Linköpings universitet | Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling Kandidatuppsats, 15 hp | Politices kandidat - Statsvetenskap
Höstterminen 2020 | LIU-IEI-FIL-G--21/02404--SE
Brasilien och skiftet i det
sydamerikanska samarbetet
– En jämförande fallstudie av de sydamerikanska relationerna under
regeringarna PT och Jair Bolsonaro
______________________________________________________
Brazil and the Shift in the South American Cooperation
– A Comparative Case Study on the South American Relations During
the PT and Jair Bolsonaro Governments
O Brasil e a mudança na cooperação sul-americana
– Um estudo de caso comparado sobre as relações sul-americanas
durante os governos PT e Jair Bolsonaro
Marcello Guerra Rumi de Lima
Handledare: Mikael Blomdahl Examinator: Charlotte Fridolfsson
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping 013-28 10 00, www.liu.se
1
Abstract
In recent years, Brazil has clearly undergone a shift in its handling of the South American
cooperation. One of the pointed reasons have been the recent ideological changes and disputes in the country, which can be especially observed in the PT and Jair Bolsonaro governments,
respectively. The purpose of this study is to analyze and compare the Brazilian treatment of the South American relations during these contemporary presidencies, and address the prevailing ideas during each period of time. In discussing it through the lenses of constructivism, the conclusion is that norms and identities have played a central role in the formulation of Brazilian foreign policy during the 21st century. As far as the South American cooperation is concerned, it was noted how the respective governments sought stronger cooperation with like-minded neighboring countries. Moreover in Brazil, changes in international norms have coincided with a greater emphasis on national identity and a new direction for the South-American cooperation.
Keywords: Brazil; South-American cooperation; PT; Bolsonaro; Brazilian foreign policy; ideas;
constructivism.
2
Resumo
Nos últimos anos, o Brasil passou claramente por uma mudança no tratamento da cooperação sul-americana. Uma das razões apontadas têm sido as recentes mudanças e disputas ideológicas no país, que podem ser observadas especialmente nos governos PT e Jair Bolsonaro, respectivamente. O objetivo deste estudo é analisar e comparar o tratamento brasileiro das relações sul-americanas durante essas presidências contemporâneas e abordar as ideias prevalecentes em cada período. Ao discuti-las pelas lentes do construtivismo, conclui-se que as normas e identidades desempenharam um papel central na formulação da política externa brasileira durante o século XXI. No que diz respeito à cooperação sul-americana, observou-se como os respectivos governos buscaram uma cooperação mais forte com países vizinhos com ideias semelhantes. Além disso, no Brasil, as mudanças nas normas internacionais coincidiram com uma maior ênfase na identidade nacional e um novo rumo para a cooperação sul-americana.
Palavras-chave: Brasil; cooperação sul-americana; PT; Bolsonaro; política externa brasileira;
ideias; construtivismo.
3
Innehåll
Abstract ... 1
Resumo... 2
1. Inledning ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 6
1.2 Avgränsningar ... 6
1.3 Tidigare forskning ... 7
2. Konstruktivismen ... 9
3. Metod ... 13
3.1 En jämförande fallstudie ... 13
3.2 Kvalitativ idé- och ideologianalys ... 14
3.3 Material och källkritik ... 15
4. Brasiliens utrikespolitik och vägen mot ett integrerat Sydamerika ... 18
4.1 Auktoritärismen och demokratiseringsprocessen i Brasilien ... 18
4.2 Det sydamerikanska samarbetet efter demokratiseringen ... 20
5. Brasilien och det sydamerikanska samarbetet i 2000-talet ... 23
5.1 Brasilien och det sydamerikanska samarbetet under Lula da Silva (PT) ... 23
5.2 Brasilien och det sydamerikanska samarbetet under Dilma Rousseff (PT) ... 29
5.3 Brasilien och det sydamerikanska samarbetet under Jair Bolsonaro ... 36
5.4 Likheter och skillnader... 41
6. Slutsats ... 42
4
1. Inledning
Presidentkampanjen som föranledde valet av Jair Bolsonaro som brasiliansk president år 2018 markerades av en noterbar polariserad rivalitet mellan den vinnande kandidaten och det före detta styrande vänsterpartiet Partido dos Trabalhadores (PT, 2003-2016).1 Innan valet hade den
ekonomiska krisen och de många korruptionsskandalerna gjort PT till föremål för brasilianarnas missnöje, vilket utnyttjades av Bolsonaro under sin presidentkampanj.2
Vidare, sträckte sig Bolsonaros kritik mot PT även till den utrikespolitiska sfären. Den första PT-ledaren att väljas som president, Luís Inácio Lula da Silva (2003-2011), framställde redan i början av sitt första mandat det sydamerikanska samarbetet som sin högsta utrikespolitiska mål. Detta gjorde bland annat att samarbetet via den gemensamma marknaden Mercosul stärktes.3 Ytterligare något som utvecklades ur detta var en nära relation till grannlandet Venezuela, vilket flera år senare kritiserades hårt av den dåvarande presidentkandidaten Jair Bolsonaro.4 Enligt honom, borde Brasilien ta avstånd från ett land som han beskriver som socialistisk eller till och med
kommunistisk. Istället förespråkade Bolsonaro en större användning av bilateralism med Brasiliens sydamerikanska grannländer utan detta, enligt honom, ideologiska samarbete.5
Däremot, gick det ändå att se flera ideologibaserade dispyter under det första året av Bolsonaros mandat. Ett exempel är då vänsterkandidaten Alberto Fernández kom att segra i det argentinska presidentvalet 2019. I och med detta, utryckte Bolsonaro sitt misstyckande och kom även att förolämpa Fernandez på olika sätt. Vidare bör det även nämnas bildandet av gruppen Prosul, där Brasilien och andra högerstyrda sydamerikanska länder valde att ingå. Denna grupp framställdes av
1 Guilherme Mazui, ”Jair Bolsonaro é eleito presidente e interrompe série de vitórias do PT”, i G1, 2018-10-28,
https://g1.globo.com/politica/eleicoes/2018/noticia/2018/10/28/jair-bolsonaro-e-eleito-presidente-e-interrompeserie-de-vitorias-do-pt.ghtml (hämtad 2020-10-28).
2 Aiuri Rebello, Flávio Costa och Gustavo Maia, ”Como a soma de crise econômica, casos de corrupção e antipetismo
criou onda surfada por Bolsonaro”, i UOL, 2018-10-28,
https://www.uol/eleicoes/especiais/como-a-soma-de-crise-economica-casos-de-corrupcao-e-antipetismo-criou-onda-surfada-por-bolsonaro.htm#abaixo-o-sistema (hämtad 2020-10-28).
3 Luis Carlos Villafañe G. Santos. A América do Sul no discurso diplomático brasileiro. Brasilia: Fundação Alexandre
de Gusmão, 2014, 148. E-bok. Förkortning Mercosul står för Mercado Comum do Sul, den sydliga gemensamma marknaden. På spanska är namnet Mercado Común del Sur, som förkortas Mercosur (Brittanica, u.å.). I denna studie är det den brasilianska termen som kommer att användas. Detta görs i och med att studien avser det portugisisktalande sydamerikanska landet och för att de flesta källorna från landet använder sig av termen Mercosul.
4 Miriam Gomes Saraiva och Álvaro Vicente Costa e Silva. Ideologia e pragmatismo na política externa de Jair
Bolsonaro. Relações Internacionais [online]. Nr. 64, 2019:117. DOI: 10.23906/ri2019.64a08.
5 G1, ”Jair Bolsonaro: as promessas do candidato do PSL à Presidência”, 2018-10-11,
https://g1.globo.com/politica/eleicoes/2018/noticia/2018/10/11/jair-bolsonaro-as-promessas-do-candidato-dopsl-a-presidencia.ghtml (hämtad 2020-09-18).
5 Bolsonaro som en sorts antites till de tidigare PT-ledda försöken till ett mer integrerat Sydamerika, som till exempel gruppen Unasul.6
Något som eventuellt kan ses ur detta är att en ideologisk samhörighet verkar fortfarande vara en viktig komponent när det gäller val av samarbetspartners och hur det sydamerikanska samarbetet bör se ut. En teori som möjligtvis skulle kunna beskriva detta idébaserade tillvägagångssätt inom utrikespolitiken är den så kallade konstruktivismen. Enligt Lars Niklasson, säger konstruktivismen inom internationella relationer att ”politiken formas av idéer snarare än av rationellt strategiskt handlande”.7 Det mer rationellt baserade tillvägagångssättet är istället centralt för andra teorier, som
exempelvis realismen och liberalismen. Båda dessa teorier beskriver stater som självintresserade aktörer, där den egna vinsten är det slutgiltiga målet. Däremot, medan realister fokuserar på kortsiktiga vinster, lyfter liberaler fram de positiva långsiktiga vinsterna om stater väljer att samarbeta. Ändå, är staters jakt efter det som tjänar dem bäst det centrala i båda teorierna.8
Ett eventuellt problem med att använda realismen eller liberalismen i denna studie är att de inte skulle kunna fullständigt förklara det utrikespolitiska skiftet som problematiserats. Som det har visats, är det idéerna och inte objektivt egenintresse som har kännetecknat Brasiliens
förhållningssätt till de sydamerikanska relationerna under de nämnda regeringsperioden. På så sätt kommer fokuset att ligga enbart på den konstruktivistiska teorin, där tanken om en idéformad politik möjligtvis kan leda till ökad förståelse för den brasilianska situationen.
Vidare, bör denna studie ses som främst inomvetenskaplig relevant. Enligt Jan Teorell och Torsten Svensson, innebär det inomvetenskapliga kriteriet att studien ska ”ge ett bidrag till den
hittillsvarande forskningen, till litteraturen om ämnet”.9 Denna studie ämnar just att fungera som ett
komplement till befintlig forskning om relationen mellan Brasilien och sina sydamerikanska partner. Som det kommer att presenteras i ett senare avsnitt, har tidigare forskning redan diskuterat de ideologiska aspekterna som verkar för utrikespolitiska förändringar i Brasilien. I denna studie, kompletteras just denna befintliga forskning genom en konstruktivistisk analys av de olika aktörernas idéer. Dessutom har Jair Bolsonaros presidentskap endast varat i två år, vilket gör att kompletterande forskning med hans politik i åtanke ses som passande.
6 Saraiva och Silva, Ideologia e pragmatismo na política externa de Jair Bolsonaro, 126-127.
7 Lars Niklasson. Globala utmaningar, perspektiv och lösningar: en introduktion till internationell politik och ekonomi.
Malmö: Gleerups, 2017, 31.
8 ibid, 46.
6 Förutom den inomvetenskapliga relevansen, är det också möjligt att se en viss utomvetenskaplig relevans med denna studie. Det utomvetenskapliga kriteriet innebär i sin tur ”att ämnet ska ha någon form av relevans för omvärlden”.10 Studien uppfyller detta kriterium då den bidrar med ett nytt
perspektiv som kan hjälpa omvärlden att förstå vad som driver utrikespolitiska beslut i Brasilien, där idéer har visat sig vara centrala.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är därmed att analysera och jämföra de två ovannämnda förhållningssätten till det sydamerikanska samarbetet. Som det beskrevs, har både Jair Bolsonaro och PT-regeringarna visat tecken på att en ideologisk samhörighet är en viktig komponent när det gäller hur samarbetet inom Sydamerika ska se ut. Därmed, bör de idé- och identitetsrelaterade aspekter som har rått analyseras. Tre frågeställningar som önskas att besvaras är:
1. Hur har det sydamerikanska samarbetet bedrivits sedan 2003?
2. Hur skiljer sig Bolsonaros förhållningssätt till det sydamerikanska samarbetet jämfört med PT-regeringarnas?
3. Hur har idéer och identitetsrelaterade aspekter legat till grund för utvecklingen och förändringen av det sydamerikanska samarbetet?
1.2 Avgränsningar
Så att syftet ska kunna uppnås och besvaras på bästa sätt, väljer jag att främst fokusera på de Sydamerika -relaterade aspekterna av PT:s respektive Bolsonaros utrikespolitik. Förändringar i landets utrikespolitiska linje har även skett på andra områden. Däremot, som det noterades i inledningen, är den sydamerikanska frågan ett tydligt exempel på president Bolsonaros och PT:s polariserade syner, vilket illustrerades bland annat av de två grupperna Prosul och Unasul. Då just denna polarisering är av värdefullt intresse för denna studie, får andra orelaterade aspekter av brasiliansk utrikespolitik lämnas åt framtida forskningar.
Vidare, bör det även talas om en tidsmässig samt en teoretisk avgränsning. När det gäller den förstnämnda väljer jag att fokusera på åren från och med 2003, då den förre detta presidenten Lulas första mandat började. Däremot kommer ett kortare kapitel att ägnas åt en bakgrundsbeskrivning, där en historisk redogörelse för brasiliansk utrikespolitik och formandet av den moderna
brasilianska staten återges. Detta sker i syfte att lyfta fram kontexten i vilken brasiliansk
utrikespolitik länge har formats. Slutligen, angående den teoretiska delen, avgränsar jag mig som
7 sagt till att studera det valda problemet ur ett konstruktivistiskt perspektiv. Anledningen till detta är att konstruktivismen, som tidigare nämnt, bäst kan beskriva ett idébaserat tillvägagångssätt.
1.3 Tidigare forskning
Under den senaste tiden, har flera forskare tagit sig an uppgiften att analysera den utrikespolitiska situationen i Sydamerika. I artikeln ”Foreign Policy Change in Latin America: Exploring a Middle-Range Concept”, skriven av Federico Merke et al., analyseras det hur Brasiliens och andra
latinamerikanska länders utrikespolitik har förändrats mellan åren 1980 och 2014.11 Enligt Merke et al., är dessa länder ofta föremål för plötsliga och extrema utrikespolitiska förändringar.12 Denna
artikel bidrar då med en intressant synvinkel, nämligen att ideologin som ländernas presidenter associerar sig med är den mest relevanta faktorn när det gäller dessa förändringar.13 Merke et al. strävar därmed att finna en statistisk modell som kan tillämpas på Latinamerika i sin helhet, där syftet är att finna ”illuminating generalizations”.14
Som det har nämnts, har de olika presidenterna varit de huvudsakliga ideologiska aktörerna i val av utrikespolitisk linje. På så sätt, då den ovannämnda artikeln avgränsar sig till åren 1980 till 2014 och därmed inte täcker Jair Bolsonaros presidentskap, strävar jag här att bidra med en
kompletterande studie. Utöver detta, nämns det hur Merke et al. använder sig av mer kvantitativa metoder i syfte att finna generaliseringar för utrikespolitiska förändringar. Det jag strävar med min studie, å andra sidan, är att uppnå en djupare förståelse för dessa förändringar. På så sätt, kan ett val av mer kvalitativa metoder vara givande.
Den ideologiska aspekten av Jair Bolsonaros utrikespolitik tas vidare upp i artikeln ”Ideologia e pragmatismo na política externa de Jair Bolsonaro”, skriven av Miriam Gomes Saraiva och Álvaro Vicente Costa e Silva. I denna artikel, beskriver Saraiva och Silva hur president Bolsonaros
utrikespolitik kan sägas ha två dimensioner: en ideologisk och en pragmatisk. Båda dessa aspekter agerar ofta som motpoler till varandra.15 Som det har sagts, blir den ideologiska aspekten fokuset
för min studie. Samtidigt som Saraiva och Silva täcker denna dimension, fokuserar de enbart på Jair Bolsonaros utrikespolitik. Genom att jämföra den nuvarande presidentens utrikespolitik med den av regeringarna PT, är målet även här att bidra med en kompletterande studie.
11 Federico Merke, Diego Reynoso och Luis Leandro Schenoni. Foreign Policy Change in Latin America: Exploring a
Middle-Range Concept. Latin American Research Review. Vol. 55, nr. 3, 2020: 413. DOI: 10.25222/larr.380.
12 ibid, 413-414. 13 ibid, 413. 14 ibid, 414.
8 När det gäller den generella forskningen om ämnet, finns det fortfarande en del att komplettera. Merke et al. beskriver i sin artikel hur förändringar i länders utrikespolitik är ett ämne som sällan blivit utforskat.16 De studier som finns brukar ofta utgå ifrån mer stabila och kontinuerliga utrikespolitiska modeller, vilket visar sig vara ett speciellt problem för latinamerikanska länder.17 Detta påpekas även av Miriam Gomes Saraiva, som menar att den utrikespolitiska utvecklingen i Brasilien under de senaste åren ”deconstruct the idea of a state foreign policy whose fundamentals do not change”.18 Något som kan noteras i de tidigare nämnda artiklarna är hur presidenters
ideologier spelar en relevant roll när det kommer till den utrikespolitiska utformningen. På så sätt, kan det vara lämpligt att ta ett steg längre och jämföra den ideologiska aspekten av Jair Bolsonaros utrikespolitik med den av tidigare regeringar. Förutom att komplettera analysen om ideologins roll i utrikespolitiken, kommer min studie att även redogöra för utrikespolitiska förändringar i ett
latinamerikanskt land. Här blir valet av en jämförande fallstudie på så vis relevant.
16 Merke, Reynoso och Schenoni, Foreign Policy Change in Latin America: Exploring a Middle-Range Concept, 414. 17 ibid.
18 Saraiva, Miriam Gomes. The democratic regime and the changes in Brazilian foreign policy towards South America.
9
2. Konstruktivismen
Som det nämndes i inledningen, syftar denna studie till att analysera och jämföra PT-regeringarnas respektive regeringen Bolsonaros förhållningssätt till det sydamerikanska samarbetet – detta ur ett konstruktivistiskt perspektiv. Detta kan inte göras direkt utan någon tidigare redogörelse för vad konstruktivismen innebär. I detta kapitel, kommer det att därmed redogöras för denna teori och dess betydelse.
Konstruktivismen sägs av vissa ha vuxit sig stark i och med kalla krigets slut, då de befintliga teorierna inte längre kunde förklara den internationella politiska situationen.19 Däremot
argumenterar forskaren Emanuel Adler att teorins rötter kan redan finnas i 1950-talet, då det gick att se influenser till den konstruktivistiska teorin i exempelvis Karl Deutschs sociologiska studier.20
Som tidigare skrivet, skiljer sig konstruktivismen från andra mer rationalistiska teorier inom
internationella relationer, såsom realismen och liberalismen. Akademikern Maja Zehfuss skriver att, medan så kallade rationalistiska teorier utgår ifrån att aktörer är logiska och att den sociala världen fungerar precis som den naturliga, menar konstruktivisterna att världen bör istället uppfattas som en social konstruktion.21 Det Zehfuss menar med detta är att normer har en viktig påverkan på vad individuella stater ser som sina identiteter, som på så sätt kan bli föremål för förändring.22 Som Zehfuss skriver, ”(n)orms help define situations and hence influence international practice in a significant way”.23
Det starka förhållandet mellan normer och den konstruktivistiska teorin har nämns av flera andra forskare inom ämnet internationella relationer. Forskaren Annika Björkdahl, exempelvis, skrev om detta förhållande i sin artikel ”Norms in International Relations: Some Conceptual and
Methodological Reflections”.24 I denna artikel, beskriver Björkdahl internationella normer och hur
dessa fungerar som regler för vad olika stater ser som det lämpliga sättet att agera.25 Ett exempel på
detta är sanktioner, då stater straffar andra stater som inte följer det som ses som generellt
19 Emanuel Adler. Constructivism in International Relations: Sources, Contributions and Debates. I Handbook of
International Relations, Walters Carlsnaes, Thomas Risse och Beth A. Simmons (red.), 118, Los Angeles/London/New
Dehli/Singapore/Washington DC: Sage Publications, 2013. E-bok.
20 ibid.
21 Maja Zehfuss. Constructivism in International Relations: The politics of reality. Cambridge: Cambridge University
Press, 2004, 3-4.
22 ibid, 4. 23 ibid.
24 Annika Björkdahl. Norms in International Relations: Some Conceptual and Methodological Reflections. Cambridge
Review of International Affairs. Vol. 15, nr. 1, 2002: 9. DOI: 10.1080/09557570220126216.
10 accepterat.26 Detta kan kopplas till den konstruktivistiska teorin, där ”norms are generally
considered as a set of intersubjective understandings and collective expectations regarding the proper behaviour of states and other actors in a given context or identity”.27
Fortsättningsvis, beskriver Björkdahl hur normer är relevanta för stater när det kommer till att se till sina preferenser och vad som bör göras för att tillfredsställa dessa.28 För att citera henne, ”norms help define goals and purposes of states”.29 Dock, noteras det även hur normer kan tillkomma och
bytas bort i och med individers preferenser. Nya problem kan ge upphov till en annorlunda
efterfrågan på lösningar, vilket i sin tur skapar nya normer.30 Detta kopplar Björkdahl till hur ”new ideas can often emerge in response to dramatic policy failures or disillusionment”.31 Därmed, som
hon beskriver det, kan normaspekten anses vara relevant att använda vid analysstudier inom internationell teori.32
Vidare, nämner även forskaren Ted Hopf normer och identitet som viktiga aspekter av
konstruktivismen.33 I artikeln ”The Promise of Constructivism in International Relations Theory”, väljer han att beskriva identitet som något essentiellt för ett samhälle i och med att det visar vem individer är för sig själva och för andra.34 I samma linje som Björkdahl, menar Hopf att, ”(i)n telling you who you are, identities strongly imply a particular set of interests or preferences with respect to choices of action in particular domains, and with respect to particular actors”.35 Hopf antyder vidare
att samma sak gäller när det kommer till enskilda staters identiteter. På så sätt baserar en stat sitt handlande inte bara på sin egen identitet, men även på hur den uppfattar andras identiteter i förhållande till sin egen. Det är i det här fallet som det går att se en viktig skillnad jämfört med exempelvis realismen, där staters enda identitet avser självintresse.36 Konstruktivister vill inte påstå att stater inte är självintresserade, utan detta är något som de delvis delar med realister. Däremot, anser konstruktivister att dessa intressen kan förändras beroende på exempelvis historiska, sociala
26 ibid. 27 ibid, 15. 28 ibid, 16. 29 ibid, 22. 30 ibid, 17. 31 ibid, 18. 32 ibid, 9.
33 Ted Hopf. The Promise of Constructivism in International Relations Theory. International Security. Vol. 23, nr. 1,
1998: 171-200. https://www.jstor.org/stable/2539267 (hämtad 2020-11-03).
34 ibid, 174-175. 35 ibid, 175. 36 ibid.
11 och politiska aspekter. Den realistiska teorin, i sin tur, tar enligt Hopf inte hänsyn till detta och beskriver istället staters intressen som redan fastställda.37
Den konstruktivistiska teorin behöver dock inte nödvändigtvis ses som en motpol till de
rationalistiska teorierna. Det har funnits fall där teorin använts som ett komplement till realismen och liberalismen. En forskare som har gett sig på detta är Alexander Wendt som, i sin artikel ”Anarchy is what States Make of it: The Social Construction of Power Politics”, antydde att det är möjligt att koppla de olika teorierna till varandra – ”to build a bridge”.38 Wendt förklarar till en början hur realister inom internationella relationer ser individer som ursprungligen självtjänande och maktsökande i ett anarkiskt läge.39 Istället för att ställa sig emot hela den synen, väljer Wendt istället att argumentera för att staters självintresse och strävan efter makt existerar men inte som en oberoende variabel i det anarkiska läget.40
Fortsättningsvis, väljer Wendt först att hålla med realister i deras syn om att stater är de centrala aktörerna. Däremot, menar han att vad stater ser som sina identiteter och intressen kan bli föremål för förändring.41 Att stater är självtjänande är, enligt honom, inte något som enbart kan förklaras
som en strukturell komponent av ett anarkiskt läge – därav ”anarchies are what states make of it”42 – och menar istället att ”self-help and power politics are socially constructed under anarchy”43. På
så sätt, väljer Wendt att ställa sig emot realisternas syn om att dessa drag är strukturella. Istället menar han att det handlar om en process, där individer kan bland annat byta ut sina självcentrerade intressen mot att identifiera sig som en del av ett kollektivt.44 Vidare, påpekas det hur en del liberaler har tagit hänsyn till denna processuella aspekt av identiteters och intressens förändring.45 Detta leder Wendt till slutsatsen om att det borde byggas en bro mellan konstruktivister och dessa liberaler för att tillsammans lyfta vikten av att tänka utifrån process inom internationell teori.46
Sammanfattningsvis, går det att se hur normer och identiteter har beskrivits som konstruktivismens fundamentala pelare när det gäller hur stater ser på sina preferenser och väljer att agera i den
37 ibid, 176.
38 Alexander Wendt. Anarchy is what States Make of it: The Social Construction of Power Politics. International
Organization. Vol. 46, nr. 2, 1992: 394. http://www.jstor.org/stable/2706858 (hämtad 2020-11-09).
39 ibid. 40 ibid, 396. 41 ibid, 424. 42 ibid. 43 ibid, 395. 44 ibid, 394-395. 45 ibid, 393. 46 ibid, 425.
12 internationella arenan. Dessutom, har det också bemärkts hur nya normer kan uppstå i och med att de tidigare normerna misslyckats i att ge resultat. Denna förändring av normer och identiteter är något som blir centralt i den senare analysen om Brasiliens utrikespolitiska skift, vilket kräver att dessa identifieras och sedan jämförs.
13
3. Metod
I de fyra kommande delkapitlen, redovisas ytterligare information om studiens metodologi och använda material. I det föregående kapitlet, nämndes det hur normer, idéer och identiteter blir centrala aspekter att analysera och jämföra i den kommande analysen. På så sätt, syftar detta metodkapitel till att delvis redogöra för vilka metoder som har applicerats för att uppnå studiens syfte. Vidare, ägnas ett delkapitel åt en redogörelse för de olika källmaterial som använts och om dessa uppfyller grundläggande lämplighetskrav.
3.1 En jämförande fallstudie
Som tidigare noterat, kommer denna studie att delvis byggas på en jämförande metod där likheterna och skillnaderna mellan Brasiliens förhållningssätt till det sydamerikanska samarbetet under två moderna perioder analyseras. Jämförande studier kan ofta inkludera två eller flera jämförbara länder, där flera fördelar har blivit identifierade. Enligt Landman och Carvalho, utgår sådana studier ifrån stater som enheter varpå syftet kan vara att genom jämförelse hitta generaliseringar.47
Däremot kan jämförande studier även formas som så kallade single-country studies as comparison, där ett och samma land avses.48 Detta är fallet för min studie, där enbart ett land – Brasilien – studeras. En fördel med sådana enlandsstudier är att dessa kan vara bra lämpade då mer djupgående beskrivningar är eftersträvade.49 Genom att enbart studera Brasilien, blir det möjligt att ge en
detaljerad beskrivning av de olika perioderna och de idéer som låg i centrum. Fortsättningsvis, nämner Landman och Carvalho hur enlandsstudier även kan vara passande för att testa och bevisa hypoteser.50 De använder ett exempel då forskare genomfört en studie om militärregimen i
Argentina, där orsakande faktorer till auktoritärismens uppgång kunde spåras. Ett resultat blev att hypotesen kom att testas även i andra latinamerikanska länder.51 På samma sätt, skulle resultaten av min studie eventuellt kunna vara applicerbar för andra sydamerikanska länder i den moderna tiden. En central aspekt blir som tidigare antytt att koppla den idébaserade utrikespolitiken till den
konstruktivistiska teorin. Om detta blir lyckat, skulle framtida studier om andra länder kunna utformas på samma vis.
47 Todd Landman och Edzia Carvalho. Issues and Methods in Comparative Politics: An Introduction. 4 uppl. New
York: Routhledge, 2017, 73.
48 ibid, 86. 49 ibid, 86-87. 50 ibid, 87-88. 51 ibid.
14 Vidare, kan en användbar metod i sådana enlandsstudier vara det som kallas för processpårning. Denna innebär att förklaringen till ett visst fenomen hittas genom analysen av en politisk process som kan ha lett till detta.52 Processpårning är därmed en relevant metod för denna studie, i och med att en av frågeställningarna handlar just om vilka faktorer som kan ha lett till en utrikespolitisk förflyttning.
3.2 Kvalitativ idé- och ideologianalys
Fortsättningsvis, kommer denna studie att genomföras som en så kallad kvalitativ analys. Enligt Jan Teorell och Torsten Svensson, strävar den kvalitativa metoden ”att beskriva en företeelses
kvaliteter”53 samt har som syfte att förstå, tolka och leta efter helhetsbilder som förklarar individers
syn på omvärlden.54 Detta mer hermeneutiska tillvägagångssätt stämmer överens med hur denna studie kommer att genomföras. Här kan syftet beskrivas som att förstå de idébaserade aspekterna som ligger bakom utrikespolitiska beslut i Brasilien och förändringen av dessa. Därmed, är den kvalitativa metoden lämplig för att detta ska uppnås.
En relevant och användbar gren av kvalitativa analyser är vidare det som kallas för idé- och ideologianalyser. Dessa analyser presenteras av Göran Bergström och Per-Anders Svärd som en användbar metod då det studeras hur individer ser på verkligheten runt omkring sig och på vad som är det lämpliga sättet att agera.55 Vidare, är idé- och ideologianalyser även passande när det ska undersökas hur idéer har uppkommit.56 I detta sammanhang, är det genast möjligt att se en koppling till den studien jag ämnar att genomföra. En idé- och ideologianalys blir på så sätt den lämpade metoden för att analysera hur olika aktörers idéer har tillkommit och därefter format hur dessa väljer att agera. Dessutom, stämmer denna metod överens med valet av den idébaserade konstruktivismen som ensam teori.
Dock, hur ska denna analys genomföras? Enligt Bergström och Svärd, är en vanlig metod för idéanalytiker att uppmärksamma aktörers praktiska handlingar och uttalanden.57 Detta sker i och
med tanken om att ”människor är meningsskapande varelser som använder sig av språket för att ge mening åt sin tillvaro, för att kommunicera och att samarbeta”.58 Vidare, ger Bergström och Svärd
52 ibid, 91.
53 Teorell och Svensson, Att fråga och att svara: Samhällsvetenskaplig metod, 264. 54 ibid, 265.
55 Göran Bergström och Per-Anders Svärd. Idé- och ideologianalys. I Textens mening och makt, Kristina Boréus och
Göran Bergström (red.), 133-178, Lund: Studentlitteratur, 2018, 138.
56 ibid.
57 Bergström och Svärd, Idé- och ideologianalys, 139. 58 ibid.
15 en mer specifik metod som kan användas vid kvalitativa idé- och ideologianalyser.59 Utifrån denna
metod, är uppgiften att leta i texter efter vad som är individers värderingar, världssyn och praktiska mål.60 Återigen, förklarar även denna metod hur ett tillvägagångssätt kan se ut för att uppnå denna studies syften. De olika aktörernas normer, världsbeskrivningar och ageranden blir därmed
relevanta aspekter att uppmärksamma.
Vidare, kan den kommande analysen även betecknas som både beskrivande och förklarande. Enligt Bergström och Svärd, fokuserar beskrivande idéanalyser på ”idéernas innehåll”.61 Redan i det
föregående kapitlet, beskrevs den konstruktivistiska teorin och hur idéer kan ligga i centrum för politiska aktörers handlingar. I de kommande kapitlen, däremot, kommer det att beskrivas vilka idéer som har varit centrala när det gäller den brasilianska regeringens förhållningssätt till det sydamerikanska samarbetet. Vidare, när det gäller en förklarande idéanalys, fokuseras det istället på ”idéernas uppkomst och följder”.62 Som tidigare nämnt, syftar denna studie till att även förklara de
drivkrafter som har lett till idéers uppkomst och fall. Därmed, blir det också relevant att studera de praktiska följderna av dessa idéer.
3.3 Material och källkritik
För att kunna genomföra denna studie, har en mängd olika källor använts. De främst sekundära källorna varierar från böcker och vetenskapliga artiklar till trovärdiga nyhetskällor, där det allmänna syftet är att samla information för att underbygga en analys. I en tid där information ges ut enkelt och i flera olika former, har det påpekats riskerna att källorna inte är sanningsenliga. På så sätt, har kraven för en god källkritik visat sig ha blivit större.63
För att kontrollera de olika källornas lämplighet, har Esaiasson et al. föreslagit den så kallade Ädel-ost-principen.64 Denna princip, även skriven som Ädel-OST, är en akronym för de fyra
delprinciperna av äkthet, oberoende, samtidighet och tendens.65 För att börja med den första delprincipen, innebär äkthet att källorna faktiskt stämmer och inte är produkter av förfalskning. Då det finns välkända historiska exempel på lyckade förfalskningar, är det centralt att göra en noggrann
59 ibid, 144. 60 ibid, 146. 61 ibid, 142. 62 ibid.
63 Peter Esaisson, Mikael Giljam, Henrik Oscarsson, Ann Towns och Lena Wängnerud. Metodpraktikan: Konsten att
studera samhälle, individ och marknad. 5 uppl. Stockholm: Wolters Kluwer, 2017, 287.
64 ibid, 288. 65 ibid.
16 bedömning av källornas äkthet innan det är för sent.66 Fortsättningsvis, innebär källornas oberoende
att innehållet i dessa måste vara trovärdiga och möjliga att bekräfta från annat håll. Det bör även vara tydligt utifrån innehållet att det finns en närhet mellan producenten och det som han eller hon beskriver samt att inga externa förhållanden har påverkat producenten på ett negativt sätt.67 Vidare, när det gäller delprincipen om samtidighet, krävs det att det finns en tidsmässig närhet mellan händelsen som beskrivs och det faktiska beskrivandet. Anledningen till detta sägs vara de
felaktigheter och bristande detaljbeskrivningar som kan uppstå i och med att rapporteringen skett för långt i efterhand.68 Slutligen, innebär tendensprincipen precis det som namnet antyder. När producenten till en viss källa har varit tendensiös i sitt beskrivande av en händelse, är risken hög att det har getts en felaktig bild av vad som faktiskt har hänt. Därmed, är det viktigt att
inte bygga studien runt sådana källor. Istället, rekommenderas det att inkludera oberoende alternativ eller källor som förespråkar motsatsen.69
När det gäller denna studie, har det tagits hänsyn till samtliga dessa delprinciper. För att garantera sekundärkällornas äkthet, har fokuset legat på att samla information från trovärdiga akademiska texter. De använda böckerna och vetenskapliga artiklarna har således hämtats från pålitliga databaser, ämnesrelevanta tidskrifter alternativt använts som kurslitteratur vid Linköpings
universitet. Vidare, genom att använda en mängd olika källor, har det även varit möjligt att undvika problem som bryter mot oberoende- och tendensprinciperna. Som tidigare antytt, ökar
tillförlitligheten för studien då olika källor kan bekräfta och/eller komplettera varandra.
Fortsättningsvis har andra källor hämtats från statliga organisationer, som exempelvis Fundação Alexandre de Gusmãos hemsida. FUNAG, som det förkortas, är en av brasilianska
utrikesministeriets organisationer vars ena syfte är att förse allmänheten med material om landets utrikespolitik.70 På denna organisations hemsida, var det möjligt att hitta flera böcker och artiklar med relevans till denna studies forskningsämne. Först och främst kan även dessa källor sägas uppfylla delprincipen om äkthet, då en eventuell risk att en statlig organisation skulle
rekommendera förfalskat material inte är sannolik. Vidare, kan användandet av inhemska källor också ses som ett sätt att stärka sannolikheten för oberoende. Detta baseras på att närheten mellan producenten och händelserna är större samt att risken för negativa externa effekter på materialet är
66 ibid, 291-292. 67 ibid, 292-293. 68 ibid, 294. 69 ibid, 294-295.
70 Fundação Alexandre de Gusmão, ”FUNAG – INSTITUCIONAL”, u.å., https://funag.gov.br/index.php/pt-br/funag
17 mindre. I det här fallet, som författare till denna studie, kan det vara värt att nämna min brasilianska bakgrund, vilket gör det portugisiska språket till mitt modersmål. Detta bekräftar min fulla förmåga när det gäller den språkliga förståelsen av de inhemska källorna. Dessutom, har det också bedömts så att de använda källorna inte bryter mot kriterierna om samtidighet och tendens. Inga tendensiösa källor samt källor där den tidsmässiga närheten brister hittades.
Angående nyhetsartiklarna, har det varit särskilt relevant att ta hänsyn till samma delprinciper. Nyhetskällorna som har använts till denna studie har således enbart hämtats från välkända medier i Brasilien, där eventuellt oäkta och tendentiösa artiklar sållats bort. Återigen, gör faktumet att dessa medier är brasilianska att det råder en geografisk närhet mellan informationen som rapporteras och händelserna som beskrivs i denna studie. På så sätt, kan kriteriet om oberoende lättare uppfyllas. Dessutom, har det fokuserats på att rapporteringen ska ha skett tidsmässigt nära till de faktiska händelserna. För att exempelvis beskriva Jair Bolsonaros valseger 2018, har det således använts artiklar från just denna period. Därför, kan även delprincipen om samtidighet sägas uppfyllas.
18
4. Brasiliens utrikespolitik och vägen mot ett integrerat Sydamerika
Sedan den brasilianska monarkins avskaffande år 1889, har den brasilianska republikensutrikespolitiska historia länge präglats av en växling mellan nationalistisk utvecklingspolitik och USA-vänliga frimarknadsidéer. Detta har även kommit att sträcka sig till de sydamerikanska relationerna, där framväxten av socialismen under kalla kriget – särskilt inom den latinamerikanska regionen – blev ett problem för de som hellre sökte nära relationer med USA. Från och med slutet av 1950-talet kom den kubanska revolutionen och kalla krigets ökade spänningar att leda till ytterligare problem, vilket kulminerade i en militärstatskupp.71
Syftet med detta kapitel kommer att vara att ge en bakgrundsbeskrivning till brasiliansk utrikespolitik samt formandet av den moderna brasilianska staten. Detta sker då dessa är två aspekter som har format den moderna brasilianska utrikespolitiken och där olika idéers roll är noterbara. Nedan följer två delkapitel, där den första avser den auktoritära perioden under militärdiktaturen samt demokratiseringsprocessen flera år senare. Slutligen, avser det andra delkapitlet det efterföljande sydamerikanska samarbetet och målet av en mer integrerad kontinent.
4.1 Auktoritärismen och demokratiseringsprocessen i Brasilien
Från och med slutet av 1950-talet, präglades Brasilien av en starkare nationalistisk utrikespolitik och ett försvagande av relationerna med USA. Detta hade uppstått i och med framväxten av ett missnöje gentemot amerikanerna, inte bara i Brasilien men även i övriga Latinamerika, vilket ledde till ett närmande till socialistiska länder. Denna socialistvänliga allians kom att bli ett problem för den brasilianska högern och amerikanerna, som inte såg den med goda ögon.72 Vidare noterar forskaren Jorge Ferreira andra vänsterorienterade utvecklingar som skedde inom landet, i och med alliansen mellan den dåvarande presidenten João Goulart och det brasilianska kommunistpartiet (PCB).73 Denna allians varade fram till 1964, då en militärstatskupp avsatte Goulart och inledde en diktatorisk period i Brasilien. Som Ferreira beskriver det, var förföljelsen av den politiska vänstern och fackföreningar något som markerade denna period redan från början.74
71 Paulo G. Fagundes Vizentini. Brasil e o Mundo: a política externa e suas fases. Ensaios FEE. Vol. 20, nr. 1, 1999:
141-145. https://core.ac.uk/download/pdf/235711234.pdf (hämtad 2020-11-18)
72 ibid, 145-146.
73 Jorge Ferreira. The Brazilian Communist Party and João Goulart’s Administration. Revista Brasil de História. Vol.
33, nr. 66, 2013: 113. DOI: 10.1590/S0102-01882013000200007.
19 Maria D’Alva G. Kinzo noterar att denna period av auktoritärism även kunde hitta motsvarigheter i övriga Latinamerika.75 I Brasiliens fall innebar militärregimen till en början en återanpassning till USA, där bilateralismen och en tydlig ställning i förhållande till kalla kriget var centralt. Enligt professorn Paulo G. Fagundes Vizentini, var den brasilianska regeringens beslut att bryta de diplomatiska relationerna med det kommunistiska Kuba ett tecken på detta.76 Denna period var dock kortvarig. Inom tre år av militärregimen, återgick Brasilien till en nationalistisk utrikespolitik med ekonomisk utveckling som mål. På så sätt, var landet inte längre helt anpassad till USA och återgick till att prioritera ett samarbete med utvecklingsländer – i Latinamerika och i övriga världen.77
Trots detta utrikespolitiska skift och partiella distansering från USA, menar Vizentini att
ideologiska konflikter – ibland beväpnade – fortfarande var förekommande.78 Dessa konflikter blev så småningom mindre våldsamma och aktörer från den politiska oppositionen kom att senare ha en betydelsefull roll för Brasiliens demokratiseringsprocess. Enligt Kinzo, började en viktig period av denna process år 1974 då flera auktoritära beslut drogs tillbaka.79 Mindre censur och friare val ledde bland annat till att den politiska oppositionen – som innan hade koncentrerats i ett enda parti, MDB – kunde nu dela upp sig i olika partier. Ett av de nygrundade partierna var Partido dos
Trabalhadores, eller PT, bestående av ledare från olika folkrörelser och oppositionens mer radikala
vinge. Det kom senare att bli en tidsfråga innan militären skulle lämna över makten åt civila ledare från dessa olika partier.80
Den 15 januari 1985 valdes Tancredo Neves som Brasiliens första civila president på över 20 år. Detta första val markerades av att den nya presidenten inte valdes direkt av folket, men genom indirekta val med olika politiska gruppers deltagande. Ytterligare någonting problematiskt var den nyvalda presidenten Neves död tidigt i mandaten. Istället gick posten över till vicepresidenten José Sarney, vars mandat kom att kännetecknas av en hård ekonomisk och social kris. Däremot, var det under denna period som Brasiliens nuvarande konstitution kom till.81 Enligt Kinzo innebar
konstitutionen från 1988 flera demokratiska avancemang, som medborgares rösträtt och större rätt
75 Maria D’Alva G. Kinzo. A democratizaçao brasileira: um balanço do processo político desde a transiçao. São Paulo
em Perspectiva. Vol. 15, nr. 4, 2001: 4. DOI: 10.1590/S0102-88392001000400002.
76 Vizentini, Brasil e o Mundo: a política externa e suas fases, 146-147 77 ibid, 147-149.
78 ibid, 148.
79 Kinzo, A democratizaçao brasileira: um balanço do processo político desde a transiçao, 5. 80 ibid, 5-7.
20 att bilda partier.82 Dock, blev den nationalistiska linjen som landet redan följt i tidigare epoker
fastställd i denna nya konstitution.83
När det kommer till utrikespolitiken under denna nya demokratiska period, prioriterades det ett fortsatt samarbete med utvecklingsländer. Under den nya utrikesministern, återgick Brasilien till att samtala med Kuba samt närmade sig Sovjetunionen. Vidare, var det under denna period som ett bredare sydamerikanskt samarbete började komma till.84 Detta samarbete beskrivs mer detaljerat i nästa avsnitt.
4.2 Det sydamerikanska samarbetet efter demokratiseringen
Som det antytts ovan, innebar 1980-talet ett bredare samarbete mellan Brasilien och de övriga syd- och latinamerikanska länderna. Detta beskrivs av Amado Luiz Cervo och Clodoaldo Bueno, som påpekar de flera allianserna mellan länderna och det stöd Brasilien gav sina grannar i olika
tillfällen.85 Exempel som ges är allianserna med bland annat Argentina och det stöd Brasilien visade grannlandet under Falklandskriget.86 Enligt Cervo och Bueno, var det nu möjligt att känna igen ett enat Latinamerika.87 Efter den brasilianska demokratiseringen, kunde detta samarbete breddas ännu mer. År 1986 skrevs det på ett integrationsavtal mellan Brasilien och Argentina, där ett långsiktigt mål var att med tiden integrera de övriga länderna i regionen. Förövrigt, var syftet med samarbetet att skapa en mer självständig region genom ekonomisk utveckling och handel.88 Som Cervo och Bueno beskriver det blev detta samarbete ett lyckat drag, vilket ledde till att andra sydamerikanska länder snart skulle följa efter.89
Ytterligare något som medverkade för ett mer integrerat Latinamerika var den brasilianska konstitutionen från 1988.90 Enligt en engelsk översättning av konstitutionens fjärde artikel, ”(t)he Federative Republic of Brazil shall seek the economic, political, social and cultural integration of the peoples of Latin America, viewing the formation of a Latin-American community of nations”.91
82 ibid, 8. 83 ibid.
84 Vizentini, Brasil e o Mundo: a política externa e suas fases, 150-151.
85 Amado Luiz Cervo och Clodoaldo Bueno. História da política exterior do Brasil. 4 uppl. Brasília: Editora UnB,
2002, 482-484. E-bok.
86 ibid, 483-484. 87 ibid, 482. 88 ibid, 485-486. 89 ibid, 486.
90 Luis Carlos Villafañe G. Santos. A América do Sul no discurso diplomático brasileiro. Brasilia: Fundação Alexandre
de Gusmão, 2014, 110-111. E-bok.
91 Chamber of Deputies. Constitutiton of the Federative Republic of Brazil. 5 uppl. Brasília: Edições Câmara, 2016.
21 Enligt Luís Cláudio Villafañe G. Santos, skulle detta nya sätt att se på den latinamerikanska
identiteten kulminera i grundandet av den redan nämnda Mercosul år 1991.92 Till en början, skulle den nya alliansen inkludera de fyra länderna Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay.93 Som Santos förklarar det, var denna sydamerikanska integration den naturliga vägen för de nu
demokratiska länderna efter det kalla kriget.94
Fortsättningsvis, beskriver Santos hur det kalla krigets slut även innebar att det inte längre fanns ett behov för ett starkt antikommunistiskt motstånd.95 Hädanefter, var fokuset för de demokratiska länderna att främja samarbete och en gemenskapskänsla i kontinenten. Till en början, var målet ett brett samarbete med samtliga amerikanska länder – från Nord till Syd. Däremot, i och med de nordamerikanska ländernas beslut att skriva på det så kallade Nafta-avtalet, kom Brasilien och de sydamerikanska länderna att exkluderas.96
Trots brasilianarnas besvikelse, blev nu en sydamerikansk allians det enda alternativet.97 Under denna nya period, var en av de första prioriteterna att främja ekonomisk integration mellan länderna genom skapandet av ett frihandelsområde. Dock, kom integrationsmålen att även sträcka sig till andra frågor under president Fernando Henrique Cardosos mandat (1995-2003). Till en början var den infrastrukturella integrationen det största nya fokuset, då nya vägar och förbindelser mellan länderna kom att skapas.98 Däremot, kom samarbetet att utvecklas ännu mer och inkludera frågor
om bland annat demokrati, bekämpning av narkotikabrott och teknologiskt utbyte.99 Som Santos beskriver det, hade en prioritering av den sydamerikanska integrationen börjat ses som en nödvändighet i och med den rådande globaliseringen.100
Något som är värt att notera i sammanhanget är idéerna som förmedlades i president Cardosos och sina utrikesministrars olika tal. I dessa, förklarades de starka relationerna som nu hade bundits mellan Brasilien och sina sydamerikanska grannländer samt de framsteg som uppnåtts. Det talades nu om ett enat Sydamerika, där länder bundits på ett exemplariskt sätt med fred och demokrati som huvudprinciper.101 Vidare, talades det om en gemensam identitet mellan länderna och på samma sätt
92 Santos, A América do Sul no discurso diplomático brasileiro, 111. 93 ibid, 113. 94 ibid, 114. 95 ibid. 96 ibid, 114-116. 97 ibid, 115-117. 98 ibid, 118-126. 99 ibid, 137-138. 100 ibid, 134. 101 ibid, 124-125.
22 gemensamma utmaningar.102 Prioriteten som det sydamerikanska samarbetet fick under Fernando
Henrique Cardosos regering skulle komma att utvecklas ytterligare i den följande regeringen med Luis Inácio Lula da Silvas valseger.103 Denna utveckling kommer att vara det inledande temat för nästkommande kapitel.
102 ibid, 140. 103 ibid, 147.
23
5. Brasilien och det sydamerikanska samarbetet i 2000-talet
I det föregående kapitlet, gavs det en bakgrund till den brasilianska utrikespolitiken och vägen mot det moderna sydamerikanska samarbetet. Kapitlet avslutades med Fernando Henrique Cardosos presidentskap och, slutligen, valet av Luís Inácio Lula da Silva som brasiliansk president. I de följande delkapitlen analyseras fyra brasilianska presidentskap under 2000-talet, där de två första delkapitlen behandlar regeringen Lula da Silva samt de efterföljande regeringarna med Dilma Rousseff och Michel Temer. Både Lula och Rousseff används som representanter från den tidigare nämnda vänsterpartiet Partido dos Trabalhadores (PT). Vidare redogörs det för den nuvarande regeringen Jair Bolsonaro, som också kommer att vara föremål för analys. I dessa olika redogörelser blir den tidigare nämnda metoden om processpårning relevant, i och med att en politisk process analyseras. Slutligen, ägnas det sista kapitlet åt att redogöra för likheter och skillnader mellan de olika regeringarna när det kommer till det sydamerikanska samarbetet. För att hålla sig till studiens syfte, är det de rådande idéerna som kommer att läggas fokus på samtidigt som kopplingar görs till den konstruktivistiska teorin. Som tidigare noterat, lämpar sig en idé- och ideologianalys i detta fall.
5.1 Brasilien och det sydamerikanska samarbetet under Lula da Silva (PT)
Som det har sagts, innebar valet av Luís Inácio Lula da Silva ett ytterligare steg mot den redan pågående sydamerikanska integrationen. Som Luis Carlos Villafañe G. Santos beskriver det, hade det sydamerikanska samarbetet nu övergått från att vara en prioritet bland andra till att vara den främsta prioriteten.104 Denna prioritering av Sydamerika styrktes tidigt av Lula, både efter valet 2002 och vid början av sitt presidentmandat året efter. Den 1 januari 2003 höll den nyvalda presidenten sitt inledningstal i Brasília, där han underströk målet med det sydamerikanska samarbetet som viljan av en enad, demokratisk och social rättvis region. Dessutom, noterade president Lula att ett annat mål skulle vara framväxten av en Mercosul- och sydamerikansk identitet.105 Som det går att se, har idéer och identitetsrelaterade aspekter framställts som centrala för utvecklingen av den sydamerikanska integrationen.
För att på ett djupare sätt förstå dessa idéer, kan det vara lämpligt att analysera de utrikespolitiska åsikterna som markerat Lula da Silvas parti genom åren. Innan valvinsten 2002, hade Lula och
Partido dos Trabalhadores (PT) deltagit utan framgång i tre presidentval med start år 1989.106 I en artikel hänvisar diplomaten Paulo Roberto de Almeida till PT:s partiprogram från 1984, där partiet
104 ibid, 147. 105 ibid, 148.
106 Paulo Roberto de Almeida. A política internacional do Partido dos Trabalhadores: da fundação à diplomacia do
24 presenterar sina utrikespolitiska åsikter som fredliga, anti-imperialistiska och för ett solidariskt samarbete med sämre ställda länder.107 Ett exempel på sådana länder skulle kunna vara Brasiliens latinamerikanska grannar, som den dåvarande presidentkandidaten Lula visade stark stöd till i sin kampanj 1989. De övriga brasilianska partierna som stöttade Lula stod faktiskt uttryckligen bakom det som de antydde vara de latinamerikanska ländernas kamp för socialism och mot sina
imperialistiska förtryckare.108 Dessutom var en av Lulas bedrifter innan sitt presidentval grundandet av organisationen Foro de São Paulo, som skulle fungera som ett slags plattform för socialistiska partier i Latinamerika i deras kamp mot nyliberalismen och imperialismen.109 Denna organisation och dess betydelse för det framtida skiftet i det sydamerikanska samarbetet återkommer senare i analysen.
I och med de återkommande valförlusterna, noteras det hur Lula och PT blev alltmer måttliga i sina uttal. Vissa värderingar förblev genom åren, som exempelvis fokuset på mänskliga rättigheter, demokrati och kampen för jämlikhet.110 En av Lula och sitt partis främsta hjärtefrågor var just den rådande ojämlikheten inom Brasilien. Enligt honom, behövde utrikespolitiken återspegla
inrikespolitiken. Vidare, uttryckte sig PT-ledaren om de ojämlika internationella strukturerna som rådde. Hans fokus förblev den latinamerikanska regionen, där samarbetet inom Mercosul kunde vara ett medel för att gemensamt bekämpa ländernas sociala utmaningar.111
Trots Lulas och partiets alltmer måttliga ställningstaganden, var det ändå möjligt att se hur vissa av de gamla rötterna satt kvar. Så sent som 2001 kunde kritik mot exempelvis nyliberalismen och de fattiga ländernas hårda situation återkomma.112 Däremot, inför presidentvalet 2002, tvingades de antikapitalistiska åsikterna läggas åt sidan.113 Fokuset fick istället centreras kring en mer
humanistisk, inkluderande och jämlik värld med Brasiliens syd- och latinamerikanska grannländer som huvudsakliga samarbetspartner. Målet om en integrerad region där de olika länderna delar en gemensam identitet fanns redan under Fernando Henrique Cardosos presidentskap, men skulle ytterligare utvecklas under Lula. Dessutom, styrktes idén om en nationell utveckling som ett
centralt mål.114 I det här fallet skulle en historisk koppling kunna göras till den gamla nationalistiska utrikespolitiken från 50- till 60-talet, vilket presenterades i det förra kapitlet.
107 ibid, 88. 108 ibid, 89. 109 ibid, 90. 110 ibid. 111 ibid, 91-92. 112 ibid, 92. 113 ibid, 93. 114 ibid, 94-97.
25 I och med Lula da Silvas valseger, kom dessa ovannämnda värderingar att sättas som riktlinjer för den nya brasilianska utrikespolitiken. Enligt den då nyblivna utrikesministern Celso Amorim, spelar idéer en politisk roll och måste därmed tillämpas.115 I ett tidigt tal under mandaten, nämnde
Amorim antidiskriminering, mänskliga rättigheter och miljömedvetenhet som tre pelare av denna nya utrikespolitik.116 Vidare, trots att den nya presidenten hade blivit mer måttlig, kunde kritik mot den globala nyliberalismen återkomma.117 Lula kom att återigen påpeka de ojämlikheterna som rådde i den internationella arenan och krävde ekonomiska reformer. Att lämna allt åt marknadens osynliga hand behövde ge plats åt mer solidariska lösningar.118
Återigen nämndes de sydamerikanska länderna som Brasiliens främsta samarbetspartner, där målet var skapandet av en demokratisk kontinent med ökad social rättvisa.119 För att uppnå detta, fortsatte behovet av en sydamerikansk identitet att styrkas. Som utrikesminister Amorim förklarade det, skulle samlandet av de 12 sydamerikanska länderna kunna fungera som en väg mot en ännu bredare latinamerikansk integration.120 Målet var inte enbart ekonomiska och handelsrelaterade vinster, utan även ett kulturellt närmande mellan de olika sydamerikanska folken.121 Det är här som den
gemensamma marknaden Mercosul sågs som ett viktigt medel för den sydamerikanska
integrationen. Enligt Amorim och Lula, skulle ett enande av hela kontinenten genom Mercosul vara vägen för att uppnå målet om ett fritt och socialt rättvist samhälle.122
Ytterligare en anledning till att föredra ett sydamerikanskt samarbete förklaras som regeringen Lulas vilja att placera Brasilien i en ledarposition. Detta beskrivs som en längre process där den brasilianska regeringen lyckades samla stöd från sina olika grannar genom att bland annat utnyttja den ideologiska konvergensen som då rådde i regionen.123 Enligt Miriam Gomes Saraiva kunde Brasilien så småningom beskrivas som ”the region’s de facto paymaster”124, vilket kunde erkännas av resten av världen.125 Denna ledarskapsambition nekades aldrig utan omvägar, varken av Lula eller minister Amorim. Istället menade Lula att ett brasilianskt ledarskap var något eftertraktat av de
115 Santos, A América do Sul no discurso diplomático brasileiro, 157. 116 ibid, 154.
117 Cervo och Bueno, História da política exterior do Brasil, 529. 118 Santos, A América do Sul no discurso diplomático brasileiro, 155-156. 119 ibid, 155.
120 ibid, 164-165. 121 ibid, 164. 122 ibid, 166-168.
123 Miriam Gomes Saraiva. Brazilian foreign policy towards South America during the Lula Administration: caught
between South America and Mercosur. Revista Brasileira de Política Internacional [online]. Vol. 56, nr. spe, 2010: 162-165. DOI: 10.1590/S0034-73292010000300009.
124 ibid, 162. 125 ibid.
26 övriga sydamerikanska länderna, i och med Brasiliens geografiska och ekonomiska storlek.
Amorim, i sin tur, valde försiktighet och menade att ett eventuellt ledarskap kunde bli ett resultat av landets starka värderingar, som fred och mänskliga rättigheter.126
Som tidigare nämnt, överskred regeringen Lulas mål med Sydamerika blotta ekonomiska och handelsrelaterade framsteg. Enligt forskarna Tullo Vigevani och Gabriel Cepaluni, lades det ett större fokus på värderingar som rättvisa och jämlikhet samt hur dessa skulle forma de involverade ländernas identitet.127 Detta lade grunden för Mercosul-samarbetet, där de sydamerikanska länderna var direkt kopplade till varandra och skulle gå hand i hand.128
Vidare, var ett av syften med denna gemensamma marknad att medlemsländerna inte längre skulle bli offer för de välbärgade ländernas handelspolitik.129 Enligt Vigevani och Cepaluni, var att frigöra sig från exempelvis USA:s påverkningar ett eftertraktat mål med dessa multilaterala relationer.130 Detta bekräftar en långvarig tradition inom brasiliansk diplomati, där idén om autonomi är
central.131 Det som var markant med regeringen Lulas utrikespolitik var att denna autonomi försökte uppnås genom en större multilateralism med länder i sämre förhållanden.132 På så sätt ämnades det
att jämna ut den internationella planen genom att förse de fattigare länderna med mer makt.133 Vidare beskrivs detta som ett skift i förhållande till Fernando Henrique Cardosos utrikespolitik, där det ändå fanns ett fokus på Brasiliens samarbete med de liberala internationella organisationerna och industrialiserade länderna.134 Enligt Vigevani och Cepaluni fanns det ideologiska olikheter mellan de två brasilianska presidenterna, vilket återspeglades på landets utrikespolitik.135 I regeringen Lulas fall, handlade det som sagt att bekämpa de historiska internationella ojämlikheterna som fördömdes.136
126 Santos, A América do Sul no discurso diplomático brasileiro, 153-154.
127 Tullo Vigevani och Gabriel Cepaluni. A política externa de Lula da Silva: a estratégia da autonomia pela
diversificação. Contexto Internacional. Vol. 19, nr. 2, 2007:298. DOI: 10.1590/S0102-85292007000200002.
128 ibid, 313. 129 ibid, 319. 130 ibid, 321.
131 Rubens Ricupero. À sombra de Charles de Gaulle: uma diplomacia carismática e intransferível. A política externa do
governo Luiz Inácio Lula da Silva (2003-2010). Novos estudos – CEBRAP. Nr. 87, 2010: 41. DOI: 10.1590/S0101-33002010000200003.
132 Vigevani och Cepaluni, A política externa de Lula da Silva: a estratégia da autonomia pela diversificação, 283. 133 ibid, 325.
134 ibid, 324. 135 ibid, 280. 136 ibid, 292-293.
27 Detta nya sätt att se på utrikespolitiken bidrog till att Lulas Brasilien blev sedd som en internationell ledare – inte bara av sig själv, men av de övriga sydamerikanska länderna.137 Som ledare av
Mercosul sponsrade Brasilien flera projekt runtom i Sydamerika – främst tekniska och ekonomiska. Exempel på sådana projektsamarbeten avser byggandet av vägar i grannländer med finansiellt stöd av brasilianska banker samt bilaterala samarbeten inom exempelvis sjukvård.138 Vidare var landet centralt för skapandet av gruppen Unasul, som enligt Saraiva bildades för att ytterligare stärka det regionala samarbetet i Sydamerika.139 Resultatet blev en starkare multilateralism och ett större samarbete mellan de involverade länderna när det gäller krishantering. Dock är det värt att notera att målet med Unasul inte var ytterligare integrering, vilket i sin tur bidrog till en brasiliansk autonomi i sina relationer med utomstående länder.140
Efter två mandat som president, blev Lula da Silva inte fri från kritik. I en artikel riktar den brasilianska diplomaten Rubens Ricupero kritik mot Lula och dennes utrikespolitiska stil, som beskrivs som alltför personcentrerad och ideologisk.141 Ricupero noterar tydligt hur ett av de främsta problemen med Lulas utrikespolitik är presidentens oförmåga att lämna sin ideologi och partitillhörighet utanför diplomatin.142 Traditionellt sett har det länge rått konsensus kring
brasiliansk utrikespolitik, som inte lyckats rubbas av politikers ideologier. Däremot, under Lulas presidentskap, var det möjligt att se hur presidentens partitillhörighet hade en inverkan på landets utrikespolitik.143
Ett exempel som ges på Lulas ideologiska utrikespolitik är Venezuelas inbjudan till Mercosul, trots detta lands politiska problem och demokratiska brist.144 Enligt Ricupero, togs inte denna inbjudan väl av det brasilianska folket.145 De övriga länderna i Mercosul hade trots allt anammat en
marknadsekonomisk politik, som nu kunde rubbas i och med den socialistiska Venezuelas ingång.146 Fortsättningsvis, gick det att se hur Lulas ideologiska tillhörighet gjorde så att grannlandet Venezuela kom att favoriseras. Ett exempelfall är då Colombia valde att ingå i ett
137 ibid, 301.
138 Saraiva, Brazilian foreign policy towards South America during the Lula Administration: caught between South
America and Mercosur, 161.
139 ibid, 160. 140 ibid.
141 Ricupero, À sombra de Charles de Gaulle: uma diplomacia carismática e intransferível. A política externa do
governo Luiz Inácio Lula da Silva, 35-37.
142 ibid, 36. 143 ibid, 50-51. 144 ibid, 46. 145 ibid. 146 ibid.
28 militäravtal med USA, vilket kritiserades av den brasilianska presidenten. Samtidigt, nämnde inte Lula något om den venezuelanska presidenten Hugo Chávez vapenhandel. Vidare, kom Lula att även blanda sig in i övriga grannländers val. I Bolivia och Paraguay, gav han sitt uttryckliga stöd till de kandidater som delade hans ideologiska världsbild.147 Problemet, enligt Ricupero, är att det verkade finnas en PT-utrikespolitik vid sidan om som inte tjänade landet objektivt och som fick det att verka som att ideologin var det utrikespolitiska huvudfokuset.148
Sammanfattningsvis, går det att se hur idéer och vad regeringen uppfattade som sin ideologiska identitet var en viktig drivkraft när det kommer till de utrikespolitiska beslut som togs. I denna studies andra kapitel redogjordes det för den konstruktivistiska teorin, som förklarar just hur aktörers socialt konstruerade normer och idéer har en inverkan på den internationella politiken. För att återigen citera Annika Björkdahl, ”norms help define goals and purposes of states”.149 Som detta delkapitel visade, har idéerna eller normerna varit centrala aspekter av PT-politikern Lula da Silvas utrikespolitiska syn. Över ett årtionde innan sitt första presidentmandat, var det redan möjligt att se en politiker och ett parti som utformade sin utrikespolitik baserat på sina socialistiska och anti-imperialistiska idéer. I det här fallet, uppfattade Lula och PT sig ha en identitet och denna identitet skulle vara drivkraften i hur de skulle handla politiskt. Som det redan har skrivits, menar Ted Hopf att ”identities strongly imply a particular set of interests or preferences with respect to choices of action in particular domains, and with respect to particular actors”.150 Den brasilianska presidentens
politiska identitet kan sägas ha avgjort den utrikespolitiska linjen och de samarbetspartner som skulle prioriteras.
Vidare, har det nämnts hur Lula blev alltmer måttlig med tiden innan valet 2002. Ändå, fanns det fortfarande idéer som förblev centrala. Normer som mänskliga rättigheter, social rättvisa och antidiskriminering förklarades som pelare av denna nya brasilianska utrikespolitik. Enligt
Björkdahl, ”norms are generally considered as a set of intersubjective understandings and collective expectations regarding the proper behaviour of states and other actors in a given context or
identity”.151 Dessutom, under sitt presidentskap, visade Lula en favorisering till liktänkande
regeringar. Exempelfallet där Colombia blev föremål för kritik medan Venezuela fick obrytbart stöd tyder på att en ideologisk samhörighet kunde vara den dominerande faktorn. Enligt Hopf, baserar en
147 ibid, 47. 148 ibid, 52.
149 Björkdahl, Norms in International Relations: Some Conceptual and Methodological Reflections, 22. 150 Hopf, The Promise of Constructivism in International Relations Theory, 175.
29 stat sitt handlande på hur den uppfattar andras identiteter i förhållande till sin egen.152 Vidare, är det
även möjligt att påstå att Colombia kritiserades för att inte ha följt den accepterade normen i en kontinent där en viss dominerande idé rådde. Som Björkdahl skriver, kan stater i en sådan situation straffas för att avvika från det som anses vara lämpligt.153
Vidare, har det nämnts hur Brasilien förvandlades till ledaren för Sydamerika och den gemensamma marknaden Mercosul. Som grund för detta ledarskap nämndes återigen normativa principer, som exempelvis mänskliga rättigheter. Dessutom, förklarades detta ledarskap som något som
uppfattades av de andra aktörerna i kontinenten. Vigevani och Cepaluni citerar Wendt och påpekar hur olika aktörers syn av Brasilien har lett till att landet placerats på en ledarposition.154 Identitetens roll i hur andra individer uppfattar en aktör är något som också nämns av Hopf.155
Fortsättningsvis, har det också påpekats andra grundläggande aspekter av regeringen Lulas utrikespolitik. Som det nämndes, fanns det ett stort fokus på autonomi och en nationalistisk
utvecklingspolitik. Att sträva efter makt över sig själv samt självständighet från starkare aktörer må låta som en realistisk utrikespolitisk syn. Som det har skrivits, är staters självintressen det centrala fokuset inom realismen. Däremot, som Hopf beskriver det, utesluter inte den konstruktivistiska teorin att aktörer kan vara självintresserade.156 Istället, påpekas det att socialt konstruerade faktorer
kan förändra vad som definieras som självintresse.157 I Lulas fall var det ett ännu större fokus på
Mercosul, de sydamerikanska relationerna och de gemensamma sociala problemen, vilket förklarades som ett utrikespolitiskt skift i förhållande till den föregående regeringen. Som Alexander Wendt beskriver det, ”self-help and power politics are socially constructed under anarchy”.158
5.2 Brasilien och det sydamerikanska samarbetet under Dilma Rousseff (PT)
Efter åtta år som brasiliansk president, efterföljdes Lula da Silva av partikollegan Dilma Rousseff år 2011. Rousseff, som hade tidigare varit en av Lulas ministrar, segrade över motkandidaten José Serra år 2010 och vann det årets presidentval med stort kampanjstöd av den dåvarande presidenten. Hennes val kom att kännetecknas som historiskt i och med att det var den första gången en kvinna
152 Hopf, The Promise of Constructivism in International Relations Theory, 175.
153 Björkdahl, Norms in International Relations: Some Conceptual and Methodological Reflections, 14.
154 Vigevani och Cepaluni, A política externa de Lula da Silva: a estratégia da autonomia pela diversificação, 301. 155 Hopf, The Promise of Constructivism in International Relations Theory, 174-175.
156 ibid, 176. 157 ibid.
