Utredningens användning av andra centrala begrepp Interoperabilitet och infrastruktur Interoperabilitet och infrastruktur

Interoperabilitet, som är en del av en it-arkitektur, syftar på för-mågan hos system, organisationer eller verksamhetsprocesser att fungera tillsammans och kunna kommunicera med varandra genom att överenskomna regler följs.14 Man brukar beskriva fyra dimen-sioner av interoperabilitet:

– Juridisk interoperabilitet: Fokuserar på rättsliga delar i samar-betet och utbytet, dels avseende själva utbytet men även med avseende på ändamålsenlig lagstiftning, förordning, föreskrifter och civilrättsliga avtal.

– Organisatorisk interoperabilitet: Koordinerade processer där flera organisationer samverkar för att uppfylla ett eller flera överens-komna resultat. Avser även förmågan att optimera den egna organisationen för extern samverkan.

– Semantisk interoperabilitet: Gemensam förståelse av betydelsen av begreppen och informationsbeskrivningarna som används vid informationsutbyte. Förståelsen för begreppen gör att det är möjligt att säkerställa att informationsutbytet får avsedd effekt.

14 E-delegationen (2012), Vägledning för digital samverkan, version 2.0 och Nationell strategi för interoperabilitet (NSI).

– Teknisk interoperabilitet: Förmågan att tekniskt kunna utbyta information och tjänster på ett säkert sätt och med den kvalitet som överenskommits.

Infrastruktur, som är en annan del av en it-arkitektur, syftar här på de underliggande förutsättningar som krävs för att gränsöverskri-dande interna och externa tjänster ska kunna byggas. Dessa delas normalt in i hård infrastruktur, som rör i första hand hårdvara för tjänster och informationsutbyte, och mjuk infrastruktur som rör standarder, tekniska plattformar och annan mjukvara för exempel-vis signering och identifiering som ger förutsättningar för andra tjänster. Vissa offentliggemensamma digitala resurser som Mina meddelanden och e-arkiv räknas ofta in som mjuk infrastruktur eftersom de just ger förutsättningar för andra tjänster.15

Ändamålsenlighet och säkerhet

Ändamålsenlighet och säkerhet är två begrepp som förekommer ofta i det här betänkandet, ofta tillsammans i uttrycket ändamålsenlig och säker informationshantering. Utredningen definierar begrep-pen ändamålsenlig och säker utifrån det tillägg som utredningen föreslår ska göras i patientdatalagen (2008:355), apoteksdatalagen (2009:367) och lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

Ändamålsenlighet och säkerhet i informationshanteringen upp-nås när informationssystem som innehåller personuppgifter – är lätta att använda,

– stödjer verksamhetens arbete,

– underlättar arbetet med att utveckla kvaliteten i verksamheten, – underlättar samverkan och utbyte av uppgifter, och

– är utformade på ett sådant sätt att de enskildas integritetsskydd tillgodoses.

15 Lennart Jonasson & Governo: Förutsättningar för digital samverkan, bilaga 4 (oktober 2013).

Informationssäkerhet

Utredningen tillämpar samma definition av informationssäkerhet som bland andra Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gör. Informationssäkerhet innebär skydd av informationens tillgänglighet, riktighet, spårbarhet och konfidentialitet.

Ordinationskedja – ordinationsprocess – läkemedelsprocess

En särskild del av utredningens uppdrag är att utreda behovet av en bättre hantering av informationen i hela ordinationskedjan från ordinatör (förskrivare) via expeditör till patienten, och vid behov lämna förslag på hur en bättre hantering kan åstadkommas. Vägen från ordination av ett läkemedel till patientens användning av det bör enligt utredningens mening inte beskrivas som en kedja utan som en process utan tydlig början eller slut. En process som också innefattar återföring av information. Därefter kan nya processer starta i form av ändrade eller förnyade ordinationer som expedieras och så vidare. Därtill kommer att processen inte bara omfattar ordinationer utan också expeditioner av läkemedel och patientens användning av läkemedel. Begreppet ordinationsprocess leder där-med tanken fel och täcker inte in de processer som, enligt utredningen, måste behandlas i det här betänkandet.

Utredningen väljer därför att använda begreppet läkemedels-process istället för ordinationskedja. Begreppet läkemedelsläkemedels-process syftar i betänkandet inte på tillverkning och distribution av läkemedel utan på de olika processer som är relaterade till ordina-tion och expediering av läkemedel. Det bör också sägas att läkeme-delsprocessen i praktiken inte är en avgränsad företeelse skild från andra processer eller verksamheter. Den hör förstås ihop med en rad andra processer i hälso- och sjukvården. Det gäller exempelvis informatiken. Termer och begrepp bör vara desamma i läkemedels-processen som i exempelvis planering och behovsbedömning av ett antal andra aktiviteter i vården.

Förskrivning – ordination, förskrivare – ordinatör

Förskrivning är ett begrepp som innebär att en läkemedelsordina-tion skickas elektroniskt eller skrivs ut på en receptblankett så att patienten kan hämta ut det ordinerade läkemedlet på ett apotek. Lite beroende på vilken situation som avses talas i hälso- och sjuk-vården i dag både om förskrivning och om ordination. Historiskt sett är begreppet förskrivning mer förknippat med en åtgärd inom öppenvården som åtföljs av expediering på apotek. Begreppet ordination däremot. är vidare i sin betydelse genom att det kan omfatta andra åtgärder än läkemedelsbehandling och är mer före-kommande i slutenvården. Kedjan ordination av läkemedel, för-skrivning av recept och expediering på apotek, motsvaras i sluten-vården av ordination av läkemedel, beredning av läkemedlet och delning eller administrering av läkemedlet till patienten.

Förhållandet mellan förskrivning och ordination kan beskrivas på det sättet att vissa ordinationer är läkemedelsordinationer och vissa av dessa (i öppenvården) resulterar i upprättandet av ett recept. En trend synes dock vara att generellt gå ifrån använd-ningen av begreppet förskrivning och istället använda det vidare begreppet ordination.

Utredningen förordar en övergång till användning av det neutrala begreppet ordination eftersom det öppnar möjligheten till en modernare läkemedelsprocess. Utredningens förslag innebär att användning av recept som underlag för expediering på sikt bör fasas ut (se avsnitt 10 om utredningens förslag om en gemensam läke-medelslista).

Endast läkare har en generell rätt att förskriva läkemedel, så kallad fri förskrivningsrätt. Vissa andra yrkesgrupper har en beg-ränsad rätt att förskriva läkemedel, till exempel tandläkare, sjuk-sköterskor med särskild utbildning i farmakologi och sjukdomslära samt barnmorskor. Mot den bakgrunden använder utredningen begreppet ordinatör för att benämna den yrkesutövare som har att fatta beslut om patienters läkemedelsbehandling.

3 Kommunal självstyrelse och