Utveckla stödet till våldsutsatta, barnen samt till våldsutövare våldsutövare

Förslag: Socialtjänsten bör införa lotsar med uppgift att ansvara för samordningen av insatser för personer utsatta för våld i nära relationer.

För barn bör det inrättas särskilda barnlotsar.

Den våldsutsatta bör erbjudas en extern stödperson för stöd som ligger utanför myndigheternas uppgifter.

Lots för vuxna

Många våldsutsatta har svårt att i en utsatt situation själv ansvara för att sköta alla myndighetskontakter. Det finns därför ett stort och tydligt uttryckt behov av stöd och hjälp med dessa kontakter.

Varje enskild person som får stöd och hjälp av den operativa arbetsgruppen efter behov bör därför få en särskilt utpekad lots inom socialtjänsten. Lotsens uppgift ska till exempel vara att

13 Brå (2013), Utvärdering av koncept Karin – en samverkansmodell i Malmö för personer som utsatts för våld i nära relationer, s. 39.

• vara kontaktpunkt för den våldsutsatta,

• fråga om samtycke och att detta dokumenteras (avsnitt 3.4),

• samordna de myndighetsgemensamma insatserna för vuxna våldsdrabbade och deras barn,

• sammankalla till möten med den operativa arbetsgruppen, och

• kontinuerligt följa upp handlingsplanerna.

Barnlots

Forskning och erfarenhet visar att barn som direkt eller indirekt utsätts för våld i nära relationer är en särskilt utsatt grupp. Barn som varit våldsdrabbade löper större risk att utveckla sociala och beteenderelaterade problem. De operativa arbetsgrupperna bör därför ha ett särskilt ansvar att tillgodose att barn i våldsutsatta familjer får stöd och hjälp.

Förutom att barn, beroende på deras ålder och mognad, ska kunna medverka och bli lyssnade på i den operativa arbetsgruppens möten då frågor som berör barnet diskuteras, bör en särskilt utpekad person få i uppgift att stödja och hjälpa barnet. En sådan barnlots ska utses av socialtjänsten och denna ska särskilt följa och beakta barnets bästa i den operativa arbetsgruppen. Barnlotsen kan även fungera som länk mellan exempelvis vårdnadshavarna, barn- och ungdomspsykiatrin, förskolan och skolan. Barnlotsen behöver ha en ännu mer sammanhållande funktion än lotsen för vuxna.

En oberoende stödfunktion för den våldsutsatta

Många våldsutsatta är inte bara i behov av stöd, hjälp och väg-ledning i anslutning till sina myndighetskontakter. Det finns också stora behov av hjälp med praktiska vardagsfrågor och stödjande insatser som inte kan sägas ingå i socialtjänstens uppdrag. Exempel på sådana insatser kan vara hjälp med att fylla i blanketter, skjuts till möten, barnpassning, hjälp att köpa nya möbler, betala räkningar med mera. Det är till synes enkla vardagsuppgifter som många våldsutsatta har svårt att klara av i en pressad situation.

Många som har levt med en kontrollerande partner har till exempel aldrig tillåtits ta ansvar för sin privatekonomi.

Enligt nationella samordnaren bör socialtjänsten i dessa fall erbjuda den våldsutsatta att få tillgång till en mer fristående stödfunktion som kompletterar de insatser som erbjuds av socialtjänsten och andra myndigheter.

Den här typen av stödinsatser hör traditionellt till det som kvinno- och brottsofferjourerna och andra ideella krafter erbjuder våldsutsatta kvinnor. Många kommuner har dock ingen kvinnojour eller brottsofferjour och det finns därmed sannolikt ganska stora skillnader i landet avseende i vilken utsträckning våldsutsatta kan erbjudas den här typen av stöd.

Att även enkla stödinsatser spelar en stor roll visar exempelvis erfarenheter från Storbritannien. Sedan ett tiotal år tillbaka finns där ett system med särskilda rådgivare, s.k. Independent Domestic Violence Advicers, som ger våldsdrabbade stöd på såväl kort som lång sikt.¹⁴

Förutom att ideella organisationer kan få uppdrag att tillhanda-hålla stöd finns också möjlighet för socialtjänsten att använda systemet med arvoderade kontaktpersoner. Systemet med kontakt-personer inom socialtjänsten används bland annat för unga och personer med funktionsnedsättningar. Enligt nationella samordnaren bör det finnas möjlighet att utse kontaktpersoner för våldsutsatta personer i mycket större utsträckning än vad som görs i dag.

Insatser för våldsutövaren

Myndigheterna behöver förstärka sina insatser riktade mot dem som utövar våldet och erbjuda adekvata insatser som syftar till att våldet upphör.

Polisen kan förstärka sitt arbete för att förhindra nya brott genom ett mer offensivt uppsökande arbete. Den som misstänkts för brott kan omgående kallas till konsekvenssamtal vid nya anmälningar samt vid överträdelse av kontaktförbud. Vid dessa möten kan polisen också motivera den enskilde att ta emot insatser från till exempel manskriscentrum, socialtjänsten eller psykiatrin.

Socialtjänsten behöver vidareutveckla insatser riktade mot den som utövat våld med tydliga erbjudanden som syftar till att få den våldsutövande att upphöra med sina brottsliga gärningar. Detta

14 Howarth. E. m.fl. (2009), Safety in Numbers - A Multi-site Evaluation of Independent Domestic Violence Advisor Services.

gäller inte minst föräldrar som utövar våld mot sina barn direkt eller indirekt. Socialtjänsten har generellt sett saknat insatser för föräldrar som utövat våld mot barn, även om det för närvarande pågår utvecklingsarbete och forskning.¹⁵ Det är av stor vikt att dessa program noga följs och att de försöksverksamheter som ger positiva resultat implementeras nationellt.

Socialtjänsten behöver utveckla boendeformer för den som utövat våld samt erbjuda boende och insatser som syftar till att ändra våldsutövarens beteende.

Hälso- och sjukvården behöver komplettera socialtjänstens insatser i de fall en person behöver insatser av mer psykiatrisk karaktär. Det kan även handla om att stärka anknytningen mellan förälder och barn i ärenden där en kontakt ska återupptas efter att en förälder genomgått behandling.

Kriminalvården har behandlingsprogrammet IDAP¹⁶ för personer som utövat våld i nära relation, men saknar behandlingsprogram för föräldrar som utövar våld mot barn. Det är angeläget att Kriminalvårdens behandlingsprogram vidareutvecklas så att föräldrar som döms för att ha misshandlat sina barn kan erbjudas insatsen inom ramen för Kriminalvårdens frivårdsinsatser.

En uppskattning av omfattningen

Hur många personer som kommer vara aktuella för insatser i de operativa arbetsgrupperna är inte lätt att bedöma. Det beror bland annat på hur våld i nära relationer definieras, hur allvarliga brott som krävs, om det enbart ska handla om brottsliga handlingar och om händelsen måste ha polisanmälts. Trots svårigheterna menar nationella samordnaren att det går att göra en ungefärlig uppskattning av hur många våldsutsatta personer som årligen kan bli aktuella för sam-ordnade insatser i operativa arbetsgrupper. Uppskattningen går att göra genom en sammanvägning av några olika informationskällor:

15 Socialstyrelsen har t.ex. fått ett regeringsuppdrag för att utveckla metoder och vägledning för socialtjänstens arbete med personer som utövar våld mot närstående, Socialdepartementet S2012/3248/FST.

16 Integrated Domestic Abuse Programme (IDAP).

• Cirka 4 000 kvinnor bor på ett skyddat boende minst en natt under ett år.

• Cirka 5 000 kvinnor över 18 år lever med skyddade person-uppgifter.

• Omkring 6 000 kvinnor anmäler årligen att de utsatts för minst två brott (en upprepad anmälan) av en och samma gärningsman.

• Polis genomför årligen cirka 7 000 riskbedömningar som avser brott i nära relationer.

• Under år 2012 gjordes 8 500 ansökningar om kontaktförbud i nära relationer och 3 200 av dessa beviljades.

Flera av dessa informationskällor är svåra att relatera till varandra.

Vissa handlar om enskilda personer, andra handlar om ärenden under ett år. I vissa fall kan samma person/ärende räknas flera gånger. Definitionen av våld i nära relationer ser också olika ut.

Med i beräkningen får man också ha att ett förstärkt samhälleligt stöd till personer som utsätts för våld i nära relationer kan initialt resultera i att tröskeln att anmäla sänks, med fler anmälningar som följd.

Med beaktande av alla dessa faktorer uppskattar nationella samordnaren att det årligen kan handla om cirka 5 000–6 000 vuxna personer som är i behov av samordnat stöd från samhället i en operativ arbetsgrupp.

Det motsvarar 17 kvinnor per 10 000 vuxna kvinnor i en kommun. För en medelstor kommun – 15 000 invånare – innebär det cirka tio kvinnor per år i behov av samordnade insatser.

Det är viktigt att påpeka att denna beräkning främst tar sikte på våldsutsatta kvinnor. Bland särskilt utsatta grupper finns också män som utsätts för mycket våld. Det gäller till exempel personer med funktionsnedsättningar, exempelvis till följd av ålderdom. Denna grupp uppskattar nationella samordnaren dock högst uppgå till tio procent av de våldsutsatta kvinnorna. Att lägga till denna grupp påverkar därmed inte målgruppens storlek i någon större utsträckning.

En mer svårbedömd fråga är hur många barn som skulle kunna komma ifråga för insatser i den operativa arbetsgruppen. I många fall har de våldsutsatta egna barn som behöver hjälp. Men i andra fall kan det främst vara barnen som är våldsutsatta utan att det förekommer våld mellan föräldrarna.

3.2 Fråga rutinmässigt om våldsutsatthet i hälso-