Megalitgravarna i öst : Megalitgravar i förhållande till bopats och landskap på Öland

_____________________________________________________

Arkeologi 61-90hp

MEGALITGRAVARNA I ÖST

Megalitgravar i förhållande till boplats och landskap på Öland

Hanna Karlsson

C-uppsats 15hp Handledare: Anna-Karin Andersson

Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen

II

ABSTRACT

Karlsson, Hanna 2009. The megaliths in the east. Megalithic graves in relation to

settlements and landscape on Öland. C-uppsats, an essay in archaeology.

Högskolan i Kalmar, ht 2009.

The aim of this essay is to see if there are any relationship between the four Megalithic graves, and the newly excavated dwelling site in Resmo socken on Öland. The Megalithic graves on Öland consist of one dolmen and three passage graves. Is the excavated site a settlement? Since there are no signs of housing constructions, I will also explore other possible purposes of the site. What surprised the excavators was the concentration of pits that contained ceramics, flints and burned bones. To find out about Resmo´s relation to megaliths, settlements and the landscape, I will look at the Neolithic settlement sites of the Funnel Beaker Culture and where in the landscape we find these in relation to the Megalithic graves. I will also give an overview of the Megalithic graves in Skåne, and Falbygden in Västergötland.

Keywords: passage grave, dolmen, Öland, Neolithic, Megalithic, settlement, Resmo.

Hjärtligt tack till

Mats Larsson och STINT som gjorde det möjligt att jag kunde åka till ”the neolithic

III INNEHÅLLSFÖRTECKNING: 1. INLEDNING 1 2. SYFTE 1 3. FRÅGESTÄLLNING 2 4. METOD 2 5. TEORI 3

5.1 Monument som territoriemarkering 3

5.2 Landskapsteori 4

6. FORSKNINGSHISTORIK 5

6.1 Megalitgravar 5

6.2 Öland under neolitikum 7

6.3 Keramikens kronologi 9

7. ANALYSDEL 9

7.1 Ture J. Arnes utgrävning av raä 85, 1908 10

7.2 Arkeologisk undersökning i Mysinge 2004 10

7.3 En trattbägarlokal i Resmo 11 7.4 Megalitgravar i Sydostskåne 13 7.5 Falbygdens megalitgravar 13 8. MYNNINGSDEPOSITIONER 14 9. DISKUSSION 16 10. SAMMANFATTNING 19 11. REFERENS LISTA 21 BILAGOR:

1. Karta över de aktuella fornlämningarna 23

2. Keramik från raä 85 23

3. Keramik från raä 158 & 159 24

4. Havängsdösen 24

1. INLEDNING

I min uppsats är det megalitgravar som står i fokus och utifrån dessa ska jag studera deras förhållande till landskapet de är placerade i och till samtida boplatserna. Öland är välkänt för sin rika fornlämningsmiljö, det är framförallt fornborgarna som stått i centrum. Vad gäller stenålder är det inte lika mycket gjort. För att kombinera stenåldern, som jag finner intressant, och megalitgravar valde jag att studera de fyra och enda megalitgravarna på Öland som existerar. Dessa är belägna i Resmo socken. De består av tre gånggrifter och en dös. En dös består av flera stenblock som bildar en gravkammare, ovanpå gravkammaren ligger i sin tur ett takblock. Dös anses vara en grav avsedd för en person. Gånggrift anses vara en vidareutveckling från dösen, gravkammaren har nu utvecklats och försetts med en täckt gång. Gånggrifter tolkas att vara avsedda för flera personer då man vanligtvis hittar flera individer i dessa. (Andersson & Nilsson 2008:8) Perioden då megalitgravarna byggdes börjar i tidigneolitikum (4000-3300 f.Kr.) och fortsätter in i mellanneolitikum (3300- ca 2600 f. Kr) (Sjögren 2002:157). Genom fynd från en av megalitgravarna i Resmo tolkar man det som att megalitgravarna i Resmo uppförts strax efter 3500 f. kr. (Papmehl-Dufay 2008:57).

Det som gör de öländska megalitgravarna speciella är deras placering så pass långt österut. Normalt sett finns megalitgravar som mest i Danmark och där i väldigt stora koncentrationer. De finns även i Skåne, Halland och Bohuslän, samt en stor mängd i Falbygden i Västergötland. Det går inte att undgå frågan vad megalitgravarnas konstruktörer hade för tidigare erfarenhet eller var idén om att upprätta megalitgravarna kom ifrån. Megalitgravar byggdes vid samma tid som trattbägarkulturen existerade. Keramik finns ofta placerad vid mynningspartiet till graven eller i gravkammaren. Denna keramik är nästan genomgående av trattbägarkaraktär. Även detaljer i keramikkärlens form och dekor gör att megalitgravar kopplas till trattbägarkulturen (Sjögren 2002:157).

På flera platser i Resmo finns indikationer på trattbägarboplatser. Drygt 250 meter från en av megalitgravarna undersöktes år 2008 det som antogs vara en boplats. Under arbetets gång fann de som undersökte lokalen tecken på aktivitet från trattbägarkulturen. Detta baserades på keramik- och flintfynd, de fann även gropar i marken där det deponerats dessa fynd tillsammans med ben (Papmehl-Dufay 2008:8, 53). Det som förundrade utgrävarna var att de inte hittade tecken på huskonstruktioner. Möjligheten finns att eventuella huskonstruktionerna befinner sig utanför undersökningsområdet. Det som talar för att detta inte är en boplats utan en lokal av annan karaktär och betydelse, är valet av plats. Det är inte en traditionell trattbägarboplats om man jämför med hur övriga trattbägarlokaler är belägna i landskap, ofta med närhet till kusten (Papmehl-Dufay 2008: 56ff). I bilaga 1 finns de aktuella fornlämningarna som jag kommer diskutera utifrån markerade på en karta.

2. SYFTE

Ett av syftena med denna uppsats är att studera vad megalitgravar haft för betydelse mer än ur gravsynpunkt. Vad betydde megalitgravarna för människorna på Öland under neolitikum, och vad har megalitgravar för relation till sin omgivning? Mike Parker Pearson (1999) skriver att vart människor än placerar sina döda är det generellt inte en fråga om vad som är lämpligt ur funktionell synpunkt. Placering av de döda i nästan alla samhällen, har en viktig och kraftfull betydelse för människorna som finns kvar i livet.

2

De döda kan fortfarande vara aktiva medlemmar av ett samhälle, som andar eller som just föregångare till ett samhälle. Att styra med en begravning i landskapet är både en social och politisk aktion som skulle kunna säkra rättigheter över naturresurser (Parker Pearson 1999:141.)

Min övergripande fråga kommer att fokusera på om det finns en koppling mellan den utgrävda trattbägarlokalen och megalitgravarna i Resmo då trattbägarlokalen endast ligger 250 meter från en av megalitgravarna. En av gånggrifterna har undersökts vid skilda tillfällen (raä 85), däremot är det inte den som ligger närmast den utgrävda trattbägarlokalen. Vid det första tillfället undersökte T.J. Arne gravkammaren och redovisningen i rapporten från 1909 visar på keramikfynd av ett enkelt handgjort lerkärl, ornamentiken bestod av tvärstreck på den något tillplattade mynningskanten. Även bärnstenspärlor och flinta påträffades vid denna undersökning. 2004 undersöktes megalitgraven av Högskolan i Kalmar där ett av syftena var att ta reda på om det fann några mynningsdepositioner. I samband med undersökningen framkom ett depositionslager vid mynningen med keramik vars dekor är av mindre tryck, tvärsnodd, bukstreck och linjer. För att undersöka ett eventuellt samband mellan megalitgravarna i Resmo och Trattbägarlokalen kommer jag studera materialet från trattbägarlokalen och den utgrävda megalitgraven.

3. FRÅGESTÄLLNINGAR

Mina frågeställningar är:

– Vad är det för aktiviteter som utspelat sig vid den nyligen utgrävda trattbägarlokalen i Resmo? Kan ett samband mellan lokalen och megalitgravarna ses i materialet?

– Kan vi tolka megalitgravars betydelse genom att studera landskap och boplatser i deras omgivning?

4. METOD

Under arbetets gång har jag använt mig av kvalitativ metod. Jag har använt mig av biblioteket vid Högskolan i Kalmar för att hämta och läsa litteratur. Det har även varit nödvändigt att låna litteratur från andra bibliotek. Jag och min handledare Anna-Karin Andersson har haft regelbunden kontakt och möten för respons på det jag skrivit under tidens gång, och jag har även fått hjälp med användbart material. Jag har också fått hjälp med Resmo rapporter från post-doc Ludvig Papmehl-Dufay. Jag har även läst ett antal artiklar.

Jag har studerat boplatser och megalitgravar i förhållande till landskapet för att sedan knyta an det till Öland och Resmo. Jag har en fallstudie där trattbägarlokalen i Resmo och de fyra megalitgravar som är aktuella där är i fokus. Jag gör en jämförelse av materialet mellan de två lokalerna för att studera eventuella likheter. Jag kommer i min analysdel att blicka bort från Öland mot Falbygden i Västergötland som har stora koncentrationer med megalitgravar. Jag kommer även vända blicken mot Skåne och studera megalitgravarna där.

3

5. TEORI

Jag kommer att jämföra två teorier som kan tillämpas mina frågeställningar. En landskapsteori som bland annat Ingold (2000) och Tilley (1996, 2004) använder sig av. Denna teori ska vägas mot Colin Renfrew (1984) som företräder teorin om att megalitgravar inte bara har en funktion som grav utan fyller också uppgiften att markera ett territorium i det landskap en människogrupp levde i. Tilleys använder landskapsteori och menar att en människas erfarenhet av ett landskap skapar minnen och känslor. Flera andra forskare använder sig av landskapsteori på olika sätt. De författare jag kommer att behandla i min uppsats är Julian Thomas (1999), Tim Ingold (2000), Magnus Andersson (2003) och Anna-Karin Andersson (2008).

5.1 Monument som territoriemarkering

Vi vet att megalitgravar fungerar som gravar och tanken på att dessa kan ha haft fler funktioner är något vi försöker se genom placering i landskap och förhållandet till boplatser. Colin Renfrews teori går ut på att de även ska ha fungerat som territoriemarkeringar för människorna under forntiden (Renfrew 1984:167).

Det är viktigt att ha en idé om vad megalitgravar representerade för de som byggde dem. Detta medför en förståelse för deras funktion och inte bara en omedelbar känsla av vad de använts till (som i vissa fall är uppenbara begravningar) utan även vad de symboliserade för samhället i fråga. Megalitergravarnas betydelse är inte nödvändigtvis ett enhetligt fenomen, deras funktion och betydelse kan ha varit skilda i olika områden. Betydelsen skiljer sig åt mellan platser och vilka som befolkar dessa. Idén är att megalitgravar symboliserar ett territorium, och i de flesta regioner är deras funktion också begravningsplatser, en viloplats för samhällets föregångare, det är det som blir den centrala delen i att symboliskt uttrycka sina territorier (Renfrew 1984:175f).

Territoriebeteendet känns igen från djur som studerats med syfte att se hur de anpassar sig till sin omgivning. En del drag hos vissa djurs territoriebeteende går att känna igen i det mänskliga beteendet, både hos ensamma individer och för de som befinner sig i en grupp. Beteendet är inte instinktivt, territoriebeteendet är indirekt invant i användandet av ett specifikt område som i sin tur utgörs av en sfär av influenser från en individ eller av en grupp. I många fall är främlingar uteslutna från området och från tillgången till resurserna (a.a:176).

I många fall var monumenten utan tvekan till för begravningar, det var deras huvudsakliga syfte, däremot var det inte megaliternas symboliska innebörd. Renfrew menar att det finns absolut inga behov att upprätta ett stort monument för att lösa det enkla problemet med att förvara de döda, därför är det logiskt att tänka sig att en megalitgrav har flera betydelser och användningsområden. (Renfrew 1984:180).

Segmentera samhällen är små folkgrupper, dessa består av ett par hundra personer (Renfrew 1984:176f). Renfrew menar att segmentära samhällen visar var gränserna för deras territorium finns genom ett symboliskt uttryck i landskapet (Renfrew 1984:178). Det vill säga att de markerar landskapet på olika sätt, med tillexempel megalitgravar. För det segmentära samhäller är det centrala centret i världen (a.a:178). I vissa samhällen är det centrala en speciell plats som tillexempel en skogsdunge, medan man i andra segmentära samhällen har märkt den centrala platsen genom att man rensat bort vegetation eller hägnat in det (a.a:178ff).

4

Fördelningen av megalitgravar ger en indikation på att de är till för territoriefördelning. Om en grav var helt oanvänd eller föll i glömska med tiden skulle inte platsen den var placerad vid ha någon större betydelse. Efterföljande monument som blivit upprättade i närheten skulle i så fall endast ses som ”ett monument som rests lite längre bort” (Renfrew 1984:183). Med andra ord skulle placerandet av megalitgravar bli slumpartat (a.a:183). Med detta menar Renfrew att megalitgravarna är strategiskt placerade för att rama in eller visa var en folkgrupps resurser finns.

5.2 Landskapsteori

Det tydligaste spåret efter neolitisk aktivitet är idag monumenten som finns i olika variationer på olika lokaler i landskapet (Thomas 1991:34). När människor gör inverkningar i landskapet sker samtidigt en förändring i hur landskapet uppfattas, upplevs och tolkas av betraktaren. Att resa stenar i landskapet är en medveten handling. De förändringar som görs i landskapet blir också ett med det. Megalitgravarna blir alltså en del av landskapet. Detta perspektiv ger en förståelse om varför det ska vara tonvikt på byggandet av monumenten (a.a:35).

Landskapet som helhet kan ses som ett oupphörligt spel med oändligt skiftande tolkningar. Ett sådant spel avslutas aldrig. Spelet är i ständig förändring, landskapet är alltså kontinuerligt läst och tolkat (Thomas 1991:37). Megaliter kan ses som markörer i det neolitiska landskapet. Utan att ta hänsyn till om de tjänat som territoriemarkering eller inte, skapar de en känsla av permanent plats och tillhörighet. De representerar en plats i landskapet med oavbruten aktivitet som tar plats runt dem. Megaliterna är konstruerade av sten och uppenbarligen ämnade att vara tidlösa i jämförelse med den ständiga förändringen som sker i dess omgivning (Tilley 1996:157). Idag finns fortfarande många av monumenten kvar medan de samtida boplatserna vid monumenten för länge sedan ligger dolda i marken. I denna jämförelse blir megalitgravarna både tidslösa och förnekar tidens gång. Megaliterna blev för de som byggde dem något som inte kunde plockas bort, bli lätt förstört eller gå förlorat. Megaliterna har gett odödlighet till konstruktörerna (Tilley 1996:157).

Människor lever i och genom erfarenheter. Generellt uppfattar människor ett område de ofta besöker som en plats där man upprättar kontakter och allt detta genom stigar och vägar vi färdas på. Landskapet får en betydelse efter de relationer som skapas mellan människor och platser (Andersson 2003:38; Thomas 1991:35). Tillsammans blir kroppen, rörelseriktning och platsen till en helhet och därför blir ”landskap” en användbar term att referera till när vi pratar om förhållandet mellan landskap och människa. Landskap har en stor ontologisk (= läran om varandet eller existensen av något) betydelse från den stund vi gör oss en föreställning om det från början till slut. Landskap är minnen från tidigare aktivitet som utspelat sig. Landskapet är aldrig fullständigt, det är aldrig byggt eller obyggt, det är ständigt under konstruktion. I landskap där aktivitet ägt rum både från långt tillbaka och närmare vår tid förmedlas känslor om arbete och förändring på platsen. Denna plats blir fylld med mening. Landskapet bör också definieras utifrån hur det uppfattas utav de som lever i det (Ingold 2000:199; Andersson 2003:10, 38; Tilley 2004:25; Andersson 2008:92). Vad en människa än gör blir vår rörelse och våra påverkningar ett med landskapet. Olika platser är förknippade med olika känslor, beroende på vad vi har för erfarenhet av det. Känslorna som ett landskap för med dig och hur det upplevs kan alltså skilja sig beroende på vad en person har för tidigare erfarenhet från platsen.

5

Landskapet ligger inte i bakgrunden för en mänsklig handling, landskapet har en speciell innebörd i varje specifik kulturhistoriskt sammanhang för de människor som levde i det. Kulturell identitet kan vara knuten till en plats, så som boplatser, monument och även naturformationer (Andersson 2003:38). Människans erfarenhet av världen breddas från de speciella platserna. Våra egna kunskaper om överlevnad växer i takt med att vi får erfarenhet. Det är genom erfarenheter som den uttryckliga kunskapen och ifrågasättandet om varandet kan växa fram, man kan då placera sig själv i ett längre perspektiv och genom att förstå vad som pågått tidigare kan man också tillskriva sig en kunskap om vad som sker i ett längre perspektiv (Andersson 2008:102).

”Landskapsrum” existerar i människans medvetande genom platsers förhållande till varandra. Om vi utgår från den plats vi befinner oss vid nu, och ska sedan ta oss till en annan plats blir tillsammans platsen vi befinner oss vid nu, vägen vi färdas på, och slut målet det som innefattar landskapsrummet. På så sätt skapas genom människans rörelse ett landskapsrum. Därför ska vi alltid tänka att en plats är betydligt större än vad som är arkeologiskt observerbart. Fokus bör därför inte begränsas till vad som hände inom enstaka lokaler, utan även på händelser inom ett större rum (Andersson 2003:38).

Med taskscapes menas att platser är förenade med varandra genom människors och gruppers sysselsättningar som genom dessa bildar ett mönster utifrån olika aktiviteter vilka är grundläggande för landskapets karaktär. Beroende på hur människor rör sig bildas gränser och vägar bildas. Detta innebär att vissa lokaler får en mer framträdande roll än andra. Taskscapes för med sig en känsla av säkerhet (Andersson 2008:91f).

Landskap tar sina former genom processer av föreningar. Processerna och föreningarna är möten som sker mellan människor, natur och djur i det landskap vi lever i. Mänskliga varelser ristar inte in sin livshistoria i naturens yta som däremot en författare kan göra på papperet (Ingold 2000:198f). Landskap är det vi ser runt omkring oss, medan aktiviteterna som involverar taskscapes är oändliga. För att bli sedd behöver inte saken i sig göra något, ögat själv ordnar med det (Ingold 2000:199). För att bli hörd måste en sak aktivt sprida ljud eller genom dess rörelse orsaka ljud för att vara spridande av andra objekt som det kommer i kontakt med. Om du kollar ut genom fönstret ser du ett landskap av hus, träd trädgårdar, en gata och trottoar. Du hör inget av dessa saker med du kan höra människorna som pratar på trottoaren, bilen som åker förbi, en fågel som sjunger i ett träd eller en hund som skäller på avstånd. Det som hörs är aktivitet även om du inte kan se var källan till ljudet härstammar ifrån. Gränserna av taskscapes är också gränserna av den hörande världen (a.a:199).

6. FORSKNINGSHISTORIK

I stora delar av Skandinavien ökar antalet boplatser och jordbruksekonomin blir under neolitikum mer dominant. De områden som jag kommer beröra i forskningshistoriken och som är relevanta för mitt ämne är megalitgravar, Öland och keramik som jag kommer att beskriva i det följande kapitlet.

6.1 Megalitgravar

Det finns två former av megalitgravar; dösar och gånggrifter. I Danmark finns stora koncentrationer med omkring 5000- 6000 dösar vilket kan ses som en markant skillnad

6

mot gånggrifterna i samma land som beräknas till cirka 600 stycken (Midgley 1992:418, 430). I Danmark finns den största variationen på gånggrifterna, kammarna kan vara ovala, rektangulära och vara försedda med dubbelkammare (Midgley 1992:436). Det finns även en stor variation mellan dösar och detta skulle kunna tyda på att grupper av folk var strukturellt och funktionellt självständiga (Midgley 1992: 426).

Megalitgravar finns i koncentrationer i norra Tyskland, Danmark och i Skåne, Halland, Bohuslän, och Falbygden i Västergötland och som bekant på Öland. Enligt C14- datering börjar megalitgravar byggas cirka 3500 f. Kr. i Nordeuropa (Persson och Sjögren 2001: 203).

Mats Larsson (1984) behandlar megalitgravar i sin avhandling. I Sydvästskåne finns en stor megaligravskoncentration med 12 dösar och 4 gånggrifter. På grund av plundringar av megalitgravarna är endast ett fåtal undersökta och flera är svåra att datera på grund av icke typologiskt daterbart material. Det går trots plundring att datera dösar med hjälp av att studera kammarens form. Är dösen rektangulär hör den till de äldre av megalitgravarna och dessa typer av gravar är från början avsedda för en persons begravning (Larsson 1984:236). I Sydvästskåne går dösarna att lokalisera till områden med åar och vattendrag samt områden med rik ekologisk variation. I Maglarpsområdet i Sydvästskåne är dösarna lokaliserade till optimala områden där flera olika resurser har kunnat brukas (Larsson 1984:237, 239).

Efter Larssons avhandling har det påträffats fler lämningar efter bland annat döskoncentrationer. Döserygg är en av dessa. Döserygg ligger mellan Trelleborg och Vellinge på väg E6. Här hittades vid undersökning bortodlade lämningar efter stora koncentrationer med dösar (Andersson & Nilsson 2008: 5ff). Inom området fann man rester från cirka 22 dösar. Andra fynd som påträffades var keramik, fragment av yxa och yxor, skrapor och spån Utifrån materialet dateras döserygg till tidigneolitikum och början av mellanneolitikum, det vill säga 4000-3000 f. Kr. (http://www.arkeologiuv.se/projekt/syd/2008/2008_e6_su_doserygg/loggbok/20081010 _e6_doserygg_logg.htm). Inom området framkom även stolphål som förmodligen är rester från en pallisadanläggning. De hittade även ett kulthus, stenpackningar och depositioner i våtmarken alldeles bredvid. Pallisaden och en av döstomterna kunde inte begränsas i norr, vilket gör det rimligt att tolka det som att fornlämningskomplexet fortsätter i denna riktning ännu längre (Andersson & Nilsson 2008: 5ff). Döserygg tolkas som grav och samlingsplats på grund av processionsvägen, kulthuset och deponeringarna i våtmarkerna (Andersson & Nilsson 2008:20).

De flesta dateringar vi har från megalitgravar kommer från material hittat i kammaren, vilket inte ger en alltför tillförlitlig fingervisning om när själva monumentet blivit konstruerat (Tilley 1996:158). Detta kan bero på att man begravt flera människor i samma grav under olika och flera perioder men också att gravgåvorna inte behöver vara från samma tid som människan den begravdes med. Alltså kan inte fynd i gravar representera en period i historien. Montelius system från 1905 används fortfarande av vissa forskare. Systemet går ut på att dösarna byggdes först och att gånggrifter kom senare. Vissa av de tidigaste långdösarna har enkla kammare, med utvecklingen av megalitgravar kom med tiden gången som lades till stendösens kammare. Gånggriften kan enkelt ses som en förlängning och förstorad runddös (Tilley 1996:158). Daterbart material från dös och gånggrifter i Danmark och Sverige visar att de båda överlappar varandra i datering, men att dösarna är något tidigare (Tilley 1996:158).

7

Enligt Parker Pearson förekommer det regionala skillnader i vart man har placerat megalitgravarna. I Västergötland i sydvästra Sverige verkar det som att megalitgravarna medvetet placerats nära berg för att de ska synas, ofta är de uppställda på rad i nord-syd riktning. De upprättstående stenarna är av en röd sten medan den översta stenen är av grå sten (Parker Pearson 1999:140). I Bohuslän är megalitgravarna ofta placerade nära odlingsbar mark och de återfinns oftast vid upphöjningar i landskapet, vid dalgångskanter, däremot har de placerats så de inte är synliga på långt håll (Parker Pearson 1999:140).

6.2 Öland under neolitikum

Relativt få undersökningar har gjorts på Öland men däremot har de få som gjorts genererat informationsrikare material än fastlandsundersökningarna, detta tack vare gynnsamma bevaringsförhållanden för ben. Detta gör att studier av näringsmönster och dietförhållanden lättare går att undersöka (Gurstad-Nilsson 2001:133). De fyra megalitgravarna i Mörbylånga kommun hör förmodligen till de mest diskuterade neolitiska lämningarna på Öland. De är norra Europas östligaste grupp av tidig/mellanneolitiska megalitgravar (Alexandersson 2004:3). Under 1996-1997 genomfördes en inventering på bland annat Öland för att kunna få en större vetskap om bebyggelsemönster och näringsekonomin från senmesolitikum till senneolitikum (Gurstad-Nilsson 2001:141). I senare delen av tidigneolitikum går det att se en förändring i boplatsmönstret i Kalmarsundsområdet då den karakteristiska strandbundenheten försvinner. Tillskillnad från mesolitikum då Öland var glest befolkat, börjar det under neolitikum växa fram en stark bygd (a.a:141). Inventeringen bekräftar att trattbägartraditionen får sitt starkaste genomslag utanför de mesolitiska bebyggelsekoncentrationerna. Detta går tydligast att se på Öland där jordbrukssamhället dessutom är markerat med av en isolerad grupp megalitgravar i Resmo (a.a:144).

T. J Arne var först med att undersöka gånggriften raä 85 år 1908. Han koncentrerade då undersökningen till kammaren på graven (Arne 1909:87ff). I rapporten från 1909 uppger han att de fann mellan 30-40 individer i kammaren (Arne 1909:90). Nästan 30 år senare återvänder Arne till samma grav för att undersöka mynningen, han ville se om det fanns en likhet mellan de skånska megalitgravarnas mynningsdepositioner och den öländska (Alexandersson 2004:3ff). Vad Arne fick fram för reslutat från mynningsundersökningen 1937 framkommer inte och någon rapport från denna utgrävning har jag inte lyckats hitta.

2004 genomförde Högskolan i Kalmar en mindre undersökning av samma gånggrift med syfte att datera megalitgraven. En eventuell förekomst av mynningsdepositioner sågs som viktigt (Alexandersson 2004:3ff). En del av keramiken de tillvaratog stämmer överens med den Arne hittade vid sina undersökningar. Dekoren utgjordes av tvärsnodd, bukstreck och linjer. Man hittade enstaka brända ben och slaget stenmaterial. Keramiken hade en sammanlagd vikt på 1,5 kilo (Alexandersson 2004: 9f). Det slagna stenmaterialet var av både Sydskandinavisk- och Kristianstadsflinta och kvartsit, de hittade inga hela redskap utöver ett avslag från en slipad flintyxa (a.a:10). Enligt C14-datering har graven använts från 3500 f. Kr fram till 1500 f. Kr. (Papmehl-Dufay 2009:56).

2008 undersökte Kalmar Läns Museum en trattbägarboplats i Resmo socken, raä 158 och 159. Raä 158 och 159 är belägna 250 meter från en av de fyra megalitgravarna på Öland. Fynden omfattar cirka 10 kg keramik, cirka 400 g flinta och cirka 180 g brända

8

ben. Platsen sätts i samband med megalitgravarna i Resmo från tidig bondestenålder. Keramikfynden gör att lokalen kan dateras till 3600-3300 f. Kr. (Papmehl-Dufay 2009:8, 58). Enligt C14-datering kan lokalen mycket väl vara samtida med den utgrävda megalitgraven raä 85. Detta är den första trattbägarlokalen som grävts ut på Öland och platsen blir särskilt intressant med närheten till megalitgravarna (a.a:8). Den närmaste av megalitgravarna är dösen raä 32, denna är placerad norr om Resmo kyrka (a.a:56).

Tidigare forskning ser megalitgravarna på Öland som ett tecken på invandring från sydvästra Skandinavien och Skåne/Danmark, medan senare forskning vill se detta som ett tecken på långväga utbyte och kontakter (Papmehl-Dufay 2009:56). Gurstad-Nilssons tolkning är att människorna som upprättade stenkammargravarna på Öland var invandrare från flintområdena i Sydskandinavien och Kristianstad, och fortsatta kontakter med dessa regioner gör att vi idag ser ett rikt flintmaterial från dessa områden i Resmo. Megalitgravarna på Öland representerar ett säreget gravskikt i Kalmarsundsområdet, som inte går att jämföra med någon liknande plats i närheten (Gurstad-Nilsson 2001:148). Jordbruks ideologin spreds runt om i Kalmarsundsområdet efter att kontakt med den invandrade trattbägarkulturen upprättades (a.a:157ff). En rad spårämnes analyser som genomförts på skelettmaterialet från gånggriften i Resmo (raä 85) ger belägg för att den lokala trattbägargruppen i huvudsak levt på terrestriskt protein, sannolikt främst från boskapsskötseln. Sädesprodukter i dieten har varit relativt liten, medan den marina födan har uppgått till mellan 30 och 50 % (a.a:144).

Som nämnt ovan har man vid den utgrävda megalitgraven i Mysinge gjort C14-datering som visar att graven använts från 3500 f. Kr fram till 1500 f. Kr. Den äldsta dateringen bekräftar att graven uppfördes samtidigt som merparten av keramiken från trattbägarlokalen, raä 159 kan dateras till (Papmehl-Dufay 2009:56f). Megalitgravarna på Öland är placerade på landborgskrönet med fri utsikt över alvaret. Längre västerut finns ett antal boplatser registrerade från yngre stenåldern. De flesta har registrerats efter fynd av flintavslag och stenredskap. Ingen av dessa platser har arkeologiskt undersökts. Av de boplatslämningar i närheten av trattbägarlokalen kan nämnas raä 112, som ligger ett hundratal meter söder därifrån, med en mängd slagen flinta, slipade yxfragment. Utifrån materialet dateras platsen till yngre stenåldern. Raä 116 ligger norr om undersökningsområdet, där har man funnit flintavslag och slipade flintyxfragment i åkern. Längre söderut hittas raä 123 där det hittats ett antal flintavslag och yxfragment från yngre stenåldern. 2006 gjordes där en arkeologisk undersökning som visade på anläggningar och rester av kulturlager. De hittade även en liten dubbeleggad stridsyxa som daterades till mellersta delen av yngre stenåldern. Av de stenåldersfynd som påträffats nedanför landborgen kan nämnas 12 tjocknackiga flintyxor. Vid en undersökning där man ska ha hittat dessa yxor framkom också fynd av keramik och stenmaterial som är typisk tidigneolitisk trattbägarkultur (a.a:11, 13).

I Runsbäck utanför Färjestaden drygt en mil från Resmo, har en annan trattbärgarlokal blivit undersökt under 2008. Vid undersökningen fann arkeologerna mycket keramik vilket kunde datera lokalen till tidigneolitikum. Lokalen visar på att det har varit en regelrätt boplats, då man hittade spår efter det första stenåldershuset på Öland, detta daterades till tidigneolitikum II, 3600-3300 f. Kr. (Papmehl-Dufay 2009: Muntligt). Denna trattbärgarlokal låg några hundra meter från den dåtida strandlinjen, huset stod vänt mot havet (Papmehl-Dufay 2009:59) vilket är en klar skillnad vad gäller val av boplats i jämförelse med trattbägarlokalen i Resmo som inte var placerad vid vattnet.

9

6.3 Keramikens kronologi

Som hjälp vid datering kan man använda sig av keramik. Kronologin kan byggas bland annat på kärlets form och ornamentik (Stilborg 2002:15f). Under tidigneolitikum tolkas trattbägarkeramiken som förrådskärl och matlagningskärl, då det under denna period går att se hur keramikavfall på boplatser ökar (Stilborg 2002:59f).

Under mellanneolitikum känns trattbägarna igen för den varierande formen på kärlen. Det går nu att se en större skillnad mellan boplatskeramik och den som hittas vid gravar. Keramiken i gravar har oftast rikare ornamentik. Trattbägarkeramikens kännetecken under mellanneolitikum är intryck vid mynningen och breda lodrätta streck över buken. Geometriska kompositioner hör till ornamentikområdet som trattbägarkulturen begränsat sig till (Stilborg 2002:64).

Mats Larssons avhandling från 1984, behandlar den keramiska kronologin i Sydvästskåne under tidigneolitikum (Larsson 1984:156). Grupperna och kronologin Larsson använder sig av bör ses som ett hjälpmedel för granskningen av Resmos keramik. Kronologin delas in efter tre grupper; Oxiegruppen, Svenstorpsgruppen och Bellevuegårdsgruppen (Larsson 1984:159f). Oxiegruppen är äldst och lokaliseras till det sydvästskånska backlandskapet. Keramiken består av trattbägare, öronkärl och lerskivor. Den dominerade ornamentiken är pinnstick/intryck, streck. Den ornerade andelen keramik från boplatser är liten, andelen varierar mellan 3-6%. Övrig ornamentik är finger/nagelintryck och snörornamentik (a.a:159).

Svenstorpsgruppen återfinns även de i anslutningen till backlandskapet i Sydvästskåne. Keramikmaterialet består av trattbägare, öronbägare, öronkärl, kragflaskor och lerskivor. Trattbägarnas ornamentik är mer varierad än Oxiegruppen. Ornamentiken består huvudsakligen av pinnstick/ intryck vid mynningen. I mindre utsträckning förekommer även streck och snörornamentik. Nytt inslag är tvärsnodd (Larsson 1984:159f).

Bellevuegårdsgruppen är den tredje av grupperna och karaktären på boplatserna varierar i dessa fall. Kärlformerna är av samma typ som Svenstorpsgruppen, skillnaden ligger i trattbägarnas form, då bellevuegårdsgruppens kärl har en högre hals. Det förekommer både horisontell och vertikal snörornamentik. Tvärsnodd framträder framförallt på öronbägare (Larsson 1984:16f). C-14dateringar pekar på att Oxiegruppen och Svenstorpsgruppen är någorlunda samtida (Larsson 1984:167). Det kronologiska problemet med en någorlunda exakt datering gör att Larsson jämför det danska materialet från Själland och Jylland med den sydvästskånska. Larsson bedömer att Bellevuegårdsgruppen är parallell med Virumgruppen i Östdanmark (a.a:168).

7. ANALYS

Jag har gjort en fallstudie av Resmo socken på Öland där tre undersökningar gjorts vid en av de fyra megalitgravarna. Det har också gjorts en undersökning av en trattbärgarlokal i Resmo. Resultatet presenteras i följande kapitel. Jag kommer sedan att rikta blicken bort från Öland mot Sydostskåne och även Falbygden i Västergötland för att få en bild av hur megalitgravs forskningen ser ut vid dessa områden. Jag ska i det följande studera bosättningsmönster och landskapet i relation till megalitgravarna vid dessa platser.

10

7.1 Ture J. Arnes utgrävning av raä 85, 1908

Av de fyra megalitgravarna på Öland i Resmo är det endast en som undersökts vid tre skilda tillfällen. T. J. Arne var den första att genomföra utgrävning av megalitgraven raä 85. Första gången var 1908. Han koncentrerade sig då till gravkammaren där han fann rester av flera individer och fyndföremål från stenåldern och bronsåldern (Arne 1909).

Det första lagret var 40 cm tjockt, bestående av jord och klappersten, i lagret fann han

djurben och obrända människoben strödda. Under en kalkstenshäll återfanns bitar av ett lerkärl med brända människoben, troligen från en efterbegravning från slutet av bronsåldern. Detta översta lager var hårt packat, både djur- och människobenen var ”starkt krossade”. Det andra lagret bestod av grus och sand och innehöll skelettdelar av människa och fornsaker (Arne 1909:90), (om skelettdelarna är brända eller obrända framgår inte av rapporten). Arne uppskattar att skelettmaterialet uppgår till mellan 30- 40 individer, benen är ”utmärkt välbehållna” (a.a:90). Vuxna kvinnor och män låg begravda och även barn (a.a:91). Med tanke på att vissa fynd var från bronsålder får man ha i minne att alla individer förmodligen inte kommer från neolitisk tid.

Fornsakerna i raä 85 bestod av minst 17 bärnstenspärlor (Arne 1909:91). Bärnstenspärlor är kända från andra gånggriftslokaler i Skandinavien, bland annat vid Vetterlinsgården och Ottagården i Falköping, men också i Danmark och Skåne. Barsebäck 3 i Skåne är en gånggrift där det vid en undersökning hittades 227 bärnstenspärlor i kammaren och 40 stycken påträffades i gången (Arne 1909:95, Andersson 2003:109) I Falbygden hittas många bärnstenspärlor som kan tillskrivas mellanneolitikum (Persson och Sjögren 2001:214). Man fann en smal rätyxa av nästan vit flinta med alla fyra sidorna slipade och med nacke av rektangulär genomskärning, en avbruten, något naggad spjut eller dolkspets av vit flinta, en hjärtformig pilspets av vit flinta med fint naggade kanter, ett vitt flintspån med skrapegg på den mot slagbucklan motsatta änden. Skärvor av ett enkelt handgjort lerkärl hittades, ornamentiken består av tvärstreck på den något tillplattade mynningskanten. Kärlet är rödgrått till färgen, 0,65 cm tjockt (Arne 1908: 91ff).

Arne tolkar fynden som att det borde finnas en direkt sjöförbindelse mot Danmark, men som han själv menar behöver mer stöd av ytterligare undersökningar av de återstående öländska stenkammargravarna (Arne 1909:95). Arne utvecklar inte sin tes angående sjöförbindelsen till Danmark, men det som kan antas är att han syftar på bärnstenspärlorna som finns även i Danmark.

7

.2

2004 undersöktes raä 85 av Högskolan i Kalmar som en del i projektet ”Vi och dom,

kulturell identitet i Kalmarsundsområdet under mellanneolitikum”. Samma megalitgrav

som Arne grävde ut 1908 stod nu återigen i fokus. Orsaken till ännu en undersökning av samma megalitgrav var att man nu hade andra frågeställningar men också frågeställningar som kompletterade Arnes resultat från 1908 (Alexandersson 2004:3). 1908 grävdes bara kammaren ut. Målet var att datera denna gånggrift då få megalitgravar i Sverige har en någorlunda exakt datering. De letade efter daterbart material under högen. Man hade som mål att även se hur graven konstruerats då det i Syd- och Västsverige är olika konstruerade. De sökte även efter en mynningsdeposition till graven. I Skåne och Västergötland kan materialet i depositioner kopplas till megalitgravars användande (Alexandersson 2004:5).

11

Fornlämningen utgörs av en hög som mäter 14-16 meter i diameter. Kammaren mäter invändigt 3,7x1,7 meter. Kammartaket utgörs av tre stora granitblock, från kammaren går gången mot sydöst och är 5,5–6,5 meter lång. Det översta lagret bestod av grästorv och ett lager som tolkas som flygsand. Det andra lagret bestod av ett jämnstort stenmaterial vars stenar hade måtten 15x15 cm. De bestod av lokala bergarter (Alexandersson 2004:7). Gravhögens utbredning har reducerats på grund av bortodling. Man fann i högens profil en bit slagen flinta, och det framkom 134 brända benfragment som tillsammans utgjorde 66,5g, förmodligen hörde dessa till en sekundärbegravning från brons- och järnålder (Alexandersson 2004:8). Framför mynningen fanns en stenpackning som också är en vanlig företeelse vid Falbygdens gånggrifter och förekommer även i Skåne (Strömberg 1976:35; Persson och Sjögren 2001:214; Andersson 2003:106; Alexandersson 2004:8). Vid mynningspartiet fanns ett depositionslager. Fyndmaterialet från utgrävningen är slaget stenmaterial, enstaka brända ben och keramik. Keramiken vägde 1439,5g, tillsammans med Arnes skärvor från utgrävningen 1937 blev detta 1790,5g. 61g av keramiken var dekorerad. I jämförelse med keramik från skånska gånggrifters mynningsdepositioner är keramikskärvorna från Ölands södra gånggrifts av blygsamma mängder (Alexandersson 2004:9). Vid Gillhög och västra Hoby i Skåne ligger mängden keramikskärvor på 40 000 respektive 50 000 stycken. Vid de flesta andra skånska gravar hittas igenomsnitt 10- 20 000 skärvor (Persson och Sjögren 2001:216, Andersson 2003:106). Däremot ska man ha i åtanke att hela mynningspartiet inte har undersökts. Dekoren på keramiken är av mindre tryck, tvärsnodd, bukstreck och linjer (bilaga 2). (Alexandersson 2004:9).

7.3 En trattbägarlokal i Resmo

2008 gjordes en förundersökning och senare en särskild undersökning med anledning av husbyggnation. Lokalen som undersöktes ligger 350 meter nordväst om Resmo kyrka Utgrävningen genomfördes av Kalmar läns museum (Papmehl-Dufay 2009:14). Området mätte 120x90 meter och bildade en ytan på 7500 m2. Höjden över havet mäter cirka 35 m i väster och 41 m i öster, platsen är beläget högt upp på en sluttning mot väst (Papmehl-Dufay 2009:14f). Det antogs att lokalen var en boplatslämning. Lokalen (raä158 och raä159) daterades utifrån keramiken till 3600-3300 f. Kr, detta styrks genom typologiska jämförelser och av två C14- dateringar. Denna datering gör att relationen mellan TRB-lokalen i Resmo och de fyra megalitgravarna som finns i socknen, den närmaste belägen 250 m sydöst om de påträffade lämningarna, blir intressant. Raä 32 är megalitgraven placerad norr om Resmo kyrka. Denna grav betraktas som en dös och har 6 större stenblock som utgör en rund kammare med öppning mot öst, och belägen centralt i en hög. Denna grav är inte undersökt. Däremot är som nämnt ovan gånggriften raä 85 i Mysinge undersökt (Papmehl-Dufay 2009:56).

Under förundersökningen mättes 16 anläggningar in. Den mest märkbara fornlämningen som framkom fanns i det nordöstra hörnet (raä 159). Kulturlagret utgjorde ett område om ca 20x10 m. Fynden kom i form av dekorerad och odekorerad neolitisk keramik, flinta och brända ben. Inom raä 159 påträffades flera lämningar. Fyndrikedomen i nordöstra hörnet utmärkte sig, man fann ett flertal typologiskt daterbara fynd från yngre stenåldern, medan fyndkoncentrationen i den västra delen var mer spridda över en större yta. Fynden utgjordes av odekorerad keramik, ett fåtal bitar slagen flinta och enstaka brända ben (Papmehl-Dufay 2009: 21ff). Tre anläggningar (A2, A6, A16) gavs tolkningen ”grop” (Papmehl-Dufay 2009:25). De innehöll flinta, neolitiska keramik och

12

brända ben. Då ingen liknande neolitisk lokal undersökts på Öland och det fanns ett vetenskapligt intresse, beslutades om särskild arkeologisk undersökning (a.a:29).

Den särskilda undersökningen hade bland annat till syfte att se till en möjlig relation mellan megalitgravarna och utgrävningsplatsen (Papmehl-Dufay 2009:31). Man delade nu upp området i raä 158 och raä 159. Raä 158 påvisade färre och mer varierande fynd än raä 159, men med tydligt inslag av tidigneolitisk trattbägarkeramik (Papmehl-Dufay 2009:33). En av groparna som upptäcktes vid förundersökningen har i den särskilda undersökningen delats upp och kallas A27 och A29. I A29 som är den större av de båda fann man att den var tydligt tvådelad och att gropen legat öppen ett tag innan den fått sin fyllning. I fyllningen fann man keramik, brända ben och slaggart material. Keramiken bestod av en rundad kärlbotten, en mynningsskärva, samt en snördekorerad mynningsskärva (bilaga 3) av tidig TRB-typ (a.a:35ff). I gropen A27 bestod fyllningen av flammig gråbrun sand med inslag av sten, totalt fann de 2,5kg keramik, ett avslag av sydskandinavisk flinta, 0,4g bränt ben, samt emaljen från fyra kotänder. Författaren tolkar det som att en käke eller kraniet har deponerats men benen har lösts upp, kvar är endast emaljen, C14 gav negativt resultat. Keramiken låg i stor koncentration i den norra delen (Papmehl-Dufay 2009:37). Fem meter ovanför A29 i östra delen av raä 158 framkom A30, en rund grop med fyllning. Nedre delen utgörs av svartgrå hårt packad sotig och lerig sand med knytnäves stora stenar i övergången till den ovanliggande fyllningen. Den översta fyllningen innehåller flammig gråbrun sand, med sten i kanterna och fynd av spridda snörornerade skärvor av trattbägarkeramik. Mellan nedersta och översta lagret finner de en brungrå sand med otydlig avgränsning mot omgivande undergrund. Det verkade som att gropen använts i olika omgångar, efter att det sotiga lagret kommit till, har nedgrävningens södra kant rasat in, därefter har den övre sandiga fyllningen med skärvorna tillkommit (Papmehl-Dufay 2009:41). Dateringen av raä 158 gjordes framförallt på keramiken. Delar av lämningen är daterad till yngre stenåldern, tidigneolitikum 4000-3300 f. Kr (a.a:43).

Inom raä 159 fann de inga härdar eller liknande. Fynden domineras i stället av keramik (6,5 kg), bränt ben (180 g) och övrigt bearbetat stenmaterial (knappt 20 g). Tre anläggningar gav tolkningen stolphålsrännor som betyder att det funnits stolpburna konstruktioner vid området (Papmehl-Dufay 2009:45). Inom raä 159 utmärkte sig ett väldigt tjockt och fyndrikt kulturlager som omfattade 150 kvm. Lagret fortsatte utanför undersökningsområdet. Lagret innehöll stora mängder keramik, flinta och brända ben. Keramiken uppgick till 1590 skärvor och vägde sammanlagt nästan 6 kg, 11 % av dessa uppvisar dekor. Snörintryck dominerar och mönstrarna som kan urskiljas är tvinnat snöre i en eller flera horisontella rader under mynningen samt tvinnat snöre i både horisontella och vertikala rader som bildar ett rutmönster (a.a:43ff). Snördekor med andra intryck förekommer också på en del skärvor. Tjockleken på kärlen är cirka 8,2 mm vid mynningen. Det förekommer också kristianstadsflinta och sydskandinavisk flinta som har kommit till Resmo genom långväga kontakter människor emellan (Papmehl-Dufay 2008: 47f). Utifrån materialet dateras lagret till yngre stenåldern det vill säga 4000-2800 f. Kr (Papmehl-Dufay 2009:48). De banade sedan av detta stora kulturlager och anläggningarna under detta vittnar om byggnader eller andra konstruktioner som med stor sannolikhet funnits på lokalen. Stolphålen som kom fram gav dock ingen tydlig indikation på att stolpburna byggnader funnits där, de tre stolphålen utgjorde en svag båge. Stolphålen mäter 20-30 cm i diameter och är 8-18 cm djupa (Papmehl-Dufay 2009:51ff). Bland de mer speciella anläggningarna ska groparna A137 och A139 nämnas. De var 0,4-0,7m breda och var ca 0,1-0,25 m djupa. Fyllningen var i båda groparna gråbrun och sotig. De var relativt fyndrika på

13

trattbägarkeramik och flinta, men det som förvånade var koncentrationen av brända ben som fanns. I A137 påträffades 7,9g brända ben och i A139 påträffades 26g brända ben, vilket gör att gropen skiljer sig från andra anläggningar i området. Inom raä 159 dateras merparten av fynden till tidigneolitikum, Resmo huvudsakligen ska dateras till 3600- 3300 f. Kr. (Papmehl-Dufay 2009:53ff).

Placeringen i landskapet av raä 158 och 159 följer inte trattbägarkulturens vanliga bosättningsmönster. Stenåldersboplatser från samma tidsperiod på Öland är ofta belägna närmare den dåtida strandlinjen. Papmehl-Dufay skriver att vi ska ha i åtanke att läget på boplatser kan skilja sig, samtidigt blir detta en intressant plats då det inte gått att identifiera några hus, tillsammans med ett mycket fyndrikt kulturlager och stolphålsrader som allt döma inte är rester från boningshus. Aktiviteter av annat slag än rent vardagliga och boplatsanknutna kan vara aktuella i tolkningen av platsen. Författaren poängterar också att hela fornlämningen inte undersökts och det är oklart hur pass stort område hela fornlämningskomplexet utgör (Papmehl-Dufay 2009:57).

7.4 Sydostskånes megalitgravar

I Sydostskåne var människorna bosatta nära dåtidens strandlinje (Strömberg 1976:30). Dösarna är de äldsta och byggdes under tidigneolitikum och i början av mellanneolitikum. Gravkamrarna kan vara rektangulära, eller mångkantiga, vanligast är att de har endast ett stort takblock, och vissa har en liten gång (Strömberg 1977:34). De kändaste dösarna från sydöstra Skåne är Havängsdösen i Ravlunda och Trollasten i St. Köpinge socken. Havängsdösen (Bilaga 4) är placerad vid kusten och undersöktes redan på 1800-talet. Dösen är fyndfattig, de hittade skelettrester och en ensam yxa (Strömberg 1974:34f).

Trollasten undersöktes också tidigt i arkeologihistorien, under denna tid intresserade sig arkeologer framförallt på gravkammaren. Åren 1965-67 gjordes nya undersökningar och nu koncentrerades utgrävningen till området utanför dösen. Utanför gången till dösen påträffades ett stort bågformat röse. Röset innehöll fragment av ett par hundra lerkärl, flinta och sten. En del av materialet har sannolikt legat inne i graven medan det mesta är spår efter upprepade offerceremonier utanför megalitgraven (Strömberg 1974:35).

Gånggrifter börjar byggas under mellanneolitikum, de är vanligtvis större än dösarna, med runda, ovala, mångkantiga eller rektangulära kamrar med en takförsedd gång från denna. Utanför gången finns ofta stora mängder keramik, även flinta och ben. Detta tolkas som ett tecken på utrensning från kammaren men också gåvor från offerceremonier. På Österlen kan nämnas gånggrifterna Tågarp, Ramshög, Carlshögen och Gröstorp (Strömberg 1974:35).

7.5 Falbygdens megalitgravar

Falbygden ligger mellan Värnen och Vättern i Västergötland. Området har en tät koncentration med gånggrifter. Tillsammans bildar området en 50x30 km stor triangel. Falbygden är norra Europas största megalitgravs koncentrerade område från yngre stenåldern. Ungefär 250 gånggrifter finns här. För det mesta är gånggrifterna placerade nära brytpunkter i landskapet där bergarter möts, i södra Falbygden ligger de flesta gånggrifterna nära mossar, förmodligen har öppna vattendrag legat intill (Persson och Sjögren 2001:6).

14

Falbygdens gånggrifter har sedan Montelius tid ansets vara ett sent megalitgravs fenomen på grund av att de flesta av gånggrifternas kammare är rektangulära i formen. Montelius utveckligs system börjar med dösar, som sedan utvecklas till ovala gånggrifter för att sedan utvecklas vidare till rektangulära kammare. Men vid en undersökning av Rössbergagånggriften vid Falbygden fann de tidig mellanneolitisk keramik vid mynningen och i kammaren har man funnit rester av 128 begravda. C14-dateringar har gjorts på 16 individer och den äldsta av dessa är från 3300 f.Kr. Nu är den allmänna åsikten att dösarna även byggs in i tidig mellanneolitisk tid. Gånggrifterna i Falbygden är yngre än de äldsta Sydskandinaviska dösarna (Persson och Sjögren 2001:196,198). Det har gjorts C14-datering av det skelett som låg längst ner i kammaren på Landbogårdsgraven. Det antogs att detta var det äldsta skelettet om skeletten legat orörda sedan begravningen. I detta fall var skelettet från 3500 f.Kr. vilket är den hittills äldsta daterade begravningen i någon megalitgrav i Nordeuropa (Persson och Sjögren 2001:198). Av de C-14 dateringar som gjorts i Falbygden är detta den äldsta och det är därför rimligt att anta att det är från cirka 3500 f. Kr som megalitgravarna i Falbygden började resas.

8. MYNNINGSDEPOSITIONER

Mynning räknas till partiet som finns precis framför graven, och kan ses som entrén. Fynden som hittas vid mynningspartiet är oftast av annan karaktär än de fynd som hittas inuti graven och vid boplatser (Andersson 2003:200, Persson och Sjögren 2001:214).

I Falbygden har de oskadade megalitgravarna en stenpackning vid mynningen, ett så kallat mynningsröse. I samtliga fall har mynningspartierna angivits ha varit öppna under hela mellanneolitikum, i Skåne och Danmark går inte att se tecken på att keramiken tidigt täckts över, förmodligen i samband med depositionen. På flera platser finns skikt av lera, flinta eller sand som lagts över keramiken under mellanneolitikum (Persson och Sjögren 2001:214f).

Brända och obrända ben förekommer också som mynningsdepositioner (Alexandersson 2004:9, Persson och Sjögren 2001:219). Om det förekommer obrända ben består dessa ofta av människoben och är relativt fåtaliga, de påträffas ofta i området närmast intill gångmynningarna (Persson och Sjögren 2001:219). Vid gånggrifterna i Falbygden utgörs de brända benen ofta av de vanligaste husdjuren så som nöt, svin, får och hund som är de domesticerade varelserna under neolitikum. Djurbenen kan också förekomma i kammaren, men då oftast obrända (Persson och Sjögren 2001: 219f).

I jämförelse med gånggrifter i Skåne har Gillhög, Hög, Lackalänga, Södervinge och Västra Hoby försetts med ett mer eller mindre massivt stenröse framför öppningen. Det är möjligt att även fler megalitgravar utrustats med mynningsrösen, men som i senare tid försvunnit genom bortodling (Andersson 2003:199). Det är relativt få undersökningar som gjorts utanför mynningar men de som genomförts visar på aktivitet vid själva mynningen och även ett område framför och omkring dessa. Vid Dagstorp finns en U-formad ränna i anslutning till megalitgraven som skulle kunna vara de sista resterna av ett kulthus. Pågrund av avsaknad av ordinärt neolitiskt boplatsmaterial och fler samtida anläggningar i området ger det en anvisning om att det inte fungerat som ett bostadshus. Den inre golvytan är 3 kvm, vid denna yta har en fotskål hittats som förekommer vid begravningar under neolitikum (Andersson 2003:200). Anläggningen vid Dagstorp verkar ha brunnit ned, inom denna anläggning saknas fynd av så kallad

15

offerkeramik, men den kan ha försvunnit med senare odlingsverksamhet som skalat bort eventuella depositioner (a.a:200).

Åren 1965-1967 gjordes undersökningar vid dösen Trollasten. Vid undersökningen lades fokus på området utanför dösen. Dösen visade sig vara placerad i en rektangulär stenläggning, stenarna låg i skikt som en bricka. Vid ingången fanns ett bågformat röse. Röset vid mynningen innehöll ett par hundra lerkärl samt en mängd flinta, det mesta var fragmenterat. (Strömberg 1976:35).

Falbygden mynningsdepositioner liknar de som finns i Skåne. Där deponerades fynd sporadiskt under en lång tid, med endast få kärl åt gången. Som kontrast går att nämna Jylland i Danmark, där har depositioner samlade i grupper av kärl under kort tid kunnat bevisas (Persson och Sjögren 2001: 217).

Gånggriften raä 85 på Öland är även den försedd med stenpackning vid mynningspartiet. Fynden vid mynningen återfanns under stenpackningen, fynden bestod av slaget stenmaterial, enstaka brända ben och små dekorerade och odekorerade keramikskärvor (Alexandersson 2004:9). Både flinta och kvartsit hittades och utöver avslag från en slipad flintyxa framkom inga hela redskap (Alexandersson 2004:10). Vid Falbygden har det gjorts analyser vid tre gånggrifter på flinta. Flintan förekommer på samma sätt som benmaterialet, bränt och obränt. Det brända flintmaterialet utgörs huvudsakligen av små fragment som avslag. I vissa fall kan slipytor ses, som visar fragmenten från slipade yxor, både tunn- och tjocknackiga former förekommer. Den brända flintan förekommer med keramik och de brända benen (Persson och Sjögren 2001:222). Försök med sammanfogning av flintorna visar att både det brända och obrända materialet är ofullständigt. De brända yxorna representeras endast av små fragment, medan de stora delarna av materialet saknas. Det verkar som att spånen brutits sönder medvetet (Persson och Sjögren 2001:222).

Det förekommer samma keramiktyp i gånggrifterna som vid de närliggande boplatserna kring Falbygden, men i mycket mindre utsträckning. Boplatskeramiken kring Falbygden är av annan karaktär än de vid gravarna. Den är av större och av mer tjockväggig typ än gravkeramiken (Persson och Sjögren 2001: 214f). Dekoren är varierande, de mest framträdande dekorerna är fyllda band, vinkellinjer, schackbrädesmönster och trianglar. Vid depositioner av keramik vid gånggrifter verkar det som att man valt kärl av specifik typ, förmodligen med en särskild symbolisk laddning (Persson och Sjögren 2001: 216). Vid Falbygden har man hittat främst människo- och djurben, och mycket bärnstenspärlor. Bärnstenspärlorna tillskrivs mellanneolitisk trattbägarkultur (Persson och Sjögren 2001:214). Materialet som hittas i mynning är: keramik, flinta och ben. Mynningspartierna är olika väl bevarade beroende på vad de utsatts för i senare tid, en vanlig företeelse är bortodling. Vid Falbygdens mynningsdepositioner är keramiken genomgående av tunnväggiga kärl, med omkring 7-9 mm i tjocklek. Många av dessa kärl har utvikta mynningskanter (a.a:215).

Sammanfattningsvis verkar det som att djurben och flinta har bränts eller sönderbrutits på en annan plats. Där efter har de samlat delar av materialet och deponerat vid gånggrifterna då det saknas spår efter bränning vid de undersökta ytorna. Det antas att en sådan behandlig även har skett med keramiken då endast små enstaka skärvor påträffas. I Sydskandinavien antas en likadan behandlig av keramik vid megalitgravar (Persson och Sjögren 2001: 222).

16

9. DISKUSSION

En av frågorna jag bygger min uppsats på är om det finns ett samband mellan trattbägarlokalen som grävdes ut 2008 och megalitgravarna i Resmo, samt vad det är för aktivitet som utspelat sig vid trattbägarlokalen. För att ta reda på detta har jag studerat framförallt keramikfynden, men även det resterande materialet så som bärnstenspärlorna och flintan som hittats vid megalitgraven raä 85 och trattbägarlokalen. Bärnstenspärlorna förekommer både i Danmark och i Västergötland (Falbygden). Falbygdens bärnstenspärlor tillskrivs mellanneolitikum (Persson och Sjögren 2001:214). Det påträffades även Sydskandinavisk flinta och kristianstadsflinta vid undersökningen av mynningen till raä 85 och vid trattbägarlokalen (Alexandersson 2004:2ff-fyndlista; Papmehl-Dufay2009:65f, 73f). Jag ser detta som en indikation på utbyte med människor söder ifrån. Sjövägen till Sydskandinavien borde setts som relativt ”enkel” i dåtidens termer då de inte behövde ge sig ut på det öppna havet utan kunde följa kusten söder ut (bilaga 5).

Vad gäller keramiken finns ingen bild från Arnes utgrävning. Han berörde ytligt i rapporten att han funnit sju bitar av ett lerkärl med ornamentik av tvärstreck på mynningskanten. Godset var rödgrått till färgen och 6,5 mm tjockt (Arne 1909:93). Kenneth Alexandersson var ansvarig fältarbetsledare under den senaste undersökningen av samma grav 2004. Alexandersson skrev i rapporten att den keramik de fann under utgrävningen överensstämmer med den Arne hittade 1937. Keramiken Alexandersson med kollegor hittade vid mynningen är av tvärsnodd-, bukstreck- och linjerdekor (Alexandersson 2004:9). Keramikens färg är även den rödgrå. Utifrån C14- datering har megalitgraven i Mysinge använts under lång tid med start från omkring 3500 f. Kr. och fram till 1500 f. Kr. (Papmehl-Dufay 2009:56).

Trattbägarlokalen delades in i två, raä 158 och raä 159. Keramiken från raä 158, är dominerande av snörornerad ornamentik. Inom fyndlagret påträffades anläggningen A29 som tolkades som grop. I A29 fann de keramik, brända ben och slaget material, en mynningsskärva, samt en snörornerad mynningsskärva och en rundad kärlbotten. Materialet är av tidig trattbägartyp (Papmehl-Dufay 2009:35ff). I grop A27 som kan ses som en härd återfinns 2,5 kg keramik, ett avslag av sydskandinavisk flinta, 0,4g brända ben och emalj av kotänder (Papmehl-Dufay 2009:37). En annan grop som förekom i detta lager är A30, där förekom knytnävsstora stenar och spridda keramikskärvor med snörornerad trattbägarkeramik tillsammans med sot (a.a:41). Vid raä 159 hittades inga härdar, här syntes istället resterna av stolpburna konstruktioner (Papmehl-Dufay 2009:45) Inom raä 159 påträffades 6 kg keramik. Även här är det snörintryck som dominerar keramikdekoren (a.a:43). Det hittades även flinta och brända ben. Dateringen på de båda lokalerna raä 158 och raä 159 gjordes utifrån keramikfynden. Båda lokalerna daterades till tidigneolitikum (a.a:43, 55).

Det finns både likheter och olikheter i materialet från de studerade lokalerna. Sammanfattningsvis är det framförallt snörornamentiken som är den dominerande ornamentikformen vid trattbägarlokalen (raä 158 och raä 159). Det förekommer även vertikala bukstreck. Vertikala bukstreck förekommer också i materialet från megalitgraven raä 85. På båda platser förekommer odekorerad keramik, och som jag nämnde ovan finns Sydskandinavisk- och Kristianstadsflinta vid både trattbägarlokalen och megalitgraven, (dessa flintsorter dominerar kraftigt mot den tredje flintsorten ordovicisk flinta). Trattbägarlokalen är som ovan nämnt daterad till 4000-3300 f. Kr. alltså tidigneolitikum och den utgrävda megalitgraven är från cirka 3500 f.Kr. vilket gör

17

att vi med säkerhet vet att båda lokalerna överlappar varandra i tid för när de har varit i bruk. Detta är likheterna jag kan se i det studerade materialet från de båda platserna. Jag ser ingen likhet mellan den övriga dekoren. Vi ska ha i åtanke att undersökningen av mynningen är begränsad till en del och att det förmodligen finns mer keramik att studera.

Megalitgravarna på Öland är placerade på landborgskrönet med fri utsikt över alvaret. Längre västerut har ett stort antal boplatser registrerats från yngre stenåldern. De flesta har registrerats efter fynd av flintavslag och stenredskap. Ingen av dessa platser har undersökts. Av de boplatslämningar i närheten av trattbägarlokalen kan nämnas raä 112, som ligger ett hundratal meter söder om de ovan nämnda, med mängder av slagen flinta, slipade yxfragment. Utifrån materialet dateras platsen till yngre stenålder. Raä 116 ligger norr om undersökningsområdet. Här har flintavslag och slipade flintyxfragment påträffats i åkern. Längre söderut finns raä 123 där ett stort antal flintavslag och yxfragment från yngre stenålder påträffats. Under 2006 gjordes en arkeologisk undersökning som visade på anläggningar och rester av kulturlager. I samband härmed framkom även en liten dubbeleggad stridsyxa som daterades till mellersta delen av yngre stenåldern. Av de stenåldersfynd som påträffats nedanför landborgen kan nämnas 12 tjocknackiga flintyxor (Papmehl-Dufay 2009:11). Vid en undersökning där man ska ha hittat dessa yxor framkom också fynd av keramik och stenmaterial som är typisk tidigneolitisk trattbägarkultur (Papmehl-Dufay 2009:13). Detta visar på en rad indikationer om boplatser i området som är av mer trattbägarkaraktär än trattbägarlokalen på landborgen.

Som tidigare nämnts är trattbägarlokalen och den undersökta megalitgraven raä 85 samtida med varandra. Koncentrationerna av megalitgravarna ger mig föreställningen om att de är resta av en och samma grupp människor. Megalitgravarna byggdes förmodligen under en eller ett par generationer (Papmehl-Dufay 2009:57). De som använde trattbägarlokalen var med all säkerhet väl medvetna om megalitgravarnas existens i området. Vad gäller samhörigheten mellan trattbägarlokalen och megalitgravarna argumenterar jag för att de kan knytas samman. Detta grundar jag på avsaknaden av huskonstruktioner, fyndmaterialet som inte är av boplatskaraktär med antalet härdar och groparna vars innehåll var av påtagligt stor mängd keramik (i vissa fall upp till 6 kg). De innehöll även brända ben och flintavslag. Brända ben förekommer också i materialet från mynningsröset vid raä 85.

Inom raä 159 tolkades tre gropar som stolphålsrännor, vilket betyder att det existerat stolpburna konstruktioner vid lokalen. En intressant parallell kan ses med megalitgraven i Dagstorp i Skåne där man hittat rester efter det som antas kan vara ett kulthus i anslutning till megalitgraven. Vid undersökningar har aktivitet kunnat spåras vid mynningen och även ett område framför och omkring denna (Andersson 2003:200).

Den aktivitet som utspelats vid trattbägarlokalen i Resmo tror jag ska sättas i samband med de fyra megalitgravarnas mynningsdepositioner. Detta på grund av groparna som innehöll en stor koncentration av keramik, avslag från flinta och brända ben (och i ett fall emalj av kotänder). I Falbygden har depositioner vid mynningen visat att djurben och flintan sannolikt bränts eller sönderbrutits på en annan plats innan de placerats vid mynningen. Detta anser man på grund av avsaknaden av sot från eld vid mynningen. Det antas att keramiken har behandlats på samma sätt i Sydskandinavien (Persson och Sjögren 2001:222). Jag finner det troligt att de gropar som hittades vid undersökningen av raä 158 och raä 159 med rester av sot, keramik och ben, är spår efter en aktivitet som

18

ska kopplas till fasen innan man placerat dessa material vid mynningen till megalitgravarna i området. Jag utesluter att trattbägarlokalen är en boplats då det finns flera indikationer av sådana vid mer ordinära platser som följer trattbägarnas boplatsmönster nedanför landborgen.

Jag ser det som troligt att det kan finnas fler liknande lokaler som raä 158 och raä 159 i Resmo. Anledningen till mitt antagande är som jag nämnde ovan att det är megalitgraven raä 32 som är placerad i anslutning till den berörda trattbägarlokalen. Om trattbägarlokalen och mynningsdepositionerna kan sättas i samband borde trattbägarlokalen raä 158 och raä 159 förmodligen tillhöra dösen raä 32 som är den närmaste placerade megalitgraven. Om min tes håller borde det som sagt finnas fler liknande lokaler, och någon av dessa bör innefatta samma typ av keramik som hittas vid undersökningen av raä 85. Jag inser och anser att det behöver forskas mer kring denna teori för att kunna styrka den men finner det mycket möjligt att resonemanget kan stämma efter att ha blickat ut mot Sydskandinavien och Västergötland. En undersökning av raä 32 skulle vara nödvändig och tillföra nyttig information hur vi vidare ska tolka de berörda lokalerna i Resmo.

Kan vi tolka megalitgravars betydelse genom att studera landskap och boplatser i deras omgivning är den andra frågan jag ställer mig i uppsatsen. Megalitgravar är en förvaringsplats för de döda. Vad det än är för aktivitet som utspelat sig vid monumenten när man placerat den döda, om det har varit en plats för att sörja, fira eller att de är ett slags övergångssteg i en ceremoni är dessa platser förknippade med starka känslor. Min tolkning av megalitgravarna på Öland är att de är medvetet placerade på landborgen för att de ska synas. I denna synvinkel är det valet av plats som styrt vart man valde att placera sina döda och inte det centrala i samhället som Renfrew (1984) påstår. Landskap vi tidigare vistats i, lever vår vardag i eller besöker vid speciella tillfällen, påminner oss om känslor och aktiviteter som byggs på tidigare erfarenheter. Dessa platser kan vara förknippade med glädje eller sorg, det spelar ingen roll. Det är den känslan som landskapet frammanar som blir det centrala. Vi måste förstå att alla samhällen har sitt egna sätt att iaktta världen och detta iakttagande spelar en grundläggande roll i formandet av byggnadsverk i det omgivande landskapet (Bradley 1998:108). Jag anser utifrån min studie att vi därför inte kan tala om alla megalitgravars betydelse. Vi måste utgå från hur platsen de är placerade vid upplevs och dessutom hur platsen upplevdes utifrån de personer som befolkade platsen då. Utifrån det enskilda scenariot kan vi därefter tolka en megalitgravs betydelse. Parker Pearson menar att det finns en regional skillnad i megalitgravarnas placering (Parker Pearson 1999:140). Megaliter skapade en känsla av permanent plats och tillhörighet. De representerar en plats i landskapet med oavbruten aktivitet som tar plats runt dem (Tilley 1996:157). Om man vill att en tydlig inverkan i landskapet som megalitgravarna faktiskt är ska synas för andra är detta ett tecken på stolthet och självkänsla.

Vid de flesta trattbägarlokaler i Sverige finns en nära koppling mellan gravars och boplatsers läge (Tilley 1996:190). I Skåne finns en stor skillnad mellan två typer av morän, baltiska moränen och den nordöstra moränen. Dessa moränområden kan delas in i ytterligare sju typer, i det stora hela reflekterar detta den underliggande berggrunden. För att studera relationen på en djupare skala kan man se att moräntyperna är kopplade till dagens jordbrukspotential. Det finns en klar relation mellan områden av hög odlingsbarmark och gravspridning (Tilley 1996:190f). Placeringen nära odlingsbar mark tycker jag är intressant och det blir aktuellt när det gäller Ölands megalitgravar. En intressant synvinkel när det gäller Öland är att man placerat megalitgravarna och de