Barn-unga-samhälle
Examensarbete i fördjupningsämnet barndom och
lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
Rädslans kultur
En empirisk studie gällande barns självständiga utomhusvistelse
The culture of fear
An empirical study on children`s autonomous outdoor experience
Andreas Fridell
Fredrik Gansmark
Förskollärarprogrammet, 210 högskolepoäng Examinator: Åse Piltz Slutseminarium: 2016-08-24 Handledare: Jutta Balldin
2
Förord
Vi vill ge ett stort tack till vår handledare Jutta Balldin, Malmö högskola för hennes stöd och pigga uppmuntranden. Vi har valt att skriva denna text gemensamt då vi ansåg att detta var ett lämpligt tillvägagångssätt för att uppnå ett resultat vi båda var tillfreds med.
3
Abstract
Det här är en empirisk undersökning kopplat till barns självständiga utomhusvistelse som undersöker vilka möjligheter barn har att utforska, upptäcka och vistas i sin närmiljö på egen hand. Vi vill ta reda på vilken påverkan rådande barndomssyn har på barns möjligheter att vistas utomhus. Vi vill även synliggöra hur pedagoger och föräldrar resonerar kring utomhusvistelse.
Insamlingen utav empirin har skett genom intervjuer och enkätundersökningar för att både insamla kvalitativ och kvantitativ data. Analysen av empirin har influerats av Faircloughs kritiska diskursanalys där vi har försökt finna den rådande
diskursordningen.
Resultatet visar på att den fysiska miljön har en betydande påverkan på hur föräldrar begränsar barns utevistelse. Trafiken är den mest påtagliga faktorn, oavsett vilken typ av område boendet ligger i. Den sociala aspekten har även en stor påverkan på barns
utomhusvistelse där normen om det goda föräldraskapet tycks väga tungt.
Nyckelord: Det goda föräldraskapet, Faircloughs kritiska diskursanalys, Rädslans
4
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5 1.2 Syfte ... 6 1.3 Frågeställningar ... 7 2. En socialkonstruktionistisk ansats ... 8 2.1 Diskursanalys ... 9 2.2 Kritisk diskursanalys ... 102.3 Fairclough`s kritiska diskursanalys... 11
3. Historisk tillbakablick ... 13
4. Tidigare forskning ... 15
4.1 Varför vistas utomhus? ... 16
4.2 När barns självständiga utomhusvistelse begränsas ... 17
4.3 Det kompetenta barnet ... 18
5. Metod ... 20
5.1 Enkätundersökning: metodval, genomförande och urval ... 20
5.2 Intervjuer: metod, genomförande och urval... 21
5.3 Forskningsetiska principer ... 22
5.4 Diskursanalys och den tredimensionella modellen ... 23
5.4.1 Text... 24
5.4.2 Diskursiv praktik ... 24
5.4.3 Social praktik... 25
6. Resultat och analys ... 26
6.1 Enkätundersökningsresultat ... 26
6.1.1 Ålderns betydelse ... 26
5
6.1.3 Föräldrars tankar om förskolan ... 27
6.2 Intervjuresultat ... 28
6.2.1 Det goda föräldraskapet ... 28
6.2.2 Orosmoment ... 28
6.2.3 Relationen mellan hem och förskola ... 29
6.2.4 Relationen till begreppet det kompetenta barnet ... 30
6.3 Helhetsanalys ... 30
6.3.1 Diskursen om barns självständiga utomhusvistelse ... 31
6.3.2 Diskursen om det goda föräldraskapet ... 32
6.3.3 Diskursen om det kompetenta barnet ... 33
6.3.4 Diskursen om relationen mellan förskolan och hemmet ... 34
7. Slutsats och diskussion ... 35
7.1 Resultatdiskussion ... 35
7.1.1 Idéer och föreställningar om utevistelse ... 35
7.1.2 Relationen mellan förskola och hemmet ... 35
7.1.3 Den moderna barndomssynen och det kompetenta barnet ... 36
7.2 Metoddiskussion ... 36
7.3 Framtida forskning ... 37
6
1. Inledning
Vi har tidigare utarbetat en etnografisk studie som påvisade att barnens tillgång till det offentliga rummet skiljde sig åt beroende på vilket område i staden de bor. Vi jämförde två områden i Malmö från olika tidsepoker präglade av olika politiska ideologier. Resultatet visade att den fria rörligheten var begränsad men skiljde sig åt mellan de olika områdena beroende på en mängd olika faktorer. Föräldrarna har en avgörande roll i besluten om barnens fria rörlighet men dessa beslut tycks grunda sig på faktorer kopplade till rädsla och oro.
Studien resulterade i en begränsad förståelse som har inneburit att fler frågor har väckts angåendebarns tillgång till det offentliga rummet.
Barndomssynen har efter paradigmskiftet i slutet av 1980-talet förändrats. Idag framhävs barns förmågor och möjligheter istället för deras sårbarhet och
omvårdnadsbehov (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004). Vi undrar om denna barndomssyn påverkar föräldrars och pedagogers förhållningssätt gentemot barns självständiga utomhusvistelse. Vilken relation har föräldrarnas förhållningssätt till teoretiska föreställningar kopplade till barndom?
Genom att intervjua föräldrar och pedagoger vill vi undersöka om deras förhållningssätt till barns självständiga utomhusvistelse ser olika ut. Vi vill även försöka förstå hur idén om det kompetenta barnet kan härledas till dessa förhållningssätt och hur detta tar sig uttryck i praktiken.
Men vi undrar även hur pedagoger och föräldrar anser att närmiljön bör se ut för att ge barnen optimala möjligheter till självständig utomhusvistelse. Tillberg (2001) menar att bilarna är en så pass påtaglig fara att det blir ett naturligt led att föräldrarna vill ha ökad kontroll av sina barn men vilka eventuella hinder, kopplade till barns självständiga utomhusvistelse, ser föräldrar och pedagoger? Vilka hinder är de mest påtagliga vad gäller faror och orosmoment i barnens närmiljö? Karsten (2005) menar att det offentliga rummet över tid har gått från att tillhöra barnen till att fungera som en plats där barn endast får vara i de vuxnas sällskap.
7
1.2 Syfte
Syftet är att vi vill försöka urskilja de diskurser som är kopplade till föräldrars
eventuella restriktioner angående barns självständiga utomhusvistelse genom intervjuer, enkäter och tidigare forskning. Vi vill även undersöka tidigare politiska beslut, rörande barns självständiga utomhusvistelse och jämföra med dagens samhälle.
Utifrån detta syfte har vi formulerat tre frågeställningar.
1.3 Frågeställningar
Om och i så fall hur påverkas barns självständiga utomhusvistelse av föräldrar och pedagogers idéer och föreställningar om barndom?
Om och i så fall hur påverkas barns självständiga utomhusvistelse av relationen mellan föräldrar och pedagoger?
Hur syns teorierna om det kompetenta barnet i praktiken och påverkar det barns självständiga utomhusvistelse?
8
2. En socialkonstruktionistisk ansats
I denna studie har vi valt att utgå ifrån ett socialkonstruktivistiskt angreppssätt och vi kommer att använda oss utav en diskursanalytisk ansats. I detta kapitel kommer vi kortfattat förklara socialkonstruktionismen och diskursanalysens grunder. Vi kommer även att förtydliga de centrala begreppen som är nödvändiga att förklara för att skapa en förståelse. För att förstå och begripa dagens samhälles syn på barndom kommer vi att presentera en historisk och kulturell bakgrund för att förstå hur barndomen har präglats. Vi kommer avslutningsvis förklara den kritiska diskursanalysens teoretiska aspekter samt Faircloughs analysmetod för kritisk diskursanalys då detta är den analysmetod vi har influerats av.
Socialkonstruktionismen benämns även som socialkonstruktivism i andra sammanhang men då det lätt förväxlas med Piagets konstruktivistiska teorier kommer vi att följa Vivian Burrs (1995) råd att använda oss utav socialkonstruktionism som begrepp. För att sammanfatta och förstå den socialkonstruktionistiska teorin använder Burr (1995) fyra nyckelpremisser. Den första premissen säger att kunskap om vår omvärld inte kan ses som en direkt sanning. Vi ser på vår omvärld genom att kategorisera den utifrån egna uppfattningar och upplevelser.
Enligt den andra premissen är de sätt som vi vanligtvis förstår vår värld på, kategorierna och koncepten vi använder oss utav, historiskt och kulturellt specifika. Ett exempel på detta är att barndomen har förändrats de senaste 50 åren då radikala konsekvenser kan urskiljas för hur föräldrar uppmanas till att uppfostra sina barn (Burr, 1995). Detta exempel kommer vi att beskriva närmare senare i kapitlet. All förståelse står i relation till historien och kulturen, den är inte bara specifik till en viss kultur och period av historien. Förståelsen ses som en produkt av kulturen och historien. Förståelsen är beroende av sin tids sociala och ekonomiska förhållanden. Kunskapen som råder inom en specifik kultur är alltid en produkt av historien. Vi ska inte utgå ifrån att vårt sätt att se på kunskap ligger sanningen närmare till hands än andras.
Enligt Burr (1995) utgår den tredje premissen ifrån att kunskap upprätthålls av sociala processer och gemensamma sanningar. Kunskap formas alltså mellan människor. Därför är språket av intresse för socialkonstruktionisterna. Den fjärde och sista premissen utgår
9
ifrån att kunskapen styr vårt sociala handlingsmönster. Olika sätt att uppfatta världen på konkretiseras genom handlingsmönster.
Ett centralt begrepp inom socialkonstruktionismen är diskurs, vilket är svårt att
definiera då detta har fått olika betydelser i varierande sammanhang (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Bergnéhr (2009) hävdar exempelvis att en diskurs är talet om ett visst fenomen. ”När människor talar och genom talet förstår världen och sig själva, uppstår föreställningar, normer och ideal” (Bergnéhr, 2009, s.241).
Burr beskriver dessutom diskurs som ”ett system utav påståenden som konstruerar ett objekt” (Burr, 1995, s.32). En grundprincip i definitionen är att det handlar om att språket är strukturerat i olika mönster som får specifik verkan inom vissa sociala grupperingar (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
2.1 Diskursanalys
När diskursanalysen används som analysmetod går det inte att bortse från de teoretiska och metodologiska grunderna då det är en teoretisk och metodisk helhet. För att kunna använda teoretiska modeller och metodologiska riktlinjer i diskursanalysen måste vissa filosofiska premisser beaktas. Den grundläggande premissen är förståelsen av vilken roll språket har i utformningen av den sociala konstruktionen av samhället. Detta sammanfattar nyckelpremisserna inom socialkonstruktionismen som är nödvändiga för att göra en korrekt diskursanalys (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Inom diskursanalysen finns det tre utmärkande angreppssätt, Laclau och Mouffe´s diskursteori, diskurspsykologin samt Fairclough kritiska diskursanalys. Enligt Laclau och Mouffe´s diskursteori är diskursen helt och hållet konstituerande i den sociala världen. Ett centralt begrepp inom diskurser är den diskursiva kampen. Diskurserna strävar efter hegemoni, det vill säga att dominera diskursordningen. Inom
diskurspsykologin undersöks hur individen använder de rådande diskurserna till sin fördel. Analysmetoden fokuserar på individen och de vardagliga diskurserna (a.a.). Faircloughs kritiska diskursanalys är mer intresserad utav de “stora” diskurserna än diskurspsykologins individualitet. Angreppsättet har en likhet med Laclau och Mouffes`s diskursteori men istället för att det endast är diskursen som påverkar den sociala världen anser Fairclough att diskursen är en stark faktor men ej enhällig. Faircloughs teori betonar att diskursen bidrar till att skapa den sociala världen men till skillnad från Laclau och Mouffe håller Fairclough fast vid att diskursen bara är en bland
10
flera aspekter i varje social praktik (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Vi har inspirerats utav Faircloughs kritiska diskursanalys för att den tycks vara mest lämpad i förhållande till våra syften.
2.2 Kritisk diskursanalys
Kritisk diskursanalys är inte ett entydigt begrepp. Fairclough använder begreppet på det angreppssätt som han själv har utvecklat och som beteckning för en bredare teoretisk ram men även för sitt eget specifika angreppssätt. De kritiskt diskursanalytiska
angreppssätten kännetecknas av vissa gemensamma punkter som gör dem identifierbara (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Den kritiska diskursanalysen lägger stor vikt vid att skapandet utav texter samt konsumerandet av dessa är en diskursiv praktik som förändrar den sociala och kulturella reproduktionen. Med texter menas även bild- och talspråk.
Diskurs är både konstituerande och konstituerad. I den kritiska diskursanalysen uppfattas diskursen inte enbart som konstituerande. Diskursen påverkar men även påverkas utav andra diskurser.
Språkbruk ska analyseras empiriskt i det sociala sammanhanget. Den kritiska diskursanalysen gör en konkret lingvistisk textanalys av språkbruket i social interaktion. Det vill säga vad det är som faktiskt sägs och hur språket är uppbyggt.
Diskurs fungerar ideologiskt. För att förhålla sig kritiskt till de sociala relationer som kan innebära ojämna maktförhållanden vill den kritiska diskursanalysen bringa klarhet i upprätthållandet utav en social värld. Den kritiska
diskursanalysen vill alltså bidra till att luckra upp dessa ojämlikheter mot ett mer jämlikt i kommunikationsförlopp och samhället i stort.
Den kritiska forskningen har i uppgift att finna den diskursiva praktikens påverkan på ojämlikheter i maktförhållanden. För att upprätta denna uppgift
11
strävar den kritiska forskningen efter att bibehålla en kritisk språkmedvetenhet för att kunna bidra till en social förändring. (a.a).
Winther Jørgensen och Phillips (2000, s.66) summerar den kritiska diskursanalysen genom att skriva: “Den kritiska diskursanalysen ställer upp teorier och metoder för att teoretiskt problematisera och empiriskt undersöka relationerna mellan diskursiv praktik och social och kulturell utveckling i olika sociala sammanhang”.
2.3 Fairclough`s kritiska diskursanalys
Faircloughs modell behandlar diskurs som social praktik. Inom Faircloughs perspektiv går det inte att utesluta den sociala praktiken som diskurs. Den sociala praktiken reproducerar och förändrar samhället samtidigt som den själv påverkas av andra strukturer och praktiker (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Social struktur uppfattar Fairclough som sociala relationer i samhället som helhet och i bestämda institutioner och den sociala strukturen har både diskursiva och icke
diskursiva element. Den diskursiva praktiken och den sociala praktiken konstituerar, det vill säga formar och påverkar varandra. Vissa sociala fenomen går inte att ses som diskurser utan är icke-diskursiva element som de institutionaliserade direktiv som bestämmer det sociala handlandet. Det är de diskursiva praktikerna och de sociala praktikerna som tillsammans formar vår omvärld (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Faircloughs kritiska diskursanalys är en transdisciplinär metod som försöker binda ihop tre olika vetenskapliga traditioner som i sig själv inte ses som tillräckliga som
diskursanalys. Den lingvistiska textanalysen, Foucaults macrosociologiska analys av social praktik samt den microsociologiska traditionen. Dessa traditioner är nödvändiga då den lingvistiska textanalysen inte inkluderar sambandet mellan text och sociologi (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Förändringen är den faktorn som är mest betydelsefull inom Faircloughs kritiska
diskursanalys. Så som språket används idag hänvisas det alltid bakåt i tiden och visar på de diskursiva strukturerna. Alla texter är skapade utifrån element och diskurser från andra texter. För att kunna få syn på förändring används intertextualitet. Genom
intertextualiteten går det att undersöka om det har tillförts nya element till diskursen och om den således har förändrats eller om inga nya element har tillförts och diskursen
12
således reproduceras. Språkbruket som förs påverkar möjliggörandet utav förändring inom de enskilda diskurserna och således de sociala samt kulturella aspekterna av omvärlden. Denna förändring begränsas dock av samhällets olika maktstrukturer som i sin tur begränsar tillträdet till olika diskurser (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Vi kommer att se de transkriberade intervjuerna som text enligt Faircloughs modell och därigenom försöka finna och jämföra de centrala diskurserna.
13
3. Historisk tillbakablick
För att förstå och begripa den rådande diskursen bör vi försöka förstå hur samhället och synen på barndom har förändrats med tiden. I mitten på 1800-talet grundades nya skolreformer såsom obligatorisk skolgång. När barnen nu gick i skolan blev
föräldraskapet alltmer ekonomiskt betungande eftersom barnen inte längre sågs som arbetskraft. Barnen arbetade tidigare i större utsträckning och sågs som små vuxna och bidrog till familjens ekonomi. Föräldraskapet förändrades drastiskt (Bergnéhr, 2009). I de nordiska länderna efter andra världskriget förändras barns rättigheter i samhället då idéerna och värderingarna präglades av tankar om att alla medborgare, även barn, skulle ha rätt till drägliga hemförhållanden och högre standard på skola och barnomsorg (Satka & Björk Eydal, 2004).
Under 1960-talet led Sverige av stor bostadsbrist och för att medborgarna skulle få drägligare hemförhållanden påbörjades ett projekt kallat miljonprogrammet. Nya
bostadsområden byggdes över hela Sverige där tanken var att medborgarna skulle känna lokaltillhörighet till sitt område oavsett härkomst och klass. Bostadsområdena
trafikseparerades i stor uträckning och genomfartsleder undveks. Parallellt med gång- och cykelbanor besparades utrymme för grönytor. Barnens rätt till utemiljön var en viktig del av den tidens politik (Lundström, 2001).
Under samma tid ges ett stort finansiellt stöd till barn och barnfamiljer och en rejäl utbyggnad av förskolan sker på grund av en jämlikhetssträvan i samhället. Den största anledningen till förskolans expansion var att kvinnorna skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden. Denna expansion möjliggjorde att kvinnorna kunde arbeta samtidigt som de hade barn (Pramling, Samuelson & Sheridan, 2009 s.236).
Under 1990-talet genomled Sverige en allvarlig finanskris. Denna finanskris tvingade staten att vidta åtgärder i form av åtstramningar i de statliga finansmedlen med stor påverkan på skolan och barnomsorgen (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004). Finanskrisen gav upphov till en mer nyliberal politik som förändrade svensk
penningpolitik (Satka & Björk Eydal, 2004). Skolväsendet fick mindre personal och blev mer marknadsorienterat samt tvingades rationaliseras och kvalitetsgranskas
14
(Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004). Förskolan blev en allt mer
professionaliserad institution och får en egen läroplan 1998 (Markström, 2009). Under denna tid blev vårt samhälle allt mer globaliserat vilket även skulle påverka
socialpolitiken kring barns vardagliga liv (Satka & Björk Eydal, 2004).
Ett tydligt tecken på globaliseringsprocessen var ratificerandet av Förenta nationernas barnkonvention i början utav 1990-talet. Barnkonventionen består av 54 artiklar som ska upprätthålla barns mänskliga rättigheter i samhället. Detta bidrog till utformandet utav en ny barndomspolitik och skapade diskussioner om barns villkor på alla nivåer i samhället. Dessa diskussioner ledde till ett problematiserande av den rådande
barndomssynen, vilket i sin tur ledde till ett paradigmskifte där barnen nu sågs som kompetenta. Det kompetenta barnet sågs som en aktiv och fullvärdig
samhällsmedborgare vars tankar och åsikter skulle respekteras (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004).
15
4. Tidigare forskning
För att kunna besvara våra frågeställningar har vi sökt igenom forskningsfältet med hjälp av vissa sökord för att få en översikt av relevant forskning. Några av de sökord vi har använt oss av är, barn i trafiken, barns självständiga utomhusvistelse, barns
rörelsemönster, föräldrars oro och det kompetenta barnet, och kommer i detta kapitel
att belysas.
Inom barndomsgeografin syns begreppet Homerange frekvent. I Griffin och Woolleys (2015) artikel Decreasing homerange beskrivs begreppet Homerange som det
geografiska område barnen får röra sig inom. Artikeln bygger på en fallstudie där de jämfört tre generationers upplevelser av sitt geografiska närområde i barndomen för att se efter förändring i deras rörelsemönster. Homerange förtäljer inte om
utomhusvistelsen sker i föräldrars sällskap, med föräldrars tillåtelse, med vänner eller är det faktiska område de rör sig utan tillåtelse. Begreppet kan kopplas till våra
forskningsfrågor angående barns självständiga utomhusvistelse och syftar på det område barnen har möjlighet att röra sig inom.
Socialkonstruktionismens ökade inflytande inom barndomsforskningen har skapat ett ökat intresse för barndomsgeografiska studier men det finns en avsaknad av historiska studier om barns vardagliga liv (Karsten, 2005). Karsten (a.a.) menar också att det finns en rad olika faktorer som påverkar barns utomhusvistelse såsom trafik, ålder, föräldrars oro samt idealet om det goda föräldraskapet. Men det som Karsten (a.a.) anser ha högst påverkan är den förändrade synen på barndom samt föräldrars oro snarare än det urbana landskapets utformning. Den sociala kultur som omgärdar rädsla kan skapa fokus på riskbedömning. Detta kan få konsekvenser för synen på barn som kompetenta eftersom barnens självständighet kan begränsas av en överkalkylering av risker. Griffin och Woolleys (2015) studie visar på att barns självständiga utomhusvistelse begränsas mer från generation till generation. Resultatet i sig resulterar i att föräldrarna
uppmärksammas på deras val och handlande, detta får dem att reflektera över sitt handlingsmönster och dess konsekvenser.
16
4.1 Varför vistas utomhus?
Lia Karsten (2005) hävdar i sin artikel It all used to be better att det finns en generell oro bland stadens invånare samt inom forskarvärlden att i den urbana miljön uppstår det många problem rörande barns välmående såsom föroreningar, fysiska faror, en
avsaknad av lek -och grönytor och otrygga sociala miljöer. Det målas generellt upp en dålig bild av den urbana miljön för barn. De negativa aspekterna av staden är vanligtvis kopplade till kommentarer som “Det var bättre förr”.
Karsten (2005) menar att det offentliga rummet över tid har gått från att tillhöra barnen till att fungera som en plats där barn endast får vara i de vuxnas sällskap. Det urbana barnet spenderar betydligt mindre tid utomhus än förr. Tidigare spenderade stadens barn större utsträckning av sin tid utomhus. Idag begränsas de däremot utav tidsbestämda aktiviteter i specifika grupper. Karsten (a.a) menar att detta är en generalisering och att det finns skillnader från område till område och stad till stad.
Enligt Karsten (2005) rör sig barnen inom socioekonomiskt svaga områden i större utsträckning fortfarande utomhus. Barnen som vistas mest utomhus hävdas ha föräldrar som är mer präglade av en traditionell och historiskt förankrad barndomssyn som förknippas med att barnen befann sig utomhus större delen av dagen. Karsten (a.a) benämner denna grupp utav barn som outdoor children. Men i dessa områden är det även många barn som spenderar större delen av sin fritid inomhus. Dessa barn benämner Karsten (a.a) som indoor children.
Karsten (2005) hävdar att detta till stor del handlar om en mer modern syn på barndom där föräldraskapet präglas av andra ideal än förr. Det vill säga att föräldrar nuförtiden lägger större vikt vid riskbedömningar än tidigare samt att de har större uppsikt över barnen vilket leder till inskränkningar i barnens självständiga utomhusvistelse. Björklid (2012) hävdar att barndomens natur har förändrats i modern tid, tidigare hade barnen större självständighet gentemot dagens kontrollerande och reglerande föräldrar.
Utifrån denna barndomssyn placeras indoor children men även en annan grupp av barn. Barn som kommer ifrån mer priviligierade socioekonomiska förhållanden, som Karsten (2005) benämner The backseat generation. Dessa barn lever i en inomhus- och
utomhusmiljö som är anpassad för barn. Men på grund av den generella oron så får inte barnen tillgång till utemiljön och missar då möten och sociala relationer med andra barn
17
där. Deras rörelsemönster i staden och utomhusvistelse präglas oftast av att de åker bil från en plats till en annan med en vuxen för en specifik aktivitet.
Även Tillberg (2001) menar att det är en norm att barn bör delta i organiserade fritidsaktiviteter. Denna norm kan ses om ett exempel på att vår moderna tids
individualisering även präglar synen på barndom. Tillberg menar att när föräldrarna ger barnen möjlighet till egna val skapas en känsla hos föräldrarna att de har gett sina barn möjlighet att utveckla sin självständighet trots att det sker på föräldrarnas villkor. Den moderna synen på barndom kan således få tydliga konsekvenser på barnens självständiga utomhusvistelse (Karsten, 2005). Men det finns andra faktorer som har stor påverkan. Trafiken är en av faktorerna som begränsar barns rörlighet mest och som det har forskats mycket kring. Björklid (2012) menar att den ökade bilismen hämmar barnens lekmöjligheter i staden då utrymmet försvinner. Björklid (2001) understryker att föräldrarna inte kan förbise trafikriskerna i barnens närmiljö utan måste förhålla sig till dem som en del i vardagen. Tillberg (2001) menar att bilarna är en så pass påtaglig fara att det blir ett naturligt led att föräldrarna vill ha ökad kontroll på sina barn. Björklid (2001) menar att om barn ska kunna röra sig i den trafikerade miljön krävs det att den är utformad för fotgängare med hjälp av lämpliga trafiksäkerhetsåtgärder. En sådan utformning styrs ofta utifrån ekonomiska och politiska krafter som inte alltid tar hänsyn till barns behov då dessa behov är svåra att mäta ekonomiskt. Barnen som brukare av det trafikerade samhället osynliggörs.
4.2 När barns självständiga utomhusvistelse begränsas
Björklid (2012) menar att när barnens självständiga utomhusvistelse begränsas kan detta även få konsekvenser för deras sociala nätverk då deras umgängeskrets blir centrerad till vissa sociala sammanhang. Att upptäcka samhället i sin helhet och att få lov att välja vänner på egen hand förbises.
Kong (2000) hävdar att begränsningar i barns självständiga utomhusvistelse kan ha konsekvenser för utveckling av ett emotionellt band mellan barnen och sin omgivning. Risotto och Giuliani (2006) påpekar ytterligare en problematik och det är att barnens spatiala förmåga inte kommer utvecklas optimalt, det vill säga att lokalisera sig och ta
18
sig fram i staden blir svårare. Förutom att lära sig hitta i staden lär sig inte barnen att anpassa sig till de faror och svårigheter som finns.
För att barnen på sikt ska kunna utveckla sina färdigheter och förmågor samt bli integrerade medborgare i vuxensamhället kan det vara av vikt att den fysiska miljön är välanpassad med hänsyn till barnens möjligheter att få röra sig i den (Björklid, 2012).
4.3 Det kompetenta barnet
Under 1990-talet växer en ny modern barndomssyn fram i form av teorin om det kompetenta barnet (Lee, 2001). Efter detta paradigmskifte förändrades barndomssynen generellt och blev allt mer individualiserad. Med individualiseringen menas att barnen anses själva vara förmögna att finna ny kunskap, socialisera sig och skapa sin egen identitet. Ansvaret ligger på deras egna axlar. Barnen sågs på ett nytt sätt som kan beskrivas med begreppet beings. Barnen ses inte längre för vad de skulle bli utan är kompetenta nog att ses som fullvärdiga samhällsmedborgare. Barriären mellan vuxna och barn suddas ut och barnen får större rätt till förhandling, både inom hemmet och i samhället (Kampmann, 2004).
Innan den moderna barndomssynen och paradigmskiftet sågs barn som starkt skilda från de vuxna. De vuxna var experterna som skulle guida de omogna, sårbara, ofullständiga barnen till att bli vuxna (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004). Detta synsätt placerar barnen som becoming (Kampmann, 2004).
Det kompetenta barnet är ett flertydigt begrepp som har två distinkta dimensioner. Den första dimensionen är direkt kopplad till barnkonventionen och bygger på diskursen om mänskliga rättigheter och beskriver barnet som en universell varelse som har rätten att bli hörd och respekterad oavsett ålder, kön, härkomst och mognad (Lee, 2001). Den andra dimensionen av det kompetenta barnet kan kopplas till de nordiska
välfärdsstaternas ideologi. Här läggs fokus på barnen som självständiga, ansvarstagande och kan stå upp för sig själva och sitt handlande. Barnen ses som medvetna och bör ges möjlighet till delaktighet i förhandlingsprocesser både inom familjen, skolan och samhälleliga frågor. Det är viktigt att särskilja dessa två dimensioner för att kunna granska teorin om det kompetenta barnet då det i olika sammanhang betyder olika saker
19 (a.a.).
Förutom dessa två dimensioner är det viktigt att förstå att det inte finns några
vetenskapliga belägg angående att barn skulle plötsligt ha blivit mer kompetenta jämfört med tidigare. Poängen är att idén om det kompetenta barnet är just en idé som sätter nya krav och förväntningar på barnet (Kampmann, 2004).
När vi talar med informanter om begreppet det kompetenta barnet anser vi att det är upp till var och en av deltagarna att definiera detta. Men vi kommer att använda oss utav både den första och andra dimensionen av Lee`s (2001) definition av det kompetenta barnet för att tolka och jämföra empirin.
20
5. Metod
I detta kapitel kommer vi att redogöra för vårt val av metod, hur genomförandet har skett samt urval och hur vi har tänkt kring de forskningsetiska principerna. Vi började vår empiriska insamling genom att utföra en enkätundersökning där svarsresultatet fick stå till grund för en intervjumall. Det empiriska materialet kommer att analyseras, med inspiration av, Faircloughs tredimensionella modell som avslutningsvis kommer att förklaras. Den kritiska diskursanalysens syfte är att forskningen ska påverka strukturella skillnader i förmån för samhällets undertryckta genom att uppmärksamma den rådande maktbalansen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Detta syfte styrker vårt metodval.
5.1 Enkätundersökning: metodval, genomförande och
urval
För att skapa oss en uppfattning av föräldrars tankar rörande barns självständiga
utomhusvistelse och få en så omfattande svarsfrekvens som möjligt använde vi oss utav en enkätundersökning. Denna metod möjliggör insamlandet av respondenternas
tankegångar och uppfattningar avgränsat till ens frågeställningar (Arnqvist, 2014). Vår tanke var att arbeta utifrån en induktiv process där vår utgångspunkt skulle vara att arbeta vidare utefter svarsresultaten från enkätundersökningen (a.a.).
Vi gjorde ett strategiskt urval vilket innebär att vi har riktat oss till respondenter med specifika egenskaper (Alvehus, 2013). I detta fall riktade vi oss till föräldrar med barn i åldrarna tre till fem år eftersom vi vill koppla vår studie till de äldre barnen på
förskolan. I vår tidigare studie uppmärksammade vi att vissa barn inom åldern 3-5 år fick röra sig utomhus självständigt vilket gör denna målgrupp adekvat (Fridell & Gansmark, 2015).
Enkäten bestod mestadels utav öppna frågor men även slutna frågor. De öppna frågorna ger respondenterna möjlighet att svara hur de vill och vi kan komma åt kvalitativa svarsresultat. Om vi enbart hade valt att utgå ifrån öppna frågor så skulle vi riskera att inte få in tillräckligt många svar eftersom de slutna frågorna är lättare att jämföra med varandra för att dra generella slutsatser. Dock kan slutna frågor försätta respondenten i ett specifikt tankemönster som kan ge upphov till missförstånd. När vi utformade
21
enkäten försökte vi hålla oss till att enkäten inte skulle bli för lång och att frågorna inte var för många till antalet. Frågorna bör vara så precisa som möjligt och respondenterna ska få ett gott utrymme att skriva sina svar (Larsen, 2009). I början av enkäten
formulerade vi bakgrunden till vår studie och försökte ge respondenterna en förförståelse för ämnet och en uppmuntran att deltaga.
För att försöka säkerställa att enkäten var förståelig, tydlig och inte var alltför
omfattande valde vi att göra en pilotundersökning där vi valde ut tre försökspersoner som gav oss råd och tips. Efter några justeringar valde vi att ge ut enkäten i fysiskt format på två förskolor i Malmö.
På grund av att svarsfrekvensen inte blev tillräckligt omfattande valde vi även att skicka enkäten via e-post. Genom detta tillvägagångssätt lyckades vi sammanlagt få in tjugo stycken enkäter.
Svarsresultaten av enkätstudien gav oss en mängd kvantitativ data som vi har bearbetat i tabellformat och därefter jämfört och bearbetat likheter i svaren. Det framkom även en del kvalitativ data. Dessa svar har fått utgöra en grund till den mall vi har använt oss utav när vi intervjuade informanterna.
5.2 Intervjuer: metod, genomförande och urval
För att hitta intervjudeltagare använde vi oss utav enkätundersökningen som ett led i att väcka fler tankar och funderingar samt väcka en lust att deltaga hos informanterna. De fick möjlighet att fylla i kontaktuppgifter om de var intresserade av att bli intervjuade och diskutera ämnet mer djupgående. Fyra stycken föräldrar anmälde sig och deltog. Urvalet av informanter inkluderade även pedagoger för att även ta del av deras tankar. Ett mer heterogent urval av informanter menar Alvehus (2013) ger oss ett bredare perspektiv inom ämnet och en mer nyanserad bild. Pedagogerna vi intervjuade kände vi sedan tidigare och var sex till antalet. Detta var ett medvetet val eftersom samtalen då kunde ske under mer avslappnade former. Fyra utav pedagogerna är också föräldrar och kommer att inräknas när vi pratar om ”föräldrar”. Urvalet av informanter bestod utav en blandad åldersgrupp som skulle kunna återge en bredare historisk återblick som är relevant med hänsyn till vårt forskningsfält.
Metoden vi har använt oss utav är en så kallad semistrukturerad intervju vilket innebär att vår mall har fungerat som en riktlinje för samtalets innehåll. Vi har inte låst samtalet
22
kring dessa frågor då vi har haft för avsikt att hålla samtalet öppet och på så sätt ge informanterna möjlighet att påverka intervjuns riktning och innehåll. Vi ställde kontinuerligt följdfrågor och försökte att sätta en personlig prägel på samtalen för att skapa en öppenhet och få förtroende. För att vara närvarande och aktiva valde vi att använda oss utav en diktafon för att spela in samtalet. Nackdelen med detta är att intervjupersonerna kan bli begränsad i sin öppenhet då detta kan upplevas påfrestande (Alvehus, 2013). Intervjuerna genomfördes hemma hos föräldrarna och på
pedagogernas arbetsplats.
Den insamlade empirin har transkriberats. Vi har dock valt att bortse ifrån yttranden såsom pauser, stamningar och upprepningar som har uppstått på grund av svårigheter för informanterna att få fram sitt budskap. Det innehåll vi valt att bortse från har inte varit relevant i förhållande till våra forskningsfrågor. Det känns även etiskt
problematiskt att framhäva den problematik i talet som uppstod istället för att tydliggöra informanternas budskap.
5.3 Forskningsetiska principer
I denna del kommer vi att gå igenom de fyra etiska grundprinciperna en efter en och förklara hur vi tänkt kring dem.
5.3.1 Informationskravet
”Forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte” (Vetenskapsrådet, 2012, s.7)
Som tidigare nämnt innehöll vår enkätundersökning även ett följebrev. I följebrevet informerade vi respondenterna om vårt syfte och ändamål med undersökningen samt vilka villkor som gällde för deras deltagande. Dessa villkor gick framförallt ut på att respondenterna är anonyma inför allmänheten.
Anonymiteten var även en del utav en muntlig överenskommelse som vi hade med informanterna när vi intervjuade dessa. Vi förklarade även syftet med studien och att vi gjorde en ljudupptagning under samtalets gång
5.3.2 Samtyckeskravet
”Deltagare i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan” (Vetenskapsrådet, 2012, s.9). I enkätundersökningen skrev vi i följebrevet att
23
deltagandet var frivilligt och före intervjuerna var vi noga med att poängtera att deltagandet var frivilligt och fick lov att avbrytas när som helst. Vi bad även om ett godkännande för att samtalet skulle få spelas in. Då samtliga informanter var över 15 år har vi inte använt någon samtyckesblankett (a.a.).
5.3.3 Konfidentialitetskravet
”Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ge största möjliga
konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av det” (Vetenskapsrådet, 2012, s.12).
Vid sammanställningen av data både från enkäterna samt intervjuerna har vi själva valt att använda fiktiva namn på informanter och respondenter som vi endast själva känner till. På så vis riskerar deras personuppgifter inte att identifieras av utomstående (a.a.).
5.3.4 Nyttjandekravet
”Uppgifter insamlade om enskilda personer får endast användas för forskningsändamål.”(Vetenskapsrådet, 2012, s.14).
I följebrevet informerades respondenterna att forskningsresultatet endast kommer användas för forskningsändamål. Detta tydliggjordes även för informanterna vid samtalen innan intervjuerna. Avslutningsvis har vi enligt rekommendation av
Vetenskapsrådet (2012) erbjudit samtliga informanter och respondenter att få ta del av det färdiga examensarbetet.
5.4 Diskursanalys och den tredimensionella modellen
Som vi nämnt tidigare är diskursanalysen en helhet där det ej går att endast använda den teoretiska delen eller vice versa. Diskursanalysens syfte är att finna rådande diskurser i samhället som präglar dess utformning. I detta fall kopplat till vårt forskningsområde, barns självständiga utomhusvistelse (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Den kritiska diskursanalysen bygger på lingvistisk textanalys. Vår empiri är inhämtad från intervjuer samt enkätundersökningar och kommer i detta fall ses som texter. Texterna kommer att analyseras utifrån en kritisk diskursanalytisk ansats och specifikt med inspiration av Faircloughs tredimensionella modell. Den tredimensionella modellen bygger på att diskursen måste analyseras utifrån tre olika punkter eller dimensioner.
24
Texten, den diskursiva praktiken samt den sociala praktiken. Varje dimension analyseras var för sig men för att förstå helheten krävs det att se dessa som direkt kopplade till varandra. Denna metod tycks vara lämpad för att kunna besvara vår frågeställning eftersom den verkar ge ett helhetsperspektiv (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Figur 1: modell av den tredimensionella metoden
5.4.1 Text
Med text menar Fairclough både tal, skrift och bild. I textanalysen fokuserar man på lingvistiken, det vill säga de ord som framhävs, och den grammatiska utformningen, språkets uppbyggnad. Ännu en viktig aspekt inom textanalysen är intertextualiteten. Med detta menas, vilka begrepp och ord som främst är återkommande i texten.
Intertextualitet visar hur text har påverkats historiskt samt hur reproduktionen utav ord
stärker den historiska reproduceringen eller förändrar den. Den kritiska diskursanalysen säger oss att utan texten finns inga diskurser. Vi kan således inte utföra vår egen
tolkning av diskurserna om vi inte börjar med att finna dessa i texten (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
5.4.2 Diskursiv praktik
Såsom figur 1 visar är textproduktion och textkonsumtion centrala delar inom den diskursiva praktiken. Det vill säga hur texten är skapad och hur eller av vem den
25
används. Den diskursiva praktiken är den dimension som förbinder texten med den sociala praktiken (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
5.4.3 Social praktik
I den sociala praktikens dimension studeras hur den diskursiva praktiken reproducerar eller förändrar diskursordningen och hur detta påverkar den sociala praktiken. Det är således här någon form av slutsats av textanalysen kan förankras (Winther Jørgensen & Phillips, 2000) och det är här vi kan urskilja ifall det går det att finna någon hegemoni det vill säga ifall diskursordningen är oförändrad och reproduktiv.
26
6. Resultat och analys
I detta kapitel kommer vi att bearbeta vårt empiriska material med hjälp och influenser av Faircloughs tredimensionella metod. Det vill säga se hur diskurserna uttrycks i text genom informanternas tal. Begreppen kommer därav vara betydelsefulla för att finna samband mellan diskurs och tal det vill säga de ord som används oftast ger uttryck för de rådande diskurserna. Den teoretiska ramen vi tidigare har beskrivit kommer att ligga till grund för vår förståelse utav resultatet. Enkätundersökningarna samt intervjuerna kommer att analyseras var för sig för att slutligen analyseras i sin helhet.
6.1 Enkätundersökningsresultat
Svarsresultatet från enkätundersökningen är baserat på 8 frågor kring barns möjligheter att vistas utomhus samt deras relation med förskolan. Svaren fick vi ifrån 20 föräldrar, med barn emellan 3-5 år, boende i Malmö med omnejd varav 8 femåringar, 9
fyraåringar och 3 treåringar var representerade.
6.1.1 Ålderns betydelse
Bland femåringarna får alla gå ut ensamma i viss mån förutom ett utav barnen.
Föräldrarna poängterar vikten av att ha någon form av uppsikt, antingen med hjälp utav äldre syskon, kompisar eller andra vuxna. Majoriteten av föräldrarna (5 av 8) låter inte femåringarna gå längre än innergården eller trädgården men ett fåtal föräldrar låter sina barn (2 av 8) få gå till närliggande grönområden. Vad gäller de yngre barnen får ingen utav treåringarna gå ut ensamma men ett fåtal (3 av 9) av fyraåringarna får leka själva i trädgården. Med detta sagt får tio av 20 barn, i åldrarna 3-5 år vistas ensamma utomhus. Det är tydligt att just vid 5 år så får dessa barn mer självständigt utrymme utomhus än de yngre barnen och detta är ett tecken på att ålder är en del av diskursen kring barnens fria rörlighet.
6.1.2 Platsens betydelse
Utformningen av platsen där barnen får vistas har också betydelse då en stor del av föräldrarna (16 av 20) påpekar att platsen bör vara inhägnad samt skyddad från trafik.
27
Vi frågade föräldrarna ifall deras område är anpassat för deras barn. En knapp majoritet (12 av 20) av informanterna anser att deras bostadsområde är anpassat för barn. Orden som befäster detta är uttryck såsom ”närheten till parker, lekplatser och skydd från trafik”. Resterande 8 av 20 informanter anser inte att de bor i ett barnanpassat område på grund av att trafiken är för påtaglig och utgör ett hinder för barnens fria rörlighet. När vi frågar var informanternas barn befinner sig under en vanlig vecka så är det tydligt att den största delen av tiden spenderas i hemmet eller på förskolan. En del av föräldrarna (9 av 20) nämner även att barnen befinner sig på olika fritidsaktiviteter, rör sig i närområdets parker och lekplatser samt besöker släkt och vänner. Vi frågar ifall föräldrarna känner någon oro vid dessa situationer vilket gav oss ett nekande svar av en knapp majoritet (13 av 20). Bland föräldrarna som känner oro är den mest frekventa orsaken trafiken (10 av 13). En förälder skriver följande: ”Så fort mitt barn ska göra något utanför hemmet känner jag en hemsk känsla i kroppen. Man vet ju hur bilarna kör nuförtiden”. Två av föräldrarna känner även oro för att barnen möter andra ”jobbiga” barn eller ungdomar. Men även barnens impulser och oberäknelighet ses som
orosmoment.
6.1.3 Föräldrars tankar om förskolan
Vi frågar sedan om föräldrarna känner sig trygga med att ha sina barn på förskolan. 19 av 20 föräldrar svarar kort och koncist ja. Dock har en av dessa föräldrar i ett tidigare svar sagt: ”Jag känner en oro över att pedagogerna ej har uppsikt”.
Den återstående föräldern känner sig inte trygg med att ha sitt barn på förskolan och skriver ”mitt barn har ej mått bra och uppvisat missnöje som skapade en otrygg relation med förskolan”. Föräldrarna nämner det sociala samspelet som en viktig del i vad förskolan kan erbjuda och säger att det är något som saknas i hemmet. Begränsandet av barns självständiga utomhusvistelse verkar ha inneburit att barnen saknar det sociala samspelet utanför förskolan som synliggörs genom föräldrarnas svar.
I övrigt skriver en utav föräldrarna att: ”ifall polis eller media tillkännager att någon obehaglig händelse har inträffat i närområdet blir oron mer påtaglig under en period men jag låter barnen fortsätta med de dagliga rutinerna och ’tar bort’ sakerna ifrån dem”.
28
6.2 Intervjuresultat
Våra intervjuer har genomförts med sex pedagoger inom förskolan, varav fyra utav dessa är själva föräldrar samt med fyra andra föräldrar. Alltså totalt åtta föräldrar. Samtliga boende inom Malmö med omnejd.
6.2.1 Det goda föräldraskapet
Vi inledde intervjuerna med frågan om vad ett gott föräldraskap innebär.
Det som verkar vara de mest påtagliga egenskaperna hos den goda föräldern, utifrån frekvensen av ord som används i intervjuerna är att man ska vara lyhörd inför sina barn och uppmuntra dem, och på så vis skapa en kärleksfull, respektfull och öppen
kommunikation för att de ska utvecklas inför vuxenlivet. Att ge barnen självständighet talar inte föräldrarna om inom det goda föräldraskapet.
Därefter undrade vi hur informanterna upplever vikten av att visa det goda
föräldraskapet utåt. Dagens materialism verkar vara en tydlig markör för att visa att man är en god förälder. En av föräldrarna styrker detta genom att säga: ”Ja mina väninnor ska typ alltid ha det senaste och jag vill inte vara tvungen att neka mitt barn saker och ting”.
Överlag verkar det viktigt att det goda föräldraskapet ska visas utåt antingen då genom social handling eller materiella ting. Men även i ett socialt sammanhang upplever 2 av 8 föräldrar att andra uttrycker sina känslor för barnen och kunskaper om hur den goda föräldern ska vara på ett ”onaturligt” sätt. En förälder säger även att det ligger status i det goda föräldraskapet: ”Man måste visa att man följer den normen och inte är avvikande”.
6.2.2 Orosmoment
Vi frågade även vilken ålder som föräldrarna ansåg som lämplig för att ge barn
möjlighet att röra sig självständigt utomhus och i vilken miljö. En lämplig ålder för att låta sitt barn gå ut ensam skiljer sig markant från förälder till förälder, 2 av 8 föräldrar släpper ut sina barn när de är 4 år gamla, 4 av 8 föräldrar säger att innan 6 år är det för tidigt. De är eniga om att det är en svår fråga då det handlar om tillit och mognad, både från förälderns och barnets sida. Åldern spelar inte så stor roll. De flesta hade önskat att barnen slapp röra sig i trafiken.
29
När vi talar om det största orosmoment kopplat till barnens självständiga
utomhusvistelse tycker samtliga 8 föräldrar att biltrafiken är den mest påtagliga faran. Men även barns oberäknelighet och impulsivitet tas upp av 5 av 8 föräldrar. En förälder uttrycker även en oro för att Sverige är mer polariserat nu än tidigare där konflikter och missförstånd lätt kan uppstå och säger:
”Kanske folk som har kommit till Sverige och inte anpassat sig till vår verksamhet och som inte har accepterat normer och värden som gäller här”.
6.2.3 Relationen mellan hem och förskola
När informanterna talar om relationen mellan hemmet och förskolan kan vi se en skillnad mellan föräldrarnas och pedagogernas svar. Överlag kan vi märka en viss oro från föräldrarnas sida angående hur samarbetet fungerar. Men även en oro om ens framförda åsikter har har någon effekt på verksamheten. En av föräldrarna säger följande: ”Man är en kund på säljarens marknad, man har inte så mycket att säga till om”. Uttryck ges även för att kritik gentemot verksamheten kan försätta barnen i ett ogynnsamt läge.
Ett annat tecken på att relationen inte är optimal ges till uttryck genom en förälders åsikt, ”Ingen ska komma till mig och säga vad som är bäst för mitt barn” och genom en pedagogs åsikt ”Det känns som om att hela världen också är full utav självutnämnda barnexperter. Det händer ju faktiskt rätt ofta att vissa föräldrar talar om för en hur vi ska göra med deras barn, vilket kanske är bra. Men jag är nog lite mer kanske van i gamet än vissa av dem.
Även pedagogerna har delade åsikter om hur relationen mellan hemmet och förskola ska fungera. 3 av 6 pedagoger eftersträvar en personlig relation. För att uppnå ett optimalt arbete, säger dessa föräldrar att trygghet, respekt och avslappnade samtal som förs på samma språkliga nivå är grundläggande för barnens bästa. 2 av 6 pedagoger uttrycker även en problematik i relationen med föräldrarna, då de kan se förskolan som en förlängd myndighet som kan påverka relationen negativt. En pedagog belyser även problematiken genom att säga: ”Föräldrarna kan ju skämmas över vissa saker och sanningen kan då förvrängas men man ska försöka prata om allt sinsemellan”. 3 av 6 pedagoger ser professionaliteten som en grundpelare. ”Pedagoger bör inte klaga på verksamheten eftersom det är viktigt att upprätthålla förtroende inför föräldrarna” säger
30
en utav de tillfrågade pedagogerna. Samtliga pedagoger är eniga om att det är viktigt att bibehålla en god relation med föräldrarna.
6.2.4 Relationen till begreppet det kompetenta barnet
Vi avslutade intervjuerna genom att fråga om informanternas förståelse eller relation till begreppet det kompetenta barnet. Samtliga pedagoger nämner att begreppet har
genomsyrat deras utbildning eller har blivit behandlat under deras yrkeskarriär. 5 av 6 pedagoger betonar även vikten av att det kompetenta barnet ska få tillåtas prova sig fram. Dessa pedagoger säger att teorin om det kompetenta barnet i praktiken berörs i situationer så som påklädnad, matsituationer och toalettbesök. De tror även att det är som så på grund av att det är lätt att praktisera teorin i dessa situationer. I påklädnad- och toalettsituationerna kan det vara till fördel för pedagogerna, då det underlättar arbetsbördan. Föräldrarna vi intervjuade säger sig inte ha någon relation till begreppet.
6.3 Helhetsanalys
I denna del kommer vi att se på skillnader och likheter mellan enkätundersökningen och intervjuerna, för att på så vis får en mer nyanserad bild av diskurserna, kopplad till barns självständiga utomhusvistelse. När vi skriver informanter, i resultat- och analysdelen, syftar vi på samtliga deltagare i enkät- och intervjuunderlaget, om inte annat anges.
Det största orosmomentet i barns närområde och vardagsliv som utmärker sig är tydliga. Trafiken är det vanligaste orosmomentet som till stor del är kopplat till barns
oberäknelighet. En knapp majoritet utav föräldrarna (13 av 20) i enkätundersökningen påstår sig inte se några orosmoment i deras barns vardagliga liv. Men 3 utav dessa föräldrar låter ändå inte deras barn gå ut ensamma.
Den optimala utomhusmiljön enligt informanterna påverkas av olika faror, med störst fokus på trafik. För att undvika trafiken och barns oberäknelighet nämner de flesta informanterna (20 av 28) den inhägnade gårdsmiljön eller den skyddade trädgården som en tillräckligt säker och trygg plats. Men även grönytor och lekplatser framhävs av informanterna (9 av 28).
Resultaten kring en lämplig ålder som barn självständigt får lov att röra sig i sitt
31
av föräldrarna som ger sina barn möjlighet att utforska sitt närområde helt självständigt men någonstans när barnen är mellan fyra och åtta år gamla får de något mer utrymme. Utrymmet som ges, är starkt kopplat till de orosmoment som tidigare nämnts men även hur pass moget föräldrarna anser att barnet är.
6.3.1 Diskursen om barns självständiga utomhusvistelse
Denna diskurs kan vi tydligt koppla till några ord eller faktorer som återupprepas gång på gång både i intervjuerna och i enkätundersökningen. Trafik, oberäknelighet, och
mognad.
Trafiken var den faktorn som absolut flest informanter ansåg vara den största
problematiken kopplad till barnens självständiga utomhusvistelse. Trafiken kan alltså idag som tidigare ses som ett stort hinder i barnens vardagsliv men under 1960-talet så var barnens rätt till en säker och fri utomhusmiljö en viktig del av samhällsbyggandet (Lundström, 2001). Bostadsområdena utformades med målet att vara så bra att ingen ville flytta därifrån, således hamnade fokus på det sociala välmåendet (Nyström, 2001). I kontrast till dessa ideal förändrades Sveriges politik radikalt efter finanskrisen på 1990-talet och den offentliga sektorn blev mer marknadsorienterad vilket föranledde kraven på att bedriva en mer effektiv ekonomisk politik. (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004) På 1960-talet var det tydligt att barnen fanns i åtanke när de nya bostadsområdena utvecklades men idag har markanvändandet fått nya prioriteringar (Nyström, 2001).
Dessa förändringar skapade konsekvenser för barns vardagsliv, då den nya ekonomiska politikens vinstintresse, prioriterades högre i samhällsplaneringen. Detta gjordes utan att ta hänsyn tills barns behov på samma sätt, då deras behov inte ansågs tillräckligt kvantifierbara (Björklid, 2001).
De politiska motiven, kopplat till barns självständiga utomhusvistelse har på ett sätt förändrats, från 60-talets synsätt då med hänseende till att undvikandet av trafikfarorna har fått stå tillbaka för ekonomiska vinstintressen.
Men idealet om att barn ska ha rätt till staden lever kvar. Detta kan vi se genom Plan – och bygglagen (SFS 2010:900, 2 kap. 3 §). ”Staden ska utifrån en social synpunkt främja en god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper”. Oavsett denna lagtext anser föräldrarna att trafiken är det största hindret till barnens
32
självständiga utomhusvistelse. Halldén (2007) påpekar att retoriken alltid säger att barn är viktiga men att varken politiken eller forskningen prioriterar barnfrågor i samma grad förutom vid valkampanjer.
6.3.2 Diskursen om det goda föräldraskapet
Denna diskurs stärks av att informanterna frekvent använder sig utav ord som lyhördhet och att man ska lyssna på sina barn. Vilket i sig har samma betydelse, men framhäver således vikten av innebörden ännu mer.
Informanterna talar om det goda föräldraskapet som en symbol för status, dels i en ekonomisk mening där det goda föräldraskapet delvis innebär en materiell strävan, men även att i ett socialt sammanhang kunna uppvisa eller att åtminstone få det att verka som att man besitter rätt kunskap kring det goda föräldraskapet. En pedagog beskriver detta sammanhang genom att generalisera föräldrar med orden: ”här är jag med mitt barn och jag gör det så himla bra”. En annan pedagog säger sig känna en oro över att föräldrar lägger så stor vikt vid att visa utåt att de är den perfekta föräldern och säger att: ”ja, det är ju framförallt genom sociala medier där man ska visa upp allt och sånt, där de spenderar mer tid än med barnen”.
Vår tid präglas av ett samhälle med en tydlig marknadsorientering där uppmärksamhet och hög status är önskvärt (Brembeck, Johansson & Kampmann, 2004). Detta kan sättas i relation till hur informanterna talar om det goda föräldraskapet som en strävan efter att, utåt visa att man har lyckats och uppvisa en felfri fasad. Vallberg Roth (2013) menar att föräldrar samtidigt upplever en osäkerhet och vilsenhet då vi lever i ett
kunskapssamhälle där det finns en strävan efter att välja ut rätt typ utav kunskap. Synen på det goda föräldraskapet exponeras i allt större utsträckning, exempelvis via sociala medier och media som kan försvåra urvalsprocessen angående vad en förälder bör förhålla sig till (a.a.).
För att förhålla sig till idealet om det goda föräldraskapet säger 7 av 8 föräldrar vi har intervjuat att de även pratar med sina vänner samt med, de pedagoger de har goda relationer till, om hur man ska agera i olika situationer. Således är även dessa en del i den diskursiva praktiken som formar den sociala praktiken.
33
6.3.3 Diskursen om det kompetenta barnet
Denna diskurs stärks av pedagogernas ordval såsom tillit, att låta barnen prova men även att det är svårpraktiserat. Föräldrarna säger sig inte ha någon vetskap eller relation till idén det
kompetenta barnet. Svaren de ger angående det goda föräldraskapet tyder ändå på någon form av förståelse kring det kompetenta barnet då dessa kan kopplas till deras syn på det goda
föräldraskapet som präglas av ord som lyhördhet och att lyssna på sina barn.
Det kompetenta barnet är ett teoretiskt begrepp som behandlas såväl i läroplanen och inom vetenskaplig teori men föräldrarna använder sig inte av samma ordval som teoretikerna. Att ordvalen förändras kan vara problematiskt då språkbruket som förs är ett viktigt verktyg för att kunna vara med och påverka diskursernas förändring, det vill säga konstruktionen av vår omvärld. Språkbrukets begränsningar är en del av samhällets olika maktstrukturer som begränsar tillträdet till olika diskurser (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Något vi också kan se är att pedagogernas ordval, kopplade till det kompetenta barnet är förändrade från de centrala idéerna från den första dimensionen inom teorin om det kompetenta barnet. När pedagogerna talar om hur de använder sig utav teorin om det kompetenta barnet i praktiken är det endast 1 av 6 som talar om rätten att bli hörd, kopplat till barnkonventionen.
Orden pedagogerna kopplar till diskursen om det kompetenta barnet; tillit och att låta barnen prova är mer synonyma med, vad Lee (2001) benämner, som den andra dimensionen. Den andra dimensionen är rotad i en nordisk syn på hur det kompetenta barnet förväntas vara, nämligen ansvarstagande, självständigt och kan stå upp för sig själv och sitt eget handlande. Men i likhet med den första dimensionen ses barnets delaktighet i samhället lika betydelsefullt (a.a). Självständighet och ansvarstagande går hand i hand med pedagogernas svar: ”kräver tillit och att man låter barnen prova själva”.
Samtliga pedagoger vi intervjuade hade en positiv inställning till teorin om det kompetenta barnet. När vi frågade pedagogerna hur de använder teorin om det kompetenta barnet i praktiken hävdade en majoritet att det är svårpraktiserat och framför allt, att det praktiseras i ett bekvämlighetssyfte. En pedagog berättar: ”Man vet ju om att det är viktigt med det kompetenta barnet, men man gör det enkelt för sig. Typ låter barnen klä sig själv. Påklädning och toalettbesök underlättar arbetssituationen” En
34
annan pedagog säger: ”Alltså allt arbete blir ju lättare om man låter barnen prova själva så mycket som möjligt”.
Oavsett om pedagogerna förändrar orden tror vi att den teoretiska innebörden av det kompetenta barnet vidarebefordras till föräldrarna men på ett nytt enklare sätt. Diskursen kan ändå påverka den sociala praktiken då pedagogerna ger uttryck för diskursen inför föräldrarna men orden förändras. Således så kan den sociala praktiken också påverkas.
6.3.4 Diskursen om relationen mellan förskolan och hemmet
Informanterna visar att denna diskurs präglas av en osäkerhet om vem som är barndomsexperten, som tidigare nämnts. Kommunikationen blir problematisk då bägge parter, både föräldrar och pedagoger, vill hävda sin expertis över den andre. Det både föräldrar och pedagoger kan enas i är att relationen bör vara öppen och tillitsfull. Såsom informanterna talar om relationens mål kan det tydligt liknas vid läroplanens direktiv att: ”Arbetslaget ska visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer” (LPFÖ98, s.13).
En pedagog beskriver hur verksamhetens förhållningssätt kring överblick kan påverka barns självständiga utomhusvistelse: ”Ja eller så, föräldrarna ser att det är så många som har koll, varför behövs så mycket koll? Då måste det ju vara något farligt där ute.” Winther Jørgensen och Phillips (2000) menar att den sociala praktiken, formar även den diskursiva praktiken på samma sätt som den sociala praktiken formar den diskursiva praktiken. Enligt 1 kap. 4 § i Skolverkets författningssamling (SKOLFS 2005:10) skrivs det att ”såväl inne- som utemiljö är utformad så att det är möjligt för personalen att ha uppsikt över de barn de har ansvar för”. Pedagogerna måste alltså ha en god överblick. Dessa direktiv, både från läroplanen och skolverket, är en typ av icke diskursiva
element som inte direkt kan kopplas till föräldrarna. Men indirekt påverkas föräldrarna då diskursiva praktiken påverkar den sociala praktiken. Dessa institutionaliserade direktiv är riktade till pedagoger men föräldrarna inkluderas även i Läroplan för förskolan Lpfö98 (2010, 13): ”Vårdnadshavare har ansvaret för sina barns fostran och utveckling”. Relationen mellan förskola och hemmet yttrar sig inom olika led.
35
7. Slutsats och diskussion
Vårt syfte har varit att försöka urskilja de diskurser som är kopplade till föräldrars eventuella restriktioner angående barns självständiga utomhusvistelse genom intervjuer, enkäter och tidigare forskning. Vi ville även undersöka tidigare politiska beslut, rörande barns självständiga utomhusvistelse och jämföra med dagens samhälle.
7.1 Resultatdiskussion
I detta kapitel kommer vi att presentera våra slutsatser i förhållande till våra
frågeställningar. Våra slutsatser grundar sig på de fyra centrala diskurserna, kopplade till barns självständiga utomhusvistelse, som vi har funnit i vårt empiriska material och behandlat i analysen.
7.1.1 Idéer och föreställningar om utevistelse
Björklid (2012) menar att den fysiska miljön bör vara välanpassad med hänsyn till barnens möjligheter att få röra sig i den för att barnen ska kunna utveckla sina färdigheter och bli en del av samhället. Risotto och Giuliani (2006) menar även att möjligheten att få röra sig inom sin närmiljö stärker barnens spatiala förmåga men även att de lär sig att anpassa sig utefter de faror som finns. Dessa tankar, som den tidigare forskningen presenterar är nog en del av den strävan hos både föräldrar och pedagoger att ge barnen möjlighet att vistas utomhus. För att möjliggöra detta uttrycker de en önskan om att barnen ska ha nära till parker och lekplatser samt vara skyddade från trafik. Majoriteten utav informanterna anser dock inte att barnen är tillräckligt mogna att vistas utomhus ensamma förrän de är 5 år gamla.
Den största anledningen att föräldrarna inte ger barnen större utrymme för självständig utomhusvistelse verkar framförallt bero på två faktorer. Dels de fysiska hindren, som den ökade bilismen utgör men även möjlighet är oron för farorna vi tidigare pratade om där trafiken är den faktorn som har absolut störst påverkan.
7.1.2 Relationen mellan förskola och hemmet
Föräldrarna ser att pedagogerna har ständig uppsikt över barnen när de är ute på gården. Barnen befinner sig i en skyddad miljö. Förskollärarna tror vi sätter en prägel på de
36
normer som råder angående hur man bör agera som en god förälder. Förskollärarna är både utbildade och styrs av statliga direktiv. I Läroplan för förskolan Lpfö98 (2010, 13) står det att: ”Arbetslaget ska visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer”. Vi tror att en tillitsfull relation bygger på att pedagogerna och föräldrarna talar om hur
förskolan påverkar hemmet och diskuterar huruvida förskolans regler och krav på barnen även bör gälla hemma. Kan man agera på ett annat sätt där hemma än på förskolan i förhållande till barnens utevistelse?
7.1.3 Den moderna barndomssynen och det kompetenta barnet
Karsten (2005) menar att den moderna synen på barndom präglas av andra föräldraideal än förr. Det vill säga att föräldrar nuförtiden lägger större vikt vid riskbedömningar än tidigare samt att de har större uppsikt över barnen vilket leder till inskränkningar i barnens självständiga
utomhusvistelse. Föräldrar har inte samma förståelse som pedagogerna angående begreppet det kompetenta barnet. Men då pedagogerna säger sig vara influerade av denna moderna
barndomssyn, i relation till vad Lee (2001) benämner den andra dimensionen av det kompetenta barnet, där fokus läggs på barnens självständighet och ansvarstagande, tror vi att även föräldrarna blir påverkade. Men vi tror även normen om det goda föräldraskapet påverkas av denna
barndomssyn.
Den moderna barndomssynen har flera aspekter där vi tror, som Karsten (2005) hävdar, att nuförtiden sätts det större fokus på riskbedömningar än förr. Detta tror vi stämmer, just på grund av föräldrarnas rädsla för trafikfaror som inskränker på barnens
självständiga utomhusvistelse.
7.2 Metoddiskussion
Resultatet av vår studie går inte att generalisera. Resultatet är endast en liten del av verkligheten baserad på ett fåtal informanters åsikter som har formats efter den specifika miljö de befinner sig inom. Då vi valde ett hermeneutiskt syfte hade vi inte för avsikt att finna någon sanning utan har haft som mål att få en djupare inblick i diskursen om barns självständiga utomhusvistelse. Med vårt resultat vill vi komplettera övrig forskning,
37
inom samma område, vilket kan innebära att vi tillsammans når ett steg närmare verkligheten som enligt Fairclough är den kritiska diskursanalysens mål.
Nackdelen med att inhämta empiri via enkäter är att det har varit svårt att på förhand veta hur hög svarsfrekvensen blir. Vi valde att ställa relativt öppna frågor med målet att uppnå en större mängd kvalitativ data. I efterhand hade vi önskat vi valde att ställa fler slutna frågor då vi tror att detta hade varit en mer lämplig metod.
Vid genomförandet av intervjuerna valde vi en semi-strukturerad intervjuform vilket innebar att intervjuerna skiljde sig åt rätt markant. Detta ledde till svårigheter i jämförandet av svaren. Hade vi följt vår intervjumall striktare samt utformat den tydligare hade detta kanske underlättat bearbetningen utav empirin.
Enligt den tidigare forskningen kopplat till barns självständiga utomhusvistelse har vi kunnat se en rad olika faktorer som barnen missunnas av att inte till fullo få röra sig och ta del av den närliggande miljön. Såsom som barnens spatiala förmågor, de sociala möten som naturligt kan ske utomhus på eget bevåg där barnen integreras i samhället och lär sig att hantera dess faror och förbereda sig inför vuxenlivet. Majoriteten av informanterna hävdar vikten av dessa faktorer som inte barnen kan få.
7.3 Framtida forskning
Teorin om det kompetenta barnet genomsyrar den moderna barndomssynen men trots detta så begränsas barns självständiga utomhusvistelse. Idéerna angående det
kompetenta barnet är högst önskvärt, både från institutionell verksamhet men även ifrån föräldrars håll. Trots detta kan vi se att praktiserandet utav idéerna mestadels genomförs vid utvalda tillfällen på de vuxnas villkor. Vi känner att det kan finnas en avsaknad av forskning angående praktiserandet utav idéerna om det kompetenta barnet. Vi tror att en sådan forskning hade kunnat förändra diskursen där teori och praktik kan bli mer
förenliga. Detta tror vi eventuellt hade kunnat förändra samhällsstrukturen och den populärvetenskapliga debatten till det bättre för barnen. Men även förenkla relationen mellan hem och förskola och tydliggöra idén om det goda föräldraskapet och diskursen om barns självständiga utomhusvistelse.
Den historiska tillbakablicken får oss att se att diskursen om barndom är i ständig förändring. En förändring som verkar oundviklig som tyder på att även den rådande
38
diskursen kommer att förändras. Vi hoppas i slutändan på att det politiska styret
kommer att uppmuntra och ge fler anslag till barndomsforskningen för att diskursen ska gynna barnens bästa.
