De vanligaste djurarterna på Ajvide

De arter som dominerar djurbensmaterialet på Ajvide är svin (Sus scrofa), säl (Phoca sp.) och fisk (Pisces sp.). Benfragment från dessa arter påträffas från så gott som alla områden, och säl och fisk finns också representerade i samtliga lagernivåer. Svinben finns representerat i samtliga lager ned till lager 4. Tillsammans utgör dessa tre arter över 97 % av de identifierade fragmenten i analysen och 94 % av viktandelen av de identifierade fragmenten och det är därför tydligt att dessa arter haft en speciell betydelse för invånarna på Ajvide. I lager 1 och 2 är svin den art som identifierats som vanligast förekommande, framför allt avseende vikt, därefter minskar antalet identifierade svinfragment markant. Fisk är arten som representeras med störst antal ben, men eftersom fiskben är mycket små i jämförelse med de andra vanliga arterna blir inte representationen lika hög i förhållande till benmängden i vikt. Fiskbenen dominerar framförallt i de nedre lagernivåerna, vilket leder till att de fyndområden som har djupare kulturlager visar på högre andel fiskben bland den totala sammanställningen av fragmenten i dessa områden. Det är mycket möjligt att fisk var vanligare på Ajvide under den första användningsperioden då Ajvide tycks ha använts som en plats för fiske och säljakt, innan transgressionen, men det finns också en möjlighet att fisk varit vanligare även under den senare fasen än vad det osteologiska materialet avslöjar. Eftersom fiskben generellt är små och sköra kan de ben som eventuellt funnits i de övre lagren ha gått sönder när Ajvide brukats av människor och djur. På Ajvide noteras också en stor skillnad i jord-sammansättningen som framkommer under en arkeologisk utgrävning, där de övre lagrens

45

jord är fet och svårgrävd i förhållande till de nedre lagrens mer sandblandade sammansättning. Att jorden är svår att sålla gör det svårare att upptäcka de små fiskbenen och eftersom knappt någon jord sållades under grävningen 2017 finns det risk att en del små ben ha missats under arbetet. Sälbenen står för den tredje största artkategorin gällande antal fragment och den näst största gällande vikt. Mängden och spridningen av sälben över Ajvide tyder på att det genomgående varit en art av stor signifikans för platsen. Artfördelningen förändras mellan de undre och de övre lagren i det att fiskben ersätts med svinben, men trots detta håller säl ungefär samma nivå under hela användningsperioden.

Varken fragmenten av säl eller fisk har identifierats till specifik art eftersom det inte varit prioriterat för frågeställningen och tidigare studier redan har visat vilka arter som är vanliga på Ajvide. Enstaka fragment av sälbenen har ändå kunnat identifieras till art i analysen, främst genom tinningbenet (os temporale). De arter som finns i materialet är i första hand grönlandssäl (Phoca groenlandica) och vikare (Phoca hispida) samt ett fåtal fragment av gråsäl (Halichoerus grypus). Artfördelningen stämmer överens med tidigare undersökningar av sälben från Ajvide (Storå 2000:387). Enligt Lindqvist & Possnert (1997) finns de tidigaste sälfynden (ca 7000 f. Kr.) av arterna gråsäl och vikare medan grönlandssälen kommit till östersjöregionen något senare. Grönlandssälen är vanlig i de nedre lagren på Ajvide, men minskar i de yngre lagren då den vanligaste arten istället är vikaren. Anledningen till att grönlandssälen minskar i omfattning kan ha att göra med att jaktsäsongen blivit kortare (Storå 2000:399). Säl är en vanlig art på gropkeramiska platser runt Östersjön, även om det inte nödvändigtvis är samma arter som jagats på varje lokal. På de gropkeramiska lokaler som ligger mer inåt landet eller i skärgården påträffas ofta ben från vikare i större utsträckning än ben från grönlandssäl – ett exempel på detta är Fräkenrönningen i Gästrikland där andelen ben från vikare är större än på Ajvide som istället har mer grönlandssäl (Olsson 2008:35).

Förklaringen till olikheterna kan vara att vikaren är mer kustnära i sitt levnadsmönster (Storå 2001:6) och skillnaderna i vilka ben som identifieras på en plats kan vara ett resultat både av vad för arter som finns tillgängliga och vilka metoder som använts vid jakten. Att det finns mycket ben av grönlandssäl tyder på ett fiske en bit ut från kusten, vilket i sådana fall kan innebära att den närliggande ön kanske inte har varit ett tillhåll för den mer kustnära vikaren då det i sådana fall sannolikt hade varit enklare att fånga dessa.

Olson (2008) har undersökt fiskbenen från Ajvide och jämfört artfördelningen med den från andra gropkeramiska platser, bland andra Jettböle på Åland. Av arterna som finns på Ajvide dominerar torsk och sill, vilket också är fallet i Jettböle. Vid en jämförelse av andra delar av Östersjön är det mer av till exempel karp och gädda i de södra delarna och mer simpa och plattfiskar i norr (Olson 2008:26). Osteologiska material är känsliga för hur fint jorden sållas vid utgrävning då mycket benmaterial av speciellt små djurarter som till exempel fisk riskerar att falla igenom för stora såll och därför ge en underrepresentation av denna typ av arter i det analyserade materialet (Lindqvist 1997:91). Olson & Walther (2007) undersökte artsammansättningen på de båda platserna genom att använda sig av olika sorters såll. De kom fram till att det finns mer sill i förhållande till torsk på Ajvide, och motsatt förhållande i Jettböle (Olson & Walther 2007:180). Skillnader i storleken på fiskbenen indikerar också en skillnad mellan platserna som tyder på att befolkningen på Ajvide fiskade längre ifrån land än befolkningen på Jettböle, där benen är mindre och därför troligtvis levt i grundare vatten (Olson 2008:32). Torsken på Ajvide har fångats under hela året, men framförallt under vintertid, medan den huvudsakliga fiskesäsongen för karp och plattfiskar varit under våren och sommaren (Olson 2008:33).

Eftersom det inte identifierats några svinben i de lägsta nivåerna (provgrop 6) är det sannolikt att svin inte förekommit frekvent på Ajvide under den aktivitetsperiod som föregick transgressionen. Efter transgressionen, och i synnerhet mot slutet av den period då Ajvides kulturlager ackumulerats verkar svin ha haft en betydligt viktigare roll i människornas liv.

Vad som är intressant vad gäller svinbenen på den gropkeramiska lokalen är att de mänskliga kvarlevor som finns från samma tid visar på att födointaget i första hand varit från marint protein, som säl och fisk, något som inte tycks överensstämma med artfördelningen av det

46

osteologiska materialet från Ajvide. De studier som gjorts av svinben från Ajvide diskuterar svinets betydelse för människorna och har bland annat handlat om huruvida svinen varit vilda eller tama/domesticerade. Precis som denna undersökning visat har även tidigare studier noterat att svin är en av de vanligast förekommande arterna på Ajvide. Gustavsson (2015) bedömde att det fanns en högre frekvens av svinben i de svarta ytorna i jämförelse till de analyserade fyndområden som legat utanför dessa ytor (Gustavsson 2015:24). Bedömningen överensstämmer inte med vad denna analys visat där svarta ytan förvisso har mycket fragment från svin, men frekvensen är inte ovanligt hög i jämförelse med andra analyserade områden.

Skillnaden i detta område tycks snarare vara en mindre frekvens av sälben i svarta ytan i jämförelse med till exempel bronsåldersytorna. Utöver i kulturlagren påträffas svinben även i gravar på Ajvide där speciellt käkar, betar och tänder är vanligt förekommande (Burenhult 2000:43), dessutom finns det i det arkeologiska materialet flera exempel på redskap som tillverkats av svinben – bland dessa flera fiskekrokar (Olson et al. 2008:2814). I Ajvide finns det en hel del gravar, och den svarta ytan som kopplats samman med rituella aktiviteter är en plats där det påträffats en stor mängd svinben. Kanske har de lokaler där svin är mindre vanligt varit plats för en annan typ av aktiviteter än de kring Ajvides centrala område och gravarna. Hägglund (2017) diskuterar svinens betydelse på Ajvide med tolkningen att de varit av en närmast rituell signifikans och kan ses som totemdjur för människorna. Enligt Hägglunds analys finns det mer ben från yngre svin i gravmaterialet medan de ben som påträffas i kulturlagret är till större del från äldre djur. Fördelningen kan tolkas som att de yngre djuren haft en mer rituell betydelse än de äldre, eventuellt med förklaringen att pälsen på de yngre djuren ser annorlunda ut och har haft ett större värde (Hägglund 2017:51). Även om pälsen från de äldre djuren kanske inte varit lika attraktiv som från de yngre har de äldre djurens betar sannolikt betraktats som ett föremål av värde då de ofta påträffas i gravar och inte identifierats i kulturlagren i denna studie. Betarna har bland annat använts som smycken och redskap och avsaknaden av denna typ av ben i det osteologiska materialet från kulturlagren tyder på att de haft en speciell betydelse i samhället. Betarna har till exempel tolkats kunna vara en typ av trofé eller statussymbol (Lumbye 2012:29). Som tidigare nämnts visar isotopanalyser från Ajvide att människornas kost främst bestått av protein från marina källor, vilket leder till tolkningen att svin inte varit en stapelföda på Ajvide utan kanske bara ätits vid speciella tillfällen eller högtider. Isotopanalyser av svinbenen visar att svinen, till skillnad från människorna, levt av en landbaserad kost och därför sannolikt inte fått sin mat från människornas förråd (Possnert 2001:170). Att svinen inte verkar ha matats kan ses som en indikation på att de inte hölls som husdjur, däremot kan inte helt uteslutas möjligheten att de haft någon annan form av relation till människorna. Sannolikt har svinen inte varit domesticerade och en jakt på vildsvin har troligen ägt rum kring Ajvide. Samtidigt är det möjligt att ett antal yngre svin fångats in och fått växa upp kring människorna, som låtit dem hitta föda på marken, men utan att det skett någon medveten avel av djuren som skulle leda till domesticering (Hägglund 2017:54).

I en tidigare undersökning som gjorts av olika gotländska gropkeramiska platser tittade Wallin & Martinsson-Wallin (1992) på hur olika typer av arter fördelar sig mellan lokalerna och kom fram till att det finns stora skillnader i djurbensmaterialet mellan olika delar av ön.

Enligt deras undersökning finns det tre grupperingar av gropkeramiker på Gotland, den norra (Ire), den västra (Visby och Gullrum) och den östra (Hemmor och Västerbjers). Vad som främst skiljer grupperna åt är förhållandet mellan sälar/vilda djur och svin/tamdjur (Lidström 2012:8). Gruppen i öst hade en större del tamdjur och svin än den västra där det fanns mer av säl och vilda djur. I Hemmor var till exempel andelen svinben i materialet 86,3 % och sälben 8,6 % medan samma siffror för Visby var 58,7 % svin och 31,2 % säl. Den norra delen var den som urskilde sig mest av materialen genom att ha nästan uteslutande vilda djur varav mestadels säl; 85,7 % mot endast 5,1 % ben av svin (Wallin & Martinsson-Wallin 1992:9;

Martinsson-Wallin 2008:176). Hur förhållandet mellan de olika arterna fördelar sig kan både ha att göra med hur de olika lokalerna använts, till exempel om de varit säsongsbundna eller använts året runt, men det kan även bero på vad människorna som använt platsen haft för

47

relation till olika djurarter. Diskussionen om totemdjur har förts för den gropkeramiska kulturen och det kan diskuteras huruvida skillnaderna i grupperingarna på de olika lokalerna på ön beror på att de haft olika djurarter som totemdjur. Det är svårt att i efterhand veta vad som skulle kunna vara totemdjur för en speciell lokal, kanske ska teorierna baseras på de små lerfiguriner som påträffats på vissa gropkeramiska lokaler. Ett annat alternativ kan vara att göra bedömningen utifrån vilka djurarter som finns på platsen, och i sådana fall – har totemdjuren varit vanliga på platsen eller undvek man att döda dessa av rituella anledningar?

I Ajvide är förhållandet mellan svinben och sälben ganska jämn, 46,7 % svin och 36,4 % säl, vilket borde göra att den i artsammansättning passar bäst in på beskrivningen av det västra området tillsammans med Visby och Gullrum där den också passar geografiskt. I jämförelse med ett antal andra gropkeramiska platser i östersjöområdet finns det också likheter och skillnader. I artsammansättning påminner Ajvidelokalen en del om Korsnäslokalen i Södermanland. Även här är det svin och säl som dominerar det animalosteologiska materialet med fördelningen säl: 36,6 % och svin 26,3 % av den totala vikten. Av sälarter är det grönlandssälen som är den vanligast förekommande, men även ben av vikare och gråsäl har identifierats (Fornander et al., 2008:283). Precis som i Ajvide visar isotopanalyser på att marin kost dominerat i människornas liv, trots mängden ben från svin. Att det påträffas svin i Korsnäs är inte orimligt eftersom platsen ligger på fastlandet som varit ett naturligt habitat för vildsvin. Gotland däremot har aldrig varit del av fastlandet och för att svin ska ta sig dit bör de ha haft hjälp av människor som ansåg djuret viktigt nog att flytta tvärs över Östersjön. En gropkeramisk plats där svin inte tycks ha haft någon betydelse för människorna är Jettböle på Åland. Även på denna plats är grönlandssäl den vanligaste arten medan det påträffats mer ben från älg och nöt än från svin (Götherström et.al. 2002:53). Svinen i den gropkeramiska kulturen har som tidigare nämnts tolkats som totemdjur och då alla grupper av gropkeramiker förmodligen inte haft samma totemdjur kan detta leda till skillnaden i osteologiskt material mellan platserna. Skillnaderna skulle även kunna bero på vad platsen haft för syfte, ifall det varit en plats för rituella aktiviteter eller för vardagslivet.