska kompetensen får utrymme. Persson (1997) framhåller också att skolan, istället för att ta itu med den sociala problematiken i den omgivande miljön, oftast avskiljer ele- ven (jmfr Thomas & Loxley, 2001). Enskilt eller i liten grupp får eleven undervisning företrädesvis i läsning, skrivning och i mate- matik även om det inte är svårigheter inom dessa ämnen som egentligen inneburit att specialundervisning anordnats. Detta skul- le, enligt Haug (2000), kunna uttryckas som att det fortfarande är gårdagens föreställningar av specialpedagogik som, omsatta i prax- is, dominerar skolan.

För skolväsendet finns en rad styrdokument vilka skall omsättas på kommunal och lokal nivå. Det är här det skolpolitiska målet en skola för alla skall transformeras från den retoriska till den prak- tiska arenan. Svårigheterna är enligt Assarson (2007), vilket även belysts ovan, när retorik omvandlas till ett politiskt mål. Assarson (a.a.) har i sin studie undersökt hur en grupp pedagoger gör detta uppdrag meningsfullt relaterat till den skolvardag de befinner sig i. På samma sätt söker de studerande i min studie förstå sitt uppdrag som specialpedagoger. I detta sökande efter mening ser jag två stra- tegier ibland berättelserna. Den ena strategin, vilken bottnar i den tidigare diskuterade osäkerheten inför vad specialpedagogik inne- bär konkret, handlar om att definiera sitt uppdrag genom att själv försöka hitta en nisch, eller uttryckt på ett annat sätt, en strävan att profilera sig som specialpedagog. Den andra, inte tvunget av- skild ifrån den första strategin, är att som färdig specialpedagog söka identifiera delar av innehållet i påbyggnadsutbildningen i en praktik. De egna preferenserna får i detta sammanhang stor bety- delse. I detta ligger också den tidigare omnämnda osäkerheten in- för uppdraget och dess innehåll. I en marknadsorienterad skola kommer det, som jag ser det, ha allt större betydelse för hur profi- leringen sker. Sedan kan, å andra sidan, med hänvisning till Hög- skoleverkets (2006) granskning samt propositionen Bäst i klassen - en ny lärarutbildning (prop. 2009/10:89), ifrågasättas om special- pedagoger i allmänhet, och deras profilering uttryckt som designe- rad yrkesidentitet i synnerhet, egentligen kommer att ha mark- nadsvärde framöver (jmfr. Emanuelsson, 2000c; Persson, 2000).

Det skulle kunna vara i detta kritiska gap specialpedagogerna ger upp den vision som ligger till grund för den specialpedagogiska på- byggnadsutbildningen. Om önskemål och krav i den praktik de ar- betar drar i andra riktningar, kan det uppstå svårigheter för dem att arbeta i linje med den ideella designerade identitet som utbild- ningen öppnat ögonen för.

Såväl Bladini (1990), Vernersson (1998), Malmgren Hansen (2002) som Malmgren (2004) diskuterar specialpedagogers/spe- ciallärares uppgifter i termer av olika roller. I min studie har jag, även om jag som en av mina teoretiska referenspunkter använder mig av Goffman (1959/2000), försökt undvika att använda rollbe- greppet expressivt i syfte och frågeställningar, då jag i samman- hanget menar att användandet av rollbegreppet53

kan skymma en verklig individuell förståelse. Jag valde därför tidigt att istället an- vända mig av uppdraget för att söka de studerandes förståelsehori- sont. De studerande själva gör dock ibland utsagor där rollbegrep- pet tas upp.

En av de beskrivningar av specialpedagogernas funktion som ut- talas ofta är den som förändringsagent (Bladini, 1990). De stude- rande tycker sig uppfatta att det är vad utbildningen förväntar sig att det ska verka som när de är tillbaka i yrkeslivet. Här kan man fundera vidare över vad det finns för skillnader mellan förändring och utveckling. Som jag ser det, innebär förändring att i grunden förkasta för att förnya. Utveckling, däremot, förstår jag som att synliggöra vad som finns i verksamheten för att sedan utveckla denna mera i en positiv riktning. Ingen av de studerande tror heller att det skulle vara lätt att verka just som förändringsagent och hänvisar i sammanhanget till en annan metafor, ”det sitter i väg- garna”, uttryckt på annat sätt som den kontextuella tradition som finns vid de olika arbetsplatserna. Malmgren Hansen (2002) kon- staterar i sin avhandling att det tog specialpedagogerna ungefär fyra års intensivt strukturarbete i byggstarten till en ny specialpe- dagogisk verksamhet. Senare studier, (se t.ex. Bladini (2004); von Ahlefeldt Nisser, 2009) pekar i riktning mot att detta strukturarbe- te fortfarande är lika aktuellt. Med andra ord, specialpedagogens yrkesfunktion är fortfarande oklar på många håll.

53

Här vill jag göra en jämförelse med användandet av metaforer, vilka i sitt sammanhang kan vara belysande men också användas schablonmässigt.

Som tidigare omnämnts förstås uppdraget i ljuset av något man själv brinner för, i en tankeprocess där uppdraget relateras till egna mål (jmfr Assarson, 2007). Sett i relation till diskussionen om på vilket sätt man presenterar sig själv (Goffman, 1959/2000; Malm- gren, 2004) och på vad sätt man som specialpedagog ställer sig till marknadens förfogande (Emanuelsson, 2000c) kan denna förståel- se möjligen ha stor betydelse vad det gäller utsikterna att erhålla en anställning som specialpedagog i ett specifikt sammanhang. Den specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen har som sin avsikt att sätta in specialpedagogiken i en bredare pedagogisk utveckling i skolan. De nyblivna specialpedagogerna kommer efter utbildningen tillbaka till en skola som i mycket är en skola för flertalet istället för en skola som ser behov av att utveckla sig till en skola för alla. Detta spänningsfält kommer också att sätta ramarna för hur speci- alpedagogernas kompetens kommer att användas.

Högskoleverkets (2006) granskning av specialpedagogprogram- met vid olika svenska universitet och högskolor pekar på ett behov av mera forskning kring specialpedagogens uppgifter och funktion. Vidare framhålls att det specialpedagogiska perspektivet bör, som ett obligatoriskt inslag, införas i den allmänna lärarutbildningen. Dock, betonar Högskoleverket, är det betydelsefullt hur och på vilket sätt det specialpedagogiska perspektivet presenteras för stu- denterna. I linje med Lärarutbildningskommiténs slutbetänkande (SOU 1999:63) finns det möjlighet att på en mellannivå specialise- ra sig inom lärarutbildningen. Dock skall de studenter som väljer denna specialisering inte behöva riskera att få en utbildning som ”är en lättviktsversion” (Högskoleverket, 2006, s. 27) av special- pedagogutbildningen. I detta sammanhang vill jag också återknyta till det problematiska i att den specialpedagogiska påbyggnadsut- bildningen syftar till att specialpedagogen arbetar skolutvecklande och handledande och ”fungerar som spindeln i nätet” (a.a., s. 27) i en skola som (ännu) inte har etablerat den omnämnda mellankom- petensen. I propositionen om en ny lärarutbildning ”Bäst i klassen - en ny lärarutbildning” (prop. 2009/10:89) refereras också till Högskoleverkets (2006) granskning av specialpedagogprogrammet såsom det genomförs vid olika lärosäten. I propositionen återfinns följande skrivning angående specialpedagogutbildningen:

[Det har ] tolkats vid lärosätena som att specialpedagogen har en yrkesroll där det konkreta arbetet med elever i behov av sär- skilt stöd är ett underordnat mål och att specialpedagogens roll i första hand ska vara rådgivande, handledande och utvecklan- de. Det konkreta arbetet med barnen överlåts på detta sätt i stor utsträckning åt lärarna (s. 34).

Som en följd av ovanstående uttalande avser regeringen en översyn av specialpedagogexamen för att utröna hur på bästa sätt tillgodo- se behovet av specialpedagogik och specialundervisning i olika skolformer och dessutom behovet av det stöd som pedagoger i för- skola och skola har.

Möjligheten att utbilda sig till specialpedagog finns således nu- mera parallellt med möjligheten att skaffa sig utbildning som spe- ciallärare. Förekomsten av dessa två utbildningar jämsides med varandra och med något olika fokus, kan med referens till citatet ovan, ses som ett erkännnade av behovet att skapa ett differentierat nätverk av stödjande funktioner utifrån perspektivet att se special- pedagogiken som en del av allmänpedagogiken. Dessutom kan i detta föreligga ett underförstått erkännande av att det spektrum av olikheter skolan måste kunna hantera och differentiera för är så brett att nya vägar för utveckling och stöd är nödvändiga. Special- pedagoger och speciallärare kan, med de något olika fokus utbild- ningarna har, komplettera varandra, och på detta sätt gagna verk- samheten i skolan. Dock kan förhållandet att det finns två olika utbildningar också inrymma möjligheten att balansen tippar tillba- ka till en traditionell förståelse av specialpedagogiken och dess syf- te. Detta torde bero på hur skolan omsätter de överordnade poli- tiska besluten till praktisk pedagogik. I ett lite längre perspektiv kommer det troligtvis också visa sig om det från överordnat poli- tiskt håll kommer att bli en prioritering av antingen den ena eller den andra utbildningen. Sett i ljuset av propositionen om en ny be- tygsskala (Prop. 2008/09:66) och Björklunds yttranden om att det måste löna sig att plugga skulle kunna rymmas en tendens att för- orda ”produkt mer än process”. I en skola med flera betygsnivåer än på mycket länge, en skola som förordar ”pluggande”, som inför nationella prov i allt fler skolämnen och som så tydligt vill kunna mäta sig med andra länders kunskapsresultat ligger det möjligen

nära till hands att ana ett övertag av en traditionell förståelse av specialpedagogikens syfte. Detta i sin tur medför vikten av både specialpedagogers och speciallärares professionsförståelse. Dessa båda yrkeskategorier skall samverka i ett samhälle där utbildnings- kraven tenderar att ständigt ökas.