Validitet och Reliabilitet

3.8.1. Ytvaliditet

Validitet handlar om att mätinstrumentet/frågan ska mäta det den är ämnad att mäta (Bell, 2000:90; Bryman & Bell, 2005:48; Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2011:58; Trost, 2012:63). Ett första steg för en forskare som utvecklar ett nytt mått är att försäkra sig om att ytvaliditeten är tillräckligt hög, det vill säga att måttet verkar kunna spegla innehållet i det begrepp som är aktuellt (Bryman & Bell, 2007:165, 2013:173). Ytvaliditeten handlar med andra ord om i vilken grad ett urval av frågeställningar tillsammans utgör en lämplig operationell definition av ett begrepp (Polit & Beck, 2006:490). Därav är ytvaliditeten till stor del en bedömningsfråga som omfattar två distinkta faser: forskarens ansträngningar att före utvecklingen av frågeställningarna förbättra innehållets giltighet genom noggrann begreppsbildning och områdesanalys, samt insatsen för att utvärdera relevansen av skalans innehåll genom expertbedömning (ibid.). Experter inom det aktuella området kan då fungera som domare och avgöra om måttet utifrån ett första intryck verkar kunna spegla det begrepp det handlar om (Bryman & Bell, 2013:173). För att säkerställa ytvaliditeten lät vi därför lektorer på Gävle högskola som har kunskap inom området se över enkätfrågeställningarna. Detta för att tillförsäkra frågornas lämplighet och minska risken för felkällor när enkätundersökningen väl genomfördes.

3.8.2. Begreppsvaliditet

Forskaren bör även eftersträva en bedömning av ett måtts begreppsvaliditet (construct validity) (Bryman & Bell, 2013:173). Begreppsvaliditet kallas ibland även för teoretisk validitet; det handlar nämligen i grund och botten om huruvida ett mått för ett begrepp verkligen speglar det som begreppet anses beteckna (Bryman & Bell, 2013:63). Den begreppsliga validiteten är vidare relaterad till reliabiliteten; om ett mått på ett begrepp är instabilt genom att det växlar och därför inte är reliabelt, kan det inte heller representera ett mått med erforderligt hög validitet för begreppet i fråga (Bryman & Bell, 2013:63–64). Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007:63,70) förklarar vidare att begreppsvaliditet handlar om kongruensen mellan teoretisk

166 definition och operationell indikator, samt avsaknaden av systematiska mätfel. Begreppsvaliditeten är sålunda en bedömning av huruvida de frågor eller påståenden som används för att mäta ett begrepp framgångsrikt representerar området (Hair Jr et al., 2011:445). Bevis för begreppsvaliditeten ges enligt Allen & Meyer (1996:261) av i vilken utsträckning aktuella variabler korrelerar med varandra. För en diskussion om hur validiteten uppfylls i föreliggande undersökning, se vidare under avsnitt 4.3.

3.8.3. Reliabilitet

Även om validitet ofta ses som det viktigaste kravet på ett mätinstrument, eftersom det saknar betydelse om mätningen är bra om inte instrumentet mäter de som åsyftas, är även reliabilitet ett mycket betydelsefullt kvalitetskrav inom kvantitativ forskning (Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2011:61). Reliabilitet handlar om att mätinstrumentet, i aktuellt fall enkätformuläret, ger följdriktiga, överensstämmande och pålitliga mått på ett begrepp (Bryman & Bell, 2005:93, 2013:170–171). Vid enkätundersökningar är dimensionen som berör kongruensen, det vill säga överensstämmelsen mellan frågor som avser att mäta samma sak, framförallt av betydelse (Trost, 2012:62). Denna kongruens benämns intern reliabilitet och kommer till användning framförallt vid enkätstudier, då dessa ofta inbegriper flerindikatorsmått, där forskaren måste bedöma om de indikatorer som utgör en skala eller ett index är pålitliga och följdriktiga (Bryman & Bell, 2013:171). Med andra ord är det vid enkätundersökningar viktigt att kunna avgöra hur respondenternas poäng på någon av indikatorerna är relaterade till deras poäng på de övriga indikatorerna, för att därmed kunna ta ställning till om ett mått uppvisar intern reliabilitet (ibid.). Om en forskare ska kunna bedöma hur pass reliabelt ett visst mått på ett begrepp är, måste de procedurer som konstituerar det måttet kunna replikeras eller upprepas av någon annan (Bryman & Bell, 2013:63). Därmed kan reliabiliteten (tillförlitligheten) sägas röra frågan om huruvida resultaten från en undersökning blir desamma om undersökningen skulle genomföras på nytt, eller om de påverkas av slumpmässiga eller tillfälliga betingelser (Bryman, 1997:41; Eriksson & Widersheim-Paul, 2011:61; Bryman & Bell, 2013:62).

Cronbach’s alpha är ett vanligt sätt att mäta den interna reliabiliteten (Cronbach, 1951:297; Bryman, 1997:41; Schutte, Toppinnen, Kalimo & Schaufeli, 2000:56; Bryman & Bell, 2013:172). Vid användning av Cronbach’s alpha beräknas genomsnittet av alla tänkbara

167 reliabilitetskoefficienter när det gäller “split-half”, det vill säga det sker en slumpmässig uppdelning av frågorna i två grupper som sedan jämförs med varandra (Cronbach, 1951:297; Bryman & Bell, 2013:172). Alphakoefficienten varierar mellan 1 (en perfekt inre reliabilitet) och 0 (ingen reliabilitet alls) (Bryman & Bell, 2012:172). Ett hög alphavärde är önskvärt för att tolkningsbarheten av resultaten ska vara hög (Cronbach, 1951:332). En enkät behöver dock inte ha en helt perfekt skala för att vara tolkningsbar (ibid.). Hair Jr, Babin, Money & Samouel (2003:172) uttrycker att Cronbach´s alpha bör vara högre än 0.6 för att det ska vara meningsfullt att slå samman frågeställningarna till en variabel. Shin, Collier & Wilson (2000:324) menar å andra sidan att 0.6 visserligen är ett godtagbart alphavärde för nya skalor, men att först ett värde på 0.7 eller högre är acceptabelt för övriga skalor. Även Schutte et al. (2000:56) anför att ett alphavärde på 0.7 kan betraktas som en “tumregel” vad gäller acceptabel nivå för alphakoefficienten. Enligt Bryman & Bell (2013:172) är det emellertid alphavärdet 0,8 som oftast utgör en tumregel för acceptabel nivå vad avser den interna reliabiliteten. Det råder, likt framgått, sålunda ingen konsensus beträffande ”optimal” acceptabel nivå för alphakoefficienten. För att likväl erhålla i vart fall en indikation om reliabiliteten samt styrkan i föreliggande studies variabler, har vi använt oss av tabell 3.9 nedan. Resultaten från reliabilitetstesten återfinns under avsnitt 4.3 och appendix 2.

Styrka

Alphakoefficientens (α)omfång

Dålig < 0.600 Måttlig 0.600 - 0.699 Bra 0.700 - 0,799 Väldigt bra 0.800 - 0.899 Utmärkt 0.900 - 0.950 ”För hög” > 0.951

168