Wittgenstein (1953) framhåller språkets olika normer och konven- tioner, det som benämns språkspel. Utan detta språkspel skulle kommunikationen mellan människor sakna innebörd och mening. Det är i den mellanmänskliga, interpersonella, kommunikationen som eget och andras handlande tolkas och förstås och därigenom får innebörd och mening.
Som en konsekvens av detta är frågan om innebörd och mening alltid en fråga om förhandling – inte ett konstaterande. Språket är alltså inte en spegel – snarare en del av en väv (Hydén, 1997, s. 15).
Följaktligen är forskarens språk bara ett av möjliga språkspel och, om än innefattat i en maktstruktur, inte mera överensstämmande med något bakomliggande ”sant” än andra språkspel. Forskarens uppgift är att, genom att uppmärksamma språket (diskursen) i en kontext, undersöka hur människor förstår och ger olika begrepp och kategorier mening. Således förmedlar berättelsen både hur per- sonen uppfattar sin värld, sig själv och andra. Hydén (1997) po-
ängterar att som forskare ”konstitueras både vi själva och den and- re genom samtalet och berättandet” (a. a, s. 17). Forskaren finns alltså inte som objektiv betraktare, utan befinner sig som medkon- struktör i samma meningsskapande värld som den andre. Riessman (1997) menar att samspelet forskare och intervjuad ger upphov till en del av texten. Berättelser kan också innehålla delar som är mindre klara och vid läsandet av dessa sker ett ständigt tolkande och omtolkande. Läsaren deltar i tolkningsprocessen och ”deltar i konstruktionen av dess mening” (a. a., s. 59). Alvesson och Sköld- berg (1994) fokuserar frågor om innebörders betydelser och tolk- ningen av dessa i samband med strävan att nå den signifikanta sanningen. Goodson och Numan (2003) i sin tur talar om tre nivå- er av livet: det levda livet, livet som muntlig berättelse och livet som text. Ju längre bort ifrån den verkliga livserfarenheten, ju mer tolkar och konstruerar vi, menar de. I konstruktionerna sker en förflyttning från livszon till tolkningszon, den zon i vilken vi lever och verkar. Narrativerna är det som hjälper oss att förstå och handla i särskilda sammanhang, kontexter41. Narrativerna kan uppfattas utgöra ett spektrum av uppfattningar från helt sant till ingen sanning (a.a.).
Cohen, Manion och Morrison (2000) poängterar tre kvalitets- frågor vid bedömning av data inom livshistorieforskning, nämligen representativitet, validitet och reliabilitet och tar stöd i Plummers diskussion om vikten av att relatera empirin till en större popula- tion så att resultaten inte kan riskera att ses som atypiska. Reliabi- liteten beror på identifikation av risker för bias och möjligheten att i största mån undvika denna. Beträffande livshistoria gäller det att fundera runt både forskaren, informanten och på hur mötet mellan dessa iscensätts (a.a.).
Kvale (1997) diskuterar validitet i termer av att kontrollera, ifrå- gasätta och att teoretisera. Den kommunikativa validiteten avser den bildningssträvan vilken med sanning som förtecken utvecklas genom kommunikation i dialogen mellan forskaren och intervju- personen medan den pragmatiska validiteten, enligt Kvale, går ett steg vidare genom att också betona förändring.
41
Triangulering beskrivs av Cohen m.fl. (2000) som en ansats där två eller flera metoder att samla in data används. Metodtriangule- ring används ofta inom studier av undervisning och pedagogik och betraktas där kunna tillföra mycket (a.a.). I föreliggande studie har eftersträvats metodtriangulering genom att i förstudien använda frågeformulär och i huvudstudien dels skrivna utsagor i form av dagböcker och andra texter och dels olika intervjuer och samtal.
Connelly och Clandinin (1990) betonar att narrativer, såväl som mycken annan kvalitativ forskning, inte bör pressas in i kriterier såsom validitet, reliabilitet och generaliserbarhet, vilka de menar är kriterier för forskning av annat slag. Istället framhåller de kriterier som sannolikhet (verisimilitude) och överförbarhet (transferabili- ty). Malm (2003) diskuterar i sin avhandling studiens trovärdighet (trustworthiness) i termer av att identifiera och diskutera risker för bias. Angående diskussionen om sanningsbegreppet i kvalitativa intervjuer och narrativ forskning, kan, i sammanhanget, också re- fereras till den diskussion som Randall och Phoenix (2009) för. De menar att informanterna inte berättar ”sanningen” om med den avses exakt återberättande av det som har inträffat. Istället, menar även de, att begreppet trovärdighet är mera relevant. Informanter- na berättar så trovärdigt de kan och samtidigt som de, under berät- tandet, öppnar upp vägar för reflektion antingen då eller senare. Denna öppning kan då i sin tur leda fram till en djupare förståelse (se också Goodson & Numan, 2003).
Studiens resultat och de tolkningar som här presenteras får, som tidigare omnämnts, ses i ljuset av min egen livsberättelse (se vidare avsnitt 4.3 ovan) och den (för)förståelse jag har.
Det är, menar Goodson och Sikes (2001), betydelsefullt att stu- dien innefattar personer med olika uppfattningar. Är detta tillgo- dosett kan en viss mättnad i insamlandet av berättelser uppstå efter fem, sex intervjuer. I föreliggande studie kan analysmaterialet sägas visa en bredd i föreställningar och uppfattningar. Tilläggas kan även, som min egen reflektion, att inte någon av berättelserna kan sägas vara den andra helt lik. Inte heller kan jag säga att någon av berättelserna är identisk med ”min egen berättelse”.
Det är inte forskaren utan den som berättar som äger det berät- tade menar Hydén (1997). Heyman (1998) pekar på att forskarens
trohet mot data samt berättelsernas meningsfullhet är två avgöran- de kvalitetsaspekter i narrativ såväl som i all kvalitativ forskning.