_____________________________________________________
Samhällsutveckling med
internationell inriktning 91 – 120 hp
_____________________________________________________”Bara att gilla läget”
Ungdomar i Södermöre och förhållandet till centralorten
Kalmar
David Nilsson
Uppsats 15 hp Handledare: Gunnar Hansson Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen Vårterminen 2008
2
Abstract
University of Kalmar
Institution of Human and Social studies
Art of work: Essay in social studies with an international perspective, 15 hp.
Title: „Just to like the situation‟ (”Bara att gilla läget”) Author: David Nilsson
Teacher: Gunnar Hansson
The purpose of this essay has been to find out how adolescents from Södermöre in the municipality of Kalmar experience the central place Kalmar. It has also been the intention to make clear, whether the relation between the adolescents and the central place Kalmar could be described as a centre-periphery-relation. The basis of this essay has been interviews of all together nine adolescents.
A centre-periphery-situation can according to the theory be discovered by analyzing three categories: culture, economy and politics. If the centre dominates the periphery in one of these three categories, a centre-periphery-situation exists. The theory also says that the people living in the periphery experience less kinship with the people living in the centre.
The adolescents from Södermöre showed to experience the central place Kalmar in a way, that can be described in five categories: travelling mostly by bus, unfair distribution of the resources of the municipality, political equality, social equality and the awareness of the central place Kalmar as the place ‘where everything is located’.
When it came to economy and politics, no indications of a centre-periphery-situation were found during the interviews with the adolescents. However, culturally the adolescents from Södermöre seemed to experience domination from the central place Kalmar. This domination was strengthened by the experience of bad bus services.
3
Innehåll
1 Inledning 5
1.1 Syfte och avgränsning 5
1.2 Frågeställning 6
1.3 Centrum – periferi 6
1.4 Ungdomar och centrum – periferi 9
1.5 Centrum – periferi på kommunal nivå 10
1.6 Sammanfattning teori och forskning 14
1.7 Kalmar och Södermöre 15
2 Metod 16 2.1 Val av kommundel 16 2.2 Val av intervjupersoner 18 2.3 Intervjuernas genomförande 19 2.4 En eller två intervjupersoner? 19 2.5 Intervjuplanen 21 2.6 Intervjuplanens struktur 22 2.6.1 Frågor på kulturdelen 22 2.6.2 Frågor på ekonomidelen 23 2.6.3 Frågor på politikdelen 24
2.7 Kritik mot metoden 24
2.8 Etiska överväganden 25
3 Ungdomarna, Södermöre och Kalmar 26
3.1 ”Stadsråttor” och ”bönder” 26
3.2 Den som gjort en resa har något att berätta 28
3.2.1 I väntan på en buss 28
3.2.2 ”Det är bara att gilla läget egentligen” 29
3.3 Lönsamheten och individen 31
3.3.1 Butikerna 31
3.3.2 Bussarna 33
3.3.3 Jobben, ekonomin och framtiden 34
4
3.5 ”De satsar ju mest i Kalmar” 36
3.6 Södermöre - bliv vid din läst 38
3.7 Ungdomarnas förhållande till centralorten 42
4 Frågan om centrum – periferi 44
4.1 Kultur 44 4.2 Ekonomi 45 4.3 Politik 45 5 Diskussion 46 6 Sammanfattning 48 Litteratur 49 Bilagor I - IV
5 “If someone disappears you never even no …”
Bob Dylan – Hard Times In New York Town (1962)
1 Inledning
”Om de hade kunnat flytta hamnen till Torsås, skulle de göra det”, brukade min morfars bror säga. Hamnen låg och ligger fortfarande i Bergkvara, tredje största orten i Torsås kommun. Min
morfars bror åkte till och med hellre de drygt fyra milen till Kalmar än att handla i Torsås.
Fram till 1971 var Bergkvara en del av Söderåkra kommun. I samband med
kommunsammanslagningarna på 1960- och 1970-talet slogs Söderåkra ihop med Torsås kommun som redan 1952 gått ihop med Gullabo. Den nya storkommunens centralort blev Torsås, och följaktligen blev namnet Torsås kommun.1 Från vuxna i min närhet, alltså inte bara min morfars farbror, försäkrades det ofta att ”torsåspolitiker” hade bestämt det och det. Torsåspolitikerna lade pengarna på en ”värdelös” rondell i Torsås, medan biblioteket i Bergkvara krymptes till ett minimum vad gällde öppettider och böcker. Torsåspolitikerna bestämde att ”bygga sönder” Bergkvara skola. En orörd byggnad från 1912. Bergkvaras olyckor var signerade
torsåspolitikerna, sades det.
Då och då dyker indikationer på ökade klyftor mellan stad och landsbygd upp. Grundskolor och butiker i glesbygden minskar stadigt, enligt Glesbygdsverket. För butikernas del är minskningen större än befolkningsminskningen i glesbygden, vilket innebär att allt fler får allt längre att åka för att få del av grundläggande service.2 Efter stormen Gudrun 2005 startade det så kallade Elupproret som krävde jämställdhet mellan stad och landsbygd ifråga om elleveranser och för tankarna till centrum – periferi-teorin.3 Spelar boendeorten större roll än vad vi tror, när det gäller möjligheter till politiskt inflytande, kommunala tjänster och ekonomi? Denna uppsats är ett litet bidrag till att besvara den frågan.
1.1 Syfte och avgränsning av problemet
Uppsatsens syfte är att undersöka hur ungdomar (15–18 år) från Södermöre kommundelsnämnd i Kalmar kommun upplever sitt förhållande till centralorten Kalmar. I detta ingår även att pröva teorin om centrum – periferi på förhållandet mellan Kalmar och Södermöre. Det bör understrykas att min undersökning gäller upplevelser av centrum – periferi. Min undersökning kan alltså inte
1
Se Wångmar, 1997, s. 57 och Ivarsson, 1992.
2 Glesbygdsverket, 2006, s. 58, 62. 3
6 svara på hur det faktiskt förhåller sig i ”kalla fakta”, vilket en undersökning av Södermöres
ekonomi eller politiska institutioner skulle kunna bidra till. Det är alltså fullt möjligt att det siffermässigt råder ett centrum – periferi-förhållande mellan Kalmar och Södermöre, fast mina intervjuer inte visar på detta och vice versa. Min undersökning försöker endast fånga
upplevelserna.
Centrum – periferi kan sägas utgöra en ämnesövergripande teori med inslag av historia, ekonomi, geografi, sociologi och statsvetenskap.4 Det statsvetenskapliga intresset ligger i den demokratiska aspekten. Enligt statsvetarna Lennart J Lundqvist och Jon Pierre kan medborgarna kan ställa tre krav på sin kommun: krav på demokrati, krav på effektivitet och krav på rättssäkerhet. I nämnd ordning innebär dessa att medborgarna kan kräva möjlighet till politiskt inflytande, leverans av kommunal service och slutligen likhet inför kommunens tillämpning av lagar. 5 Centrum – periferi-teorin fungerar här som ett instrument för att mäta upplevda klyftor mellan invånare i en kommun. Tanken är att sådana upplevda klyftor kan visa på att alla invånare inte kan ställa de tre kraven på sin kommun. I och med denna demokratiska aspekt blir teorin om centrum – periferi en fråga om demokratisk jämlikhet, vilket knyter teorin till statsvetenskapen.
1.2 Frågeställning
Mina frågeställningar är:
- hur upplever ungdomar från Södermöre förhållandet till centralorten Kalmar? - visar ungdomarnas upplevelser på ett centrum – periferi-förhållande?
1.3 Centrum – periferi
De teoretiska utgångspunkterna för centrum-periferi-begreppet har i det här arbetet främst hämtats från den norske statsvetaren Stein Rokkan och hans brittiske kollega Derek Urwin som i sin bok
Economy, territory, identity från 1983 går igenom begreppet. Dels kan det ses som ett rent
rumsligt förhållande mellan två platser – centrum och periferi, dels som ett förhållande mellan olika ageranden. Författarna kallar det rumsliga förhållandet för ett horisontellt perspektiv som berör t.ex. avstånd och kommunikationer. Med ett vertikalt perspektiv studeras t.ex. inflytande och aktivitet i centrum respektive periferi.6
4 Rokkan;Urwin, 1983, s. 17 – 18. 5 Lundqvist; Pierre, 1995, s. 136 – 137. 6
7 Förenklat kan man säga att det horisontella perspektivet belyser yttre faktorer som är mer eller mindre möjliga att mäta objektivt, t.ex. avståndet i kilometer mellan centrum och periferi. Det vertikala perspektivet fokuserar på djupare liggande faktorer som är svårare att objektivt mäta och studera. Människors beteenden, uppfattningar och upplevelser i centrum respektive periferi är exempel på vertikala faktorer som kräver andra analysmetoder än de horisontella. Rokkan och Urwin understryker att ett centrum-periferi-förhållande måste studeras ur både ett horisontellt och ett vertikalt perspektiv: ”We cannot study territorial differences without considering differences within the population of each area, nor can we study elites or decision-makers without looking at their territorial ties.”7
Kombinationen av dessa två perspektiv kan sägas vara grunden i centrum – periferi-teorin.
Periferin kännetecknas av beroende och har liten kontroll över sin egen utveckling och sitt öde. Periferin har små resurser att sätta emot ett tryck utifrån och är inte sällan ett erövrat område som styrs av personer som är ansvariga inför centrum men inte periferin. Andra kännetecken är en dåligt utvecklad ekonomi jämfört med centrum, beroende av en vara eller produkt som förädlas någon annan stans och en otydlig kultur utan egna fasta institutioner. Periferin är dessutom inte fullt integrerad med övriga territoriet, när det gäller kommunikationer och identitet. Just den svaga egna identiteten gör att periferin har svårt att värja sig mot den rådande identiteten i övriga
territoriet. 8
Tre områden speglar ett centrum - periferi-förhållande: kultur, ekonomi och politik9. Enligt Rokkan och Urwin rymmer kulturområdet ”transfers of messages, norms, life styles, ideologies, myths, ritual systems”. Ekonomi utgörs av ”imports/exports of goods, services, labour, credits, investments, subsidies”, medan politik omfattar “conflicts over territorial rights, wars, invasions, blockades, alliances and accommodations between elite groups”. Inom dessa tre områden kan centrum – periferi-förhållandet prövas, menar Rokkan och Urwin. För att peka ut vad som är periferi krävs att centrum dominerar periferin inom något av de tre områdena kultur, ekonomi och politik.10
Framlidne harvardprofessorn i statsvetenskap Karl Deutsch diskuterar det politiska systemets natur i boken Politik och styrelse. Han anser att ett politiskt system kan urskiljas genom att mäta frekvensen av transaktioner – kontakter i samband med handel, migration, arbetspendling och
7
Ibid., s. 3.
8
Ibid., s. 2.
9 Rokkan och Urwin använder begreppet military-administrative istället för politik. Jag anser dock att
innebörden av begreppen är densamma, vilket Rokkan och Urwins beskrivning på s. 2 visar.
10
8 information. Vissa transaktioner sker oftare mellan olika delar inom systemet än mellan delar av systemet och yttervärlden. Ett system som ett land ”hålls ihop av en mängd transaktionsflöden som är mest frekventa i centrum men avtar mot gränserna”. Gränszonerna till ett politiskt system betraktas av Deutsch som periferi med mindre kontakt med systemets ”kärna” – centrum.
”[O]avsett om det gäller geografiska områden, smågrupper eller hela folk” hålls systemet samman ”av mänskliga relationer” som kan mätas i graden av transaktioner. ”Ett land hålls sålunda inte ihop av sina ‟berg och floder‟ utan av relationerna mellan de människor som bebor det”, förklarar Deutsch. Ju högre transaktionsfrekvens mellan människor inom ett politiskt system ”desto
sannolikare är det att de spelar en roll för varandra i politiken”.11
Sammanhållningen mellan invånarna i ett politiskt system beror alltså på transaktionsfrekvensen mellan människorna. Frekvensen avtar ju längre bort från systemets centrum man rör sig. Till slut passeras gränsen till ett annat politiskt system, t.ex. ett annat land, och transaktionsfrekvensen ökar på nytt ju närmre det nya landets centrum man kommer. Deutsch förefaller hävda att samhörigheten med resten av det politiska systemet är mindre hos boende i periferin än boende i centrum. Hans slutsatser, som bekräftas av Nielsen (se nedan), säger att sammanhållningen i ett politiskt system kan förklaras med ett centrum – periferi-perspektiv. Av Nielsens undersökning att döma tycks emellertid inte en svagare känsla av samhörighet samvariera med politisk aktivitet eller förtroende för den kommunala demokratin. Tillsammans visar Deutsch och Nielsen att centrum – periferi-perspektivet är relevant, åtminstone i frågan om samhörighet.
Den norske statsvetaren Øjvind Østerud har i sin bok Statsvetenskap med ett kort avsnitt om centrum – periferi. Han redogör för begreppet som ett sätt att betrakta förhållandet mellan i- och u-länder, med i-länderna som ”dominerande centrum och de fattiga länderna som exploaterad periferi”. Typiskt för periferin i detta sammanhang är att ”etablerade eliter i tredje världen” ses ”som ett brohuvud för yttre dominans” och fungerar som ”ett slags agentur för utländska intressen”.12
Enligt sociologen Immanuel Wallerstein lanserades centrum-periferi-begreppet av tyska geografer under 1920-talet och fördes vidare av rumänska sociologer på 1930-talet. Genombrottet kom dock när den argentinske ekonomen Raul Prébisch genom sitt arbete inom FN:s ekonomiska
kommission för Latinamerika på 1950-talet utvecklade centrum – periferi-teorin. Prébisch och hans anhängare menade att vissa ”länder var starkare än andra (centrum) och kunde införa
11
Deutsch, 1972, s. 128–129.
12
9 handelsvillkor som innebar att ekonomiskt mervärde flödade från de svagare länderna (periferin) till dem själva”.13
Etnologen Karl-Olov Arnstberg hävdar att det finns en gammal motsättning mellan just stad och land. Medeltidens kungar och påvar residerade i städer, och likaså gör dagens makthavare. Arnstberg skriver: ”I begreppet land och stad kan på så sätt en klassmotsättning skönjas, i den meningen att städerna är elitens plats, medan landsbygden är folkets plats.”14
1.4 Ungdomar och centrum – periferi
Någon forskning om ungdomars upplevelse av centrum – periferi i kommuner tycks inte ha gjorts tidigare. Om ungdomar och demokrati har det skrivits desto mer men uppenbarligen inte med ett centrum – periferi-perspektiv. Kön, socio-ekonomiska förhållanden, val av gymnasieprogram och ålder är de variabler som intresserat forskarna och inte bostadsort i förhållande till en kommuns tänkta centrum. Ungdomsstyrelsen rapport Fokus 06 och Kalmar kommuns enkät Ung i
Södermöre från 2005 (undersökningen genomförd 2004) är de undersökningar som kommer
närmast ungdomar och centrum – periferi.
Fokus 06 redogör för olika enkätundersökningar om vad ungdomar i åldern 13–1815 anser om utbudet av kultur och fritidssysselsättningar i sina kommuner. Ungdomar boende i glesbygd var mindre nöjda än ungdomar i tätorter.16 Författarna till rapporten har alltså inte gått in i enskilda kommuner och studerat ungdomarnas åsikter utan ställt glesbygdskommun mot tätortskommun. Det gör det svårt att direkt överföra rapportens slutsatser till ett centrum - periferi-perspektiv, eftersom ett centrum med en centralort också finns i glesbygdskommuner. Om ungdomar boende i glesbygdskommuners centralorter är nöjdare än de i glesbygdskommuners periferi, svarar
rapporten inte på.
Ung i Södermöre bygger på enkäter besvarade av ungdomar folkbokförda i Södermöre
kom-mundelsnämnd 2004. Rapportens fokus kom beroende på svarsfrekvensen att ligga på ålders-gruppen 13–19 år. Högstadie- och gymnasieungdomarnas svar går att utläsa var för sig i rap-porten. Några slutsatser som är intressanta för en centrum – periferi-modell går att dra.
13
Wallerstein, 2005, s. 29–30.
14 Arnstberg, 2005, s. 21. 15
I rapporten förekommer olika ålderskategorier, men i just detta avsnitt tillfrågades ungdomar mellan 13 och 18.
16
10 Majoriteten av gymnasieungdomarna uppger sig trivas bra i Södermöre kommundelsnämnd sett till själva boendet. De är dock missnöjda med kollektivtrafiken som anses ha för dyra biljetter och gå för sällan kvällstid.17 När gymnasieungdomarna tillfrågas, om vad som är viktigast att satsa kommunala resurser på, anger de kollektivtrafik, fritidsaktiviteter och mötesplatser för ungdomar och detta i större utsträckning än riksgenomsnittet.18 Gymnasieungdomarna anser att de får dålig information om fritidsaktiviteter, och rapportens författare tror att ”de fritidsaktiviteter som intresserar gymnasieungdomarna finns inne i centrala Kalmar och att informationen om dessa inte sprids ute i Södermöre på ett tillräckligt effektivt sätt, även om flertalet ungdomar går på
gymnasieskolor i Kalmar och borde ha vissa möjligheter att få information på det viset”.19 I en annan fråga framgår det att 80 % av killarna och 71 % av tjejerna på gymnasiet tycker att de kan ta del av nöjesutbudet och kultur- och fritidsaktiviteter i den utsträckning som de önskar.
Beslutsfattare i kommunen ser sig gymnasieungdomarna ha små möjligheter att nå, men detta är i nivå med riksgenomsnittet.20 Svårigheten att nå beslutsfattare förefaller alltså inte vara något unikt för Södermöre.
1.5 Centrum – periferi på kommunal nivå
I sina böcker är det uppenbart att Rokkan och Urwin och Deutsch i första hand befinner sig på en statsnivå, när de behandlar centrum – periferi-teorin. Det samma gäller Østerud och Wallerstein. Andra forskare har emellertid intresserat sig för centrum – periferi-idén på kommunal nivå, somliga mer uttalat än andra.
1999 genomförde statsvetaren Peder Nielsen enkätundersökningar över hela Sverige, där centrum - periferi-aspekten ingick. Nielsen frågade sig hur kommuninvånare utanför centralorten upplevde samhörigheten, bygdkänslan och intressegemenskapen med den egna kommundelen och andra kommundelar. Resultatet visade inga nämnvärda skillnader mellan boende i respektive utanför centralorten. Däremot framgick det att ”samhörigheten med invånare i den övriga kommunen tenderar att minska i takt med att avståndet till centralorten ökar”. Invånare i periferin tycks alltså uppleva mindre samhörighet med övriga kommundelar än invånare i centralorten. ”Resultaten tyder således på att boende i den avlägsna periferin har negativ effekt på invånarnas gemen-skapskänslor”, fastslår Nielsen.21
Förtroendet för den kommunala demokratin verkar dock inte alls påverkas av avståndet till centralorten. Att misstron mot kommundemokratin skulle gro ute i 17 Kalmar kommun, 2005, s. 6. 18 Ibid.. s. 41. 19 Ibid., s. 35. 20 Ibid., s. 24. 21 Nielsen, 2003, s. 84–86.
11 periferin stämmer därmed inte, enligt Nielsen.22 Inte heller vad politisk aktivitet anbelangar spelar boendet roll.23 ”Sammantaget tyder undersökningen på att den kommunala periferin inte har några större negativa effekter på den kommunala demokratin, åtminstone inte som den här studeras”, avslutar Nielsen avsnittet om centrum – periferi i kommuner.24
I Sverige blev centrum – periferi ett användbart begrepp i samband med
kommunsammanslagningarna, främst på 1960- och 1970-talet. Statsvetaren Lennart Brantgärde fann i sin avhandling från 1974 att s.k. randkommuner som efter sammanslagningen inte skulle bli s.k. centralortskommuner i högre utsträckning var negativa till sammanslagningen. Den framtida statusen i den nya kommunen påverkade alltså kommunernas inställning till sammanslagningen Även själva avståndet i kilometer till den planerade centralorten påverkade kommunernas inställning.25
När kommunsammanslagningarna genomfördes på Island under 1990-talet gjorde den isländske statsvetaren Grétar Thór Eythórsson liknande iakttagelser som Brantgärde i Sverige. De isländska randkommunerna var tydligt negativa till sammanslagningarna, medan centralortskommunerna var positiva.26 Statusen för en kommun i en ny kommunbildning var alltså viktigt både i Sverige på 1960-talet och på Island 30 år senare.
Historikern Erik Wångmar har studerat kommunsammanslagningen i Sverige 1952 och sett att centrum - periferi spelade roll, när kommunerna yttrade sig över dåtidens förslag. Kommuner som räknade med att hamna i periferin utanför centralorten var negativa, och kommuner som för-väntade sig att bli centralortskommuner i centrum var negativa till att tvingas gå ihop med perifera grannar.27
Orsakerna till att vissa kommundelar vill bryta sig loss och bilda egna kommuner har studerats av statsvetaren Gissur Erlingsson. Vad han kallar gemenskapsargumentet används i debatten av förespråkarna av kommundelningar. Det ”bygger inte sällan på att centralortens fullmäktige består av människor som inte bor i den berörda kommundelen eller saknar har [sic!] insyn i kommun-delens angelägenheter och speciella förutsättningar”. I centralorten beslutar fullmäktige om kommundelar utan att ha någon djupare kunskap om dem ”och slipper sedan se de som berörs av 22 Ibid., s. 89. 23 Ibid., s. 95–97. 24 Ibid., s. 99. 25 Brantgärde, 1974, s. 83, 94–95. 26 Eythórsson, 1998, s. 156–157. 27 Wångmar, 2003, s. 205–206.
12 beslutet i ögonen”. Erlingsson redogör dessutom för det närliggande avkoloniseringsargumentet som säger att invånarna i en kommundel saknar samhörighet med övriga kommunen. Centralorten upplevs som en elak styvmoder, och misstankar om att resurser från den egna kommundelen förs över till andra kommundelar växer fram. Mellan Nykvarn – som bröt sig loss 1998 – och
Södertälje i Södertälje kommun kan debatten i samband med utbrytningen speglas med begrepp som imperierelation, kolonisering och utsugning, enligt Erlingsson.28 Att dela kommuner efter olika kommundelar kan innebära ett plus, eftersom ”den politiska enhetens gränser bättre stämmer överens med den sociala gemenskapens”. Ytterligare en poäng ligger i den kraft som mobiliseras ur upplevelsen att som invånare i en kommundel utgöra ett eget demos ”i opposition till den kommun man lösgör sig från”.29
Förekomsten av utlokaliserade sammanträden för kommunfullmäktige granskades av statsvetarna Stig Montin, Jan Olsson och Henry Petersson som upptäckte en koppling till kommuners
tätortsgrad: ”Kommunkategorier med hög tätortsgrad – storstäderna, förortskommunerna samt de större och medelstora städerna har enligt vår enkät i markant lägre utsträckning utlokaliserat sina sammanträden än övriga kommunkategorier.” Anledningen …
kan vara att i de större kommunerna har fullmäktiges ledamöter koncentrerats till huvudorten – periferin har inte längre några talesmän som kan tvinga ut fullmäktige. I mindre kommuner är centralorten inte lika dominerande och i fullmäktige finns fortfarande representanter från de gamla småkommunerna före kommunsammanslagningarna. Dessa ser till att fullmäktige då och då flyttas ut.30
Författarna anlägger ett centrum – periferi-perspektiv på sammanträdenas lokalisering. När ledamöterna ”koncentreras till huvudorten”, förlorar kommundelarna utanför huvudorten inflytande och företrädare. Periferins intressen tillgodoses inte automatiskt av de som bor i huvudorten, dvs. centrum, menar forskarna av allt att döma.
I och med en utvärdering av stadsdelsnämndernas etablering i Stockholm på 1990-talet anmärkte statsvetarna Henry Bäck och Folke Johansson att representation efter geografisk hemvist spelade mindre roll för de tillfrågade stockholmarna än för boende i resten av landet. Lokal anknytning är mindre viktig. Bäck och Johansson skriver: ”Stockholmaren ser uppenbarligen mindre av
motsättningar mellan olika delar av staden än vad andra kommunmedborgare gör i sina
kommuner.” Därför är stödet för stadsdelsnämnderna bland stockholmarna svagare än för stads- 28 Erlingsson, 2001, s. 662–663. 29 Ibid., s. 717. 30
13 och kommundelsnämnder i andra delar av landet.31 Även om centrum – periferi-teorin inte ägnas någon direkt uppmärksamhet, stryker ändå Bäck och Johansson förbi den. Just att de diskuterar geografiska motsättningar inom kommuner, och att de sedan gissar att avsaknaden av dessa i Stockholm leder till svagare stöd för stadsdelsnämnderna knyter indirekt an till ett centrum – periferi-perspektiv.
Visserligen måste inte geografiska motsättningar bottna i ett centrum – periferi-förhållande. Man kan tänka sig att motsättningar uppstår på jämbördig grund, t.ex. mellan två centrum. Om
motsättningar uppstår mellan två geografiska centrum, kan det knappast falla under centrum – periferi-teorin. Emellertid skulle man kunna se det så, att en motsättning mellan två centrum trots allt handlar om att ingen vill domineras av eller hamna i underläge gentemot det andra centrumet. Rädslan att degraderas till periferi skulle då kunna ses som den allra yttersta anledningen till en motsättning även mellan två centrum.
Demokratiutredningens slutbetänkande ”En uthållig demokrati!” tog indirekt upp centrum – periferi-teorin i jämförelsen mellan landsbygd och stad. Utredningen konstaterade att inga
påvisbara skillnader fanns mellan boende på landsbygd eller i stad, när det gäller demoratiskt och politiskt kapital. Boende i centrum är alltså inte politiskt starkare än boende i periferin, menar demokratiutredningen, vars material är från 1997. Samtidigt förespråkar utredarna
kommundelningar men då i ekonomiskt syfte.32 Viktigt att påpeka är att författarna inte tar hänsyn till kultur eller ekonomi, när de bedömer periferins situation. Rokkan och Urwin menade som bekant att politik tillsammans med ekonomi och kultur speglade ett eventuellt centrum – periferi-förhållande.
I början av 2007 presenterade den så kallade ansvarskommittén sitt slutbetänkande angående framtidens indelning av län, landsting och kommuner. Där förespråkades främst en ny
regionindelning, och frågan om kommunernas storlek lämnades i huvudsak oberörd. ”De analyser som det varit möjligt för kommittén att genomföra visar sammantaget inte att de mindre
kommunerna klarar sina uppgifter på ett sämre sätt än de större”, skrev utredarna.33 Små kommuner hade sin styrka i ”närhet och en stark känsla av identitet”.34 Ändå rådde utredarna staten att hålla ett vakande öga på hur de mindre kommunerna utvecklades samt att staten skulle ge ekonomiskt stöd till kommuner som ville gå samman. ”Vissa kommunsammanläggningar
31
Bäck; Johansson; Jonsson; Samuelsson, 2001, s. 49.
32
SOU 2000:1, s. 220, 158.
33
SOU 2007:10, s. 265.
14 kommer att bli aktuella”, slog utredarna fast.35 Om vi jämför denna utredning med Erlingsson (ovan) tycks det som om kommundelar som vill bryta sig ur faktiskt kan klara sig själva utanför en större kommun. Samtidigt sägs det också i de tvetydiga slutsatserna att små kommuner bör slås ihop till större. Denna färska utredning får sätta punkt för redogörelsen för den tidigare forskning som bedrivits på ämnet centrum – periferi i kommuner.
1.6 Sammanfattning teori och forskning
Rokkan och Urwin presenterar tillsammans med Deutsch den mest genomarbetade teorin om centrum – periferin. Därför kommer min analys i avsnitt 4 att ske utifrån deras bidrag.
Sammanfattningsvis innehåller Rokkan och Urwins arbete den mest djupgående redogörelsen för centrum – periferi-teorin som används i denna uppsats. Sammanfattningsvis är deras teori
uppbyggd av tre områden: kultur, ekonomi och politik. Ett centrum – periferi-förhållande föreligger, då periferin domineras av centrum på något av dessa tre områden. Deutsch förstärker den teoretiska grunden formad av Rokkan och Urwin. Utöver detta teoretiska ramverk har Nielsen bidragit med den värdefullaste empiriska kunskapen om centrum – periferi, Kommunfullmäktiges lokalisering i olika kommuner synades av Montin, Olsson och Petersson med iakttagelser i riktning mot centrum – periferi. Brantgärdes viktiga slutsatser, att statusen i ett centrum - periferi-förhållande var viktigt för kommuner på 1960- och 1970-talet, stöds av Eythórssons isländska forskning. Wångmars undersökning kompletterar tillbakablicken, och eftersom statusen kring centrum – periferi-frågan var viktig vid 1952 och 1960- och 1970-talets
kommun-sammanslagningar i Sverige och minst lika viktig på 1990-talets Island, kan man säga anta att centrum periferi spelar en roll i kommunerna även idag.36
Någon forskning om ungdomar och centrum – periferi har som sagt inte förekommit. Närmast ligger ungdomsstyrelsens enkätbearbetning Fokus 06 som dock endast gäller fritidssysselsätt-ningar och saknar ett uttalat centrum – periferi-perspektiv. Undersökningen av Nielsen gäller kommuninvånare över 18 år men har samtidigt ett tydligt centrum – periferi-perspektiv och genomförs på en kommunal nivå, vilket också gäller för min uppsats.
35
Ibid., s. 268.
36
15
1.7 Kalmar och Södermöre
1863 genomfördes den kommunindelningen i Sverige, och nuvarande Södermöre
kommundelsnämnd bestod då av sammanlagt sju kommuner: Mortorp, Karlslunda, Hagby, Ljungby (senare Ljungbyholm), Arby, Halltorp och Voxtorp. Efter kommunreformen 1952 med åtföljande sammanläggningar av kommuner återstod tre kommuner: Ljungbyholm, Mortorp och Södermöre kommun. 1971 hade alla tidigare kommuner i nuvarande Södermöre kommundelsnämnd gått samman med Kalmar i den senaste kommunreformen. I samband med denna sista kommunsammanläggning upphörde det officiella begreppet stad i Sverige, varvid Kalmar stad övergick till Kalmar kommun. Historikern Erik Wångmar som studerat kommunreformerna i Kalmar län fann att samarbetet mellan kommunerna i Södermöre och Kalmar stad inför sammanläggningen 1971 fungerade bra, eftersom området var endast hade en kärna – en ort som dominerade.37 Redan innan de tidigare kommunerna i nuvarande Södermöre kommundelsnämnd hade gått samman med Kalmar stad, tycks alltså Kalmar ha utgjort ett centrum. Från statens sida var det också tanken att de nybildade kommunerna skulle ha denna struktur.38
1999 inrättades Södermöres kommundelsnämnd på prov och blev permanent i januari 2007. Nämnden ansvarar för skola, barnomsorg, äldreomsorg, hemsjukvård, kultur- och fritidsfrågor i kommundelsnämnden.39 Ledamöterna i Södermöre kommundelsnämnd utses av fullmäktige i Kalmar kommun.40 Området täcker södra delen av Kalmar kommun och utgör ungefär halva dess yta. I sina statistiska rapporter räknar Kalmars kommunledningskontor med orterna Tvärskog, Påryd, Ljungbyholm, Halltorp och Vassmolösa/Hagby inom Södermöre
kommundelsnämnd. Vassmolösa/Hagby (två orter som räknas som en enligt statistiken) är folkrikast med 2 462 invånare, medan Halltorp har minst folkmängd med 628. Totalt har Södermöre 7 018 invånare jämfört med hela Kalmar kommuns 59 787, varav 30 000 bor i tätorten Kalmar. Siffrorna är från 2001.41
37
Wångmar, 1997, s. 68, 71.
38 Gidlund, 1994, s. 194. 39 Kalmar kommuns hemsida a. 40
Kalmar kommuns hemsida b.
16
2 Metod
Här redogör jag för själva intervjuerna och hur urvalet av intervjupersonerna gick till. Bryman skiljer mellan ostrukturerade och semi-strukturerade intervjuer, där den senare varianten kännetecknas av att intervjuaren använder en intervjuplan med ”specifika teman”, och där
”intervjupersonen har stor frihet att utforma svaren på sitt eget sätt”. Utöver intervjuplanens frågor kan följdfrågor ställas ”om intervjuaren anknyter till något som intervjupersonen sagt”. Den ostrukturerade intervjun saknar däremot konkret fokus, vilket min undersökning har med centrum – periferi-förhållandet. Då intervjuaren har ”ett förhållandevis tydligt fokus”, rekommenderar Bryman den semi-strukturerade intervjun.42 Liknande resonemang finns hos Denscombe.43
Esaiasson m.fl. uppger fem användningsområden för samtalsintervjuer: då man tar sig an ett
outforskat område, då man vill få fram personers egna upplevelser, då man vill utveckla begrepp,
då man vill pröva en teori och slutligen då man vill komplettera annan forskning.44 I min uppsats undersöker jag ett outforskat område (se kap. 1.4), jag vill nå respondenternas egna upplevelser av förhållandet till centralorten Kalmar och jag vill pröva teorin och centrum – periferi. Även
Andersson pekar på samtalsintervjuns fördelar, när det gäller att belysa värderingar, upplevelser och tolkningar.45 Trost skriver att den kvalitativa samtalsintervjun är rimlig, om man är
intresserad av att förstå människors handlingsmönster.46 Jag anser således att den kvalitativa samtalsintervjun är lämplig sett till vad jag vill undersöka.
2.1 Val av kommundel
I fallet med centrum – periferi är det svårt att ringa in vad som är centrum och vad som är periferi. Några färdiga gränser finns inte. Områden som i dagens Kalmar kommun som före 1971 var egna kommuner kan inte utan vidare användas. Exempelvis har bostadsområdet Lindsdal norr om själva tätorten Kalmar växt fram efter kommunsammanslagningen 1971. De gamla kommunerna Läckeby och Dörbys gränser torde idag gå rakt igenom Lindsdal. Om man går till Postens adressystem, säger det att Lindsdal räknas till Kalmar tätort. Först norr om Lindsdal får boende tillägget Läckeby, Ryssby, Rockneby osv. i sina adresser. Gränser inom dagens Kalmar kommun är alltså besvärliga att utgå ifrån.47
42 Bryman, 2002, s. 301, 304. 43 Denscombe, 2000, s. 135. 44 Esaiasson m.fl., 2005, s. 280 – 284. 45 Andersson, 1994, s. 17 – 18. 46 Trost, 2005, s. 14.
17 Till skillnad från andra områden i Kalmar kommun är Södermöre definierat från politiskt håll, eftersom Södermöre sedan januari 2007 permanent är en kommundelsnämnd och omfattar med sitt läge i syd cirka halva Kalmar kommun. Historiskt har Södermöre kommundelsnämnd utgjorts av kommuner som 1971 slogs ihop med Kalmar kommun. Gränserna mellan Södermöre och övriga Kalmar kommun är alltså inte nya. Nämnda Posten drar sin adressgräns mellan orten Kalmar och Södermöre söder om Rinkabyholm. Norr om Rinkabyholm börjar alltså orten Kalmar, medan boende söder därom får tillägg som Påryd, Ljungbyholm eller Halltorp i sina adresser.
Då Nielsen 1999 undersökte centrum – periferi-förhållandet i hela Sverige, fanns också Kalmar kommun med. I sina enkäter räknade Nielsen med sju kommundelar (områden) inom Kalmar kommun: Kalmar (som var centralort), Dörby, Ljungbyholm, Läckeby, Mortorp, Ryssby och Södermöre. Nielsen förklarar att bedömningen av vad som är en kommundel varierar från kommun till kommun. Ibland har tidigare kommuner fått vara kommundelar, ibland
kommundelsnämnder, ibland församlingar och ibland större tätorter.48 Totalt har Nielsen valt mellan fyra varianter för vad som är en kommundel utanför centralorten. Det visar hur svårt det är att dra gränser mellan olika kommundelar.
Intressant nog räknar Nielsen inte Ljungbyholm och Mortorp till Södermöre, trots att
kommundelsnämnden omfattar även dessa före detta kommuner. Förmodligen beror det på att kommundelsnämnden 1999, då Nielsen genomförde sin undersökning, inte var inrättad. Eftersom Nielsen själv i sin avhandling anger att han använt kommundelsnämnder i andra kommuner för att definiera kommundelar, låter jag Södermöre kommundelsnämnd utgöra en kommundel i min undersökning. Då håller jag mig också i linje med Nielsens definitioner för vad som skall räknas som en kommundel.
Förutom att Södermöre är en kommundelsnämnd och därför enkel att avgränsa mot övriga kommunen finns en annan orsak till valet av just detta område. Att hitta intervjupersoner på relativt kort tid är svårt, så därför gick jag via två gymnasieelever från Södermöre som jag träffat under min praktik som lärarstudent. Det blev lättare att använda dem än att försöka knyta nya kontakter med gymnasieungdomar från andra kommundelar. Senare fick jag även hjälp av en bekant som är lärare på 7 – 9-skolan i Södermöre. Han hjälpte mig att hitta de tre sista intervjupersonerna.
48
18
2.2 Val av intervjupersoner
Eftersom jag läser till lärare med inriktning mot gymnasiet och grundskolans senare år, såg jag det som intressant att intervjua ungdomar. Ungdomar betraktas ofta av forskningen som symboliska ”seismografer” som är känsligare för ”djupa rörelser, förändringar och motsättningar i samhället” än vuxna.49 Alltså kan intervjuer av ungdomar säga oss mer om samhället än intervjuer av vuxna. Sedan finns ett inslag av ren tillfällighet med i bilden, vilket jag redogjorde för ovan. Då jag träffat ungdomar från Södermöre, såg jag en möjlighet att genom dem hitta fler att intervjua. Det skulle senare visa sig att intervjupersoner föll bort, vilket gjorde att jag fick bredda kategorin av intervjupersoner. Tre ungdomar från årskurs nio blev intervjuade och sex ungdomar från gymnasiet.
Jag bad alltså två gymnasieungdomar, en kille och en tjej, från Södermöre kommundelsnämnd att fråga runt bland sina kompisar, om några kunde vara intresserade att ställa upp på intervjuer. Urvalet är naturligtvis inte representativt och resultatet går inte att generalisera till alla ungdomar i Södermöre. Trost kallar detta för bekvämlighetsurval eller ”snöbollstekniken” och menar att metoden passar för kvalitativa undersökningar men inte kvantitativa.50 Esaiasson m.fl. benämner metoden snöbollsurval, då en informant tipsar om nästa informant och så vidare51. Själv tror jag att det hade blivit svårare med en annan urvalsmetod. Nu kunde jag utnyttja att de två eleverna kände mig en aning. Då de frågade runt bland sina kompisar, framstod jag mindre som en
främling, än om jag hade tagit kontakt med dem som en totalt okänd person. Jag tror att viljan att ställa upp på en intervju ökar, om frågan kommer från en kompis. I slutändan handlar det ju trots allt om att få folk att ställa upp över huvud taget. Man kan heller aldrig vara säker på att de som man skulle vilja intervjua ställer upp. Vid kvalitativa undersökningar är inte urvalet lika strikt, eftersom det handlar om att kartlägga olika mönster och inte utbredningen av dem, som Trost påpekar.52
Esaiasson m.fl. återger McCrackens råd vid urval som säger att man skall välja främlingar, ett litet antal och inte några ”experter”.53
Främlingar är alla utom tre av intervjupersonerna. Två av dessa har jag bett fråga runt bland sina kompisar. Dessa träffade jag under min praktik, och det samma gäller de tredje. Tre intervjupersoner är alltså inte främlingar för mig, och två av dem har träffat mig vid några tillfällen utanför skolan och haft extra kontakt via e-post. Även om jag har haft
49 Jonsson, 2001, s. 128. 50
Trost, 2001, s. 31; Trost, 2005, s. 120–121; se även Esaiasson m.fl., 2005, s. 286.
51 Esaiasson m.fl., 2005, s. 286. 52 Trost, 2005, s. 123. 53 Esaiasson m.fl., 2005, s. 286.
19 extra kontakt med dessa två elever, är det tveksamt, om man kan säga att vi ”känner” varandra. Jag har t.ex. inte deras telefonnummer och vet inte var de bor mer än någonstans i Södermöre. McCrackens råd om ett litet antal intervjupersoner får sägas vara efterlevt, då jag intervjuat nio ungdomar. Likaså Trost rekommenderar att hålla antalet intervjupersoner nere.54 Däremot har jag inte tagit hänsyn till huruvida intervjupersonerna har några speciella kunskaper om ämnet.
2.3 Intervjuernas genomförande
Av de genomförda intervjuerna var två parintervjuer och de övriga enskilda. Allt som allt intervjuades nio ungdomar, varav sex från gymnasiets årskurs två (17 – 18 år) och tre från
grundskolans årskurs nio (15 – 16 år). En intervju skedde på intervjupersonens förslag via telefon, och vid detta tillfälle fördes bara anteckningar. Alla övriga intervjuer togs upp på mp3. Plats för intervjuerna var avskilda rum på högskolan i Kalmar eller klassrum på en skola i Södermöre. Alla intervjupersonerna fick en biobiljett som tack för att de ställde upp, en belöning som användes också av forskarna Linderoth och Bennerstedt.55 Belöningen var inte tänkt från början men infördes i hopp om att locka fler att ställa upp. Alla intervjuer kunde genomföras utan större störningar och varade mellan 40 och 90 minuter med ett genomsnitt på ca 60 minuter. De intervjuer som genomfördes på skolan i Södermöre skedde dock under lektionstid, vilket
naturligtvis innebar en begränsning av tiden. Efter intervjuerna bad jag intervjupersonerna att säga hur de upplevde intervjun. Alla hade upplevt den som bra. Efteråt har jag för hand transkriberat alla inspelade intervjuer. Syftet har varit att transkribera så ordagrant som möjligt, men jag har dock gjort vissa korrigeringar för läsbarhetens skull. Hummanden och liknande ljud från främst min sida har framför allt i de senare transkriberingarna utelämnats med avsikten att få bättre flyt i skrivandet. Ljudupptagningen var förvånansvärt god, och så när som på ett par gånger har
samtliga ord som sagts under intervjuerna kunnat urskiljas. Jag anser att reliabiliteten vad avser de tekniska aspekterna är mycket hög.
2.4 En eller två intervjupersoner?
Par- och gruppintervjuer innebär annorlunda situationer än enskilda intervjuer. Trost påminner om att det som sägs under en intervju med flera respondenter inte garanterat kan stanna mellan
intervjuaren och intervjupersonen. Intervjupersonerna lyder inte under den tystnadsplikt som intervjuaren binder sig vid. Därför finns risken att intervjupersonerna inte är lika öppenhjärtiga som de annars skulle ha varit, om de intervjuades ensamma med intervjuaren. Vid parintervjuer
54
Trost, 2005, s. 122–123.
20 kan dessutom en mer verbal intervjuperson dominera över en mer tystlåten, så att den senare får mindre talutrymme. Man måste också räkna med det sociala trycket som uppstår, när flera
personer intervjuas samtidigt. Enligt Trost kan intervjupersonerna ge sken av att ha åsikter, för att just dessa åsikter ”passar” i det sociala sammanhanget. I så fall blir det inte intervjupersonernas riktiga åsikter som förmedlas utan vad de istället tror passar att säga.56
Trost anser att gruppintervjuer inte ska användas för att komma åt åsikter eller attityder, men intervjuformen kan passa bra för att få fram idéer och erfarenheter.57 Esaiasson m.fl. skriver att fördelarna med gruppintervjuer är att samspelet mellan intervjupersonerna ska tillföra ytterligare en dimension till intervjun, att intervjupersonerna ska hjälpa varandra. Samtidigt minskar
intervjuarens styrande roll.58
Två nya avhandlingar där ungdomar intervjuats visar på positiva erfarenheter av grupp- eller parintervjuer. Holm lät ungdomarna som regel intervjuas i par.59 Lundström använde sig i sin avhandling av olika intervjuformer, då hon i så stor utsträckning som möjligt lät
intervjupersonerna välja intervjuform. Hon fann att parintervjuerna hade större likheter med de individuella intervjuerna än med de fokusgruppintervjuer som hon dessutom använde.60 Berggren prövade gruppintervjuer vid sidan av enskilda intervjuer med tonårstjejer men tvingades avbryta, eftersom hon förlorade kontrollen som intervjuare.61
Från början var min tanke att alla intervjuer skulle göras individuellt, men två kom att bli
parintervjuer. I ena fallet var det en önskan från en av intervjupersonerna, medan det vid det andra tillfället berodde på praktiska skäl. Jag var orolig att någon av intervjupersonerna skulle dominera över den andre, såsom Trost varnade för. Dock tycker jag att så inte skedde vid någon av de två parintervjuerna. Den ena blev tvärtom mycket lyckad, där jag uppfattade det som att
intervjupersonerna hjälpte och resonerade med varandra på ett mycket givande sätt. Båda parintervjuerna skedde med intervjupersoner som kände varandra väl, och jag upplevde inte situationen med två personer som hindrande eller spänd. Sammantaget ser jag inte att inslaget av parintervjuer har påverkat resultatet. Med andra ord tror jag att samma information hade kommit fram, om alla intervjuer hade genomförts enskilt.
56 Trost, 2005, s. 24 – 26, 46. 57 Ibid., s. 26. 58 Esaiasson m.fl., 2005, s. 346. 59 Holm, 2008, s. 63 – 64. 60 Lundström, 2007, s. 44 – 45. 61 Berggren, 2001, s. 86.
21
2.5 Intervjuplanen
Rokkan och Urwin anger tre områden där centrum – periferi-förhållandet visar sig: kultur, ekonomi, och politik. Därför har jag delat in min intervjuplan på samma sätt. Till kulturdelen räknar jag också in begreppet fritid, vilket Rokkan och Urwin inte gör, åtminstone inte
uttryckligen. Deras analys av centrum – periferi sker på dock på en statsnivå. På individnivå, där min undersökning sker, är begreppet fritid mer betydelsefullt och användbart och förs därför samman med kulturdelen i intervjuplanen. Fritid får anses ligga närmre kultur än ekonomi och politik, men naturligtvis är denna indelning mycket grov och inte invändningsfri.
Att till exempel gå i butiker och att handla räknas av mig till ekonomidelen, fast det sker på fritiden och lika gärna kunde ha räknats till kultur/fritid. Skolans värld faller enligt min
intervjuplan under kultur/fritid med hänvisning till t.ex. umgänget med kompisar under skoltid eller avståndet till skolan. Många, inte minst elever, ställer sig förmodligen skeptiska till att betrakta skolan som fritid. Skulle inte skolan kunna räknas som ett slags arbete?62 I så fall borde skolan sortera under ekonomi i intervjuplanen. Skolan är ju också politiskt styrd och reglerad av lagar, förordningar och läroplaner skrivna av riksdag och regering, så varför inte lägga skolan under politikdelen? I fallet med skolan har jag utgått från Rokkan och Urwin som i sin modell själva för in skolan under vad de kallar kultur.63
Diskussionen om vilka begrepp – som shopping och skola – som faller under vilken av de tre delarna kultur, ekonomi och politik i intervjuplanen är viktigare, än vad det vid första anblicken kan se ut som. Min avsikt med intervjuplanen är att täcka de delar som centrum – periferi-teorin utgörs av, och intervjufrågorna är tänkta att fånga intervjupersonernas tankar och inställning inom vart och ett av områdena. Om det visar sig att mina intervjufrågor bara berör ett av områdena, t.ex. ekonomi, kommer undersökningen att halta, och syftet kommer inte att uppnås.
Gränsdragningen och kategoriseringen av var intervjufrågorna hör hemma och vad de egentligen visar på är följaktligen svår men är dock så långt det är möjligt avstämd mot tre andra arbeten: Rokkan och Urwin, ungdomsstyrelsens rapport Fokus 06, Nielsen och Ung i Södermöre.
62
Se t.ex. pedagogen Bengt-Erik Anderssons diskussion i Spräng skolan!, 1999, s. 48.
22
2.6 Intervjuplanens struktur
Jag har valt att använda en intervjuplan innehållandes tre teman med frågor och en eller flera följdfrågor till varje fråga.64 Som underlag för formuleringen av mina intervjufrågor har jag använt Nielsens enkätfrågor, Ung i Södermöre och ibland Fokus 06.65 Där finns avsnitt som stämmer ganska väl med vad jag vill undersöka. Viktigt att notera är dock att Nielsens
undersökning har en annan frågeställning och ett större syfte än min. Hos honom utgör centrum – periferi-perspektivet bara en del av hela arbetet, medan det hos mig är huvudteori och styr hela min empiriska. Dessutom är Nielsens undersökning kvantitativ och riktad mot kommuninvånare över 18 år. Mina intervjupersoner är mellan 15 och 18 år och själva undersökningen av kvalitativ karaktär. Alltså finns det vissa problem med att ha Nielsens enkätfrågor som underlag, då han formulerat dem i ett något annorlunda syfte, och de frågor som rör centrum – periferi bara är några av totalt 75 frågor. Risken att rycka dem ur sitt sammanhang och därmed få sämre validitet på undersökningen finns alltid där. Likadant med Fokus 06 som handlar om hur ungdomar upplever kulturutbudet i sina respektive kommuner och som inte har något uttalat centrum – periferi-perspektiv. Ändå väger fördelarna med att bygga på tidigare forskning (Nielsen, Fokus
06) upp nackdelarna.
Ledstjärnan vid formuleringen av frågorna har varit att de skall vara så öppna som möjligt. Södermöre nämns inte i huvudfrågorna utan kommer in först i följdfrågorna. Idén är att undvika att vara ledande och istället låta intervjupersonen otvunget ta upp förhållandet mellan Kalmar och Södermöre i svaren – om det sker över huvud taget. Om intervjupersonerna går in på detta
förhållande, utan att intervjuaren pekar ut det i frågan, kan det antas ligga närmre
intervjupersonens medvetande – något som denne tänker ofta på till vardags. Intervjupersonens svar får då ett högre källkritiskt värde, eftersom intervjuaren inte måste föra in intervjupersonen på något bestämt spår. Likadant fungerar det tvärtom: ju mer intervjuaren måste peka ut tankar och spår för intervjupersonen, desto mer främmande är de rimligen för intervjupersonen som uppenbarligen inte tänker i dessa banor till vardags.
2.6.1 Frågor på kulturdelen
Med min fråga om var umgängeskretsen bor (fråga 1) vill jag få intervjupersonerna att fundera kring valet av kompisar. Finns det något slags gräns mellan ungdomar från Södermöre och centralorten Kalmar? Beror valet av umgängeskrets på en större samhörighet med jämnåriga från
64
Jmf. Öhrn, 2005, s. 128–129.
65
23 periferin än jämnåriga från centralorten? Eller umgås de lika mycket oavsett vilken kommundel kompisarna bor i? Nielsen ställer liknande frågor.66
Frågan om hur avståndet till fritidssysselsättningar upplevs ska få intervjupersonerna att tänka på avstånden, kulturella och geografiska avstånd, mellan periferin och centrum. Är
intervju-personerna tvungna att avstå från aktiviteter på grund av avstånden? Upplever de att de befinner sig i ett slags periferi, eller är det inget problem alls? Dels knyter den här frågan an till Nielsen67, dels till Fokus 06 som redovisade en klar skillnad mellan ungdomar i glesbygd respektive tätort, vad gäller tillgång till fritidssysselsättningar. Fritidssysselsättningar kan därmed bli en faktor i centrum – periferi-förhållandet. De ligger nära i ungdomarnas vardag och är enkla att komma in på. I Ung i Södermöre framstod just resorna som ett problem.68
Liksom förra frågan vill fråga tre få fram intervjupersonernas tankar om utbudet av kultur och fritidssysselsättningar, och hur och varför utbudet skiljer sig mellan centrum och periferi. Nielsen frågade var arbetsplats eller skolan ligger69, och i fråga fyra ställer jag ungefär samma fråga som i fråga två men med skillnaden att då rörde det fritiden och nu skolan.
2.6.2 Frågor på ekonomidelen
Fråga fem finns hos Nielsen70 och tar fasta på den ekonomiska aspekten av centrum – periferi-teorin. Ett centrum kännetecknas av en ekonomisk upphöjdhet som tar sig uttryck i en mer utvecklad ekonomi, större utbud av varor och fler butiker. Det är denna aspekt av centrum – periferi som jag vill låta intervjupersonerna fundera över. Var intervjupersonerna gör sina inköp kan visa, om det finns ett ekonomiskt centrum, som de är hänvisade till. Vad tror
inter-vjupersonerna det beror på? Har de andra förklaringar än vad centrum – periferi föreskriver? Upplevs det inte som ett problem?
Frågorna sex och sju riktar sig mot teorin att periferin är ekonomiskt underutvecklad, medan motsatsen antas gälla för centrum. Teorin prövas här med hjälp av intervjupersonernas eventuella arbetslivserfarenheter och framtida planer. Periferins ekonomiska underordning borde visa sig i rent materiella och ekonomiska tillgångar bland hushållen, vilket åttonde frågan siktar på.
66 Nielsen, 2003, s. 333, fråg. 16, 18, 19, 24. 67 Ibid., s. 334, fråg. 26. 68 Kalmar kommun, 2005, s. 40 – 41. 69 Ibid., s.334, fråg. 26. 70 Ibid., s. 333, fråg. 25.
24
2.6.3 Frågor på politikdelen
När det gäller det politiska förhållandet mellan centrum och periferi, frågar Nielsen om hur utvecklingen i en kommundel påverkar de andra kommundelarna.71 Mina frågor tar upp fördelningen av resurser (där centrum enligt teorin gynnas på bekostnad av periferin) och hur mycket periferin kan påverka centrum (där teorin säger att centrum styr). Sedan frågar jag liksom Nielsen72 om vad de anser om en eventuell utbrytning av Södermöre till en egen kommun. Sista frågan knyter an till förtroendet för kommundelsnämnden som inrättats av centrum och inte är direktvald av eller direkt ansvarig inför Södermöres invånare. Nielsen har också ett avsnitt om det politiska förtroendet.73
2.7 Kritik mot metoden
Den främsta kritiken mot metoden i denna uppsats är, enligt min mening, urvalet av
intervjupersoner. Som jag tidigare redogjort för bad jag två elever fråga runt bland sina kompisar, om några av dem ville ställa upp. Då dessa elever läste på ett teoretiskt gymnasieprogram, kan man förvänta sig att deras kompisar läser på ett liknande program.74 På detta sätt kom jag
antagligen i kontakt med ungdomar som var mer insatta i samhällsfrågor i allmänhet och som var verbalt starka. De mönster som jag funnit genom intervjuerna går därför inte att generalisera till alla ungdomar från Södermöre. En mer utarbetad urvalsmetod kunde av tidsskäl inte konstrueras.
Eftersom flera tilltänkta intervjupersoner efterhand föll bort, bad jag en bekant som arbetar på en skola i Södermöre att fråga runt bland de elever i nian som han hade. Jag bad uttryckligen om ungdomar som kunde tänkas vilja ställa upp, vilket antagligen ledde till att han plockade ut elever som han ansåg vara verbalt starka och som dessutom presterade så bra i ämnet att de kunde hoppa över en lektion för att bli intervjuade. Urvalet blev alltså totalt sett mycket snävt.
Intervjuerna av niorna skedde på skolan under lektionstid i april, vilket gav därför en aningen pressad situation, då tiden begränsades av hur lång lektionen var. Dessutom var dessa tre
intervjuer de sista som behövdes, och rimligen kan jag mycket väl ha gjort dessa slarvigare, än de intervjuer som gjordes i januari, februari. När man befinner sig i slutet på ett långt och mödosamt arbete, är risken stor att man hastar igenom den sista biten.
71 Ibid., s. 334, fråg. 28. 72 Ibid., s. 337, fråg. 45. 73 Ibid., s. 336, fråg. 39–43.
25 Vid genomläsning av transkriberingarna går det att finna åtskilliga tillfällen, då jag ställer ledande frågor. Något som jag i och för sig inte räknade med att kunna undvika. Min idé var att de
inledande frågorna till varje frågeområde i intervjuplanen skulle var så öppna, att eventuella ledande frågor som följde därefter skulle kunna jämföras med respondenternas svar på de första frågorna. Jag tror inte att de fall av ledande frågor som förekommer i intervjuerna har påverkat resultatet i någon större utsträckning.
2.8 Etiska överväganden
I enlighet med statliga Vetenskapsrådets rekommendationer75 har jag inför varje intervju informerat intervjupersonerna om vad min uppsats har handlat om och om deras rätt att avbryta, när som helst under intervjun. Jag har låtit intervjupersonerna välja, om de vill att intervjun ska spelas in på mp3, vilket alla gick med på, och alla har informerats om att endast jag kommer att använda intervjumaterialet. Varje intervjuperson har erbjudits att läsa igenom transkriberingarna av sina intervjuer, och detta ville tre av dem, dock utan att jag fick några kommentarer i retur. Vetenskapsrådets konfidentialitetskrav har jag uppfyllt genom att avidentifiera
intervjupersonerna, visa sparsamhet i vissa hänvisningar i uppsatsen som skulle kunna riskera att röja en intervjupersons identitet samt inte angett kön. Eftersom det rör sig om en liten grupp ungdomar inom ett bestämt åldersspann som kommer från ett litet område, är kravet på
avidentifiering viktigt. Alla namn på kompisar, orter, föräldrars jobbplatser och så vidare har i de flesta fall tagits bort i citaten i uppsatsen för att minska riskerna för identifiering. Jag anser att jag har vidtagit fullgoda åtgärder för att förhindra identifiering av intervjupersonerna.
26
3 Ungdomarna, Södermöre och Kalmar
I detta avsnitt har jag kategoriserat ungdomarnas svar till intervjufrågorna. Eftersom svaren flöt ihop över gränserna till de frågeområden som fanns i intervjuplanen, har jag valt att presentera kategorierna fristående från intervjuplanens frågeområden. Flera svar skulle kunna höra hemma i en annan kategori, än vad jag valt, men jag har strävat efter att vara så
konsekvent som möjligt. När jag senare i avsnitt 4 analyserar, om centrum – periferi-teorin är giltig mellan Kalmar och Södermöre, redogör jag för mina slutsatser enligt intervjuplanens frågeområden.
3.1 ”Stadsråttor” och ”bönder”
Några allvarligare motsättningar mellan jämnåriga från Södermöre respektive Kalmar framkom inte under intervjuerna. Att ha kompisar både i Södermöre och inne i Kalmar var mycket utbrett, och även om umgänget blev frekventast med jämnåriga i Södermöre, uppgavs det enbart bero på närheten. (IP 1, 5, 7, 3, 4, 8, 6) Emellertid fanns det i varierande grad skillnader i beteende, attityder och språk. De flesta respondenterna var överens, om att det inte rörde sig om några stora skillnader, och man skulle aldrig kunna se utanpå vilka ungdomar som kommer från Södermöre och vilka som kommer från Kalmar. Samtidigt verkar ungdomar både från Södermöre och från Kalmar ändå vara medvetna, om varifrån de kommer.
Landsbygden och staden stereotypiserades och förlöjligades. Konflikten var dock enligt respondenterna av skämtsam karaktär, även om ett visst allvar anas.
IP 1: Ja. Det är många … När man snackar med andra, såhär. Typ här inne från stan. Södermöre har de ju hört talas om. ”Jaha, massa bönder”, och så.
D: Är det så? [lågt skratt]
IP 1: Ja. Det är många som tänker och tycker och såhär. När man berättar var man bor, och såhär. ”Aldrig hört talas om”, eller tror att man … ”Har ni
elektricitet?”, och såhär, har det kommit ibland. [---] Vissa är nog fullt allvarliga och seriösa, när de säger det men … sen är det nog rätt mycket skoj också … Gillar att driva, också.
27 Även om denna respondent sa sig ta sådana kommentarer med ro, medgav denne att alla kanske inte var lika oberörda: ”Nej, jag blir inte sur så, men det kanske … finns några som blir. Men jag tar inte illa upp. ‟Okej, stadsråttor‟, säger jag då …”
Södermöre framställdes ibland som den underutvecklade landsbygden:
IP 3: Som jag ute på landet. Då, jaha: ”Nej men hur klarar du dig? Har du elektricitet?” Såna …
IP 4: Ja, precis. ”Har du rinnande vatten?” [---] Jag tror vissa tror på allvar att det … vi bor i en koja och har utedass. Jag vet inte riktigt.
D: Hur känns det, då? Eller hur upplever ni det, när de skämtar så, när ni hör sånt?
IP 4: Nej, vi tar det nog bara på skoj. IP 3: Vi skrattar åt dem.
Ungdomarna från Södermöre märkte också av att jämnåriga från Kalmar tyckte att de pratar ”bonnigt” (IP 3, 4) eller ”har bredare dialekt” (IP 5), medan de från Kalmar hade ett annat språk. ”Lite mer särspråket, och så. Alltså, lite mer slang och sådär”. (IP 1) En respondent upplevde jämnåriga från Kalmar som snobbigare, kaxigare, mer självupptagna, med dyrare kläder och mer pengar (IP 7), och en annan ser ungdomarna i Södermöre som mer
konservativa och traditionella i åsikter än ungdomarna i Kalmar (IP 8). Bilden av kalmarungdomar som bekväma dyker också upp.
IP 4: De är bortskämda i Kalmar. [skrattar] IP 3: Mm. Precis vad jag tänkte säga. IP 4: Med resor.
IP 3: Ja. ”Åh, vad lång tid.” Och de åker i 20 minuter. Det är ju jättesnabbt.
Tankar om att ungdomar i Kalmar hade växt upp under mer problemfyllda förhållanden som därför hade gjort dem mer slutna och kyliga lades fram, medan ungdomar från Södermöre beskrevs som mer tillmötesgående och öppna. (IP 2) Ungdomar i Kalmar hade större
möjligheter att vara ute på nöjesställen och fester vilket gav dem en större erfarenhet på detta område. Det gjorde dem självsäkrare, medan jämnåriga från Södermöre var mer försiktiga. (IP 1)
28 Den motsättning mellan stad och land som Arnstberg talar om76, märks bara som skämt i intervjuerna. Naturligtvis går det inte att utesluta, att det finns ungdomar som inte är lika roade av stereotyperna om Södermöre som förekommer bland jämnåriga från Kalmar. Intervjupersonernas svar pekar dock på att det till en klart övervägande del handlar om harmlösa skämt. Alltså finns inga allvarliga motsättningar mellan ungdomarna från Kalmar respektive Södermöre.
3.2 Den som gjort en resa har något att berätta
77Resorna till centralorten Kalmar hade tydligt en central plats i ungdomarnas vardag.78 Under intervjuerna fick jag intrycket att detta var något konkret som de lätt kunde relatera till, och främst var det bussresorna som kom att beröras. Ingen av ungdomar hade hunnit ta körkort, och även om några hade moped eller föräldrar som skjutsade, var det resorna med länstrafikens bussar som var det huvudsakliga sättet att färdas in till centralorten på.
3.2.1 I väntan på en buss
Alla ungdomar var väl bekanta med det faktum att vissa aktiviteter bara fanns inne i Kalmar. Bowling, simning, innebandy, laser game, dans och musiklektioner var sådana aktiviteter som ungdomarna fick åka in till centralorten Kalmar för att ägna sig åt. Ung i Södermöre
konstaterade att stora delar av kommunens sammanlagda kultur-, nöjes- och fritidsaktiviteter är samlade i centralorten Kalmar.79 Mina intervjuer visar att det snarare rör sig om en
kvalitativ obalans i vilka fritidsaktiviteter Kalmar respektive Södermöre kan erbjuda.
Aktiviteter som jakt, fiske och motion fungerade bra att ägna sig åt i Södermöre, men för att få tillgång till ett mer avancerat och bredare utbud var de hänvisade till Kalmar. (IP 1, 8, 4, 6, 3, 7)Alla menade dock att de var nöjda med de aktiviteter som fanns och kunde delta i de aktiviteter och fritidssysselsättningar som de önskade.
76 Arnstberg, 2005, s. 21.
77 I detta avsnitt har jag valt att göra mycket få referenser till vilken intervjuperson som sagt vad. Anledningen är
att resorna kopplas till boende, vilket skulle kunna peka ut var respektive intervjuperson bor.
78 Frågan om resorna till skolan (fråga 4 i intervjuplanen) blev dock inte lika för alla. De ungdomar från
Södermöre som gick på gymnasier inne i Kalmar hade naturligtvis längre resor till skolan än ungdomarna som i årskurs nio, eftersom de helt enkelt bodde längre från skolan. Samtidigt skulle man kunna tänka sig även niorna kan uppleva besvär med bussar till och från skolan, även om de bor närmre. I efterhand får jag dock erkänna att frågan om resorna till och från skolan i första hand är konstruerades för gymnasieungdomarna, vilket gör att den inte är särskilt lämplig att mäta niornas upplevelser av resorna till och från sin skola. Av denna anledning förekommer inte de tre intervjupersonerna som gick i nian i detta avsnitt.
29 Alla gymnasieungdomar ansåg att bussförbindelserna dels mellan Södermöre och Kalmar, dels inom själva Södermöre var dåliga. Något som också ”Ung i Södermöre” pekade ut.80 Det kom att visa sig att ju längre från centralorten Kalmar ungdomarna bodde, desto större besvär uppfattade de att resorna innebar. Även de som inte själva berördes, visste mycket väl att bussförbindelserna var sämre, ju längre bort från Kalmar de bodde. En intervjuperson beskrev det såhär:
IP 2: Man kan säga: ”Fan, vad trött jag är. Jag har väntat på bussen i två timmar nu. Jag orkar liksom inte.” Såna saker. Men vi snackar inte om det på det här sättet. Men man vet ju, man förstår ju att de tycker det är tråkigt, att behöva vänta på bussarna. Och bussarna måste åka in på vartenda småställe på hela gatan, typ.
På frågan var de helst skulle vilja jobba extra vid sidan av skolan svarade majoriteten av ungdomarna att de ville ha ett extrajobb så nära hemmet som möjligt. Anledningarna var dels ekonomiska, dels tidsmässiga. Att behöva åka långa sträckor med buss skulle kosta för mycket och skulle ta för mycket tid. (IP 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8)
3.2.2 ”Det är bara att gilla läget egentligen”
Däremot såg inte alla ungdomar det som ett lika stort problem, att de kunde vara långt mellan busstiderna. Många hade utvecklat ett slags strategier för att hantera luckorna i
busstidtabellen. Ibland tvingades ungdomarna att avstå från sovmorgnar och åka in tidigare till skolan, för att ingen buss passade. Några ungdomar förklarade att de då brukade gå och träna, medan andra uppgav att de brukade sitta och plugga81. Efter skolan i väntan på bussen hem brukade de återigen plugga, träna eller gå på stan. (IP 1, 3, 4, 5, 6)
IP 5: Jag har inget emot att det är en timme mellan jag slutar och bussen går, för det är alltid nånting man måste fixa. Så det har jag ingenting emot faktiskt. D: Mm.
80 Ibid., s. 41. 81
30 IP 5: Men visst. Ibland svär man över att bussarna inte passar. Men det kan också ha sina fördelar. Man stannar kvar lite.
D: På vilket sätt, då?
IP 5: Man hinner skriva ut lite papper, kolla upp saker och sånt.
Några kunde ibland åka med föräldrar, och i vissa lägen var bil och föräldrar så gott som ett måste för att kunna ta del av aktiviteter inne i Kalmar. Trots problemen med
bussförbindelserna sade de flesta intervjupersonerna att de anpassade sig till situationen, och att det stort sett inte var något problem. (IP 6, 3, 4, 1, 5) ”Det är bara att gilla läget
egentligen.” (IP 8) Ung i Södermöre visade att fler gymnasieungdomar än högstadieungdomar var nöjda med möjligheterna att ta del av fritidsaktiviteter.82 Troligen beror det på att
gymnasieungdomarna går i skolan i Kalmar och får betalt busskort av skolan till skillnad från högstadieungdomarna. I min studie ingick endast tre högstadieungdomar mot sex
gymnasieungdomar, vilket kan ha gett en mer tillfredsställd bild av läget. Om jag hade intervjuat fler högstadieungdomar, är det möjligt att mer missnöje hade hörts.
Anpassningen till busstiderna mellan Kalmar och Södermöre kunde också gå ut över fritidsaktiviteterna. Vissa intervjupersoner hade avstått från att börja med aktiviteter inne i Kalmar på grund av dåliga bussförbindelser, hade slutat eller kände till andra som hade slutat med fritidsaktiviteter av denna orsak. (IP 2, 7, 9, 1) Detta skulle kunna ses som ett exempel på den ojämlikhet i tillgång till fritidsaktiviteter som Fokus 06 redovisade.83 Bussbiljetterna upplevs som dyra, och vissa ungdomar tycker att deras bussar kör orimliga omvägar, eller så är ungdomarna beroende av skjuts av föräldrar till och från busshållplatsen. När det gällde resor in till centralorten Kalmar för att göra inköp, framkom det att busstiderna inte var avpassade för sådana resor. Bussarna gick tätast på morgonen och sen eftermiddag, men om man ville åka in på förmiddagen och sedan hem mitt på dagen, passade busstiderna sämre. Speciellt gymnasieungdomarna brukade göra eventuella inköp efter skolan, och under loven blev det därför besvärligare att ta sig in.
IP 1: Det kan ju vara jobbigt ibland, om man bara ska ha nån… Som nu när det är jullov, och man inte är inne i Kalmar, så känner man det. För nu är jag ju inne i Kalmar varje vardag, och det är ju rätt tillgängligt, om man ska ha nåt. Men
82
Kalmar kommun, 2005, s. 41.
31 annars t.ex. på jullovet, om jag ska ha nåt, som kommer jag inte in lika lätt in. Om man ska in och bara uträtta nåt snabbt i Kalmar, så blir det mycket mer dramatiskt, eller vad man ska säga, jämfört med skolan då.
D: Mm.
IP 1: När jag ändå är inne i Kalmar, för då har jag ändå transport in och hem, liksom. Så det är ju… Nej, det blir jobbigt, om man bara ska åka in för att… Om man ska se en film: ”Man behöver lite Cola och chips”, liksom då.
Några ungdomar uppgav att de handlade mycket över Internet och behövde inte åka in till Kalmar så ofta. Totalt sett upplevde ungdomarna inte inköpsresorna till Kalmar som något allvarligt problem.
3.3 Lönsamhet och individen
Intervjuerna visade på två utgångspunkter från ungdomarnas sida, då de skulle förklara den ekonomiska situationen i Södermöre: lönsamhet och individen. Dessa två begrepp genomsyrade diskussionerna kring varför det inte fanns lika många butiker och aktiviteter i Södermöre som i Kalmar, varför invånarantalet var lägre i Södermöre och varför arbetstillfällen var färre. Betoningen av individen dominerade också svaren på frågorna om möjligheten att påverka politiskt.
3.3.1 Butikerna
Många av ungdomarna känner att antalet butiker i Södermöre har minskat de senaste åren. De kan själva minnas, när det fanns fler butiker, kiosker, bensinstationer och banker.
IP 3: Ja. Fast, ja… Det var ju trevligt med en liten affär. [skrattar] D: Ja?
IP 3: Man känner… Alltså, när de lägger ner allting, så känner man… Ja…
IP 4: Ja, det fanns mycket mer förut, eller vad man ska säga. Där vi bodde… Affär och kiosk och bank och… allt möjligt. [---] De håller på att lägga ner hela
Södermöre, tycker jag. D: Jaså?
