De anledningar jag i min undersökning funnit till varför eleverna har ett visst intresse för historia och specifika historiska teman är att de är intresserade av ämnet, eftersom de ser det som viktigt att läsa historia, allmänbildande, spännande, lärorikt, eftersom de har nytta av det
i studiesyfte och att det är identitetsskapande. Sedan presenterar jag kort de delar som eleverna kategoriserat som påverkansfaktorer till varför de är intresserade av historia.
5.4.1 Varför
Att 29 av eleverna som uppger att de är intresserade av ämnet ger ingen någon direkt förklaring till varför de verkligen är intresserade. Ser jag vidare till resultaten i enkätens inledande påstående så ger inte heller de någon direkt vägledning i frågan. Intresset kan möjligtvis återfinnas utifrån ett filmintresse, men mer om det senare. Genom att återknyta till definitionen av vad ett intresse är så skriver Bøe och Hauge (1984) att det anger att en individ är engagerad av något, och att de dras till det och gärna sysselsätter sig med det. Eleverna finner alltså ett engagemang i ämnet men har svårt att, i ord, specificera varför de är intresserade.
Går jag däremot vidare bland anledningarna så finner jag mer konkreta svar i de efterföljande. Bland de inledande påståendena uppgav majoriteten att de ansåg att det var viktigt att läsa historia för att förstå varför världen ser ut som den gör. Något som hänger väl samman med resultaten i den avslutande frågan. Angvik (1997) nämner också att varje anledning inte behöver vara exakt samma hos varje individ utan kan ha vitt skilda grunder. Dessutom, nämner han, att vetandebegär och en generell önskan om och behov för kunskap kan vara en viktig förklaring. En elev nämnde exempelvis att han ”… tycker det är viktigt att läsa om sådana händelser/personer som på ett aktivt och uppenbart sätt påverkat vårt liv idag”. Något som pekar i riktning mot ett vetandebegär/generell önskan att få veta mer om den dåtid som påverkat vår nutid.
Fler anledningar till varför eleverna har ett historieintresse berör de som både Angvik (1997) och Gustafson och Persson (1995) innefattar i en grupp som attraheras och lägger större vikt vid historien som underhållsskapare i form av upplevelser, spänning och avkoppling. Något som de idag finner genom det ständigt ökande intresset för historiska filmer, tv-program, dokumentärer och böcker. Det är också viktigt att ha i åtanke, som Bøe och Hauge (1984) skriver, att eftersom ett intresse är inlärt och inte medfött måste varje läroprocess kunna ge resultat som inte bara är kunskaper och färdigheter utan också intressen. Den spänningssökande gruppen (för övrigt 7 av respondenterna) och som troligtvis också ser på historiska filmer finner inte bara kunskap och färdigheter i dessa utan också ett ökat intresse genom dem. Däremot kanske det inte är den historiska förankringen i en film som
inledningsvis intresserar utan något annat, exempelvis spänningen och avkopplingen, men att det i slutändan resulterar i ett ökat historieintresse. Det får jag däremot inte svar på inom ramarna för denna uppsats utan det får bli något att bita i som framtida forskning.
Att sätta allmänbildning som en anledning till att man har ett historieintresse är definitivt relevant på frågan varför. Några elever uppgav i undersökningen att de upplevde det som viktigt att läsa historia för att kunna hänga med i diskussioner i större grupper och sällskap. Ser jag till Giddens (1976) definition av ett intresse så kan historieämnet eftersom eleverna genom detta söker efter en förhöjd allmänbildningsnivå för att lättare fungera i större sociala sammanhang. Elevernas önskningar om att genom en ökad allmänbildning kunna fungera bättre i större sällskap tyder på att de har ett konkret historieintresse och mål med detta intresse.
När det slutligen gäller historia som en identitetsskapande aktivitet är också detta något som är ett bra svar på varför elever intresserar sig för historieämnet. Av respondenterna var det bara en som uttryckligen ansåg att detta var en anledning till historieintresset. Adler (2004) nämner att enligt bland andra historikern KG Jan Gustafson behöver individen historia för att få uppleva att vara någon. Det är därför skolämnet historias mål att med sitt undervisningsinnehåll skänka identitet åt i första hand staten, i andra gruppen och sist men inte minst individen. Med identiteten följer en upplevelse av tillvarons meningsfylldhet. Eleven i fråga söker alltså sin egen identitet genom historien och därför kan hans önskning om att finna den definieras som ett intresse, närmare bestämt ett historieintresse.
5.4.2 Påverkan
Eftersom bortfallet på frågan beträffande tidigare påverkan på elevernas historieintresse är så pass stort kan jag inte heller dra några långtgående slutsatser utifrån svaren. Därför nöjer jag mig med att konstatera följande:
• Fyra av eleverna anser att film och dokumentärer har påverkat dem i riktning mot ett visst tematiskt och historiskt intresse.
• Tre av respondenterna skriver att deras intresse för viss typ av historia grundlades under tidigare skolgång.
• Två av eleverna nämner att deras intresse har sin utgångspunkt ur ett annat intresse utanför historieämnet och som är kopplat till specifika teman inom ämnet, nämligen kläder och politik.
• De tre sista påverkansfaktorerna omnämns av vars en elev och innefattar påverkan från förälder, en resa och att det är könsrelaterat.
Dock kan jag konstatera att alla faktorer finns omnämnda i befintlig forskning. Jag har nämnt en del om filmmediet redan. Tidigare skolgång är, i mina ögon, en viktig del till en elevs fortsatta historieintresse. Själv hade jag förmånen att få ha bra lärare i grundskolan och som hjälpte till att grundlägga mitt eget intresse. Även andra delar såsom fritidsintressen, föräldrar, resor och så vidare påverkar elever i riktning mot och troligen också bort från ett historieintresse.
5.4.3 Sammanfattning
Sammanfattar jag resultatet jag fått fram kopplat till varför elever är intresserade av historia kan jag konstatera att det inte finns någon enskild anledning till varför ett intresse uppstår. Bakgrundsfaktorer såsom skola, familj, fritidsintressen och övriga intressen samt erfarenheter som tar sin utgångspunkt i tidigare händelser hjälper alla till att öka eller minska ens intresse för något. Precis som Bøe och Hauge (1984) skriver är ett intresse inget vi föds med utan något som vi lär oss som en biprodukt av att se på film, i lärandeprocesser i skolan, på fritiden, ja överallt.
Varför de undersökningsspecifika eleverna intresserar sig för historia i skolan har jag inte fått någon tydlig grund till. De flesta anser dock att det är vikigt att läsa historia för att veta varför världen ser ut som den gör. Ämnet har alltså en viktig del i elevernas bild av världen och ger mening till den omgivning som de själv lever i. Andra söker spänning och avkoppling genom ämnet och ytterligare en grupp söker allmänbildning. Det går, om jag får nyttja Angviks (1997) ord, inte att peka ut en enskild anledning till varför varje individ intresserar sig för historia i allmänhet och historia i skolan i synnerhet. Varje anledning utgår från specifika erfarenheter som eleven bär med sig från sina tidigare liv och som absolut inte går att undersöka kvantitativt i form av en enkät. Inte ens genom att öka dess kvalitativa sida med en öppen fråga kommer jag att nå något entydigt svar på frågan varför.
6 Diskussion och yrkesrelevans
Nu när jag nått vägs ände, i fråga om uppsatsskrivande, är det dags att försöka reflektera kring dess resultat och samtidigt avsluta processen. Inledningsvis nämnde jag att planeringsarbetet under min praktikperiod mestadels genomfördes av den undervisande lärare i fråga och till ganska liten del i samråd med eleverna. Utifrån detta perspektiv har jag sedan genomfört en studie av gymnasieelevers historieintresse för att försöka ta reda på vilket innehållsmässigt fokus och intresse de har till historieämnet. Något som kommer att utmynna i en diskussion om elevernas roll i planeringsprocessen, uppsatsens resultat och lite annat som står i relation till detta.
Resultatet har i mångt och mycket spretat åt en mängd olika håll och kanter men överlag har det pekat i riktning mot att eleverna är intresserade av historia både i och utanför skolan. Hur ska jag i min kommande yrkeskarriär som historielärare på ett professionellt vis ta vara på elevernas intresse för ämnet och vad kan detta få för konsekvenser?
När jag talar om konsekvenser är det inte bara negativa sådana som åsyftas utan även positiva. Ett intresse för något bör väl tas tillvara? Jo, det anser jag definitivt att det bör. Eleverna måste i största möjliga utsträckning inkluderas i planeringsprocessen och utifrån sitt personliga historieintresse komma till tals när det gäller vad som ska studeras och utifrån vilka förutsättningar det tar sin utgångspunkt. Men vad händer om jag istället släpper inflytandet fritt och överger tanken på en styrande och redovisande kursplan?
Tanken om att släppa inflytandet fritt och kursplanerna helt har faktiskt aldrig direkt slagit mig in. Att helt utgå från elevernas intressen och individuella förutsättningar i en planeringsprocess i ämnet historia riskerar helt att underminera det som ämne. Det kan, i mina ögon, resultera i en kurs helt utan ramar och som spretar hej vilt. Då kan kursen inte längre jämställas med andra nationella kurser ifråga om övergripande innehåll och kunskapsmässig nivå. Inte heller har de betyg som kursen resulterat i någon förankring i de nationella betygskriterierna eller jämförbarhet utanför klassrummets fyra väggar. Ska jag planera en historiekurs helt utifrån de intresseområden som eleverna lyfter fram i undersökningen så skulle jag säkerligen ha hållit i en historiekurs bestående av en blodig exposé med världskrigen i centrum och där andra, i mina ögon, centrala delar hade fått stå i betydande
skymundan under kursens gång. Då kan jag ställa mig frågande till om eleverna ska läsa historia bara för att stilla ett intresse eller för att komma ut med en högre allmänbildningsnivå, en identitet, en mening i tillvaron? I mina ögon är det definitivt de senare argumenten som bör prioriteras på bekostnad av det tidigare.
Ser jag till uppsatsens ena fokus, nämligen det beträffande varför eleverna läser historia kan jag utifrån resultaten konstatera att ämnet, för de allra flesta, är något som eleverna håller som viktigt att läsa i skolan och att ha med sig i kofferten inför framtiden. De verkar alltså se att det finns en nyttoaspekt av att läsa historia i skolan, men samtidigt har de svårt att verkligen sätta fingret på varför det är viktigt och nyttigt. En del har däremot lyft fram dess fördelar genom allmänbildning och identitetsskapande. En ganska stor del ser det också som en källa till spänning samt avkoppling. Det är, som blivande historielärare, glädjande att eleverna framhäver likvärdiga argument till varför de läser historia som jag uppfattar som viktiga. Samtidigt upplever jag det som positivt att de dessutom ser historia som en källa till spänning och avkoppling eftersom de då får möjlighet att ytterligare fördjupa sitt befintliga historieintresse på ett helt annat plan än vad de får möjlighet till i skolan.
Utgår jag från de nationella målen för skolämnet historia är det tydligt att dessa statliga legitimitetsdokument förordar en spridning inom kunskapsbasen som eleven ska ha med sig efter genomgången kurs. Kunskaperna ska innefatta grundläggande drag i den historiska utvecklingen i ett kronlogiskt perspektiv. Kursplanen ger alltså starka direktiv om att kursens fokus ska vara brett och att det ska sträcka sig över hela historien. Genom att sträva efter konsensus i planeringsprocessen mellan de ”tre viljorna”, lärare, elev och ämnesinnehåll nås de allra flesta grundläggande dragen i den historiska kronologin. En förutsättning för att förstå och kunna se historien som byggstenar som bygger på vartannat och som bildar grunden för den värld vi lever i. En dylik förståelse ger samtidigt möjlighet till fördjupning inom områden som eleven själv intresserar sig för. Vilka områden skulle det i så fall kunna vara och vad är det eleverna intresserar sig för?
I det stora hela anser jag att ramverket och de, i planeringsprocessen för historieämnet, inblandade parterna, nämligen lärare, elever och innehåll, bör samspela på någorlunda lika villkor under processen. En total övervikt åt något av hållen tycker jag aldrig är att föredra. Får lärarens eller elevernas förutsättningar/intressen överhanden riskerar ämnet att tappa viktiga beståndsdelar i förhållande till vad kursplanen ser som viktigt och som ska finnas med
inom kursens ramar. Får däremot innehållet överhanden är det inte för ens egen skull och för det egna lärandets och förståelsens skull man läser historia i skolan, utan istället för ”att det finns i boken” och för att någon annan säger till mig att jag ska läsa det. Leder detta förhållningssätt till ett ökat intresse och motivation till ämnet? Knappast!
Sätter jag uppsatsen andra del i fokus, nämligen om eleverna är intresserade av historieämnet så har eleverna i min undersökning riktat ett klart intresse, både bland tjejer och killar, mot en historia som tar avstånd från det lokala och nationella perspektivet. Ett perspektiv som istället riktar sig mot en ”europeiserad världshistoria” och som inkluderar de båda världskrigen, alltså en historiekurs som är övertung mot 1900-talshistoria och krig. Visserligen har skolverket i sin inledande skiss över historieämnet i den nya gymnasieskolan dragit upp riktlinjer som tyder på att den inledande historiekursen, som idag benämns Historia A, i den nya gymnasieskolan kommer att benämnas historia 1. I denna kurs kommer innehållet bland annat att kretsa kring de tre delarna kronologisk grund, modern historia i teman eller översikt med fördjupningar samt källkritisk träning. Kronologisk grund syftar till att ge en nödvändig faktagrund för eleverna och modern historia till att lägga fokus på de senaste 100-150 årens utveckling. Sett till framtidens gymnasieskola verkar eleverna redan ha siktat in sitt intresse på modern historia och verkar på så vis ligga väl i linje med skolverkets kursplaner. Själv kan jag inte göra annat än att hålla med i uppdelningen och i valet av historiskt fokus. Världshistorien är lång, mycket lång. Tvingas jag välja bort något så är det tydligt att ”äldst går först” och att det närmast ”vår tid” behålls. Något som även eleverna har tagit fasta på. Viktiga tematiska avstamp är däremot oundvikliga och får ses som nödvändiga om vi inom vår gemensamma planläggning ska få med oss något matnyttigt från äldre tider. Vilka teman hade undersökningens elever valt att inkludera om vi redan idag hade haft historia i den nya gymnasieskolans form?
Sett utifrån uppsatsens resultat kring elevernas tematiska intressen hade eleverna valt att lägga fokus mot könsspecifika teman såsom krigshistoria för killarna och familjens historia för tjejerna. Alltså en historiekurs med ”action” för killarna och en med ”socialhistoria” för tjejerna. Tydligt är att om intresset helt hade fått styra kunde ovanstående uppdelning lätt ha blivit en realitet om de tematiska delarna helt och hållet varit valbara. Som jag ser det är en dylik specialisering inte något som strävar mot en spridning av kunskapsbasen. Därför ser jag gärna att de övergripande tematiska delarna i framtidens historieundervisning, liksom idag, baseras på någon form av konsensus mellan lärarens förutsättningar, elevens förutsättningar
och ämnesinnehållet. Men att elevernas specialintressen mycket väl passar för olika typer av fördjupningsarbeten inom själva kursen.
Den tematiskt skilda fördelningen mellan killar och tjejer är i sig väldigt intressant trots att den ”bara” bekräftar vad jag, och många andra, redan anade. Men jag kan samtidigt inte heller blunda för resultatet. Jag kan däremot, eftersom jag inte gjort någon jämförande studie mellan flera olika skolor med särskiljande programfördelning, inte nyttja resultatet för att dra några långtgående slutsatser. Uppsatsens generaliserbarhet är därför låg. Men ställs däremot resultatet i relation till liknande undersökningar gjorda på vitt skilda och som samtidigt bekräftar dem, då, men bara då, går det att använda för att dra mer långtgående slutsatser.